Arkiv juli 2024
2024-07-20
Det finns många områden i ett samhälle som ständigt ropar efter mer. Då blir det viktigt hur de gemensamma resurserna fördelas. Mina ytterst egna funderingar här handlar om två specifika prioriteringsområden, det finns självklart oändligt många fler, som styrs av våra folkvalda politiker, samt att vi som enskilda individer har samma behov av resursprioritering vad gäller det egna livet.
Ett exempel på politisk prioritering är att staten nu lägger ytterligare drygt en miljard, till de tidigare beräknade drygt 10 miljarder, på ett utökat rotbidrag från 1 juli för detta år. Åtgärden genomförs för att stötta en bransch som sägs vara i behov av stöd. Samtidigt blir det inga, ytterst nödvändiga, extra anslag för att se till att arbetsgivarna kan trygga jobben och skapa goda arbets- och lönevillkor, för de närmare etthundratusen som arbetar i branschen personlig assistans. Men framför allt handlar det om att kunna trygga tillvaron för tiotusentals funktionsnedsatta och anhöriga.
När det gäller det utökade rotbidraget är både fack och arbetsgivare kritiska till ytterligare stöd i den formen. Man kan då fråga sig vad som ligger bakom de prioriteringar som gör att politiken, regeringen, trots det genomför detta? Man kan också fråga sig om det är samma prioriteringsgrunder som gör att den personliga assistansen, trots att både arbetsgivare och arbetstagarparter ropar efter mer resurser, inte får några ytterligare sådana. Kan det möjligtvis vara så att prioriteringsgrunderna handlar om att vinna politiska poäng? Är chansen större att ett utökat rotbidrag, som presumtivt kan beröra stora delar av väljarkåren positivt rent ekonomiskt, ger fler opinionsmässiga pluspoäng än vad ett utökat stöd till ett av väljarkåren sett mycket begränsat antal medborgare, funktionsnedsatta och personliga assistenter?
Precis som politiken ställs även du som enskild individ ständigt inför olika val i livet. Hur du då väljer har att göra med vad du prioriterar. Det handlar exempelvis om hur du prioriterar den begränsade tid du har, varje dygn består av 24 timmar varken mer eller mindre. Det handlar också om hur du hanterar dina tillgängliga ekonomiska resurser, din hälsa och vilka relationer du väljer. Det är ganska troligt att du väljer att köpa mat till dina barn innan du lägger sista slantarna på en ny mobil eller andra kapitalvaror. Tillika betalar du nog hyran innan du bokar en resa till solen. Dessa, och mängder av andra prioriteringar, hanterar du utifrån de värderingar som du bygger din tillvaro på och som sedan ger dig det liv lever.
En dag kanske du personligen är i större behov av ett fungerande stöd till funktionsnedsatta, äldreomsorg, sjukvård än ytterligare några kronors bidrag för att bygga ut din altan. Om dina värderingar gör att du och din familjs trygghet, hälsa och framtidsmöjligheter är det som främst avgör dina prioriteringar kring hur du hanterar dina resurser och behov, hur vill du då att samhällets, politikens, prioriteringar ska se ut för att gå i fas med dina egna? Vad vill du ska ligga i den tyngsta vågskålen när de nödvändiga prioriteringarna ska göras?
2024-07-19
”Vi måste förstå att lagen är ett golv, inte ett tak”. Så sa ett klokt kommunalråd en gång när frågan om kommunens strikta bedömning om en kommuninvånares behov av stöd av personlig assistans enligt LSS, Lagen om särskilt stöd till vissa funktionsnedsatta, var akut.
Det är exakt så det är, lagen är ett golv, men det avspeglas tyvärr inte i hur verkligheten generellt ser ut. En rättighetslag, som LSS, fastställer den nivå som myndigheten är skyldig att uppfylla. Däremot begränsar den inte myndigheten på något vis att i stället lyfta ett beslut om insats till en högre nivå, om behovet bedöms vara av sådan art, och som innebär att lagens grundläggande intention därmed efterlevs.
Tyvärr har utvecklingen blivit sådan att LSS successivt urholkats på grund av starkt ifrågasatta rättsfall som av Försäkringskassan tolkats på ett sätt som innebär att golvet blivit ett tak. Ett tak som dessutom på grund av dessa rättspraxis sänkts långt under den ursprungliga golvnivån som en gång var, och fortsatt är, den intention som lagstiftaren grundade LSS på.
Till dess att politiken återtagit huvudmannaskapet över Försäkringskassan och återupprättat LSS till att vara den starka rättighetslag den en gång var och som innebär att besluten som lutar sig mot lagen speglar de behov som den funktionsnedsatte har rätt till, så behöver varje enskild beslutsfattare på olika nivåer våga bryta nuvarande praxis att tolka det som sägs i en devalverad och sönderfallande LSS som ett tak.
2024-07-19
En kommunal förvaltningschef någonstans i Sverige får frågan om varför kommunen dragit in den personliga assistansen för ett gravt funktionsnedsatt barn. Svaret blir, förutom det vanliga att inga kommentarer görs i det enskilda fallet, att: ”För oss är det en självklarhet att följa regelverk och lagstiftarens intentioner”.
Det paradoxala är dock att de intentioner som lagstiftaren en gång lade som grund för gällande regelverk, och som än idag är de som lagen bygger på, inte på något vis överensstämmer med det som förvaltningschefens kommun, stor del av landets övriga kommuner samt Försäkringskassan idag grundar och försvarar sina avslagsbeslut med.
Man kan se den lag som reglerar rätten till personlig assistans som ett nät, ett finmaskigt skyddsnät, som ska fånga upp de som har behov av samhällets stöd på grund av funktionsnedsättningar. Det här nätet, lagen, vävdes för trettio år sedan och fungerade väldigt effektivt i många år. De funktionsnedsatta som hade behov av assistans fångades effektivt upp. I grunden är lagen densamma idag som när den skapades och borde fungera fortsatt effektivt. Men, något har hänt i takt med att åren gått.
Det finmaskiga och effektiva nätet är inte längre vare sig finmaskigt eller effektivt. Det har fått stora hål som gör att väldigt många, faktiskt de flesta, som ska fångas upp faller rakt igenom och landar ute i samhället utan den hjälp och stöd som lagen, vilken alltså än idag helt bygger på lagstiftarens ursprungliga intentioner, ger dem rätt till. Dessa stora hål har uppstått som en direkt konsekvens av ett antal mycket ifrågasatta rättsfall vars domar, som i många år inte bedömdes vara prejudicerande, blivit vägledande först efter det att Försäkringskassan givits tolkningsföreträde som en direkt konsekvens av politiska direktiv om besparingar. Successivt, i takt med att kostnader för personlig assistans överförts från stat till kommunerna som en följd av Försäkringskassans iver att uppfylla politikens besparingsdirektiv, har så även landets kommuner valt att anamma dessa tolkningar i strid med lagens intentioner.
Ansvaret för att lagen idag inte längre har den funktion som lagstiftarens intentioner en gång fastställde ligger helt hos det politiska etablissemanget. Detta på grund av ovan nämnda politiska direktiv till förvaltande myndigheter om besparingar som skapat en hantering som inte är i enlighet med lagens intentioner, passivt åseende på efterföljande konsekvenser samt oförmåga, ovilja, att vidta åtgärder för att korrigera dessa konsekvenser.
En yrkesfiskare, vars nät skadats och fått stora hål, kastar inte ut sitt nät i vattnet innan det är lagat. Fiskaren vet att nätet då inte längre har den funktion som är nödvändigt för att han ska kunna utföra sitt arbete. Han vet också att det är han som äger nätet som har ansvaret att se till att det blir lagat. Detsamma måste nu ske vad gäller lagen som reglerar de funktionsnedsattas rätt till stöd: Nätet, lagen, måste lagas, och det är den som ”äger” lagen som har ansvaret att laga den. Ägaren är den lagstiftande församlingen, riksdagen, och det är bara där som hålen kan lagas. Detta genom att återta ”makten” över assistansreformens intentioner via konkreta lagändringar som innebär att de domar som rivit upp de förödande hålen inte längre är relevanta. Innan det görs kommer förvaltande myndigheter, Försäkringskassan och landets kommuner, att fortsätta använda det trasiga och ineffektiva nätet och försvara det med att: ”För oss är det en självklarhet att följa regelverk och lagstiftarens intentioner”.
