Livets vågsurfning
Fascinerad har jag på sista tiden sett filmer med människor som vågsurfar. En del har fantastiska kunskaper och bemästrar de absolut största och vildaste vågor. Andra kämpar bara för att klara att hålla balansen på sin bräda.
Vid ett av dessa tillfällen såg jag något som väckte tankar hos mig, något som en vän nyligen fick mig att vara observant på genom en metafor om just surfning. Jag såg många surfare som låg på sina brädor i havet och väntade på att det skulle komma en våg. Sakta syntes det sedan hur vågen växte i horisonten och kom närmare och närmare surfarna.
Sen skedde det som väckte min uppmärksamhet.
Vågen kom, lyfte upp surfarna och rullade vidare in mot grundare vatten. Några få av surfarna fångades upp av vågen och red på vågens topp ända in till stranden medan de flesta andra lyftes upp och gled lika snabbt ner till det lugna vattnet på vågens baksida. Medan några hade ridit på vågen ända in till land, var de flesta kvar på samma plats ute på havet och väntade på nästa våg.
Vad var skillnaden på de som lyckades surfa och de som inte gjorde det?
Jag tittade på filmen igen och upptäckte ganska snart vad som avgjorde resultatet. De som lyckades, förberedde sig inför vågens ankomst genom att liggande paddla igång fart på sin bräda så att när vågen kom hade de redan den fart som krävdes för att fångas upp av vågen. De som misslyckades låg still och väntade på vågen och det enda som hände var att de lyftes upp en kort stund medan vågen snabbt passerade under dem.
Jag insåg då att detta är detsamma som sker i övriga livet: Jag måste vara förberedd när möjligheternas vågor kommer. Förberedd genom att veta vilka vågor jag vill och ska följa med. Förberedd genom att förse mig med de kunskaper jag behöver för att bemästra vågen. Förberedd genom att tro på mig själv och mina förutsättningar att surfa på vågen när den kommer. Är jag inte förberedd när en spännande, inspirerande och utmanande våg kommer med nya möjligheter lyfts jag i bästa fall upp en bit för att sedan ganska omgående återigen befinna mig i det stilla välbekanta vardagsvattnet och ser på när andra försvinner där framme i utvecklingens – och framgångens skummande vågor.