Arkiv oktober 2012
2012-10-29
Hotellfoajén ligger fortfarande lika öde. Jag erinrar mig meddelandet jag fick i brevlådan för ett par dagar sen; Vi träffas på Hotell City på torsdag klockan 10. Var där i tid, stora saker på gång. Meddelandet kom från min granne, två hus längre ner på gatan. Jag känner ju egentligen inte min granne, har aldrig riktigt förstått mig på honom och ibland upplevt honom lite skum, men för ett par månader sedan möttes vi på parkeringen och efter en del kallprat sa han att han ville visa mig något. Det var någon affärsgrej som han blivit erbjuden att ta del av, men på grund av sekretess och den otroliga potential som det hade kunde han inte berätta mer just då.
– Jag återkommer när det är dags att gå vidare, sa han.
Klockan närmar sig halv elva och jag gör mig beredd att gå eftersom jag uppenbarligen måste ha missuppfattat tid och plats, och som vanligt bränt en möjlighet att göra något av mitt liv.
– Hallå, hör jag från hissen som just stannade i foajén.
Min granne kommer leende fram tillsammans med en person som jag aldrig har sett förut. Bägge är uppklädda som om en viktigare middag väntade. Det ser inte helt rätt ut på min granne. Jag har aldrig sett honom så här förut. Oftare då som om han kom direkt ifrån trädgården eller någon verkstad. På nykomlingen däremot syns det att det hör hemma.
– Det här är Kenny, säger min granne och klappar sin partner hårt i ryggen, vänta tills du får höra vad han har att berätta.
Grannen slog nog ganska hårt för han som heter Kenny reagerar med en hastig blick. Det blir tyst i någon sekund sedan vänder han blicken snabbt mot mig och med ett brett leende ber han mig vänta i en sekund. Han tar fram sin mobil och knappar snabbt och vant på den och sätter den vid örat och säger efter någon sekund; – Ok, helt kanon. Jag återkommer så snart jag är klar här. Min granne blinkar med ena ögat mot mig och han verkar ha insett Kennys kvaliteter;
– Kenny är världens klippa när det gäller business och nu söker han partners till sitt senaste affärskoncept, det är helt kanon och du kan bara inte missa chansen. Inga risker och säkra pengar. Dessutom; vänta tills du får se vilka han känner. Hans entusiasm verkar inte ha några gränser. Kenny stoppar ner mobilen i bröstfickan på kavajen och tittar upp samtidigt som han säger:
– Hello my friend. Med ett leende som påminner om en amerikansk presidentkandidat på valturné, tar han kommandot.– Det blir snabba puckar nu. Vi går igenom konceptet och du får tre timmar på dig att ta ett beslut, sen går tåget. Min grannes ögon lyser som extraljusen han monterade på bilen i höstas, och som han gärna slår på när han ser någon på gatan oavsett om det behövs eller inte.
– Det är helt kanon säger han igen. Du måste bara med. Femtio tusen, det är allt. Sen rullar det bara på.
Kenny kastar en snabb, lite vass, blick på min granne som omedelbart tystnar, sedan vänder Kenny återigen fokuset mot mig.
– Alltså, han tittar med intensiv blick rakt in i mina ögon och säger sen;
– Tre snabba frågor
– Ett, vill du tjäna mer pengar?
– Två, vill du ha mer fritid?
– Tre, vill du förändra ditt liv?
Självklart, tänker jag, vem vill inte det? Jag hinner nätt och jämt svara innan det är Kenny själv den här gången som utropar med en förväntan i rösten;
– Det är helt kanon, då är det bara att köra. Jag såg direkt att du är mannen för det här. Detaljerna tar vi sen men huvudsaken är att vi är med när tåget går i morgon. Kenny utstrålar kunskap, kompetens och pondus och för en gång skull är jag på rätt plats, i rätt tid och med rätt människor. Efter en mycket snabb och schematisk genomgång av konceptet ligger papperen undertecknade på bordet och jag är affärspartner med Kenny och min granne. Tänk att det kan vara så enkelt, så kanon; mitt nya liv ska precis börja.
Ett år senare
Jag går sakta ut från Tingshuset och stannar till på den stora stentrappan. Mina tankar vandrar iväg och jag vet inte riktigt vad mina känslor vill förmedla just nu. Glädje att det är över eller ilska och frustration över resultatet. Rättegången har varit mycket ansträngande och jag blev ju friad från alla anklagelser, men ändå. Mitt vittnesmål blev till slut just inget värt, känns det som, eftersom Kenny och de övriga i ledningen också gick fria och det sitter som en vass och smärtsam tagg i själen på mig.
När jag går ner för trappan ser jag ut över parken framför Tingshuset och tänker på det samtal jag och Kenny hade när vi träffades sista gången innan rättegången. Det inträffade strax efter det att jag insett vad som egentligen pågick, hoppat av hela cirkusen och just startat mitt arbete med att försöka rädda så många som möjligt. För min grannes del visade det sig att det redan var försent eftersom han inte ville lyssna. Han tyckte att jag var osolidarisk, och att jag försökte förstöra hans möjligheter eftersom Kennys ord fortfarande var lag för honom. Priset för det får ju han, och många med honom, betala nu.
– Det är bara förlorare som du som tror att framgång handlar om moral och etik, svarade Kenny den gången på min fråga om han någonsin hade några samvetsaspekter på sina affärsstrategier. Tror du att jag bryr mig om vilka som lyckas eller inte. Alla har samma möjlighet och om någon inte tar den är inte mitt problem. Jag har mina mål i livet och hur andra hanterar sina är deras ansvar.
– Du menar alltså att det är fritt för alla att, liksom du, skapa framgång genom att lura andra, och så länge som de i sin tur gör samma sak når de också framgång, försökte jag lite frågande och la till; i din värld ligger alltså att essensen i framgångens syfte är att uppnå maximalt resultat för egen del utan att ta hänsyn till andra, och att alla andra får ta sitt eget ansvar för konsekvenserna av sin del i detta spel.
– Självklart, Kenny såg på mig med ett uttryck i ögonen som jag sett tidigare och som alltid visar sig hos honom när han just avslutat en affär och känner att han segrat igen. Du väljer att stå kvar här och livnära dig på din moral och etik, och jag går vidare till nästa projekt. Jag är nyckeln till dörren för människors hemliga drömmar. Problemet är bara att när jag öppnat dörren vågar de flesta inte kliva igenom den utan står kvar på tröskeln och kikar in, och när det börjar blåsa gör de som du; backar tillbaka till det de sökte sig ifrån.
Med de orden gick Kenny därifrån och jag förstod då att han inte insett, och kanske aldrig kommer att inse, vilken skada han orsakar de människor han anser sig erbjuda en biljett till resan mot framgång, frihet och lycka. En biljett som oftast i slutänden betingar ett mycket högt pris för den enskilde och där oddsen för att med den biljetten som färdbevis komma fram till resans mål är mycket dåliga.
Jag sätter mig på en bänk strax nedanför trappan och mina tankar dröjer sig fortfarande lite ostrukturerat kvar kring det som hänt när jag ser Kenny komma ut från Tingshuset tillsammans med sin advokat och några av de trogna anhängarna. Till och med en del av de som idag blev fällda ser jag runt honom, vilket borde förvåna mig men det gör det faktiskt inte eftersom Kenny likt en sektledare lyckas manipulera människor att följa honom i alla lägen. Alla skrattar och om det inte vore för den enhetliga klädseln med kostym, vit skjorta och slips ser de ut som om de kom från en fotbollsmatch där deras lag just vunnit en avgörande match och nu är de på väg mot puben för att fira. Kenny får syn på mig och säger något till de övriga, lämnar dem sedan och går mot mig. De tittar mot mitt håll och skrattar gemensamt medan de långsamt går vidare i väntan på honom.
– Gratulerar grabben, de smarta går fria, eller hur? Han sätter sig på bänken och lägger sin arm om min axel och ler sitt bekanta och ironiska segerleende; men det är klart, fortsätter han, det kan ju bero på tur också ibland och jag tror nog det är så i ditt fall. Hur som helst, jag har ett nytt projekt på gång och skulle kunna erbjuda dig en plats på skutan, men jag tror nog att det är bättre att du spelar i din division där tempot är lägre och insatserna små. Ett råd bara; låt oss som kan och vill spela i elitserien göra det. Försök inte blanda dig i det spelet en gång till, det kan göra väldigt ont.
Samtidigt som han säger det trycker han till hårt kring min axel och jag ser i hans ögon att det blixtrar till. I samma stund inser jag att min framtida väg har stakats ut; jag kommer att göra allt jag kan för att en gång för alla stoppa Kenny och hans metoder. Jag sitter och ser efter honom när han ansluter till sitt väntande sällskap igen och mina känslor och tankar är inte längre diffusa utan mycket tydliga och klara; jag förstår i djupet av mitt inre att jag och Kenny inte har setts för sista gången.
Bo Gunnar Karlsson
2012-10-19
Föreställningen
Han har precis framfört den sista texten i föreställningen själv. Musiken i bakgrunden som skapat en mycket stämningsfull inramning har just klingat ut. Tystnaden är total. Han befinner sig som i ett vakuum, totalt avskärmad från allt men ändå helt närvarande, och känslan han har i detta ögonblick överträffar allt han kunnat föreställa sig. I denna korta sekund blixtrar bilder förbi i hans inre på ett sätt som beskrivits vid nära döden upplevelser. Men för honom är det bilder av födelse, en förlossning av hans innersta dröm, hans verkliga jag. En dröm som han länge trodde var orealistiska fantasier och som han dolt djupt inne i sitt inre men som här och nu, i detta ögonblick, föds från dröm och fantasi till verklighet.
Här och nu innebär en fullsatt arena. Han står ensam på den enorma scenen mitt i ett bländande starkt ljus. Ett ljus samlat till en cirkel precis så stor att den rymmer honom. För övrigt råder ett djupt och intensivt mörker i hela den stora lokalen. Under två timmar har hans texter framförts, både med och utan musik, av landets främsta aktörer inom sina olika konstområden. Föreställningen har framkallat alla tänkbara känsloyttringar. Publiken har skrattat åt dråpliga berättelser, gråtit i medlidande med de karaktärer han beskrivit, känt ilskan i luften över orättvisor han belyst och sorger efter igenkännande förluster har delats mellan artister på scenen och människorna i salongen. Men fram för allt har förhoppningar om en bättre värld byggd på värme och kärleksfulla relationer genomsyrat den energi som skapat en total gemenskap under dessa två timmar. Sakta börjar det gå upp för honom att han faktiskt har förverkligat och förmedlat sina tankar på det sätt som varit hans mål och dröm under så lång tid. Tankar som har bott i honom och som väntat på att få komma ut till så många fler, men med begränsningar byggd på rädsla som varit totalt blockerande framför tron på möjligheterna att förverkliga denna dröm. Men drivkraften att skapa har successivt lyft fram modet i honom och i takt med att utmaningar och motgångar i livet har tagit honom till högre nivåer av medvetenhet om livets verkliga syften och mening, har han växt.
Tystnaden i arenan är nu total och skapar en intensivt närvarande känsla av att allt sker här och nu och han upplever det som att ingen vågar bryta den av rädsla för att rasera den stämning som skapats. En tystnad som är så intensiv att den känns fysisk inne i själen. Men efter ytterligare några sekunder hörs en långsam, ensam applåd i mörkret. Den ekar i den enorma arenan och det låter som om den kallar på fler. En efter en följer människorna i publiken kallelsen från de vägledande händer och inom bara några sekunder exploderar allt i en ljudkuliss skapad av händer och röster så stark att arenan vibrerar av energi.
Ovationerna pågår oavbrutet och efter en obestämd tidsrymd hör han delar av det musikaliska temat som han skrev till minnet av pojken, sonen som bara fick uppleva livet en kort stund, åter ljuda i bakgrunden. Samtidigt upptäcker han att ljuset inte längre är centrerat enbart på honom, utan ytterligare en ljuskägla sveper fram över scenen, och stannar vid dess ena sida. Där står hon och för ett blixtsnabbt ögonblick tycker han sig se pojken stå bredvid henne och le på bara det sätt som han kunde när han var glad och lycklig, och ljuset lyser upp dem som om de vore sagofigurer i en saga med lyckligt slut. I samma stund känner han en enorm inre känsla av frid och ser sen återigen henne stå där ensam. Alla aktörer som framfört texter och sånger under kvällen kommer nu fram ur mörkret och sluter upp kring henne och nu står de alla och riktar sina applåder mot honom och tillsammans med publiken visar de sin uppskattning och kärlek. I denna stund existerar inte längre något annat än ödmjukhet och tacksamhet i hans universum. En total inre frid som skapar värme och trygghet växer från centrum av magen och ut i varje del av hans kropp. Tårar av glädje börjar sakta strömma nerför hans kinder och han inser att han i denna stund personifierar ett tillstånd av total lycka och närvaro; han har hittat hem, hem till sig själv, henne och pojken.
Bo Gunnar Karlsson
2012-10-18
Hämnden
Thomas gick långsamt fram längs den ojämna stenbeläggningen som slingrade sig fram mellan de låga husen uppe på söders höjder. Han hade en mycket kluven relation till Stockholm. På ett sätt stressades han av bara tanken på att åka dit. Han hade stora svårigheter med att hantera det tempo som allt skedde med där. Men utan att riktigt förstå det kände han det samtidigt som att han på något sätt kom hem varje gång han kom dit, och framför allt då i den del av staden som han nu befann sig i. Han fortsatte en bit längs gatan och stannade sedan och såg sig omkring med tom blick och insåg att han inte riktigt förstod vad som skulle hända. Hans tankar började göra sig hörda på ett intensivt och frågande sätt; vad är det som händer egentligen? Varför går jag här, just nu? När Thomas inte hade kontroll på saker och ting blev han alltid rastlös, tappade kraft och energi och ville helst bara fly bort från den aktuella situationen.
Han hade kommit hit dagen innan och han visste vad som uppmanat honom att resa hit men varför han hade tagit beslutet att genomföra resan hade han ännu inte riktigt förstått. Det hade regnat hela kvällen och natten och han hörde av personalen på hotellet att det hade varit liknande väder hela den senaste veckan. I samma stund som tankarna på vädret upptog hans medvetande avbröts de av att blicken fångade en liten pojke som stod en bit längre fram. Det var många barn ute i regnet och lekte men just den här pojken stod för sig själv och verkade inte vara delaktig i de andra barnens lek och det såg ut som att de inte var medvetna om att pojken stod där. Pojken var kanske fyra år och det var något med honom som gjorde att Thomas instinkt att fly bort från allt detta blev på ett oförklarligt sätt ännu starkare.
Plötsligt kom pojken närmare och hade sin blick riktad rakt in i Thomas ögon. Blicken var sorgsen och det var något frågande och bedjande över den. När pojken var framme stannade han och Thomas såg att han bar på en sliten trasdocka. Även dockan kallade på något underligt sätt på uppmärksamhet och Thomas kände att det var något bekant med den. Utöver dockan hade pojken ett vitt kuvert som han försiktigt, men bestämt, räckte fram. Thomas tog emot kuvertet som direkt påminde honom om det han hade fått med posten för tre veckor sedan, och som var upphovet till att han befann sig här på platsen. Brevet hade på ett sätt väckt ett hopp hos honom, men samtidigt förstärkt den oro av ovisshet som alltid skrämt honom, och som begränsat hans liv på ett sätt som skapade en bräcklig tillvaro.
Han blundade och upplevde en lätt yrsel när han kände kuvertet mot sin hand. Det var som om papperet i sig självt förmedlade ett budskap, och tankar och känslor rusade genom honom med samma intensitet som regnet som slagit mot marken de senaste dygnen. Korta, intensiva och bekanta bildsekvenser spelades upp i hans inre med de stängda ögonlocken som filmduk. Samma smärtsamma och skrämmande bilder som så ofta kommit till honom under det liv som nu pågått i snart femtio år och som han aldrig riktigt förstått innebörden i, varken bilderna eller livet. När han efter en kort stund öppnade ögonen såg han bara trasdockan som låg på marken där pojken nyss stått. Han såg samtidigt en rörelse i ögonvrån och när han vred på huvudet upptäckte han att pojken stod och såg på honom en bit nerför gatan. Thomas upplevde att pojken väntade på att han skulle se vart han tog vägen. De fick ögonkontakt för en kort stund och han tyckte nu att han än mer tydligt såg ett sorgset men samtidigt vädjande uttryck i det lilla ansikte och sedan sprang pojken in i en gränd mellan husen.
Thomas böjde sig ner och tog upp den blöta trasdockan. Han öppnade långsamt och tvekande kuvertet och såg att det låg ett foto där i. Bilden var ett gammalt pappersfoto och motivet bestod av en man, en kvinna och en liten pojke; han såg direkt att pojken var densamma som nyss gett honom kuvertet. En stark känsla av att han själv på något vis hörde samman med bilden kom över honom, nästan som en känsla av illamående. De såg ut som en liten familj samlad framför ett hus som påminde om de hus han nu hade framför sig. Mannen står lutad mot en dörr och ser ut att vara bestämd och stark. Kvinnan och den lilla pojken däremot ser nästan skrämda ut och står som i skuggan av mannen. Med tanke på personernas klädsel och fotots slitna yta drog Thomas slutsatsen att det var taget för många år sedan. Han vände på fotot och där var skrivet med nötta bokstäver:
”Ja, enligt lagen renas nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse”. Heb. 9:22.
Om han var oförstående innan hade det nu växt till förvirring. Han tänkte för en kort sekund att det extra glas vin han druckit vid den nyss intagna lunchen hade påverkat hans omdöme och att han inbillat sig allt. Han insåg dock omedelbart det orealistiska i detta eftersom han bara druckit två glas och trasdockan i hans hand bekräftade allt. Han stoppade ner fotot i kuvertet och bestämde sig för att vända om och vandra tillbaka till sitt hotell. Just då han vände sig om för att gå hörde han ett skrik. Det kom från det håll där pojken hade försvunnit. Det var ett skrik fyllt av ångest och rädsla. Det var inte pojken som skrikit, det hörde han, utan det var en kvinnas skrik. Thomas fick återigen en känsla av att han kände igen situationen och han insåg att han inte kunde fly undan från det, och förstod nu intuitivt att det var honom själv det handlade om.
Sakta närmade han sig gränden där pojken försvunnit och det smärtande trycket över bröstet, som om han snart inte längre skulle kunna andas, växte sig starkare och intensivare ju närmare gränden han kom och den alltför välbekanta känslan av att en annalkande panik, att inte ha kontroll över sig själv, ramlade hastigt ner över honom. När han till slut klev in i gränden stannade han tvekande inför vad som väntade honom. Hastigt öppnades en dörr till ett av de låga husen längst in i gränden och en man kom ut. Han kom gående med långsamma, släpande steg och när han passerade Thomas stannade han upp för en sekund och Thomas såg hans ansikte tydligt. Det var samma man som på fotot. Hans ögon såg rakt in i Thomas och sände ut en blick av sorg och maktlöshet. I sin hand höll mannen löst en kniv som var färgad röd som av blod. Mannen släppte kniven på backen framför Thomas och samtidigt hörde han i sitt inre en röst, en röst som kommen från mannens blick och som sa; förlåt, förlåt mig.
Mannen vände sig om och tittade mot huset han nyss lämnade, såg sedan på Thomas igen med den plågade blicken och gick med hastiga steg därifrån. Det bultade intensivt och nästan smärtsamt i Thomas bröst och tinningar samtidigt som han upplevde det som om han såg alltihop utifrån, som i en film han själv var åskådare till, eller att det var en dröm. I denna stund hördes en liten pojkes dämpade gråt som blandades med en kvinnas förtvivlade skrik av ångest och smärta och det fick honom snabbt att vakna upp ur sin frånvaro. Han närmade sig huset och tog sedan ett långsamt steg in genom dörren som stod på vid gavel. När han satte ner foten på golvet tystnade allt och han upptäckte att han var helt ensam i rummet. Svindeln återkom och han tog tag i dörrkarmen och blundade för att inte falla omkull. Även med stängda ögon såg han nu rummet lika tydligt. Ett rum som han omedelbart insåg att han varit i tidigare. Långt tidigare. Tystnaden var total men nu var han inte längre ensam där. Mannen och kvinnan var där, men Thomas såg inte pojken, ändå visste han att han var där. Hårda ord kastades mellan mannen och kvinnan och han förstod i denna stund att det var honom själv, den lilla pojken, det handlade om.
Alla hans minnesbilder fick nu sin förklaring. Han förstod att de kom från den här stunden. Allt det outsägligt plågsamma som hände i rummet för nästan femtio år sedan, spelades upp för honom som en film. Alla de inre bilder som följt honom hela livet och som han aldrig förstått om de varit verkliga eller fantasi. Alla känslor av svek, sorg och förlust fick plötsligt sin förklaring. Han öppnade ögonen och var fortfarande kvar i rummet, men inte längre ensam, för bredvid honom stod pojken. Han såg Thomas i ögonen, log sorgset med en blick som var allt annat än stum och försvann sen, som i flykt, snabbt ut genom dörren. Thomas var snabbt ute på gatan men pojken var spårlöst borta trots att han inte borde ha hunnit försvinna ur gränden på den korta tiden. Men han visste, när han stod där ensam på den öde gatan, att pojken skulle fortsätta fly, länge. Det hade dessutom börjat regna igen.
Klockan närmade sig sex när han genomblöt återkom till hotellet. Vandringen tillbaka hade tagit en knapp timme men i sitt inre förstod han att han förflyttat sig ett helt liv. De senaste timmarnas upplevelser låg som ett töcken i hans medvetande, men hade även skapat en klarhet han aldrig tidigare upplevt. Han såg på fotot och läste återigen ordspråket på baksidan. Han visste nu att han skulle känna igen honom och hur han skulle förhålla sig till det faktum att han ville återvända efter nästan femtio år och ta en plats i Thomas liv. Men han visste också vad mannen, hans egen far, gjort och han visste nu varför han lidit i alla år, och att det beslut om framtiden de skulle ta i kväll, inte längre var deras gemensamma. Det hade blivit helt hans eget, och för första gången i sitt liv kände han sig helt lugn och säker.
Regnet smattrade mot glastaket på restaurangen de bestämt att träffas vid. Längst in i hörnet såg han honom. Det rådde ingen tvekan om att det var han, fastän han ju var betydligt äldre än vid mötet i gränden tidigare på dagen. Efter ett djupt andetag och med fotot hårt i sin ena hand tog han de sista stegen fram mot honom. I sin andra hand höll han stadigt en kniv och han kände ett stort lugn. Regnet började just då att avta och han förstod att den lilla pojken äntligen skulle få ro.
Bo Gunnar Karlsson
2012-10-17
Tomattulpanen
Historien utspelar sig på en finare restaurang i Stockholm vid en affärsmiddag i en ledningsgrupp bestående av tio män som alla befinner sig i karriären. Stämningen är hög och resonemanget pågår som vanligt omkring de frågor som är forum för den här gruppen; hur agera för att ta ytterligare marknadsandelar samt öka vinster och därmed maximera ledningsgruppens personliga bonusutfall.
Samtliga deltagare är mer eller mindre förblindade av dessa aspekter och konsekvenserna av beslut och ageranden begränsar sig till just dessa värderingar, att mer är alltid bättre. För mig har det vid den här tiden successivt växt en frustration och stress över det faktum att jag har mycket svårt att hitta motivationen i detta arbete. Jag har en allt starkare känsla av att jag befinner mig på fel plats och har svårt att se mig som en av de övriga och att stå för de beslut som tas i gruppen.
Restaurangen är relativt välbesökt den här kvällen och vi sitter vid ett runt stort bord, dukat med mängder av bestick och olika glas. Precis som alltid så sparas det inte på något av det goda när gruppen samlas för sina strategimöten. Sorlet runt mig blir allt högre och jag känner det som om jag befinner mig i ett vakuum. Röster och ljud hörs tydligt men ändå är det som om jag inte är på plats. Inget av det som sägs får mig att känna att jag deltar i samtalen.
Efter en stund kommer en servitris in och börjar servera den varmrätt som ska bli kvällens middag. Hon får som vanligt alla de käcka kommentarerna från gästerna och jag känner mig förlägen och skäms över att riskera att anses som en av dem. Hon är naturligtvis van och ler professionellt och fortsätter sitt arbete. Jag tycker mig dock nästan höra hennes tankar om hur hon egentligen uppfattar sina belevade gäster.
På våra tallrikar serveras nu en riktigt rejäl köttbit med en stor klick aromsmör med vitlökssmak samt stekt potatis. Till detta hör ett upplägg av grönsaker och jag sitter stilla och ser på min tallrik och upptäcker plötsligt att en tomat delad i två halvor ligger mitt i centrum för min uppmärksamhet. Plötsligt tystnar allt omkring mig, trots att sorlet fortsätter som förut, och min uppmärksamhet blir totalt riktad mot de två tomathalvorna. Senare fick jag lära mig att på kockspråk så kallas dessa tomathalvor för tomattulpaner eftersom de är skurna i ett sicksack mönster som gör att de liknar en tulpanblomma.
Jag upplever det som att de två halvorna försöker säga mig något och jag blir all mer fångad i min uppmärksamhet på detta. Jag ser snart att det även på alla andra tallrikar ligger liknande tomater och jag undrar om mina två halvor hör ihop eller om de matchas av någon halva på en annan tallrik. Jag tar diskret upp den ena halvan och provar den mot den andra. Först hittar jag inte den naturliga passningen men efter ett par försök ser jag att mina två halvor hör ihop och att de rätt sammanfogade återigen blir som en hel och odelad tomat. Med ens står det helt klart för mig. Dessa tomathalvor representerar mina två delar som människa. Den ena representerar mitt inre verkliga och äkta jag, min själ om man så vill. Den andra halvan representerar mitt yttre jag, min fysiska verklighet här och nu.
Lika klart som att dagen kommer efter natt insåg jag att tomaten symboliserar mitt liv. Om mina två halvor är i fas och i balans med varandra blir livet en absolut helhet som består av harmoni och frid. Om mina halvor inte är i fas blir livet en konstant kamp mot olust, stress och frustration. Jag insåg också att jag inte kan ändra, anpassa, mitt äkta inre jag efter de yttre omständigheter där jag inte hör hemma. Däremot har jag all makt i världen att förändra och utveckla mina yttre omständigheter så att de är i fas med det liv som är mitt äkta liv och där jag är i fas med mitt syfte.
Efter denna uppenbarelse var det enkelt för mig att åka hem och ta nya beslut för mitt framtida liv och de två tomathalvorna blev för mig symbolen för att de signaler, verktyg och resurser vi behöver för att åstadkomma förändring i livet finns omkring oss hela tiden och framför allt i alla de vardagliga händelser vi hela tiden möter.
Bo Gunnar Karlsson
2012-10-16
Med ett annorlunda något
Med ett annorlunda något i sällskap genomför jag min egen resa.
Med ett annorlunda något; kanske ett handikapp.
Med ett annorlunda något; kanske en annan hudfärg.
Med ett annorlunda något; kanske en annan religion eller politisk tro.
Just detta annorlunda något som gör att varje jag är just ett jag.
Detta annorlunda något gör att det ibland blir jobbigt.
Detta annorlunda något innebär att det kan bli förseningar på resan.
Detta annorlunda något medför att jag blir vilsen och missförstådd ibland.
Detta annorlunda något som ibland gör mig ledsen.
Detta annorlunda något vars innersta själ är någon, som alltid är jag.
Denna annorlunda någon står alltid stark vid min sida.
Denna annorlunda någon leder mig var stund rätt.
Denna annorlunda någon sviker mig aldrig, trots mina svek.
Denna annorlunda någon tröstar mig i sorgen och får mig att le.
Denna annorlunda någon älskar mig för den jag är.
Tänk alltid på att vi alla är någon, att älska.
Tänk alltid på att vi alla är någon, att skratta med.
Tänk alltid på att vi alla är någon, att sakna.
Tänk alltid på att alla vi möter är någon, med ett annorlunda något.
Med ett annorlunda något; blir vi alla just den där annorlunda någon som älskar och som älskas och som är jag.
Bo Gunnar Karlsson
2012-10-14
Det är en isande kall dag i slutet av november och redan innan Thomas ser det som totalt skakar om honom fryser han ända in i märgen. Hela hans tillvaro stannar tvärt och i det vakuum som uppstår tappar han all förmåga att tänka konstruktivt och klart. Scenen som han ser när han går förbi på gatan väcker ett slumrande, men väl väckt allt för tydligt, minne och han måste omedelbart försöka få klarhet i om det han ser stämmer med hans farhågor.
Han skyndar sig hem och hoppas innerligt att han sett fel och att minnet dessutom spelar honom ett spratt. Innerst inne vet han dock mycket väl att det var henne han såg där på serveringen, tillsammans med en annan man, och att det han skyndar sig hem för att leta efter faktiskt existerar. Men kan det verkligen vara möjligt? För mer än tio år sedan skrev han en uppsats i skolan på ämnet lögner, svek och svartsjuka och idag såg han den uppsatsen spelas upp rakt framför sina ögon.
Han kör långsamt fram till den sista korsningen före deras hus för att se om hennes bil är hemma. Gårdsplanen är lika tom som han förstod att den skulle vara. Han blir först, helt irrationellt, glad över det eftersom det ger honom möjlighet att göra det han ska utan att behöva svara på några frågor, men inser sen snabbt att eftersom hon inte är hemma betyder det att han med all säkerhet sett rätt tidigare. Inne i huset går han upp för den rangliga stegen till vinden, och den råa och kalla luften där tillsammans med den oro han känner, gör att han fryser ännu lite mer. Han har inte sparat mycket från sina yngre dagar, och framför allt inte från skolan, men just pärmen med uppsatser har blivit kvar. Thomas balanserar på den smala gången av brädor som ligger på takstolarna och som utgör förbindelsen mellan trappen och platsen där kartongerna med gamla papper och böcker står. Helst skulle han vilja upptäcka att det han letar efter är borta så att han slipper få bekräftat det han fasar för, men redan i botten på den första lådan ser han den bekanta pärmen och tar upp den med ett allt tyngre sinne.
Tillbaka nere i köket förbereder han sig för att läsa de sedan länge formulerade raderna som när de skrevs fick omdömet, ”att vara mycket moget för en sextonåring”, av svenskläraren. Uppsatsen betygsattes med etthundra poäng av lika många möjliga och fick tilläggskommentaren; ”detta var verkligt uppbygglig läsning för en svensklärare, språkligt helt perfekt och med ett innehåll så levande att man ser sig om och förväntar sig att detta verkligen sker, här och just nu”.
Det var precis det han nu fasade för; att uppsatsen på något vis blivit levande efter tio år. Han läser det första stycket och känner hur pulsen stiger och han blir nästan lite yr: ”Vinden är isande kall. Det är en sen novemberdag och jag ser de bägge tydligt, sittande tätt tillsammans på restaurangen. Hela mitt universum stannar och upphör med ens att vara det centrum som genererar den kraft jag behöver för att organisera mina tankar i någon form av logiskt tänkande”.
Thomas läser vidare och allt stämmer, uppsatsen är ett direkt manus till hans upplevelser tidigare, skrivet ur ett perspektiv som om det vore sett med hans ögon idag; vädret är precis så omänskligt kallt som beskrivs, hon skulle ju ha varit hemma idag, restaurangen, mannen, hennes arbete (som förr eller senare skulle leda fram till detta, det har han ju förstått ända sen hon började där). Alla detaljer och omständigheter idag är exakt kopia av den fiktion som nedtecknades för tio år sedan, till och med hennes namn, Maria, är det samma.
Han vet inte vad som är svårast att hantera just nu. Är det misstanken och rädslan över att hon svikit eller är det den osannolika kopplingen mellan uppsatsen och det som han nu ser hända. Mitt i all denna förvirring upptäcker han plötsligt att slutet på uppsatsen fattas. Han försöker erinra sig hur det en gång slutade men finner bara brottstycken av minnen, som talar om hårda ord och med konsekvenser som känns smärtsamma djupt nere i hans inre. Vad är det jag försöker komma fram till? Hans tankar far iväg och han känner att han behöver komma tillbaka till nuet, men det inre resonemanget fortsätter; Är det så att vi konstruerar våra egna öden utan att vara medvetna om det, och kan vi skapa vår framtida verklighet genom att medvetet levandegöra den i teorin? Självklart inte. Thomas intellekt skyndar sig att försvara det ologiska i denna tankedialog. Men, fortsätter hans inre röst envetet, det finns ett talesätt som säger att allt skapas två gånger; först en gång i tanken och sen en andra gång i det vi kallar verkligheten. Tänk om det faktiskt är så det går till och att uppsatsen hela tiden haft som syfte att vara blåkopian till detta som nu händer?
Thomas skulle helst bara vilja släppa allt, att som vanligt fly från problemen, gå ut genom dörren och lämna detta kaos bakom sig, men förmår inte frigöra sitt sinne från det resonemang som på något vis fastnat i hans tankebanor. Han går till lådan vid köksbänken där han vet att det ligger ett anteckningsblock, tar fram det tillsammans med en penna och går tillbaka till bordet.
Ok, om det nu skulle vara så, då skulle jag alltså kunna välja ett nytt slut på den här mardrömmen, ett slut som jag skapar genom att skriva om uppsatsens sista del. Hastigt konstaterar han att det är tur att ingen ser honom eller kan höra hans resonemang, men beslutar sig därefter för att han inte har något att förlora. Han läser igenom uppsatsen igen, tar pennan och för den till papperet och fortsätter skriva där den tidigare slutar;
Jag sitter ensam vid köksbordet och försöker sortera alla intryck när plötsligt en annan tanke börjar gro i mitt sinne. Först svagt och knappt märkbar, sedan snabbt tydligare och tydligare; ”Tänk om jag inbillar mig allt, om de slutsatser jag drar är en konstruerad konsekvens av min egen rädsla att förlora den enda verkliga trygghet jag har i livet. En rädsla som i sin tur är en konsekvens av min oförmåga att visa känslor och att uttrycka min uppskattning och kärlek till henne som jag älskar högre än allt annat”. Först upplever jag att mitt ego omedelbart försöker övertrumfa dessa tankar med det mörka domedagsscenario som ockuperat mitt sinne de senaste timmarna. Något får mig dock, att med skärpa trycka tillbaka detta försök att ta kommandot, och istället snabbt börja fokusera på ett annat tänkbart händelseförlopp kring det jag sett. Innan jag ens hinner börja den processen händer något oväntat. Utanför fönstret ser jag att Marias bil stannar, och hon kliver ur; tillsammans med honom som jag såg på restaurangen. De skrattar och ser förväntansfulla ut och går med snabba steg mot ingången. Det förvånar mig att inte Maria tvekar när hon ser min bil och förstår att jag är hemma. Dörren öppnas och så hör jag hennes välbekanta och sjungande stämma ropa: ”hallå Thomas, det är jag”. Jag går långsamt ut i hallen och möter henne, hon kastar sig runt min hals och placerar en rejäl kyss rakt på min mun, mitt framför ögonen på honom. ”Thomas, det här är Martin. Han är min chef och har erbjudit mig att jag från och med nu ska arbeta direkt hos honom som utvecklingschef. Det är precis det jag drömt om och jag har inte sagt något till dig för jag ville överraska när allt blev klart. Nu ska vi fira det här och Martin och hans fru vill bjuda oss på middag ikväll hemma hos sig”. Under hela tiden hon berättar håller hon mig hårt i handen och jag ser i hennes ögon den uppriktiga glädjen över att få dela detta med mig, och att det bland de män som finns närvarande är jag den enda som upptar hennes inre just nu. Jag tänker med fasa på de tankar jag nyss hade och inser att mitt paranoida beteende varit på väg att rasera det värdefullaste jag har.
Thomas slutar skriva och lägger ifrån sig pennan på köksbordet och han lutar sig trött tillbaka. Hans tankar har tystnat helt och han förstår att han inte kan göra mer än att släppa taget om allt och bara låta det som ska ske att ske. Han vänder sin blick ut genom fönstret, det har börjat skymma allt mer och någon enstaka snöflinga virvlar ner och lägger sig tillsammans med alla de löv som ännu inte blivit ihopsamlade. I denna stund ser han en ljuskägla från ett billyse komma fram ur dunklet och stanna utanför gården. Han lutar sig fram och ser att det är Marias bil och hur hon kliver ur; tillsammans med honom. De skrattar och ser förväntansfulla ut och går med snabba steg mot ingången. Det förvånar honom att inte Maria tvekar när hon ser hans bil och förstår att han är hemma. Dörren öppnas och så hör han hennes välbekanta sjungande stämma ropa: ”hallå Thomas, det är jag…”
Hans ögon dras till det han nyss skrivit och pulsen stannar nästan helt. Han river ur bladet ur blocket och stoppar försiktigt ner det skrivna i sin ficka för att inte riskera att förstöra ett enda ord (för tänk om…), och går sen långsamt ut i hallen och möter henne.
Bo Gunnar Karlsson
2012-10-12
Vägskäl
Vägskäl är något som vi ständigt ställs inför i livet. Oftast passerar vi dem utan att vi verkligen tar tillfället i akt och gör de justeringar i livet som de öppnar dörren till, och vi fortsätter rakt fram på den väg vi redan tagit till oss som vår. Men ibland hamnar vi i situationer som innebär att något händer inom oss och som leder till att, medvetet eller omedvetet, livets resa tar en ny riktning. Som pappa till ett barn, som faktiskt blivit 21 år, med omfattande funktionsnedsättningar har jag har ett mycket starkt intresse och en önskan att lära mig mer om livet och alla dess aspekter. Det gör jag genom att förverkliga den del av mig som finns där inne som mitt verkliga jag, genom att hitta svaret på den frågan som var min största under många år; Men jag då?
Jag hade arbetat i stort sett hela mitt yrkesverksamma liv som ”framgångsrik” entreprenör inom byggbranschen, både som egen företagare och som anställd chef hos de största byggföretagen i Sverige. Trots mitt ”framgångsrika” liv hade jag dock ofta en känsla av att befinna mig på fel plats. Det är detta som lett mig till skrivandet av dessa rader.
Mitt liv har bestått av en stor mängd utmaningar som har gjort mig till den människa jag idag är. En av dessa och kanske den enskilt mest betydelsefulla inleddes den 9 april 1991. Först tog det skepnaden av fullständig lycka, men strax vändes det till en katastrof där allt stannade och all mening i livet upphörde att existera. Jag skulle vilja berätta om detta mitt största vägskäl i livet genom att delge dig mina erfarenheter, tankar och känslor. Mycket av detta väcktes efter att jag i en bok funnit en dikt som träffade mig rakt i hjärtat och som blivit en riktig styrka i mitt liv. Jag kallar det jag skriver ”A very special child” eftersom dikten heter så och som för mig blev svaret på mitt stora varför i livet.
A very special child
Som en följd av dagens i många stycken hårda klimat i samhället med bristande förståelse för andra människors värderingar, förutsättningar, kulturer och beteenden vill jag berätta min historia. Den har tagit mig till den nivå av medvetenhet som jag idag befinner mig på och som är grunden för tryggheten och glädjen i mitt liv. Det är också den som gett mig insikten om att det i allt som händer finns syften, mening och lärdom. Vi kanske inte alltid förstår vad detta syfte är när vi står mitt i en svår och jobbig livssituation, men det vi kan försöka förstå och acceptera är att det kanske finns ett syfte som jag inte förstår just nu men som jag kan komma att förstå om jag tar till mig livets prövningar som möjligheter att växa.
”Att förändras är att växa, allt levande växer.
Alltså är att leva att förändras.
Så enkelt eller så svårt är livet. Var och en väljer själv”.
Om vi tar till oss denna filosofi om syftet har vi alltid en grundtrygghet i svåra stunder och då är vår potential att bli hela människor obegränsad. Grunden i mina tankar bygger helt och fullt på övertygelsen att all äkta och hållbar framgång, i livets alla skeden, växer ur förmågan att skapa och odla relationer. Relationer som grundas på ödmjukhet och förståelse för livets och andra människors värde. Genom detta synsätt på livet och våra medmänniskor förverkligar vi oss själva som ödmjuka och förstående människor med en positiv självbild och med stark integritet.
Den 9 april 1991 förändrades mitt liv totalt för all framtid. Först tog det skepnaden av total och fullständig lycka, men på bara några timmar blev det istället en katastrof där livet tycktes upphöra att existera. Allt tog slut. Inom loppet av några sekunder ändrades mitt liv från total lycka och tillfredställelse till ett absolut nattsvart kaos.
Inget spelade längre någon roll. Vår son Peter hade blivit född på kvällen. Lyckan var total. Det var vårt tredje barn och återigen hade allt gått bra. Vi hade fått en frisk och välskapt son, eller? På morgonen tio timmar senare kom beskedet, katastrofen, som ledde rakt in i kaoset. Peter var utvecklingsstörd. Handikappad. I mina ögon då, den största katastrof som kunde hända. Jag gick, utan att jag då förstod det eller insåg innebörden i det, på ett ögonblick från att vara förälder till att bli anhörig, det begrepp som långt senare kommit att bli min stora drivkraft i livet.
Den panik och maktlöshet som omedelbart blev min verklighet är omöjlig att uttrycka. Vrede, ångest, sorg. Alla känslor som överhuvudtaget beskriver rädsla blev min verklighet. Jag kände mig oerhört orättvist behandlad av livet och blev mycket bitter och handlingsförlamad. Jag kände till och med en bitterhet mot Peter, min egen son. Varför skulle han komma och förstöra allt för mig, karriär, ekonomi, prestige. Varför just jag, den framgångsrike företagaren?
Allt detta såg jag omedelbart och tydligt på några sekunder tidigt på morgonen den 10 april 1991. Och eftersom vi, enligt vissa filosofier, blir det vi tänker så blev det sen min verklighet i en period av mitt liv och den utlösande faktorn till detta mörker i livet var min upplevelse av konsekvenserna av min sons födelse.
“Life is difficult, and not before I accept and understand that, life can be easy”
(Livet är svårt och inte förrän jag förstår och accepterar det, kan livet bli lätt)
M Scott Peck
Livet är, som psykologen och författaren M Scott Peck skrivit i sin bok ”Den smala vägen”, i många avseenden en kamp, så även för mig än idag. Men samtidigt har livet gett mig insikter och verktyg som trots alla utmaningar innebär att jag lärt mig att förstå värdet av den kampen. Den glädje och kreativitet som är motorn i min vardag idag är svår att beskriva men innehåller ödmjukhet, harmoni och en inre frid. Starka känslor som beskriver lycka och som är en realitet och självklarhet i min vardag, lika självklara och närvarande som sorgen, ilskan och känslan av orättvisa är när kampen för Peters rättigheter och möjligheter till ett fullödigt liv ibland blir alltför påtaglig.
Jag känner mig dock oerhört privilegierad över att få leva detta liv och ser fram mot varje dag jag får verka och utvecklas tillsammans med andra människor. Jag är oerhört tacksam över att Peter kom och lärde mig vad som betyder något här i livet; familj, relationer, balans och harmoni. Jag, entreprenören och företagaren, arbetar idag mer intensivt än någonsin, men inom områden där jag med egen balans och harmoni i livet som grund får hjälpa andra människor i utsatta livssituationer att utvecklas och växa med sina drömmar och visioner. Den utlösande faktorn för min resa till denna verklighet var min sons födelse.
Vi föds alla fullständigt rena och med en total kontakt med livets grundläggande behov, att uttrycka känslor och att ge och få kärlek, som utgångspunkt. Successivt utvecklas sedan vi friska människor till individer som anpassar sig till vårt samhälles alla förväntningar och krav. Vi utvecklar en förmåga som gör att vi får svårare och svårare att visa känslor och att uttrycka kärlek. Vi utvecklar en förmåga att misstro andra människor. Vi utvecklar en förmåga att manipulera andra människor. Vi utvecklar en förmåga att sätta 3P; Prestige, Position, Pengar, före äkta relationer med andra människor, livet eller oss själva. Den här utvecklingen är tyvärr alltför vanlig bland oss friska och normala människor. Jag hade definitivt gjort det under stor del av mitt liv fram till april 1991. En ständig jakt på framgång. En ständig flykt från livets verkliga värden.
”Att skratta ofta och mycket, att vinna intelligenta människors respekt och barns tillgivenhet; att förtjäna ärliga kritikers uppskattning och uthärda falska vänners svek; att uppskatta skönhet, att leta fram det bästa hos andra människor; att lämna efter sig en värld som har blivit lite bättre tack vare ett lyckligt barn, en trädgårdstäppa eller förbättrade sociala förhållanden; att veta att åtminstone en levande varelse har kunnat andas lättare för att man har levat: Detta är att ha haft framgång”.
Ralph Waldo Emerson
Peter är handikappad, utvecklingsstörd. Så hette det när han föddes. Idag heter det funktionsnedsatt. För mig har det ingen betydelse vilken definition vi använder. Det viktiga är vad vi ser bakom definitionen. Peter föddes precis som alla andra med livets grundläggande behov, att uttrycka känslor och att ge och få kärlek, som utgångspunkt. Successivt har Peter sedan utvecklats till en individ som inte anpassar sig till vårt samhälles alla förväntningar och krav. Peter utvecklar däremot sin förmåga att visa och uttrycka känslor och kärlek starkare och starkare för var dag som går. Peter misstror eller manipulerar ingen utan utvecklar en relationsförmåga som är enorm. Peter vet inte vad 3P är. Ingen av de parametrarna har plats i hans tillvaro. Så här kan utvecklingen också se ut för en människa. För Peter har det gjort det och han har en total kontakt med nuet, sin verklighet. Jag ställer mig idag ofta frågan: Vem är det som är utvecklingsstörd?
En annan upplevelse jag haft som gav upphov till eftertanke var när en person i 30-års ålder med en utvecklingsstörning som funktionsnedsättning, berättade för mig att han hörde i ett sammanhang hur några andra människor, friska och väl anpassade till vårt samhälle, talade om hur utvecklingen rusade på och att de inte alltid hängde med och att de ofta stördes av detta. Han sa: ”Jag förstår inte riktigt.” De säger att jag är utvecklingsstörd, men jag störs inte av utvecklingen. Men de som inte är utvecklingsstörda störs av utvecklingen. Hur kan det komma sig?” Återigen frågar jag mig: Vem är det som är utvecklingsstörd?
Genom att Peter kom till oss så har jag fått möjlighet att lära mig förstå och ta del av det livet verkligen går ut på: Relationer och kärlek till livet, till andra människor och till mig själv. Peter är idag min absolut främsta mentor och stöd i min utveckling mot att förverkliga mina drömmar och visioner. Och de har inte längre mycket med 3P att göra. Vad var det då som gav mig insikt om detta? Först och främst naturligtvis livet själv tillsammans med Peter. Att lära känna honom som den människa han är och inte som ett utvecklingsstört barn som hämmar mina möjligheter i livet.
Men det finns en annan faktor som betytt mycket för mig. En dikt som jag fann en dag av en ren slump när jag som bäst behövde den. (Finns det slumpar? Jag tror det bara finns meningar. Hur som helst var det en mycket lycklig slump, eller mening, för mig att jag fann just den här dikten). Dikten hittade jag i boken ”När träden avlövas ser man längre från vårt kök” skriven av Tomas Sjödin. Har Du inte läst den så gör det. Alla människor, oavsett om man är förälder till handikappat barn eller inte, borde läsa den, den är underbar.
A very special child
En ängel kom till Herren Gud
och förde fram ett viktigt bud:
Ett mänskobarn ska födas snart,
ett speciellt och underbart.
Det barnet är av sådan sort
som inte lär sig lätt och fort,
men sitter allvarsam och vek
och ser på andras stoj och lek.
I skaparns tanke helt perfekt
-för världen ter hon sig defekt,
och vad hon tänker vad hon vet
är en förborgad hemlighet.
Därför behövs en mor och far
som gränslös tröst och omsorg har,
och som förmår att hålla kär
ett barn som mycket bräckligt är.
Att få det barnet i sin vård,
det är en gåva och en nåd.
I tro och kärlek växer den
som anförtrotts den uppgiften.
Så Herre, välj med omsorg dem
som kan den lilla ge ett hem,
där allt man hoppas allt man tror
och nåd och frid och värme bor.
Översättn. Ulla-Stina Rask
Tänk om vi kunde ta mot varje barn, friska som handikappade; varje människa, oavsett vem, med detta i vårt sinne. Förstå att vi kan det, det handlar bara om ett val. Vad den här dikten och mina erfarenheter med Peter betytt för mig är svårt att värdesätta tillräckligt. Men att det betytt mycket står nog ganska klart och genom att skriva detta vill jag försöka föra ut den erfarenheten till så många som möjligt.
Jag är oerhört tacksam för Peter och mina upplevelser med honom. Det har gett mig ett mycket meningsfullt liv med många möten med människor, och möjlighet att ta del av deras öden vilket jag aldrig annars skulle ha fått tillfälle till. Alla dessa upplevelser och möten bygger på känslor och kärlek till livet, till mina medmänniskor och till mig själv. Jag är alltså tacksam för vad livet gett mig i form av upplevelser men däremot önskar jag att ingen ska behöva gå igenom den smärta som det innebar att komma till insikt på det viset.
Jag tror med övertygelse att den plattform av kunskap och insikt som jag idag bygger mitt liv på har vi alla tillgänglig någonstans inom oss genom hela livet. Det vi behöver göra är att förstå och upptäcka detta. Var och en behöver inte gå igenom sin egen katastrof för att få lära sig om detta. För mig blev Peter nyckeln till låset till min inre trygghet och utveckling i livet. Mina erfarenheter, och Peters liv, kan vara den nyckeln för många fler. Vänta inte på din katastrof som förutsättning för att förstå värdet av att skapa ditt liv i harmoni och balans. Förstå att mitt och många andras levnadsöden kan vara lika mycket värd för dig. Om du redan upplevt, eller lever just nu i din katastrof, förstå också att ditt levnadsöde kan vara nyckeln till din och andra människors framtida utveckling mot ett fullödigt liv. Lita bara på att det är rätt nyckel och prova den i låset.
Tänk på att även i den största katastrofen finns ett syfte dolt. Ett syfte som du kanske inte alls kan förstå och acceptera när du står mitt i den, vilket är helt naturligt och helt ok att känna, men som kan visa sig vara det bästa som hänt dig. Tänk på att varje människa du möter är olika, även du. Tänk på att varje människa du möter är annorlunda. Kanske med en annan hudfärg, med ett annorlunda språk, med en annorlunda kultur, med ett annorlunda utseende, med ett handikapp, med ett annorlunda något……. Tänk på att i varje olika och annorlunda människa du möter finns ”A very special child”. En gång född med känslor och kärlek som enda utgångspunkt. Sen kom livet. Låt inte det föra dig bort ifrån ditt ursprung och ditt syfte; känslor och kärlek.
Bo Gunnar Karlsson
2012-10-12
Ögonen.
Jag ser framför mig de frågande, vädjande, oförstående ögonen.
De uttrycker oerhörda känslor samtidigt som tomheten i dem snabbt tar överhanden och genererar en maktlöshet som är enorm.
Det är maktlösheten över att inte kunna förklara, att inte kunna hjälpa, som växer som en okontrollerad lavin som rusar nerför sluttningen mot ödeläggelsens fullbordan. Den kväver allt i sin väg och lämnar ett tjockt täcke av katastrof som resultat av sin uppvisning.
Allt detta ramas in av det röda blodet som sprider sig, i samma takt som livet försvinner ur den lilla kroppen, och som innebär att rummet mera liknar en slaktbod i skogen under älgjakten än ett intensivrum på lasarettet.
Plötsligt blir allt stilla.
Det verkar som om tiden stannar och jag befinner mig i ett vakuum där röster hörs långt borta och allt som händer runt omkring i kaoset tappar betydelse.
Jag fäster min blick stadigt i de små och allt mattare ögonen och känner en enorm gemenskap och tröst som föder en stark och tydlig insikt hos mig:
Jag är här.
Jag inser plötsligt att det enda jag kan göra är att vara här. Det enda jag ska göra är att vara här.
Maktlösheten handlar om det yttre som sker. Saker som jag inte på något vis kan påverka. Däremot har jag all makt i hela universum att vara här och göra det enda jag ska och kan: Älska min son av hela mitt hjärta.
Lugnet sprider sig i rummet i samma takt som i mitt inre. Tempot sjunker i aktiviteterna och sjukvårdspersonalen arbetar metodiskt och kunnigt. Pojkens läge stabiliseras och hans ögon sluts i dvala, påverkad av kroppens reaktion på den enorma stress den utsatts för och av alla de mediciner och enorma mängder blod som pumpats in i hans bräckliga kropp.
Tillsammans har vi genomlevt oerhört svåra och utmanande stunder i livet och som påverkat bägge starkt.
Maktlöshet, oro, rädsla, ångest, ilska och bitterhet är bara några av de känslor som varit, och är, vår vardag tillsammans. Men också stunder av intensiv glädje, kärlek och hopp ingår i detta livsprojekt.
Mellan dessa ytterligheter kastas vi som en kula i ett flipperspel.
Ibland stannar den till för att sedan med en hastighet som är svårt att kontrollera studsa mellan spelets alla delar.
Den insikt som stunden ovan gav följer mig idag lika tydligt och självklart som mina egna tankar. Allt jag företar mig, alla beslut jag tar, föregås av dessa ögons bön om förklaring och hjälp och ger mig styrkan i att veta att allt jag kan och ska göra inför mina beslut och handlingar är att vara här i nuet och lyssna på min egen inre röst.
Bo Gunnar Karlsson
