Rädslans kvarn maler i det inre,
otillräckligheten ligger som en sanning,
som en absolut och okrossbar sanning,
i varelsens hela väsen.
Varelsen, det är jag,
sanningen om otillräckligheten är min,
och jag låter den styra,
låter den färga, begränsa, mitt liv.
Men var kom sanningen ifrån,
kom den ifrån mig,
eller har jag bara lånat den,
har jag låtit någon lämna den där.
Men vems är sanningen då,
om den inte är min,
vem har lånat ut den,
vem har lämnat den hos mig.
Om någon annan är sanningen skyldig,
är ju jag offret,
jag vill inte vara offret,
hellre är jag då den skyldige.
Är jag den skyldige,
har jag hela makten,
att ändra på min sanning,
till en annan sanning, nu.
Om jag är offret,
då har någon annan makten,
och rädslan den stannar,
och otillräckligheten förblir sann.