Arkiv februari 2014
2014-02-25
Livet är fantastiskt men kan också vara oöverstigligt grymt och smärtsamt och ibland sker saker som gör att de egna problemen och utmaningarna för en stund bleknar och får ett annat perspektiv.
Fick besked idag från en vän som, efter många andra prövningar, nu ställts inför det tyngsta i livet; förlusten av det käraste man har. Med detta kom samtidigt den stora och livsomvälvande, men självklara, uppgiften att ta hand om det mest värdefulla som den käraste hade i sitt liv och fick så hastigt lämna kvar, ensam.
Ja, livet är fantastiskt men ibland så svårt att förstå. Men trots allt; vi får aldrig mer än vi klarar av, även om det inte känns så alla stunder. Den här sången är till dig min vän och jag vet att du, ni, klarar denna livsuppgift. Tears in heaven
2014-02-25
Det som för mig var en relation, var för den andre ett avtal.
Det som för mig var vänskap, var för den andre affärer.
Det som för mig var viktigt och värdefullt, var för den andre oviktigt och värdelöst.
Den relation som för mig var livslång, var för den andre ett tillfälligt spel.
Den vänskap som för mig var orubblig, var för den andre förgänglig.
Riktig vänskap och viktiga relationer väcker känslor och föder kärlek. Den andre blundar för känslor och flyr kärlek.
Riktig vänskap och viktiga relationer bryts inte, men avtal går att bryta.
Ett brutet avtal går att lägga bakom sig, svek av vänskap och relationer följer hela livet.
Den andre har också behov av riktig vänskap och viktiga relationer.
Den andre har bara inte insett det ännu, men kommer en dag att göra så när sorgen och vanmakten kryper på.
Då gäller inga avtal, då är inget längre oviktigt.
Då behövs vänner, inte avtalspartners eller kompanjoner.
Då finns inte längre de omkring som tidigare valdes, de som lever utifrån avtal.
Då saknas de riktiga relationerna, då saknas de som tidigare sveks; vännerna.
Då saknas de som behövs; de som förstår.
Ja, den andre kommer att vakna, och ser då att livet byggts på avtal.
Avtal med andra som också blundar för känslor och flyr kärlek.
Dessa försvinner, och trots allt svek, kommer de som var vänner att åter lyssna.
För vänskap och relationer av kärlek kan inte, så som avtal, brytas. Bara förträngas av de som blundar.
Och vännerna, de som ser och förstår, de som vågar leva med känslor och kärlek, förlåter.
2014-02-21
Svek – vem sviker?
Är det de andra? Är det jag?
Varför gjorde de som de gjorde, varför sa de som de sa? Trodde de kanske att det var rätt?
Ja, jag trodde att det var så, att de andra faktiskt tror på det de gör och säger.
Jag tror inte på det längre, det som de gör och säger, att det är det de tror på.
Men det spelar ingen roll vad jag tror på, för dem.
Jag vet nu att de egentligen inte tror på det de säger och gör utan att de säger och gör det som de vill tro på.
Men trots det, det var jag som svek mina drömmar. Det var jag som valde att svika mig själv.
Inte de andra. De gör och säger det som gagnar dem. De vill göra deras sanning lika rätt för dem som min är för mig. Jag måste förstå det, respektera det, acceptera det. Alltid. För min egen skull.
Inte för de andras skull.
De tror på sina drömmar, inte på mina, och de kommer att gå under. De andra.
Jag kan inte ta död på deras drömmar, det kan bara de göra själva. Och det kommer de att göra.
Jag kan svika de andra, de andra kan svika mig, men ingen kan ta död på mina drömmar; utan tillåtelse. De andra tar död på sina drömmar; av egen kraft.
Jag valde att tvivla på mina drömmar, det gör jag inte längre, de lever igen, drömmarna.
Jag valde att bli offret, det är jag inte längre. De är offren, de andra.
När de förstår att de offrat sig själva kommer jag att finnas där, trots allt. För deras skull, för min skull. Det enda sanna är förlåtelse.
2014-02-02
Knegarens lott
Allt mer vad åren lider, ser man tillbaks på gamla tider.
Då arbetaren och hans söner, fick slita hårt för usla löner.
Och hur de måste krusa, bocka, buga, för patronen och hans fruga.
Även enkla tjänstemän med krage, slips och fluga, fordrade att knegaren för honom skulle buga.
Tolv timmars arbetsdag och ingen semester, stugan full av ungar och med hyran låg de efter.
Hjälp att föda upp dem fanns inte av något slag, inte föräldrapenning eller barnbidrag.
Och de som var av kvinnligt kön, fick ännu mindre lön.
Halva dygnet fick de diska, skura, städa, men ändå var de inte mycket värda.
På krita fick de handla i Bruksfilialen, men stolta var de och hellre svalt än gick till socialen.
Pensionären
Jag läste häromdagen, i ett av tidningsbladen
att pensionären mer än andra fått det bättre ställt, för att de alltid gnällt.
Han har väl lika rätt till sitt pensionärsbidrag, som miljonären får, för sina barn, sitt barnbidrag.
Förresten så har han pensionären förr betalt, det han nu får, skatt för sin pension till staten under femtio år.
Vår plats
Vi har alltid varit vår vana trogen, att så ofta som möjligt få vandra i skogen.
Träden och fåglarna alla oss känner, de vet att vi är deras verkliga vänner.
De bjuder välkommen till oss båda två, och fåglarna sjunger, var god och stig på.
Sida vid sida på stigar vi vandra, som för länge sen trampats upp utav andra.
Vi gläds och vi njuter av naturens under, detta min vän är våra lyckliga stunder.
Karl-Gustav Bjurman
2014-02-02
Jag har fått ta del av texter i form av dagböcker/dikter/betraktelser som min morfar skrivit och som för mig varit okända. Mer och mer börjar jag förstå mitt eget behov av att uttrycka mig via det skrivna. Det känns så oerhört meningsfullt att förstå värdet av att förmedla de egna tankarna när jag läser vad mina egna förfäder berättar. Det innebär att jag kan förstå mig själv bättre genom att lära mig om hur de som präglat mig känt, tyckt och tänkt. Det vill även jag föra vidare.
Jag lägger in en liten dikt som jag känner igen mig i och som handlar om förlåtelse i livet. Jag valt att ta mig friheten att i små detaljer ändra. Lite för att anpassa språket till nutid men framför allt för att känna att morfar och jag skrivit den tillsammans:
Från flydda dagar, från flydda år,
tankar kommer, tankar går.
Barndomsminnen, ungdomsminnen,
sorgsna minnen, glada minnen.
Livet innebär att kampen pågår,
mellan de onda och goda tankarnas lågor.
Ofta då tankens kranka blekhet,
minner om en smula feghet.
Varför gjorde jag si just då,
och inte i stället så?
Kanske att jag sårat någon utav tanklöshet,
då ber jag om förlåtelse för det.
Ordspråket säger ju att det är mänskligt att fela,
men framför allt gudomligt att förlåta, för att hela.
Karl-Gustav Bjurman/Bo Gunnar Karlsson
