Arkiv mars 2013
2013-03-27
Hur viktigt är det inte att känna sina rötter, att förstå vilka präglingar från tidigare generationer som format varje människas personlighet. Jag har fått förmånen att ta del av en dagbok som är skriven av en av mina förfäder, född 1881, där jag är fjärde generationen sett ifrån den skrivande. Det är en person som för mig hittills egentligen bara varit ett namn och ett gammalt foto. Av det lilla jag känt till har jag förstått att det var ett komplext liv bestående av mycket sjukdom och sorg, vilket nu med all tydlighet framkommer i dagbokens, i många stycken oerhört poetiska, texter. Jag kommer framöver att fördjupa mig i dagbokens texter eftersom jag inser att det finns en oersättlig skatt i dessa som kan ge mig många svar på frågor kring mitt eget liv och hur jag som person präglats genom tidigare generationers personligheter. Här nedan har jag initialt infogat en av texterna som är en poetisk reflektion skriven en vinterdag för länge sedan vid min förfaders älskade Rönnvik vid sjön Valsans strand.
Hängbjörken i Rönnvik
Det är idag den femte januari 1930. Färden hit upp företogs per trampcykel. Vägarna frusna, men bra. På glansis gick det gudomligt över sjöarna från Valsfors och luften känns som ett källfriskt bad. Klädd i päls och filtar sitter jag här på verandan, dricker kaffe och äter smörgås, allt andas frid och ro. Ingen människa synes, men jag hör en vinterfiskare någonstans genom ”telegrafering” i isen, men var är han? Solen lyser så vackert över hela nejden och Loberget står som en skyddande mur i väster, klädd i vitt, gult, blått och lila.
Ett älskande par har jag till sällskap, två stycken talgoxar. De är hungriga och jag har nyss kastat till dem både skinka och smörgås, som de broderligt delat på isen. Den ena flög nyss upp i hängbjörken, men kom strax tillbaka och satte sig på verandaräcket här bredvid mig. Hon vrider på huvudet, vippar med stjärten och tigger mera mat. Lyckliga varelser tänker jag, ni är fria i Guds fria natur, har inga bekymmer för morgondagen och för mat och kläder. Jag vänder blicken och ser på min vackra hängbjörk här bredvid och fantiserar:
”O, om jag kunde en vacker saga om dig. Jag älskar dig, jag kan ej annat när jag ser din vita krona, skönare än någon krönt furstes, resa sig i rimfrost och iskristaller, gnistrande praktfull mot en vinterklar blå himmel. Dejliga idyll, trolsk och bedårande är du, vackra vita björk. Jag kan ej annat än älska dig. Med din vårfriska fägring har du mången gång gett mig livets ljusaste drömmar, och svalkande skugga under sommarens solheta brand. I höstens tungsinthet tänder du din själ, och låtert den lysa, som en brinnande fackla, samt stråla likt en livsklar dikt. När förgängelsen susade genom naturen, lät du mången gång, en stilla svärmisk månskensnatt, dina silvrade blad ändock lysa och susa om livets evighet. Och kanske någon gång två älskande hjärtan sökt ditt skydd, din ro, för att i stilla ensamhet och daggstänkt tystnad svärja varandra sin tro”?
Mjukt börjar skymningen falla. Solnedgångens brinnande färgskrud har brustit. Dess sista bleka fästning dröjer sig dock kvar vid västers portar, bortom Loberget, som ville den i det sista och längsta njuta aftonstjärnans magiska glans. Jag går in, och mjukt faller skymningen in i kojan, faller med stillhet och ro över själ och sinne. Nu kommer skymningsfantasin, framlockad av eldens dansande guldklara flammor och röda skimrande glöd från spisen. Jag tänker åter på min kära björk härute. En enkel naturlig saga, som många tycker att den ingenting är, brasans saga, och kanske en gång min kära björks saga:
”En vacker vinterdag, som i dag, kanske du måste böja ditt mäktiga huvud för bödelsyxan, sedan du osjälviskt givit mig och andra ditt liv och din skönhet, och med en dov klagan faller du mot den jord ur vilken ditt väsen sugit must och näring. Och kanske du sedan blir en skymningsbrasa, som flammar, likt den jag har härinne, och som lockar fram sagor och sägnens poesi ur dunklet. Då vill jag inte vara med. O, må jag slippa det. Må du få leva, stå kvar och glädja mig samt många andra år från år, vackra vita björk, susande träd i skogen, här vid mitt kära Rönnvik. Du har glatt mig och susat för mig så mången gång. Jag älskar dig, flera älskar dig, vi kan ej annat”.
Josef Bjurman, 1881-1932
(genom Bo Gunnar Karlsson)
2013-03-24
”Life is difficult, and not before I accept and understand that, life can be easy”.
Det här citatet ovan som den amerikanske författaren och psykologen M Scott Peck skrev i sin bok ”Road less traveled”, har för mig blivit en stark livsguide. I många sammanhang har det fått mig att förstå att livet är värdefullt trots svårigheter och sorger och har hjälpt mig att orka vidare. Ytterligare en fantastisk bekräftelse på relevansen i detta citat fick jag för någon tid sedan då jag såg en dokumentär på tv som hette; ”Not dead yet”.
När dokumentären börjar handlar den om en då ung man, Jason Becker, med en fantastik talang och kärlek i livet. Som självlärd gitarrist ansågs han vid nitton års ålder vara en av de absolut främsta rockgitarrister och kompositörer som någonsin funnits och han jämfördes med bland annat Jimi Hendrix. Precis när karriären var på väg att definitivt skjuta i höjden genom turnéer och skivinspelningar med de allra främsta rockbanden i världen drabbades Jason av fysiska problem. Han fick smärtor i ett ben och började halta när han gick. Efter bara några veckor blev problemen värre och han kontaktade läkare. Efter undersökningar kommer så det förödande beskedet. Han ställs inför diagnosen ALS och med en prognos att leva högst två till tre år ytterligare. Han var alltså nitton år och med en enormt stark passion i livet; att spela gitarr och att komponera musik. Jason blev tvingad att, som en följd av sjukdomen, hoppa av alla engagemang som gitarrist och inom ett par månader var han, i stället för att vara på världsturné, helt oförmögen att ens hålla i sin älskade gitarr. Sjukdomen bryter sedan snabbt ner alla hans fysiska livsfunktioner och det enda som återstår är en väntan på att dö, tills dess helt beroende av maskiner och andra människor för att överhuvudtaget leva.
I det här läget vore det självklart att ge upp och att känna att livet inte har något mer att ge. Jason valde dock en annan väg. Hans kärlek till livet, främst genom sin kärlek till musiken och sin familj, innebar att han inte gav upp. Tillsammans med många människor i sin närhet, främst föräldrar och en blivande flickvän, skapade han förutsättningar för att kommunicera med hjälp av sina ögon. Han utvecklade även ett sätt att komponera musik på samma sätt. Jason lever än idag, mer än tjugo år efter det att han fick diagnosen och prognosen som sa att han skulle leva högst två till tre år ytterligare. Han är totalt förlamad i hela kroppen och har ingen förmåga att själv styra några som helst fysiska livsfunktioner, som att andas eller äta. Det enda som fungerar på honom fysiskt är förmågan att röra på ögonen.
Men något som fungerar till absolut fulländning är hans attityd och kärlek till livet. Trots sin totala brist på allt som normalt förväntas vara självklarheter i livet säger Jason, via ögontolkning, att han är tacksam och att han har ett fantastiskt liv. Som alla andra har han dagar när han mår sämre och dagar när han mår bättre, både fysiskt och mentalt, men han menar att det faktum att han är sjuk på ett dramatiskt sätt inte gör hans liv annorlunda än alla andras när det gäller hur han för stunden mår. Han har nu överlevt i tjugo år mot alla odds trots att all medicinsk erfarenhet och expertis är överrens om att det inte går att leva så länge med den sjukdom som han har.
Vad är det då som gör att Jason inte följer den ”mall” som hans sjukdom försett honom med? Jason själv, och alla omkring honom, är helt på det klara med att det är den absolut orubbliga passionen och kärleken till musiken som inte bara håller honom vid liv utan som dessutom ger honom ett rikare liv än de allra flesta någonsin kommer i närheten av. Han förverkligar sitt livs syfte till fullo med hjälp av de förutsättningar som han för stunden har. Han gav inte upp sin inre äkta livsvision och dröm för att de yttre omständigheterna ändrades, även om de förändrades på ett extremt dramatiskt sätt. Han anpassade i stället sina nya förutsättningar till sin orubbliga livsvision. Jason kan inte längre spela musik själv på sin gitarr men han komponerar fantastiska musikstycken som andra musiker framför. På så sätt förverkligar han sin dröm om att uttrycka sig genom musik.
För mig blev berättelsen om Jason Becker en mycket stark påminnelse om, och bekräftelse på, det avgörande i att vi verkligen vet vad som är våra äkta passioner i livet. Vet vi det och följer vår resa mot att förverkliga dem har vi alla de verktyg vi behöver för att skapa ett optimalt liv. Kom ihåg att det inte innebär att vi inte möter problem, motgångar och sorger, det hör till det optimala livet. Men om vi har drivkraften i att leva i fas med våra verkliga passioner så kommer även motgångar och sorger hanteras på ett konstruktivt sätt.
För Jason Becker var det musiken. Sök dina verkliga passioner och kärlek i livet, identifiera vad det är som i grunden ger dig glädje och tillfredställelse och låt inga yttre omständigheter leda dig bort från just din väg i livet. Möt de yttre omständigheterna som kommer, i form av motgångar och sorger, som naturliga inslag i livet och se vilket syfte de har och vad du kan lära av dem. Anpassa sedan din resa utifrån de nya förutsättningar som motgångarna eventuellt inneburit. Släpp inte siktet på dina passioner på grund av att förutsättningarna ändras.
Bo Gunnar Karlsson
2013-03-16
I kväll sitter jag och lyssnar på musik via Spotify i datorn. Nostalgi, sentimentalitet, tårar, sorg, glädje, kärlek. Alla dessa känslor far genom mitt sinne just nu. För tillfället hör jag Demis Roussos , Den bräkande greken, som ger mig känslor av ungdomlig kärlek till någon som egentligen inte var tillgänglig, och en tro på framtiden som inte hade några som helst begränsningar. Vad hände sen? Livet kom och tog över. I dag inser jag att jag trott att jag behövt försvara min uppfattning att jag tycker det är bra musik att lyssna på, Den bräkande greken, Demis Roussos. Jag vill inte längre göra det. Jag vill här och nu meddela att jag tycker att Den bräkande greken ger mig en skön känsla av positiva minnen och att jag är tacksam över det. Jag kopplar mycket av mina minnen till musik och det ger mig en direkt koppling till det som varit. Varför det just är musik som väcker mina minnen vet jag inte men det finns säkert en förklaring till det.
Jag kan räkna upp ett antal musikupplevelser som ger mig en direkt koppling till mina minnen och olika upplevelser. Santana för mig direkt tillbaka till 70-talets ungdomliga sökande efter mening. Bruce Springsteen är för mig kopplingen till de ohämmade festerna där det kanske konsumerades mer än vad som var lämpligt, med följande konsekvenser. Till det kommer alla dansband som innebär den första egentliga kopplingen till kontakten med det motsatta könet. Jag kan än idag älska att lyssna på dansband. Inte kanske främst på musiken som sådan men på grund av de minnen den ger. Buggkurserna i Säterdalen, tryckarna med de man inte riktigt vågade hålla hårt, men där en av dem till slut blev livskamraten i mer än trettio år nu. Tack och lov för att det finns någon logik i livet.
Midsommar 1974. Rättvik. Det var en fantastiskt varm midsommar med raggare, tält som rasade första kvällen men som ingen observerade förrän tre dygn senare när det var dags att packa ihop, hon som bodde i tältet bredvid; vart tog hon vägen efter den helgen. Kommer hon ihåg den kvällens musik. För mig är den lika levande i dag som den var då. ”Dr Hook, A little bit more”. Jag minns inte vad hon hette, var hon bodde eller egentligen hur hon såg ut. Men det var en fantastisk upplevelse. Minns hon, hon som jag egentligen inte minns, den helgen? Minns hon musiken, minns hon mig, värmen, morgonen efter i värmen i tältet. Var finns hon idag? Hur blev hennes liv? Vilken musik sitter hon i kväll och minns till?
Något som inte borde talas om. Las Canteras, Las Palmas 1977. Ni som var med vet varför det inte borde talas om. Men egentligen är det fel. Det behöver talas om. Det var nog vår lyckligaste tid i livet. Att det inte borde talas om idag beror nog på att en 56-årings perspektiv är annorlunda än en 21-årings. ELO, 10 CC, Boney M, Elvis, Chicago och många andra satte vår värld i spinn just då. Konsekvenserna är det inga större problem att leva med idag om man ska vara riktigt ärlig.
Kalifornien, Las Vegas, Texas, Fort Lauderdale 1978. Eric Clapton och Bee Gees. Saturday Night Fever, i en bil längs Highway one. Fanns det några som helst problem i livet då? Att höra den musiken idag ger omedelbart samma känsla av frihet och framtidstro. Vad är skillnaden idag? Innebär trettiofem år att möjligheterna i livet förändras? Ja, på ett sätt är det naturligtvis så, vi har inte samma tid framför oss. Men bortsett från det faktum att tiden går framåt, vi har aldrig haft mer än nuet att leva i. Musiken som gav mig glädje och energi för trettiofem är sedan är densamma idag och den kan ge mig samma energi nu.
Om musiken som inspirerade mig till kärlek, glädje och framtidstro för trettiofem år sedan ger mig samma känslor idag om jag ger den chansen, varför låter jag den inte få samma utrymme i mitt liv idag? Varför tror jag att jag har andra behov idag? Vem är jag idag som jag inte var för trettiofem år sedan? Låt mig vara samma person idag, men med ytterligare trettiofem års livserfarenhet. Låt mig lyssna på samma musik med samma känslor som då. Låt mig uppskatta mina minnen utan att döma, utan ångest och låt min musik påminna mig om mina goda stunder i livet. Låt musiken vara min plattform även under min resterande tid här; dansband, hårdrock, blues, klassiskt och alla andra varianter.
Bo Gunnar Karlsson
2013-03-15
En helt ny bok, skriven av en debutantförfattare som heter Oskar Skog, gav mig en stark bekräftelse på hur viktigt det är att i relationer kontinuerligt våga lyfta alla sina känslor, tankar och rädslor. Det är minst lika viktigt som att våga visa glädje och kärlek. Men den ger även insikten om att det kanske viktigaste är att våga lyfta alla dessa aspekter inför mig själv.
I ”Pojken som fann en ny färg” berättar mannen om sin resa in i en kärleksrelation med kvinnan, som skulle vara hans livslånga kärlek, och som snabbt leder fram till ett föräldraskap som inte utvecklar sig på det sätt som var förväntat. Det visar sig ganska snabbt att pojken som föds är annorlunda och att han lever i sin egen värld med helt andra mönster och upplevelser än vad som är normalt. Pappan i berättelsen påverkas mycket starkt av detta och försöker kliva in i sonens värld medans mamman har svårt att relatera till sonens annorlunda livsvillkor. Det här leder i förlängningen till att relationen mellan mannen och kvinnan, pappan och mamman, utsätts för stora påfrestningar och där deras kärlek blir priset de, väljer att, betala för sina respektive förhållningssätt kring föräldrarollen till ett annorlunda barn.
Boken är skriven som en beskrivning av en delvis självupplevd verklighet av författaren. Han mixar verklighetsskildring med att beskriva sina känslor i fiktiva handlingar, troligtvis för att verkligheten ibland är för svår att formulera. Boken är mycket speciellt upplagd. Den är skriven i ett hundratal korta bilder av händelser och tankar och i en form som närmast kan beskrivas som en blandning mellan lyrik/prosa och noveller. Trots att varje ”bild” på ett sätt är en fristående skildring av enskilda händelser eller tankar hos pappan, vävs berättelsen samman på ett kronologiskt och fascinerande sätt. Det här gör att boken är lättläst på ett sätt men samtidigt kräver den eftertanke mellan varje ”bild” som kan vara känslomässigt utmanande.
”Pojken som fann en ny färg” ger mig en mycket stark upplevelse. Det beror dels på att jag till fullo kan identifiera mig med pappans kamp med sig själv inför sin sons annorlunda livssituation och påfrestningarna i relationen med sin älskade livspartner. Det beror även på att jag inser att böcker inte behöver utformas enligt någon ”mall” för att vara korrekt och ge tydlighet åt det budskap som det skrivna syftar till och att det är upp till författaren att avgöra hur det budskapet ska föras fram.
Boken har också en viktig aspekt som handlar om relationer mellan människor och vikten av att kommunicera, oavsett om livet i relationen utsätts för stora påfrestningar i form av annorlunda barn eller inte. Vill du läsa en annorlunda bok, om en annorlunda familjesituation kan jag verkligen rekommendera ”Pojken som fann en ny färg”.
Bo Gunnar Karlsson
2013-03-01
Nu har jag tagit klivet. Rakt ut i det okända och rakt in i det som jag med alla tänkbara medel har lyckats undvika i så många år. Det är förknippat med mycket inre kamp, på gränsen till ångest och panik, att ta steget som nu utan möjlighet till reträtt är taget. Vad kommer att hända nu? Är min tid kommen för att rannsakas offentligt och kommer det slutligen upptäckas vilken bluff jag varit hela livet? Eller kommer det att uppdagas vilken fantastisk människa jag är och vilket oersättligt värde mitt beslut innebär för en framtida och bättre värld?
I samma sekund som jag tryckte på knappen startade min inre intellektuelle rådgivare (hjärnan, egot) sin kampanj för att få mig att förstå det katastrofala i det jag gjort. Attacken var våldsam och fick mig att känna att det ultimata misstaget var gjort. I den stunden klev min sanna intelligente rådgivare (hjärtat, själen) fram och tog upp kampen. Det var en intensiv, men trots allt kort, kamp och egot fick snart vika undan och böja sig för den allvetande själen.
Vi har ju alla mer eller mindre hemliga drömmar och visioner som tyvärr alltför ofta stannar vid just drömmar och visioner som aldrig förverkligas på grund av att vi låter intellektet styra över intelligensen.
Så även jag, tills nu.
Om mitt beslut, och den handling som jag nu genomfört, leder hela vägen till drömmen har jag ingen aning om. Det spelar heller ingen roll. Det enda som betyder något är att jag tagit steget, klivit fram ur garderoben och vågat utmana mina största rädslor och begränsningar i livet. Är det rätt dröm jag följer kommer resultatet att bli precis det som det ska bli. Jag har öppnat dörren och överlåtit resten åt det eller den eller vad som än bestämmer här i livet.
Att jag tagit steget nu beror på många faktorer. Jag är mogen nu. Jag har fått tillräckligt med träning och prövningar i livet. Jag har äntligen förstått alla de signaler och bekräftelser som jag under många år fått och som säger att det är dags och jag tackar de vänner, framför allt den fantastiska regnbågsmamman, som slutligen ruskade om mig på ett hårt men mycket kärleksfullt sätt.
Vad är det för knapp jag tryckt på? Den heter skicka och finns på min dator. Jag har tryckt på den och därigenom, i rymden, skickat ett dokument till en mottagare. Det dokumentet består av mina innersta tankar, bilder och känslor och har formen av ett manus till en bok. Mottagaren är ett riktigt förlag, inte ett förlag där man på egen hand ger ut sin bok, utan ett riktigt etablerat förlag med lektörer och förläggare. De ska granska mina ord och meningar. Okända människor, professionella yrkesmän och kvinnor, erfarna litteraturexperter. De ska förstå mina känslor och kunna se mina bilder.
Eller inte.
Och det gör mig faktiskt inget. Jag har uppnått mitt första, och kanske största, mål på min resa, att utmana mina livslånga präglingar och mitt väl etablerade ego, och om det inte leder hela vägen vet jag nu att jag kan bryta igenom rädsla, skam och skuld, och att det blir morgon nästa dag oavsett vilket. Jag vet att mitt hjärta är starkast bara jag väljer att lyssna på det och låta det ta fighten med intellektet. Jag vet att det jag skriver är bra, jag vet att det berör människor, jag vet att det är min uppgift att dela med mig.
Så, nu är det bara att vänta och se om mina ord tillhör de två till fyra procent av alla inlämnade manus som slutligen får liv i form av en bok. Jag vet inte, men jag tror något……
Bo Gunnar Karlsson
