Ibland tänker jag med lite vemod tillbaka på den tid då vi hade en rättighetslag som hette LSS och som faktiskt, i princip, fungerade som den var tänkt. Vi har fortfarande samma rättighetslag, och den heter ännu LSS, men är inte längre fungerande så som den var tänkt.
Foto Henrik Hansson
Vi behöver inte backa bandet allt för långt för att kunna minnas den tiden, ett drygt decennium räcker. Det fanns även då en hel del utmaningar men med kunskap, fakta och saklig dialog med Försäkringskassan och kommunala förvaltningar och politiska nämnder gick det oftast att få till ett beslut som låg i fas med individens behov. Vad som hänt sedan dess är alla som är beroende av LSS väl medvetna om. Faktiskt behov, kunskap om lagar och regler och försök till dialog är inte längre relevanta aspekter i kampen för den rätt till stöd och omsorg som den som omfattas av lagen har.
Förutom när det gäller Försäkringskassans ”framgångsrika” strategi att uppfylla sitt uppdrag om ekonomiska besparingar som givits av myndighetens huvudman, vid var tid sittande regering, så har landets kommuner slagit in på en helt ny stig när det gäller att möta de funktionsnedsattas behov och rättigheter. Det är en direkt konsekvens av statens, Försäkringskassans, strategi att lämna över ”Svarte Petter”, de funktionsnedsatta och deras behov och medföljande kostnader, till kommunerna.
Jag backar bandet till den tid då kommunerna ännu tog sitt ansvar och fanns där som skyddsnät och fångade upp de som kastades ut ur det statliga stödet. På den tiden togs omsorgsbeslut i de flesta kommuner på nämndnivå. Handläggare på förvaltningarna beredde ärendena och föredrog dem i nämnden som sedan fattade beslut. Det innebar även att ”jag” som sökande, eller ombud, hade rätten att delta vid nämndens beslutsmöte och kunde precis som handläggaren muntligt få framföra den sökandes situation och behov. Det medförde att beslutande i nämnden fick med sig hela bilden av den funktionsnedsattes livssituation, inte bara den formella utredningen som behovsbedömaren gjort. Dessutom grundade sig inte utredningen, eller det kommande beslutet, på minuträkning av de grundläggande behoven, det var helheten som avgjorde.
Men sedan ett antal år så har i princip samtliga kommuner övergått till delegationshantering av LSS-ärenden. Det innebär att ansvarig nämnd i princip helt saknar insyn i varken utredningar eller beslut. Det innebär också att sittande politiker i kommunfullmäktige, kommunstyrelser och nämnder som i nedstigande ordning ytterst, enligt kommunallagen, bär ansvaret, saknar kunskap och insikt i vad som sker på förvaltningsnivå. Politiken, och politikerna, har i princip abdikerat när det gäller sitt ansvar i dessa frågor och lämnat över detta genom delegation till förvaltningarna och dess tjänstemän. Politiken är numera delaktig enbart i att styra förvaltningarnas budget, utan relevant insyn i behovet av LSS-insatser i kommunen.
För den enskilde innebär detta att dörrarna till dialog numera är svåra att öppna. Politikerna hänvisar till delegationsordningen och skickar alla försök till dialog ”neråt” med motiveringen att de inte kan uttala sig om förvaltningens hantering och beslut då det skulle ses som politikerstyre. Förvaltningarna i sin tur hänvisar alla försök till dialog med att de arbetar utifrån kommunala riktlinjer som bygger på att rättssäkerheten ska garanteras, fastställda på politikernivå, och att ett beslut som man inte är nöjd med får överklagas till Förvaltningsrätt. Alla som är berörda av detta vet att det nog är lättare att vinna på lotto än att vinna mot en kommun eller myndighet i förvaltningsrätten, vilket även motparten är väl medvetna om.
Försäkringskassans, kommunernas och ytterst politikernas retorik, om att det handlar om rättssäkerhet och rättssäkra beslut när tusentals får sin omsorg omkullkastad, innebär i slutänden att det är den enskildes säkerhet vad gäller liv och hälsa som offras. I praktiken är det så att Försäkringskassan, kommunerna och politikerna är ute och tassar i de juridiska gråmarkerna när de pratar om rättssäkerhet. I alla de lagar: LSS, förvaltningslagen, kommunallagen, socialtjänstlagen som på olika vis reglerar de funktionsnedsattas rättigheter, finns det tydliga formuleringar som skulle ge en absolut majoritet av alla de som i dag nekas insats rätt till sådan, om dessa lagar tolkades till den behövandes fördel så som det gjordes under den tid då de funktionsnedsattas behov och rätt sattes främst. Tyvärr sker i dag tolkningarna ur ett annat perspektiv: Det ekonomiska perspektivet. I Försäkringskassans perspektiv är det främst att uppfylla det som regeringar uppmanat myndigheten att göra: Att spara pengar. I kommunernas perspektiv blir uppgiften att hantera det som blivit konsekvensen av Försäkringskassans ambition att leva upp till politikens besparingskrav. Det innebär att kommunerna får radikalt ökade ansökningar om insatser, nu när man sitter med ”Svaret Petter” i LSS-spelet, och att uppgiften blir matcha det med den minskande budget som politiken successivt givit. Hur gör man det? Jo, man minskar på det som kostar pengar, stödet till de funktionsnedsatta med motivering att man tar rättssäkra beslut.