Peters Hus

En klok politiker, ja även de är kloka, och framför allt en som jag har stort förtroende för, uttryckte sig så här i en aktuell debattartikel i en fråga som kräver mod att ta tag i, se länk nedan: I varje politiskt förtroendevalds grunduppdrag ligger en tydlig order: ”Gå dit det gör ont. Stå kvar där för att söka lösningar.” Min text handlar i sig inte om just den fråga som artikeln handlar om, även om det är en artikel jag rekommenderar alla att läsa, och jag instämmer i det som skrivs, men citatet ovan från artikeln har ett budskap som är viktigt för oss alla.

https://www.facebook.com/share/p/19dvBfG1YP

Det här agerandet som beskrivs i citatet önskar jag att varje människa i allmänhetens tjänst, oavsett politiker, offentlig tjänsteperson eller i andra offentliga roller skulle våga ha som ledstjärna i sitt ”maktutövande”. För det är faktiskt en form av makt att sitta i någon form av offentligt beslutande funktion, och det kommer att göra ont ibland när det handlar om att ta tag i, och ta ansvar för, de frågor i tjänsteutövningen som behöver lösas.

I och för sig är väl det här något som alla människor borde se som sin uppgift i ledarskapet över det egna livet, som förälder, i yrkeslivet och andra faser där vi ställs inför uppgifter som kräver vår insats och vårt ansvar. Att ta beslut, genomföra förändringar trots att det gör ont. Söka lösningar på de problem som livet möter oss med. Förändra livssituationen om den nuvarande inte är sund eller fungerande på annat sätt.

I slutänden handlar det om att ta ansvar för hur en persons agerande påverkar det egna livet eller omgivningen. Oavsett om det handlar om att styra landet eller en kommun politiskt, att fatta tjänstemannabeslut på olika nivåer, att vara förälder, som chef och ledare men kanske främst som en egen självständig individ. Att inte gömma sig bakom ”Nånannanismens” förödande pacificerande ideologi om offerrollens maktlöshet. Bli inte ett redskap i någon annans strategi i dennes sökande efter makt och framgång. Stanna inte i en roll, politisk, yrkesmässig eller social som går i strid med de egna värderingarna, moralen eller är skadlig på annat sätt. Att bli kvar i en sådan yrkes- eller livssituation är ett svek inte bara mot det egna livet utan även mot alla som på olika vis påverkas av ett sådant agerande.

Gör i stället en egen variant av det som den kloka politikern låter sig styras av, och gör det till din egen ledstjärna i livet: I mitt grunduppdrag som människa med ansvar för mig själv och min omgivning ligger en tydlig order: ”Gå dit det gör ont. Stå kvar där för att söka lösningar, och lita på att lösningarna alltid finns där.”

”Jag har sagt upp mig”. Det blev tyst i köket där i det nybyggda huset där vi bodde. En familj på fem personer, varav tre barn i åldrarna tre till nio år och där den yngsta krävde omsorg och tillsyn dygnet runt, och där inkomsten därför bestod av en enda lön, min. Den var visserligen väldigt bra men kostnaderna var höga, bland annat med låneräntor som då hade passerat tvåsiffrigt, och ibland fick räkningarna hanteras uppifrån och ner, äldsta obetalda först, och månadsbudgeten gick inte alltid ihop.

”Ok, vad har du tänkt att göra nu då?” Frågan ställdes med en röst som innehöll både rädsla och kanske lite irritation. ”Jag har ingen aning”, blev mitt svar, och precis så var det. Sett ur ett praktiskt perspektiv kan det nog  ses som ogenomtänkt och ansvarslöst. Att som ensam familjeförsörjare ställa sig utan inkomst och utan ett nytt alternativ, så gör man egentligen inte. Men jag har aldrig kunnat följa något annat än min egen inre känsla, värdegrund och moral. Pengar och andra praktiska aspekter har aldrig varit vare sig mina drivkrafter eller målsättningar.

Tro inte att jag nonchalerar dessa aspekter, och jag har själv fallit för egots lockelser vid några tillfällen, men det har då lärt mig att inte dagtinga med min hälsa, min moral eller mina värderingar. När jag i stället har följt signalerna som dessa gett mig så har mina beslut i och för sig utåt kunnat ses som både ogenomtänkta och ansvarslösa men faktum är att vid varje sådant tillfälle, ja det har skett flera gånger sedan det jag beskriver ovan, har en lösning kommit som inneburit ett lyft i livet, exempelvis i den ekonomiska situationen.

Varje gång jag lyssnat, och vågat följa det man kallar för magkänslan, så har livet tagit ett positivt steg framåt, även om det initialt sett ut att vara ett dumt beslut. Vid några tillfällen har jag alltså låtit den andra delen, egot, styra och lockats av både pengar och smicker. Det har varje gång slutat illa.

Så. även om det känns svårt, lita på känslan. Gör som refrängen i den gamla schlagerlåten. Lyssna inåt och lita på att svaren finns där. Jag har gjort det och insett att när jag lyssnar på hjärtat blir det rätt, när jag lyssnar på rösten som ropar i mitt huvud brukar det inte sluta så bra.

Lyssna till ditt hjärta som vet vad du känner,

det finns ingen annan än du som bestämmer.

Lyssna till ditt hjärta du har allt inom dig,

det finns inte nån som kan ta det ifrån dig.

Den fjärde april kom huset. Fem dagar senare kom du. Dålig tajming, ja visst. Men familjen bestod redan av fyra personer. Jag, din mamma och dina två bröder, och lägenheten var redan för liten, och när drömtomten dök upp var det inte mycket att fundera på, dessutom visste vi inte då, när allt bestämdes ett år tidigare, att du skulle komma. Att tajmingen sedan skulle visa sig vara, inte bara dålig utan rent av, katastrofal visste jag inte den fjärde.

Lastbilar fyllda med väggblock och byggmaterial. En mobilkran för monteringen och tvåtusen kronor i timmen. Grunden var redan på plats sedan en tid tillbaka. Golvbjälkar justerades på rätt plats, ytterväggar restes och takstolar lyftes på, allt gick enligt plan. Nu stod det ett skelett i trä där. Ett skelett som skulle kläs både utvändigt och invändigt i trä och andra material. Som sedan skulle få sitt inre fyllt av levande och pulserande organ, vår familj. Att levandegöra detta skelett var nu min uppgift, jag skulle göra huset klart på egen hand. Tre månaders semester, komptid och tjänstledighet. Så var planen. Sen sprack planen. Det berodde inte på det snöblandade regnet och den hårda vinden som kom samtidigt som du.

Jag ligger på takstolarna och spikar råspont för att så snabbt som möjligt få huset tätt. Så här tidigt på våren, vi var i början på april, kan vädret vara både sommarlikt såväl som full vinter. Nu var det något som mest liknade det senare. Den blivande grannen kommer och ropar att jag måste åka hem, att det är dags nu. Jag uppfattar knappt vad han säger i vinden. Det här var före de mobila telefonernas tid och grannen hade blivit vår kanal så här i höggraviditetens tid. Knappt ett dygn senare kom du. En förlossning som gick bra och dina bröder hade fått en välskapt och frisk lillebror. Eller…? Svaret kom till oss redan nästa dags morgon. 

Efter förlossningen åkte jag hem för att berätta för dina bröder. I min iver att få taket på huset klart tänkte jag också hinna med att få på de sista råspontluckorna. Det är varken kul eller enkelt att balansera på snötäckta takstolar i halv storm, men huset måste bli tätt. Samtidigt kände jag en glädje, men kanske främst lättnad, över att allt gått bra och att du nu var en del av vår familj. Nästa morgon väcktes jag av att telefonen ringde. Det var din mamma. Vi hade kommit överens om att jag skulle komma till sjukhuset efter lunch. Det var sagt att ni eventuellt skulle kunna åka hem då. Det samtalet förändrade precis allt….

När maktlösheten, ilskan, frustrationen kryper in genom skinnet och sätter sig i varje cell. När rädslan, oron och sorgen blir en del av vardagen. När känslan av otillräcklighet färgar hela upplevelsen av den egna personen. I dessa stunder minns man den lilla och osäkre och det är svårt att vara den vuxna människa som inte känner att otillräckligheten blivit en del av personligheten.

Despoter, diktatorer, presidenter och generaler ute i den vida världen. Eller byråkrater och helt vanliga människor i vår närhet som säljer sina tjänster till högstbjudande, oavsett vad. Känner dessa individer sig otillräckliga? Kanske, kanske inte. De har nog en förmåga jag saknar: Att först och främst se till den egna vinningen.  

Jag känner mig otillräcklig. När jag ser människor misshandlas av despoter, diktatorer, presidenter och generaler, eller byråkrater och helt vanliga människor i vår närhet som säljer sina tjänster till högstbjudande, oavsett vad, är det något inom mig som säger att jag måste rätta till det som är fel. När jag inte klarar det kommer alla känslorna. Jag vet att jag gjort allt, men det räcker inte. De andra lyssnar inte. En del vill inte, en del törs inte, en del bryr sig inte om sanningen, verkligheten, de sätter på sig både ögonbindel och hörselkåpor och bara går framåt. Jag funkar inte så. jag kan inte titta åt andra hållet eller slå dövörat till. Jag kan inte se orättvisorna och bara gå vidare, jag måste rätta till dem, jag måste rädda den som blir trampad på.

När man inte räcker till är det lätt att minnas den lille och osäkre. Den lille och osäkre som sedan växte upp med ett uppdrag: Att rädda alla som misshandlas av despoter, diktatorer, presidenter och generaler, eller byråkrater och helt vanliga människor i vår närhet som säljer sina tjänster till högstbjudande, oavsett vad. Men den lille som växte upp och känner att han inte räcker till för sitt uppdrag, kommer ändå aldrig att sluta försöka. För han vill aldrig bli som de som valt den andra vägen, för först då skulle han vara misslyckad…   

Ibland tänker jag med lite vemod tillbaka på den tid då vi hade en rättighetslag som hette LSS och som faktiskt, i princip, fungerade som den var tänkt. Vi har fortfarande samma rättighetslag, och den heter ännu LSS, men är inte längre fungerande så som den var tänkt.

Foto Henrik Hansson

Vi behöver inte backa bandet allt för långt för att kunna minnas den tiden, ett drygt decennium räcker. Det fanns även då en hel del utmaningar men med kunskap, fakta och saklig dialog med Försäkringskassan och kommunala förvaltningar och politiska nämnder gick det oftast att få till ett beslut som låg i fas med individens behov. Vad som hänt sedan dess är alla som är beroende av LSS väl medvetna om. Faktiskt behov, kunskap om lagar och regler och försök till dialog är inte längre relevanta aspekter i kampen för den rätt till stöd och omsorg som den som omfattas av lagen har.

Förutom när det gäller Försäkringskassans ”framgångsrika” strategi att uppfylla sitt uppdrag om ekonomiska besparingar som givits av myndighetens huvudman, vid var tid sittande regering, så har landets kommuner slagit in på en helt ny stig när det gäller att möta de funktionsnedsattas behov och rättigheter. Det är en direkt konsekvens av statens, Försäkringskassans, strategi att lämna över ”Svarte Petter”, de funktionsnedsatta och deras behov och medföljande kostnader, till kommunerna.

Jag backar bandet till den tid då kommunerna ännu tog sitt ansvar och fanns där som skyddsnät och fångade upp de som kastades ut ur det statliga stödet. På den tiden togs omsorgsbeslut i de flesta kommuner på nämndnivå. Handläggare på förvaltningarna beredde ärendena och föredrog dem i nämnden som sedan fattade beslut. Det innebar även att ”jag” som sökande, eller ombud, hade rätten att delta vid nämndens beslutsmöte och kunde precis som handläggaren muntligt få framföra den sökandes situation och behov. Det medförde att beslutande i nämnden fick med sig hela bilden av den funktionsnedsattes livssituation, inte bara den formella utredningen som behovsbedömaren gjort. Dessutom grundade sig inte utredningen, eller det kommande beslutet, på minuträkning av de grundläggande behoven, det var helheten som avgjorde.

Men sedan ett antal år så har i princip samtliga kommuner övergått till delegationshantering av LSS-ärenden. Det innebär att ansvarig nämnd i princip helt saknar insyn i varken utredningar eller beslut. Det innebär också att sittande politiker i kommunfullmäktige, kommunstyrelser och nämnder som i nedstigande ordning ytterst, enligt kommunallagen, bär ansvaret, saknar kunskap och insikt i vad som sker på förvaltningsnivå. Politiken, och politikerna, har i princip abdikerat när det gäller sitt ansvar i dessa frågor och lämnat över detta genom delegation till förvaltningarna och dess tjänstemän. Politiken är numera delaktig enbart i att styra förvaltningarnas budget, utan relevant insyn i behovet av LSS-insatser i kommunen.

För den enskilde innebär detta att dörrarna till dialog numera är svåra att öppna. Politikerna hänvisar till delegationsordningen och skickar alla försök till dialog ”neråt” med motiveringen att de inte kan uttala sig om förvaltningens hantering och beslut då det skulle ses som politikerstyre. Förvaltningarna i sin tur hänvisar alla försök till dialog med att de arbetar utifrån kommunala riktlinjer som bygger på att rättssäkerheten ska garanteras, fastställda på politikernivå, och att ett beslut som man inte är nöjd med får överklagas till Förvaltningsrätt. Alla som är berörda av detta vet att det nog är lättare att vinna på lotto än att vinna mot en kommun eller myndighet i förvaltningsrätten, vilket även motparten är väl medvetna om.

Försäkringskassans, kommunernas och ytterst politikernas retorik, om att det handlar om rättssäkerhet och rättssäkra beslut när tusentals får sin omsorg omkullkastad, innebär i slutänden att det är den enskildes säkerhet vad gäller liv och hälsa som offras. I praktiken är det så att Försäkringskassan, kommunerna och politikerna är ute och tassar i de juridiska gråmarkerna när de pratar om rättssäkerhet. I alla de lagar: LSS, förvaltningslagen, kommunallagen, socialtjänstlagen som på olika vis reglerar de funktionsnedsattas rättigheter, finns det tydliga formuleringar som skulle ge en absolut majoritet av alla de som i dag nekas insats rätt till sådan, om dessa lagar tolkades till den behövandes fördel så som det gjordes under den tid då de funktionsnedsattas behov och rätt sattes främst. Tyvärr sker i dag tolkningarna ur ett annat perspektiv: Det ekonomiska perspektivet. I Försäkringskassans perspektiv är det främst att uppfylla det som regeringar uppmanat myndigheten att göra: Att spara pengar. I kommunernas perspektiv blir uppgiften att hantera det som blivit konsekvensen av Försäkringskassans ambition att leva upp till politikens besparingskrav. Det innebär att kommunerna får radikalt ökade ansökningar om insatser, nu när man sitter med ”Svaret Petter” i LSS-spelet, och att uppgiften blir matcha det med den minskande budget som politiken successivt givit. Hur gör man det? Jo, man minskar på det som kostar pengar, stödet till de funktionsnedsatta med motivering att man tar rättssäkra beslut.   

Jag undrar hur stämningarna är i korridorerna och i fikarummen på de förvaltningar i våra kommuner som handlägger behovsbedömningar inför LSS-beslut. Fler och fler kommuner anlitar externa konsulter för att utföra dessa viktiga uppdrag. I takt med att konsulter utför behovsbedömningar tycks andelen avslag och indragningar av exempelvis personlig assistans öka markant.

En tydlig, och faktiskt ganska skrämmande, sådan utveckling visar Vansbro kommun just nu upp. Tidigare har kommunens egna behovsbedömare i ett par nu aktuella fall, i ett av dem under en tidsperiod av mer än ett decennium, beviljat assistans för de funktionsnedsatta dygnet runt. Beslut som sedan har utvärderats vid upprepade tillfällen med samma resultat: Den enskilde har rätt till assistans dygnet runt.

Men sen sker ett paradigmskifte: Konsulterna kliver in på arenan. Helt plötsligt, efter alltså mer än ett decennium i något fall, så slutar en assistansuppföljning inte i ett assistansbehov dygnet runt, inte ens bara dagtid, inte ens några timmar per dygn. Nej, det slutar i noll timmar. Ingen förändring har skett i de funktionsnedsattas situation vad gäller fysisk eller mental status. Ingen förändring i lagtexter, rättsvägledningar eller andra faktorer som i dagsläget skulle kunna motivera ett förändrat beslut. Det enda som skiljer avslagen från de tidigare besluten om assistans dygnet runt är den nya behovsbedömarens, konsultens, tolkning av lagar, praxis och framför allt de funktionsnedsattas behov.

När frågorna då ställs till ansvariga tjänstepersoner på förvaltningarna, samt till ytterst ansvariga politiker, om vad dessa totalt förändrade uppfattningar om den enskildes rättigheter och kommunens skyldigheter bygger på blir svaret att behovsbedömningarna alltid görs ur det rättssäkra perspektivet. Det måste innebära att eftersom inga lagar eller rättsprinciper förändrats sedan tidigare beslut om assistans dygnet runt blir slutsatsen att kommunen menar att tidigare behovsbedömare inte genomfört sina utredningar på ett rättssäkert sätt.

Det är i detta perspektiv som jag funderar över stämningsläget på kommunernas förvaltningar. Har alltså tidigare handläggare misskött sitt jobb, eller har det kommit in en konsult som ges mandat att utifrån ett annat uppdrag, kanske ett ekonomiskt sådant, underkänna sina ”kollegers” kompetens, omdöme och arbetsinsats. Oavsett om detta är fallet eller inte, vilket naturligtvis aldrig kommer att bekräftas av någon ansvarig, så blir kontentan att de tidigare handläggarna ”kastas framför bussen” när kommunen nu försvarar de dagsaktuella avslagen med att det alltid sker rättssäkra behovsbedömningar.

Det tragiska är att de handläggare som tidigare i många år beviljat assistans gjort det utifrån den självklara rätt som dessa individers funktionsnedsättningar och lagar ger dem. När man talar om rättssäkra utredningar så är det exakt det som varit grunden i de tidigare handläggarnas arbete. Att kommunen nu, med konsulthjälp, totalt vänder kappan när det handlar om att tolka begreppet rättssäkert är ett direkt slag i ansikten både på sin egen personal samt på de kommuninvånare som nu drabbas mycket hårt av detta.             

Rädslans kvarn maler i det inre,
otillräckligheten ligger som en sanning,
som en absolut och okrossbar sanning,
i varelsens hela väsen.

Varelsen, det är jag,
sanningen om otillräckligheten är min,
och jag låter den styra,
låter den färga, begränsa, mitt liv.

Men var kom sanningen ifrån,
kom den ifrån mig,
eller har jag bara lånat den,
har jag låtit någon lämna den där.

Men vems är sanningen då,
om den inte är min,
vem har lånat ut den,
vem har lämnat den hos mig.

Om någon annan är sanningen skyldig,
är ju jag offret,
jag vill inte vara offret,
hellre är jag då den skyldige.

Är jag den skyldige,
har jag hela makten,
att ändra på min sanning,
till en annan sanning, nu.

Om jag är offret,
då har någon annan makten,
och rädslan den stannar,
och otillräckligheten förblir sann.

Plötsligt händer det. Så sägs i reklamen för det stora statliga lotteriet i Svenska spels regi. Plötsligt händer det skulle också kunna vara en slogan även för Försäkringskassans och kommunernas assistanslotteri. För det är precis det som allt handlar om när någon med grava funktionsnedsättningar ansöker om personlig assistans: Ett lotteri.

I det statliga lotteriet är det bollar som hoppar och studsar och så småningom stannar till för att ge spelaren de slumpmässiga nummer som eventuellt medför vinst. Även i assistanslotteriet avgörs vinst eller inte genom ett antal slumpmässiga faktorer. Behovsbedömningen genomförs av en behovsbedömare som subjektivt ger sin syn på den funktionsnedsattes status. Fakta är att den ena behovsbedömaren mycket väl kan komma fram till att ett omfattande assistansbehov dygnet runt, 24 timmar, föreligger. Samtidigt som den andra kommer fram till det exakt motsatta, inget assistansbehov, 0 timmar per dygn. Samma diagnoser, samma funktionsnedsättningar, samma lagar men olika behovsbedömare. Det kan till och med gälla samma person vid omprövning av ett tidigare beslut. Trots att alltså inget förändrats mer än att det är en ny behovsbedömare så kan assistansen över en natt gå från dygnet runt till 0 timmar per dygn. Absurt och orealistiskt, ja visst, men det är exakt det som idag sker vid assistansutredningar runt om i vårt land.

Om en individ blir en vinnare eller en förlorare i assistanslotteriet avgörs inte på grund av diagnoser eller behov. Det avgörs av var man bor och vilken behovsbedömare man får, oavsett om det är Försäkringskassan eller en kommun som utreder. Rätten till personlig assistans ingår i en rättighetslag, LSS. Det innebär att det tvärt emot det statliga lotteriet ska vara vinst varje gång man har rätt, genom att man omfattas av lagen, att stå på den statliga eller kommunala ”vinstlista”.

Det finns ytterligare en gemensam faktor mellan det syfte som det statliga lotteriet och assistanslotteriet idag har för vårt samhälle. Svenska spels främsta syfte med sitt lotteri är att dra in pengar till statskassan genom att få människor att tro att det är precis tvärt om. Att den personliga assistansen idag hanteras som ett lotteri grundar sig på samma faktorer: Att förstärka statskassan, genom att sänka dess utgifter. Det är de politiska direktiven från riksdag och regering om besparingar på assistansen som är grunden till att insatsen personlig assistans idag hanteras som ett lotteri.

För de funktionsnedsatt med behov av personlig assistans kanske det egentligen är så att den bästa vägen till ett liv lika alla andra, så som lagen säger, är att köpa lite lotter i det statliga lotteriet hos Svenska spel. När drömvinsten sen slår in så kan man anställa sina egna assistenter. Ja, chansen är liten, men den finns ändå där, och kanske är det så att den ändå är lite större än att vinna i assistanslotteriet.  

”Vi har en lagstiftning att följa, och ska bedriva rättssäkra utredningar.” Det här är uttalanden som är frekventa när beslutsfattare inom offentlig verksamhet får frågor som gäller exempelvis indragna beslut om personlig assistans. Nu senast har vi två exempel från Vansbro som beror och engagerar hela bygden.

Bild Henrik Hansson

Självklart ska lagstiftningen följas, det är något man bara förutsätter att en offentlig förvaltning gör. Lika självklart kan det tyckas att det ska ske på ett rättssäkert sätt. Men är det då också det som avspeglas i verkligheten? Jag påstår att det definitivt inte är så det ser ut.

Vi har en lagstiftning som reglerar dessa frågor som heter LSS, Lagen om Särskilt Stöd. Det är en rättighetslag vilket innebär att den som omfattas av lagen alltid har rätt till de insatser som erfordras för att lagens andemening ska uppfyllas: ”Den enskildes rätt att leva ett fritt liv lika som alla andra”. Lagen är mycket tydlig både vad gäller syfte såväl som krav som ska uppfyllas för att få del av rättigheterna, och inget i lagtexten har förändrats under årens lopp som gör att syftet med lagen inte längre är detsamma.

Problemet i dag är att på grund av politiska beslut, som uteslutande handlar om ekonomiska besparingar, så har Försäkringskassan mycket drastiskt stramat åt de bedömningskriterier man använder i behovsbedömningarna och lyckats få dessa prövade i domstol. De fallen har handlat om mycket specifika ärenden där Försäkringskassan vunnit bifall. Dessa rättsfall har sedan myndigheten valt att mycket fritt tolka in i samtliga ärenden, oavsett om det har någon relevans jämfört med det ursprungliga ärendet. Det har medfört att mer än 3000 individer förlorat sin rätt till assistans genom Försäkringskassan. Dessa har då hamnat ”i knä” på kommunerna som då sitter med Svarte Petter, de funktionsnedsatta, deras behov och de kostnader det medför. Så, vad göra då?

Jo, man ser ju hur staten, Försäkringskassan, gjort och börjar med samma strategi. Man förändrar helt enkelt de subjektiva tolkningarna av de funktionsnedsattas behov. Det är framför allt här som rättssäkerheten brister eftersom utredningarna görs av enskilda behovsbedömare och då det inte finns några egentliga tydliga riktlinjer för hur exempelvis läkar- och andra expertintyg ska tolkas så blir varje bedömning en subjektiv sådan. Där faller hela aspekten med rättssäkra beslut.

Mycket konkreta exempel på det är de fall som nu upprör hela Vansbro. Bägge fallen har alltså tidigare bedömts ha behov av assistans dygnet runt. Dessa tidigare beslut är tagna efter utredningar gjorda av kommunens behovsbedömare och baserade på relevanta expertutlåtanden och det har alltså fastslagits att ett omfattande assistansbehov föreligger. I ett av fallen har detta behov ansetts riktigt i mer än ett decennium efter upprepade omprövningar. Sedan kommer år 2024. Inget i lagtexten, vägledande rättsprinciper eller individernas funktionsnedsättning och behov har förändrats. Det enda som förändrats är att en ny behovsbedömare, en inhyrd konsult, med sitt subjektiva tolkningsperspektiv utreder assistansbehovet. Resultatet blir förödande. Bägge individerna lämnas helt utan relevant omsorg och lämnas i sina anhörigas händer. Helt plötsligt är det de som sitter med Svarte Petter, visserligen en älskad sådan men någon som varken staten eller kommunen vill ta ansvar för.

Den rättssäkerhet som de lokala politikerna och ansvariga inom förvaltningen pratar om är alltså en rättssäkerhet som helt är i händerna på enskilda tjänstepersoners och inhyrda konsulters subjektiva tolkningar, kanske till och med dagsform. Samtidigt, om uttalandena om att dagens beslut är rättssäkra och i enlighet med lagen, går det inte att dra någon annan slutsats än att de behovsbedömare som tidigare i många år beviljat assistans brutit mot lagen och genomfört rättsosäkra utredningar.

”Det finns inga ekonomiska aspekter i detta”. Det är också en återkommande fras i samhällsrepresentanternas inövade försvarstal. Slutsatsen blir dock att det precis som för den statliga aktören, Försäkringskassan, så handlar den rättssäkra hanteringen av de funktionsnedsattas rätt till assistans om just ekonomi. Finns inte pengarna så förändras de funktionsnedsattas rättssäkerhet och det ordet blir bara ett verktyg i de offentliga beslutsfattarnas och politikernas försvarsvokabulär. Återigen blir det dock ett problem med det rättssäkra eftersom LSS är en rättighetslag där inga ekonomiska aspekter får vägas in i beslutsfattandet av de insatser som den som lagen omfattar är i behov av.

”Det finns inga ekonomiska aspekter i detta”. Det är också en återkommande fras i samhällsrepresentanternas inövade försvarstal. Slutsatsen blir dock att det precis som för den statliga aktören, Försäkringskassan, så handlar den rättssäkra hanteringen av de funktionsnedsattas rätt till assistans om just ekonomi. Finns inte pengarna så förändras de funktionsnedsattas rättssäkerhet och det ordet blir bara ett verktyg i de offentliga beslutsfattarnas och politikernas försvarsvokabulär. Återigen blir det dock ett problem med det rättssäkra eftersom LSS är en rättighetslag där inga ekonomiska aspekter får vägas in i beslutsfattandet av de insatser som den som lagen omfattar är i behov av.

Svaren från ansvariga politiker och tjänstemän på frågor som gäller indragna beslut av omsorgsinsatser för funktionsnedsatta följer alltid samma mönster. Det är några återkommande fraser och den första är alltid:

”Jag kan inte uttala mig i enskilda ärenden.”

Sedan följer ett väl inrepeterat försvarstal som går ut på att det är myndigheten, förvaltningen eller det politiska styret som är de som tar ansvaret och som innehåller varianter som dessa:

”Vi har lagar att följa”

”Handläggning och beslut måste ske på ett rättssäkert sätt”

”Nej, det finns inga ekonomiska aspekter i detta”

”Jag förstår att det känns jobbigt”

Det finns andra fraser av liknande art men de ovan är nog de mest frekventa. Dessa återkommande svar när exempelvis media ställer frågor är något som är oerhört frustrerande och provocerande.

Bild Henrik Hansson

Ja, det finns lagar att följa. Se då till att följa dessa, och ja, allt måste ske på ett rättssäkert sätt. Men, rättssäkert för vem? Är det inte så att rättssäkerheten är menad för att den enskilde i behov av stöd ska möta ett rättssäkert handläggande? Där är vi inte idag. Rättssäkerheten för den enskilde funktionsnedsatte är i dag i stor utsträckning satt ur spel. Detta på grund av att den rättighetslag, LSS, som reglerar dessa frågor har urvattnats genom Försäkringskassans mångåriga och militanta arbete att hitta tolkningar som slår sönder lagens ursprungliga intentioner. Det innebär att den lagtext som ännu är densamma som när den instiftades 1994 inte längre gäller i praktiken. Besluten som tas liknar mest ett lotteri och om det ska bli en vinst eller inte beror på den enskilda behovsbedömmarens subjektiva tolkningar av lagar och den funktionsnedsattes behov. Rättssäkerhetskortet har blivit något som samhällets aktörer använder för att rättfärdiga sitt agerande i lagens gråzoner i strävan efter att hitta vägar för avslag vid behovsbedömningarna.

Jo, det finns ekonomiska aspekter i detta. Försäkringskassan fick 2016 ett direktiv från dåvarande regeringen att spara på kostnaderna för personlig assistans. Ett arbete som ständigt pågår sedan dess och som har medfört att mellan 3000–4000 människor blivit utkastade från reformen enbart från Försäkringskassan. Kommunerna har i och med att staten, Försäkringskassan, spar ekonomi på de funktionsnedsatta fått ta över ansvaret för ett stort antal funktionsnedsattas omsorg. Det kostar pengar. Alltså ser nu kommunpolitikerna sig nödgade att spara och lägger ett sparkrav på kommunens verksamhet som ansvarar för funktionshinderomsorgen. Vad gör då den kommunala förvaltningen? Jo, letar vägar för att spara pengar och uppfylla sitt uppdrag. Så ett outtalat, men tydligt underförstått budskap till de i den kommunala förvaltningen, allt oftare externa konsulter, som bedömer de funktionsnedsattas behov av exempelvis personlig assistans, är att kostnader ska sänkas.

Så, säg inte att det inte finns några ekonomiska orsaker till att tusentals personer som i många år bedömts ha rätten till omsorg helt plötsligt inte har det. Det är inte trovärdigt. Var uppriktig och ärlig och säg: Ja, vi har en ekonomi som inte längre klarar vårt uppdrag så vi måste skära i kostnaderna för de funktionsnedsattas omsorg. Men, jag förstår dilemmat i detta. LSS, Lagen om Särskilt Stöd, som reglerar dessa insatser är en rättighetslag och insatser enligt den får inte begränsas av ekonomiska orsaker.

Så, vad gör man då ute i landets kommuner? Jo man begränsar kostnaderna för exempelvis den personliga assistansen genom att utelämna läkarutlåtanden, andra expertintyg och tidigare egna bedömningar åt sidan. Sedan hävdas i nya utredningar att individens funktionsnedsättning inte är av sådan omfattning att den berättigar till detta stöd, och vips har det sparats lite pengar utan att det var det uttalade syftet, och berömmet från huvudmannen, politiken, kommer som ett brev på posten.

Ja, alla vi som på olika sätt berörs av det omsorgshaveri som vi nu ser vet att det är jobbigt, fruktansvärt jobbigt, faktiskt rent förödande jobbigt. Vi behöver inte ha förståelse och sympati med de orden. Vi vill se det genom handling så att alla de människor i Sverige som behöver, och som har rätt till, stöd och omsorg också får det.

Slutligen till alla er som sitter på ”andra sidan”, den offentliga: Sluta spela spelet som går ut på att visa att det är ni som tar ansvar. Börja spela spelet som handlar om att göra om och göra rätt. Var lite mer som japanerna i ert agerande. Blotta nackarna, be om ursäkt och kom ur detta haveri med lite heder i behåll. Till alla på ”vår” sida, alltså alla som slåss för egna och anhörigas rätt, vi måste bli lite mer som fransoserna. Ut på gator och torg, synas och höras. Vi har nått vägs ände på den väg vi hittills vandrat, att genom dialog och försök att påverka våra beslutsfattare med sakliga argument. Gör som alla de hundratals i Vansbro i Dalarna och lämna kammaren där hemma och gå ut. Skapa ert eget ”Vansbrouppror” var ni är finns i vårt land.