En dröm, verklighet eller fantasi, vem vet?
Det som berättas nedan är en nedteckning av en upplevelse jag nyligen hade en natt. En dröm, verklighet eller fantasi, vem vet? Det enda jag vet är att det har satt mycket tydliga spår inom mig och att jag inte rakt upp och ner kan avfärda det som en ”meningslös” dröm. Förresten, är drömmar meningslösa? Är det inte en verklig del av mitt liv? Om det inte är jag som drömmer, vem är det då? Och om det är jag som drömmer, då är det väl en verklig del av mitt liv?
En dröm, verklighet eller fantasi, vem vet?
Jag ser på den stora skärmen. Den är gigantisk och motsvarar inget jag tidigare sett. Skärmen är helt svart men lyses hela tiden upp av mängder av ljuspunkter som tänds och släcks i ett orgelbundet mönster. En del punkter är mycket små och blinkar bara till så snabbt att jag knappt hinner uppfatta dem. Andra är också små men lyser någon liten del av en sekund längre. Sedan är det några enstaka som är större och som lyser påtaglig längre och starkare. Ibland är det någon av de minsta punkterna som plötsligt exploderar i ett vitt sken och som därefter blir en av de större och starkare punkterna. Hela skärmen är konstant helt uppfylld av dessa blinkande och lysande punkter.
Förundrad ser jag mig omkring och upptäcker att var jag än tittar så ser jag samma ljusspel. Det är som om den svarta skärmen inte är en skärm längre. Ljuspunkterna finns överallt omkring mig. Som om jag befinner mig mitt i det fascinerande ljusspelet samtidigt som jag står bredvid och ser på. Var är jag, och hur kom jag hit? Något säger mig att det inte är på riktigt. Att allt detta bara utspelar sig i ett drömtillstånd. Men ändå, allt jag upplever är helt verkligt. Jag vet att jag på något medvetet plan är på den här platsen och ser det jag ser, upplever det jag upplever, även om jag fysiskt är närvarande eller inte.
Det är en underlig känsla. Jag står och ser på allt som händer omkring mig och inser samtidigt att jag känner mig oerhört lugn och rofylld, trots all ovisshet. Allt är helt tyst och stilla, trots det ständigt pågående ljusspelet.
”Förvirrad…”?
”Va…”. Jag utropar det samtidigt som jag ser mig om. Var kom det ifrån?
”Är du lite förvirrad…?”
”Ja, vem är det som frågar”. Det är helt uppenbart att jag är ensam här men ändå hör jag någon som pratar med mig.
”Du behöver egentligen inte veta vem det är. Fast det vet du, men du förstår kanske inte. Det är förståeligt att du är förvirrad men det är helt ok. Alla blir det när de kommer hit”. Rösten hörs tydligt, men ändå; det är som att det inte är något som jag hör på vanligt sätt. Det är mer som att jag uppfattar vad som sägs inom mig. ”Om du bara väntar ett litet tag så kommer du strax att förstå lite mer. Se bara en stund på allt här omkring dig och känn vad du känner. Försök inte att förstå vad det betyder, ok?”
Rösten tonar bort och jag står helt stilla i tystnaden och ser på det fascinerande ljusspelet. Plötsligt minns jag hur jag som liten brukade uppfatta den tystnad som kan uppstå mitt ute på fjället en klar vinterdag när alla ljud är borta. Det är helt vindstilla, ingen rör sig på snön, inga fåglar i närheten, ingen säger någonting. Allt är fullkomligt tyst. Jag kanske inte var mer än fem-sex år första gången jag fascinerades av detta och jag brukade säga: ”Det är så tyst här så att man nästan får ont i öronen”. En känsla av glädje sprider värme i kroppen där jag står och minns tystnaden, minns hur tryggt allt var.
Glädjen byts dock ganska raskt ut mot en känsla av vemod. Flera minnen från barndomen drar hastigt, men mycket tydligt, förbi. Om bilderna från fjället skapade glädje och känslor av trygghet, är de följande minnena av helt annan karaktär. Det är de rädda känslornas minnen, där sorg och gråt väcks. Snabba bilder som blixtrar förbi. Pulsen stiger, ångesten börjar ta plats i kroppen. Jag försöker bryta tankeprocessen och börjar flacka runt med blicken bland allt ljus.
”Dök det upp minnen från förr?” Rösten, eller jag ska nog säga tankarna eftersom det inte är några ord jag hör, tog mig återigen tillbaka. ”Det är alltid det första som sker här.”
”Vad är det egentligen som händer? Var är jag och varför?”
”Ta bara till dig det som du nu kommer att uppfatta som att någon berättar det för dig utan att försöka förstå varför och hur det hänger ihop. På ett sätt är det precis vad som sker, att det berättas för dig, och det beror på att det är det sätt som du som människa kan förstå saker och ting. När allt är över här och du är tillbaka i din vardag så kommer det du nu får ta del av antingen förändra ditt liv i grunden, eller också kommer du inte att minnas något alls av det som nu sker och ditt liv fortsätter som hittills.”
”Menar du…, är det ok att säga du fast jag inte vet om det är någon där att säga du till?” Jag får inget svar men känner det som att det är relevant att säga du om jag ska kunna förhålla mig till det här samtalet. ”Menar du när du säger; allt är över och jag är tillbaka i min vardag, att det betyder att jag sover nu och bara drömmer allt?”
Det händer inget på en stund och jag tror för ett tag att allt redan är förbi. Men jag står ju fortfarande mitt i ljushavet och när jag fäster blicken på den punkt som lyser starkast av dem alla kommer svaren, eller jag kanske ska säga frågorna.
”Vad tror du? Drömmer du, bara, som du säger? Vad menar du alternativet är? Vad tror du drömmar är? Om drömmar inte är verkliga i ditt liv, om det inte är du som drömmer dem, vem är det då som drömmer dina drömmar? Kom ihåg: Försök inte förstå det som nu sker med ditt sinne. Bara känn det du känner.”
”Ok”. Jag tar ett djupt andetag och fortsätter att hålla blicken på en ljuspunkt som förblir starkt lysande på det svarta framför mig.
”Som du ser så finns det ingen början, inget slut, på den rymd du har omkring dig. Det betyder att det inte heller finns någon mitt eller några gränser åt något håll.”
Jag ser mig omkring och försöker föreställa mig var allt börjar eller slutar men inser snabbt att det inte existerar något sådant. Allt är beroende på var jag väljer att starta mitt sökande och var jag slutar och eftersom jag kan göra det var som helst i det svarta så inser jag det faktiska i det jag nyss hörde.
”Ja, du ser. Det finns ingenting, inga gränser i allt detta. Det du ser, det svarta, det är det som du och alla människor kallar tiden. Tiden, den som ni vill uppleva som att det är något som går från ett håll till ett annat, som har en början, en mitt och ett slut. Något som varit, är eller kommer. Det är helt fel. Tiden har inte varit, den kommer inte, den bara är. Den är alltid och kommer alltid att vara. Det här är det första du har möjlighet att minnas från den här stunden och som successivt kommer att ge dig ett helt nytt perspektiv på vad det innebär att leva i nuet. Det andra, och kanske det enskilt mest värdefulla du kan minnas, är vad alla ljuspunkterna är. Som du ser tänds nya hela tiden, samtidigt som andra slocknar. En del är väldigt svaga och lyser så kort tid att det knappt syns. Andra är lite starkare och lyser längre, och så finns det några få starka som lyser mycket längre. Varje ljuspunkt är ett liv som föds, levs och slocknar. Stunden det lyser motsvara den stund, eller tid som du kanske skulle säga, som varje liv existerar i just den livsformen. Intensiteten i ljuset är en direkt följd av den livsenergi som varje liv genererar under den stund det existerar.”
”Menar du alltså att varje gång jag ser en ljuspunkt tändas och släckas innebär det att det är en hel livstid jag ser? Jag hinner ju inte ens blinka.” Jag försöker ta in det omvälvande som det väcker hos mig.
”Ja, det är precis det som sker. Det är den stund som ett liv existerar sett i den oändliga stundens perspektiv. Fast det du ser här spelas upp extremt långsamt i förhållande till vad som faktiskt sker. Skulle det visas i sin verkliga rytm skulle du inte ha en möjlighet att ens uppfatta ljuset från mer än några enstaka extremt energifyllda liv. De lyser så mycket starkare och så mycket längre än andra så det finns en möjlighet att uppfatta dem.”
”Så mitt liv, det är bara en sån där ljusblink, nästan omöjlig att uppfatta?”
”Ja, om du ser det ur det här oändliga perspektivet så är det så. Varje enskilt liv så som människan uppfattar det har en början, en mitt och ett slut och i ett mänskligt perspektiv så innebär det att det i princip inte är mätbart i ett oändligt perspektiv.”
”Det är ju tragiskt. Vad är det då för mening med livet om det är över innan man ens hunnit blinka. Ja, råkar man blinka på fel ställe så missar man ju livet helt.”
”Nu gör du precis så som du inte skulle göra. Försök inte att förstå, bara lyssna. Det är naturligt att du uppfattar det som meningslöst om du försöker förstå det med ditt mänskliga sinne. Men kom ihåg att här du är nu är det helt ok att agera fullkomligt ”utanför boxen” som det sägs ibland. Fortsätt nu att bara ta till dig det som kommer. Det är alltså så att livet, så som människan uppfattar det i ett perspektiv där tid är något ändligt, existerar en mycket kort stund sett i ett oändligt perspektiv. Det innebär däremot inte på något vis att det livet är begränsat. Livets potential är alltid optimal. Det föds för att levas fullt ut varje stund. Hur länge det levs innan det slocknar har inget att göra med hur starkt det upplevs lysa på den svarta oändlighetens skärm. Styrkan är enbart en konsekvens av hur mycket livet har levt den stund det lever. De starkaste punkterna du ser här, som också verkar lysa längre, är de liv som har utvecklat sin potential så optimalt som möjligt. Det är liv som har gjort avtryck på ett sätt som lever kvar, länge. Det är liv som genom sin gärning skapat mer kärlek i allt och för alla.”
Jag ser återigen alla ljuspunkter som omger mig. Det är alltså det här som är livet. Ett ljus som tänds, lyser och slocknar. Jag tänker på mitt eget liv och undrar hur starkt och hur länge mitt ljus kommer att lysa. Upplever jag att det är en av de ljuspunkter som sticker ut, eller är det en bland alla andra som bara blinkar till och försvinner lika snabbt som den kom?
”Vad tror du själv att du bidrar med på den svarta skärmen just nu? Har du lyst starkt och länge, kommer ditt ljus att synas länge?”
Jag står stilla och bara låter alla känslor fara genom kroppen. Jag känner efter hur jag ser mitt ljus. Tyvärr kan jag inte annat än konstatera att det är ett blekt ljus jag uppfattar.
”Kom ihåg att livet alltid bara är, precis som med tiden. Oavsett hur du levt ditt liv så här långt har du varje stund möjlighet att se till att ditt ljus lyser så starkt det bara kan. Ser du hur en del svaga ljus plötsligt expanderar i ett starkt sken och blir sedan kvar som ett större, starkare ljus?”
Jag ser detta och konstaterar att det ibland syns tydligt hur en ljuspunkt hastigt förändras.
”Det sker när någon av någon anledning plötsligt kommer till insikt om att livet är mer. Det sker ofta när något dramatiskt händer i livet, något som får människan att börja se andra värden i livet. Prioriteringar flyttar från det mer förgängliga som pengar, karriär, makt över andra, till insikten om att relationer och kärlek är den plattform som livet kan byggas tryggt och stabilt på. Nya beslut tas och en förändring inleds som bryter gamla mönster och präglingar. När det sker ökar livsenergin och ljuset stärks och i förlängningen kommer den ljusenergin att leva kvar länge efter det att den fysiska kroppens stund tagit slut.”
”Då menar du alltså att jag, oavsett hur mitt liv varit hittills, idag kan börja förändra det till att skapa mitt liv i enlighet med den optimala potential jag har? Hur ska jag göra då, vad är det som gör att jag inte kommer att falla tillbaka i det mönster som skapar mitt liv idag? Jag har ju många gånger bestämt mig för att förändra saker och ting. Det fungerar ju ibland ganska bra ett tag, men förr eller senare är jag tillbaka där jag började. Fast oftast kommer jag ju inte ens igång med det jag vill förändra.”
”Kommer du ihåg vad du hörde när den här stunden inleddes? När allt är över här och du är tillbaka i din vardag så kommer det du nu får ta del av antingen förändra ditt liv i grunden, eller också kommer du inte att minnas något alls av det som nu sker och ditt liv fortsätter som hittills. Det innebär att när du strax återvänder härifrån så kommer du antingen minnas detta, och i så fall så har ditt liv i grunden förändrats. Eller också minns du inget av detta och då fortsätter ditt liv som vanligt. Om du minns innebär det att din själ, den äkta inre du, har flyttat ditt medvetande framåt genom att dina undermedvetna insikter om syftet, möjligheterna och meningen med livet har växt och det är inte längre möjligt för dig att fortsätta livet som tidigare. Vad det i praktiken betyder kommer du att upptäcka genom att du tar nya beslut, gör nya val som följer det du vill skapa och uppleva. Du kommer inte längre att låta dig styras av det du tror att andra vill ha av dig eller andra rädslor som begränsar dig. Det är det enda du behöver veta nu. Alldeles strax är din stund här över och du kommer sedan att minnas eller inte.”
Det här är det sista jag hörde och upplevde under stunden bland ljuspunkterna i den svarta skärmen. När jag vaknade på morgonen tog det bara någon sekund innan jag var fullkomligt på det klara med att jag varit med om något alldeles speciellt. Jag förstod inte först att det måste ha skett i sömnen eftersom det var så oerhört verkligt och levande. Jag mindes vartenda ord jag hörde, jag såg framför mig alla dessa ljuspunkter, jag återupplevde hur minnet av den tysta stunden på fjället och alla andra minnen från barndomen blev så tydliga. Jag kan inte annat än vara förundrad över att jag nu efter dessa upplevelser känner mig så förändrad som person. Vart det leder? Jag har egentligen ingen aning, men en stark tro. Jag känner en otroligt stark positiv känsla av tillit och trygghet. Jag ser så tydligt framför mig den symbolik, eller metafor, som de lysande punkterna var för mig om hur tiden är en illusion och hur förgängligt livet är. Samtidigt gav det mig väldigt starka ”bevis” på att livet blir precis det jag gör det till. Det är mitt val hur starkt och hur länge jag vill att min livsenergi ska lysa. Det är upp till mig att välja om mitt sätt att leva ska betyda skillnad för min och andra människors utveckling mot att leva ett innerligt liv. För många år sedan skrev jag det jag kallar min livsmening:
”Jag är en ödmjuk och intelligent lärare och
det är mitt livs syfte, mening och orubbliga
vilja att för all framtid, och för alla
människor som önskar, betyda skillnad
mellan stagnation och utveckling i livets alla
aspekter”.
Stunden där vid den svarta skärmen har fått mig att förstå att det jag formulerade som min livsmening för många år sedan, redan då var planterad i min potential men att jag under alla år sedan dess stått passivt och väntat på att något skulle ske som gör att jag genomför förverkligandet av den potentialen. Jag känner att det har skett nu.
