Peters Hus

Det finns många områden i ett samhälle som ständigt ropar efter mer. Då blir det viktigt hur de gemensamma resurserna fördelas. Mina ytterst egna funderingar här handlar om två specifika prioriteringsområden, det finns självklart oändligt många fler, som styrs av våra folkvalda politiker, samt att vi som enskilda individer har samma behov av resursprioritering vad gäller det egna livet.

Ett exempel på politisk prioritering är att staten nu lägger ytterligare drygt en miljard, till de tidigare beräknade drygt 10 miljarder, på ett utökat rotbidrag från 1 juli för detta år. Åtgärden genomförs för att stötta en bransch som sägs vara i behov av stöd. Samtidigt blir det inga, ytterst nödvändiga, extra anslag för att se till att arbetsgivarna kan trygga jobben och skapa goda arbets- och lönevillkor, för de närmare etthundratusen som arbetar i branschen personlig assistans. Men framför allt handlar det om att kunna trygga tillvaron för tiotusentals funktionsnedsatta och anhöriga.

När det gäller det utökade rotbidraget är både fack och arbetsgivare kritiska till ytterligare stöd i den formen. Man kan då fråga sig vad som ligger bakom de prioriteringar som gör att politiken, regeringen, trots det genomför detta? Man kan också fråga sig om det är samma prioriteringsgrunder som gör att den personliga assistansen, trots att både arbetsgivare och arbetstagarparter ropar efter mer resurser, inte får några ytterligare sådana. Kan det möjligtvis vara så att prioriteringsgrunderna handlar om att vinna politiska poäng? Är chansen större att ett utökat rotbidrag, som presumtivt kan beröra stora delar av väljarkåren positivt rent ekonomiskt, ger fler opinionsmässiga pluspoäng än vad ett utökat stöd till ett av väljarkåren sett mycket begränsat antal medborgare, funktionsnedsatta och  personliga assistenter?

Precis som politiken ställs även du som enskild individ ständigt inför olika val i livet. Hur du då väljer har att göra med vad du prioriterar. Det handlar exempelvis om hur du prioriterar den begränsade tid du har, varje dygn består av 24 timmar varken mer eller mindre. Det handlar också om hur du hanterar dina tillgängliga ekonomiska resurser, din hälsa och vilka relationer du väljer. Det är ganska troligt att du väljer att köpa mat till dina barn innan du lägger sista slantarna på en ny mobil eller andra kapitalvaror. Tillika betalar du nog hyran innan du bokar en resa till solen. Dessa, och mängder av andra prioriteringar, hanterar du utifrån de värderingar som du bygger din tillvaro på och som sedan ger dig det liv lever.

En dag kanske du personligen är i större behov av ett fungerande stöd till funktionsnedsatta, äldreomsorg, sjukvård än ytterligare några kronors bidrag för att bygga ut din altan. Om dina värderingar gör att du och din familjs trygghet, hälsa och framtidsmöjligheter är det som främst avgör dina prioriteringar kring hur du hanterar dina resurser och behov, hur vill du då att samhällets, politikens, prioriteringar ska se ut för att gå i fas med dina egna? Vad vill du ska ligga i den tyngsta vågskålen när de nödvändiga prioriteringarna ska göras?

”Vi måste förstå att lagen är ett golv, inte ett tak”. Så sa ett klokt kommunalråd en gång när frågan om kommunens strikta bedömning om en kommuninvånares behov av stöd av personlig assistans enligt LSS, Lagen om särskilt stöd till vissa funktionsnedsatta, var akut.

Det är exakt så det är, lagen är ett golv, men det avspeglas tyvärr inte i hur verkligheten generellt ser ut. En rättighetslag, som LSS, fastställer den nivå som myndigheten är skyldig att uppfylla. Däremot begränsar den inte myndigheten på något vis att i stället lyfta ett beslut om insats till en högre nivå, om behovet bedöms vara av sådan art, och som innebär att lagens grundläggande intention därmed efterlevs.

Tyvärr har utvecklingen blivit sådan att LSS successivt urholkats på grund av starkt ifrågasatta rättsfall som av Försäkringskassan tolkats på ett sätt som innebär att golvet blivit ett tak. Ett tak som dessutom på grund av dessa rättspraxis sänkts långt under den ursprungliga golvnivån som en gång var, och fortsatt är, den intention som lagstiftaren grundade LSS på.

Till dess att politiken återtagit huvudmannaskapet över Försäkringskassan och återupprättat LSS till att vara den starka rättighetslag den en gång var och som innebär att besluten som lutar sig mot lagen speglar de behov som den funktionsnedsatte har rätt till, så behöver varje enskild beslutsfattare på olika nivåer våga bryta nuvarande praxis att tolka det som sägs i en devalverad och sönderfallande LSS som ett tak. 

En kommunal förvaltningschef någonstans i Sverige får frågan om varför kommunen dragit in den personliga assistansen för ett gravt funktionsnedsatt barn. Svaret blir, förutom det vanliga att inga kommentarer görs i det enskilda fallet, att: ”För oss är det en självklarhet att följa regelverk och lagstiftarens intentioner”.

Det paradoxala är dock att de intentioner som lagstiftaren en gång lade som grund för gällande regelverk, och som än idag är de som lagen bygger på, inte på något vis överensstämmer med det som förvaltningschefens kommun, stor del av landets övriga kommuner samt Försäkringskassan idag grundar och försvarar sina avslagsbeslut med.

Man kan se den lag som reglerar rätten till personlig assistans som ett nät, ett finmaskigt skyddsnät, som ska fånga upp de som har behov av samhällets stöd på grund av funktionsnedsättningar. Det här nätet, lagen, vävdes för trettio år sedan och fungerade väldigt effektivt i många år. De funktionsnedsatta som hade behov av assistans fångades effektivt upp. I grunden är lagen densamma idag som när den skapades och borde fungera fortsatt effektivt. Men, något har hänt i takt med att åren gått.

Det finmaskiga och effektiva nätet är inte längre vare sig finmaskigt eller effektivt. Det har fått stora hål som gör att väldigt många, faktiskt de flesta, som ska fångas upp faller rakt igenom och landar ute i samhället utan den hjälp och stöd som lagen, vilken alltså än idag helt bygger på lagstiftarens ursprungliga intentioner, ger dem rätt till. Dessa stora hål har uppstått som en direkt konsekvens av ett antal mycket ifrågasatta rättsfall vars domar, som i många år inte bedömdes vara prejudicerande, blivit vägledande först efter det att Försäkringskassan givits tolkningsföreträde som en direkt konsekvens av politiska direktiv om besparingar. Successivt, i takt med att kostnader för personlig assistans överförts från stat till kommunerna som en följd av Försäkringskassans iver att uppfylla politikens besparingsdirektiv, har så även landets kommuner valt att anamma dessa tolkningar i strid med lagens intentioner.

Ansvaret för att lagen idag inte längre har den funktion som lagstiftarens intentioner en gång fastställde ligger helt hos det politiska etablissemanget. Detta på grund av ovan nämnda politiska direktiv till förvaltande myndigheter om besparingar som skapat en hantering som inte är i enlighet med lagens intentioner, passivt åseende på efterföljande konsekvenser samt oförmåga, ovilja, att vidta åtgärder för att korrigera dessa konsekvenser.

En yrkesfiskare, vars nät skadats och fått stora hål, kastar inte ut sitt nät i vattnet innan det är lagat. Fiskaren vet att nätet då inte längre har den funktion som är nödvändigt för att han ska kunna utföra sitt arbete. Han vet också att det är han som äger nätet som har ansvaret att se till att det blir lagat. Detsamma måste nu ske vad gäller lagen som reglerar de funktionsnedsattas rätt till stöd: Nätet, lagen, måste lagas, och det är den som ”äger” lagen som har ansvaret att laga den. Ägaren är den lagstiftande församlingen, riksdagen, och det är bara där som hålen kan lagas. Detta genom att återta ”makten” över assistansreformens intentioner via konkreta lagändringar som innebär att de domar som rivit upp de förödande hålen inte längre är relevanta. Innan det görs kommer förvaltande myndigheter, Försäkringskassan och landets kommuner, att fortsätta använda det trasiga och ineffektiva nätet och försvara det med att: ”För oss är det en självklarhet att följa regelverk och lagstiftarens intentioner”.

Tomattulpanen

Historien utspelar sig på en finare restaurang i Stockholm vid en affärsmiddag i en ledningsgrupp bestående av tio män som alla befinner sig i karriären. Stämningen är hög och resonemanget pågår som vanligt omkring de frågor som är forum för den här gruppen; hur agera för att ta ytterligare marknadsandelar samt öka vinster och därmed maximera ledningsgruppens personliga bonusutfall.

Samtliga deltagare är mer eller mindre förblindade av dessa aspekter och konsekvenserna av beslut och ageranden begränsar sig till just dessa värderingar, att mer är alltid bättre. För mig har det vid den här tiden successivt växt en frustration och stress över det faktum att jag har mycket svårt att hitta motivationen i detta arbete. Jag har en allt starkare känsla av att jag befinner mig på fel plats och har svårt att se mig som en av de övriga och att stå för de beslut som tas i gruppen.

Restaurangen är relativt välbesökt den här kvällen och vi sitter vid ett runt stort bord, dukat med mängder av bestick och olika glas. Precis som alltid så sparas det inte på något av det goda när gruppen samlas för sina strategimöten. Sorlet runt mig blir allt högre och jag känner det som om jag befinner mig i ett vakuum. Röster och ljud hörs tydligt men ändå är det som om jag inte är på plats. Inget av det som sägs får mig att känna att jag deltar i samtalen.

Efter en stund kommer en servitris in och börjar servera den varmrätt som ska bli kvällens middag. Hon får som vanligt alla de käcka kommentarerna från gästerna och jag känner mig förlägen och skäms över att riskera att anses som en av dem. Hon är naturligtvis van och ler professionellt och fortsätter sitt arbete. Jag tycker mig dock nästan höra hennes tankar om hur hon egentligen uppfattar sina belevade gäster.

På våra tallrikar serveras nu en riktigt rejäl köttbit med en stor klick aromsmör med vitlökssmak samt stekt potatis. Till detta hör ett upplägg av grönsaker och jag sitter stilla och ser på min tallrik och upptäcker plötsligt att en tomat delad i två halvor ligger mitt i centrum för min uppmärksamhet. Plötsligt tystnar allt omkring mig, trots att sorlet fortsätter som förut, och min uppmärksamhet blir totalt riktad mot de två tomathalvorna. Senare fick jag lära mig att på kockspråk så kallas dessa tomathalvor för tomattulpaner eftersom de är skurna i ett sicksack mönster som gör att de liknar en tulpanblomma.

Jag upplever det som att de två halvorna försöker säga mig något och jag blir all mer fångad i min uppmärksamhet på detta. Jag ser snart att det även på alla andra tallrikar ligger liknande tomater och jag undrar om mina två halvor hör ihop eller om de matchas av någon halva på en annan tallrik. Jag tar diskret upp den ena halvan och provar den mot den andra. Först hittar jag inte den naturliga passningen men efter ett par försök ser jag att mina två halvor hör ihop och att de rätt sammanfogade återigen blir som en hel och odelad tomat. Med ens står det helt klart för mig. Dessa tomathalvor representerar mina två delar som människa. Den ena representerar mitt inre verkliga och äkta jag, min själ om man så vill. Den andra halvan representerar mitt yttre jag, min fysiska verklighet här och nu.

Lika klart som att dagen kommer efter natt insåg jag att tomaten symboliserar mitt liv. Om mina två halvor är i fas och i balans med varandra blir livet en absolut helhet som består av harmoni och frid. Om mina halvor inte är i fas blir livet en konstant kamp mot olust, stress och frustration. Jag insåg också att jag inte kan ändra, anpassa, mitt äkta inre jag efter de yttre omständigheter där jag inte hör hemma. Däremot har jag all makt i världen att förändra och utveckla mina yttre omständigheter så att de är i fas med det liv som är mitt äkta liv och där jag är i fas med mitt syfte.  

Efter denna uppenbarelse var det enkelt för mig att åka hem och ta nya beslut för mitt framtida liv och de två tomathalvorna blev för mig symbolen för att de signaler, verktyg och resurser vi behöver för att åstadkomma förändring i livet finns omkring oss hela tiden och framför allt i alla de vardagliga händelser vi hela tiden möter.   

Vad var det han hade sagt?

Den förbjudna sorgen?

Jag går vidare hemåt och drar rocken tätare omkring sig. Dels beroende på att det är i mitten på december och att den även idag är ovanligt kall, så som månaden varit så här långt i år. Men det är inte bara vädret som gör att jag fryser. Den förbjudna sorgen. Frasen upprepas i mina tankar. När han frågade mig om jag någonsin hade sörjt min son fast han lever blev jag först tyst och sedan förvirrad.

”Vad menar du med att sörja fast han lever?” jag tittade på honom och han såg på mig en stund samtidigt som det syntes att han funderade.

”Jag skulle först vilja fråga dig vad du tänker på, vad det innebär, att sörja”, sa han sedan. ”Varför sörjer man, och när sörjer man?”

”Ja, man sörjer väl när någon har dött, eller hur?”

”Ja, absolut. Men varför sörjer man? Det är ju inte själva döden i sig som är orsaken att man sörjer, man sörjer ju för att man saknar någon”.

”Jag förstår vad du menar men samtidigt inte riktigt fullt ut. Jag menar så här: Jag kan ju sakna någon som rest bort ett tag, men jag sitter ju inte och sörjer den personen medan han eller hon är borta”.

Han reste sig upp och gick fram till kaffebordet och hämtade pannan med kaffe. Han kom fram till bordet och fyllde på kaffe i sin kopp, såg frågande på mig med en nick mot sin tomma kopp.

”Nej tack, det är bra för mig.

Han gick tillbaka med kaffepannan och satte sig sedan ner och började prata igen.

”Nja, i och för sig har du rätt men man kan faktiskt sörja även om det inte handlar om en person som dött. Det kanske inte i första hand är sorg man känner när en person är bortrest en tid. Vet jag att personen kommer tillbaka, ja, då handlar det om saknad, som jag med stor säkerhet vet kommer att bytas mot glädje när personen kommer tillbaka. Men om vi håller oss till det som vi närmast förknippar med sorg, att någon vi håller av dör, så finns det vissa aspekter som vi förknippar med den sorgen, vad det betyder att sörja”.

Jag går och tänker på det som han nyss berättat och det blir mer och mer uppenbart för mig hur mycket det han säger har påverkat hela mitt liv. Sorg är så otroligt mycket större del av våra liv än bara något vi går igenom när någon dör, alltså lämnar oss för alltid i sin fysiska form, begravd och borta. Det kan vara en sorg att förlora ett arbete som jag älskar. Där har jag haft mina kamrater, min identitet som yrkesman och min ekonomiska trygghet. Allt detta kan ryckas undan från mig omedelbart utan att någonsin komma tillbaka. En sjukdom eller olycka kan innebära att jag aldrig mer kan göra det jag älskar att göra. Kanske är det någon idrott eller annan fritidsaktivitet som inte längre är möjlig på grund av att mina fysiska förutsättningar för alltid har förändrats. Han beskrev ett antal olika aspekter i livet som kan innebära att det blir ett definitivt, ofrivilligt, avslut på något som varit en betydande del av livet.

”Förstår du hur jag menar”, sa han.

”Ja, jo…men jag har nog aldrig tänkt på det på det viset. Man tänker ju bara på sorg i samband med att någon dött. I och för sig, när jag tänker efter kanske man säger att man sörjer något som inte handlar om att någon dött, men då är det mera något man säger i stället för att säga att man saknar det”.

”Ja, så är det och det är ju helt ok. Det är däremot skillnaden på att sörja något eller någon i bemärkelsen att sakna, mot att gå igenom en sorg efter något eller någon som för alltid är borta. Det är i det perspektivet som jag undrar vad du menar med att sörja, varför sörjer man, vad är sorgen till för?”

Jag fick lov att fundera en stund och tänka igenom det han sagt. Att sakna någon just för stunden eller att inse att någon är borta för alltid, det är naturligtvis stor skillnad även om det just i stunden kan kännas sorgligt. ”Ja, att sörja när någon dött är väl att vara ledsen över att den personen aldrig mer kommer att finnas hos mig?”

”Ja, och vad är då den sorgen till för, vad leder det till att vara ledsen?” Han lutade sig fram mot mig med armbågarna vilande på bordsskivan. Jag märkte på hela hans kroppsspråk att han var engagerad. Han såg uppenbarligen att jag var lite konfunderad och fortsatte. ”Jag kan ge dig min uppfattning kring allt det här först så kan vi diskutera vad du tycker sen, ok?”

Jag nickar och han lutar sig tillbaka i fåtöljen.

”Jag börjar så här. Vad är det som är den absoluta motsatsen till sorgen och ledsamheten i samband med att någon man älskar dör? Om döden, oavsett när den inträffar, är den ena ytterligheten på det vi kallar livet, vad är det då som är den andra änden? Jag bara funderar högt nu så du behöver inte svara. I den andra änden på livsresan är naturligtvis ögonblicket när vi föds. Om sorg är det som utlöser tårar när någon vi älskar dör, så är det ju glädjetårar som utlöses när någon älskad och efterlängtad föds. Jag tror att de allra flesta som blivit förälder säger att livets största ögonblick var när ens barn blev fött. Efter en lång väntan, med stora förväntningar och drömmar på vad ens barn kommer att betyda blir allt en dag uppfyllt. Barnet föds, glädjen, lyckan och kanske framför allt, stoltheten är total och alla gratulerar”.

Jag märkte på honom att han var långt inne i sina egna minnesbilder när han berättade detta. Även jag insåg att mina tankar befann sig tillbaka till den stunden för mer än trettio år sedan då Peter föddes. All spänning och oro hade släppt i samma stund som han kom ut, glädjen vi fick känna när vi ringde och berättade för våra föräldrar att vi fått en son och att allt var bra. Alla de känslor som jag upplevde då for förbi i mitt sinne just när han beskrev det, men de försvann omgående när jag insåg vad det var han skulle komma till sedan.

”Alltså, när någon dör känner vi sorg, kanske ilska, rädsla, saknad. Vi kanske upplever att det är orättvist, livet blir helt plötsligt meningslöst. Ja, alla känslor som vi sammankopplar med en definitiv förlust fyller oss. Vi behöver på något vis få ge uttryck för alla dessa känslor och det är där sorgen kommer in. Jag vill påstå att sorgen är som dessa känslors förpackning. Att sörja är att släppa ut dem, att sörja är att gå vidare. Öppnar vi inte förpackningen blir känslorna kvar därinne och vi får bära dem med oss hela tiden. När vi släpper taget om känslorna och låter dem lämna oss tar det med sig smärtan vi upplever av att ha förlorat någon. Om vi sörjer på riktigt genom att verkligen tillåta alla våra känslor att få former att uttrycka sig på så kommer vi att kunna gå vidare i livet och åter uppleva lycka och glädje. Det innebär inte att vi glömmer den som vi förlorat eller att jag inte längre känner stor saknad och kanske behöver gråta över det ibland även efter många år. Det innebär däremot att vi genom att släppa taget om sorgens känslor ger utrymme för motsatsen igen i livet och vi sörjer inte längre. Sorgen finns för alltid kvar och vi minns den vi förlorat med saknad, men nu är i stället fina minnen och glädje av den saknade innehållet i förpackningen”.

Jag märker nu att jag gått en bra bit från restaurangen och ser även att det till och med börjat snöa lite. Jag är strax framme vid kontoret igen men börjar känna hur motståndet växer för att gå tillbaka in dit. Jag stannar och ser mot det håll där kontoret ligger men bestämmer mig för att gå till bilen och åka hem i stället. Jag vill dela det han delat med mig med Yvonne direkt. Jag tror att det är något som också hon inser värdet av att förstå. Det var det som han sa om att sörja någon som faktiskt lever som var det som verkligen satte igång mina reflektioner om hur jag har hanterat sorgerna i mitt liv.

”För att återgå till hur det är när någon föds. Glädje, lättnad, lycka, framtidstro och vi älskar den nya lilla människan gränslöst från första sekunden. Det är sådant vi upplever. Vad är det då som händer om det barn som kommer inte är det barn jag väntat på? Alla förväntar sig ett friskt barn som kommer att uppfylla alla mina förhoppningar och förväntningar jag har som förälder, ett barn som jag kommer att vara stolt över, ett barn som kommer att göra mig stolt. Förlossningen sker och det visar sig att det barn som kom var ett helt annat barn. Allt var inte ok. Ja, barnet lever, det finns där. Jag ser det, jag håller i det. Det är mitt barn som nyss blivit född, men det är inte det barn jag väntade på. Det barn jag väntade på kom inte, det barnet finns inte, det barnet dog”.

Han tittade på mig och sa; ”Det här är ju oerhört känsliga saker att prata om men jag vet ju att du förstår. Det är aspekter som är sammankopplade med så oerhört mycket skam och skuld och det är grunden för så många oöppnade förpackningar med sorg som gör att så många människor går hela livet utan att ha plats för glädje och lycka. Om mitt barn faktiskt föds men dör i samband med förlossningen är det självklart en oerhörd tragik som kommer att följa mig hela livet. Men förutsättningarna finns för att jag kan starta en riktig process av att helt fokusera på att sörja, att släppa alla de känslorna som sorgen innehåller, släppa dem fria och successivt gå vidare i livet. Dessutom kommer alla i min omgivning att förstå den smärta som jag upplever och vara delaktiga i den”.

”Men hur ska jag kunna sörja det barn som aldrig kom, det barn jag längtat efter, när jag faktiskt håller i ett annat barn, ett barn som jag inte vill ha. Det är här som det är för tufft för de allra flesta att gå vidare med en process att sörja. Men faktum är att samtidigt som chocken och sorgen över att mitt nyfödda barn inte är friskt, och kanske aldrig kommer att bli det vilket är totalt förlamande, så sitter jag och håller i ett barn som jag enligt alla normer förväntas älska omgående. För att överleva, för att orka ta mig framåt i livet just nu, så väljer jag att skjuta sorgens förpackade känslor djupt inom mig och fokuserar på att leva upp till all förväntan på att jag ska ta emot det barn jag faktiskt håller i. Jag vet att du vet, att det här inte har något att göra med att man inte älskar det barn som kommit, oavsett sjukdom eller funktionsnedsättning. Det kanske till och med är så att man älskar det barnet mer eftersom det behöver mig på ett helt annat sätt hela livet än andra barn”.   

”Ja, jag förstår precis vad det är du säger. Det är till och med så att jag just nu upplever någon form av eufori. Jag skulle nästan kunna ropa; Eureka, jag har funnit det, precis som Arkimedes gjorde när han kom på sin princip”. Han ser på mig med uppspärrade ögon och skrattar medan jag fortsätter. ”Nu känns det som att jag förstår varför jag i alla år har haft en nedstämd, dyster grundkänsla inom mig. Det är sorgen som fortfarande är så fylld med alla de känslor som stängdes in omedelbart efter det att det blev fastställt att Peter var utvecklingsstörd och svårt sjuk”.

”Yvonne”. Jag ropar med kanske lite väl upphetsad röst direkt när jag kommer innanför dörren. ”Yvonne, är du hemma”. Jag borde naturligtvis ha förstått det eftersom hennes bil stod på gården och ytterdörren till huset var olåst men just nu var mina tankar så totalt upptagna med det som jag nyss hört så att jag inte riktigt hade fokus på det som hände omkring mig.

”Ja, jag är här inne i tvättstugan. Men varför kommer du hem nu. Du skulle ju bli sen idag sa du i morse?”

”Jag vet, men det hände en del idag som gjorde att jag valde att åka hem i stället. Jag och Ulf fikade och pratade om den förbjudna sorgen”.

”Vilkens sorg sa du”?

”Inte vilkens sorg. Jag sa den förbjudna sorgen. Alltså min sorg. Den sorg jag har haft med mig i princip hela livet och den sorg som hindrat mig från att leva fullt ut.

Yvonne kommer ut från tvättstugan medan jag pratar. Jag ser på hennes veck i pannan att hon funderar vad det är jag säger. Hon har alltid haft en förmåga att ge mig signaler som är tydliga på hur hon uppfattar eller reagerar på det jag säger. Eller också är det så att jag alltid väljer att tolka hennes reaktion på det sätt som jag tror att hon ska reagera.

”Den förbjudna sorgen, sa du så”?

”Ja, vänta ska jag förklara. Jag och Ulf träffades på eftermiddagen och tog en fika på stan, ja som vanligt. Jag vet inte vad det var som gjorde att vi började prata om sorg men han frågade mig om jag hade sörjt att Peter föddes funktionsnedsatt och om jag kände till den förbjudna sorgen. Först förstod jag inte vad han menade men när han förklarade insåg jag hur precis det beskrev det som varit mitt spöke hela livet. Eller rättare sagt är mitt spöke”.

Yvonne hade satt sig ner vid köksbordet medan jag pratade och jag gjorde detsamma. Jag berättade hur vårt samtal vid fikat hade varit och hon satt hela tiden tyst och lyssnade. För en gångs skull så kunde jag inte avgöra hur hon reagerade, eller var det kanske så att jag inte fokuserade på det? När jag var klar blev det tyst en stund kring bordet. Yvonne satt och plockade med fransarna på duken som låg på bordet samtidigt som hon tittade ut genom fönstret. Jag följde hennes blick och såg hur det hade börjat skymma alltmer därute.

”Vet du”. Yvonnes röst bryter tystnaden och jag vänder mig mot henne. Hon ser fortfarande lite frånvarande ut och blicken är riktad mot fönstret. Sen vänder hon huvudet sakta mot mig och jag ser att hennes blick är blank. En tår är precis på väg att lämna det ena ögat för att falla ner över hennes kind. ”Vet du”, säger hon igen. ”Det du just nu berättade är något som jag har känt, men inte förstått, ända sedan Peter föddes. Första tiden, månaderna kanske ett år, fick jag hålla ifrån mig känslan av att inte tänka på hur det skulle varit om han varit någon annan. Jag ville inte tänka så. Jag trodde att det var mig det var fel på. Vad var jag för mamma som inte ville ha mitt eget barn, som egentligen ville ha ett annat barn. Samtidigt älskade jag Peter så otroligt mycket att jag ibland kände det som att jag skulle gå sönder. Det gjorde bara att jag kände mig ännu sämre, ännu mer skuld och jag skämdes för mina egna tankar. Hur kunde jag älska mitt barn samtidigt som jag inte ville ha det? Var min kärlek bara påhittad, som ett sätt att rättfärdiga de andra tankarna och känslorna”.

Yvonne slutar att berätta. Hon lägger huvudet i armarna som hon lagt i kors framför sig på bordet. Jag tvekar över hur jag ska göra. Vad ska jag säga? Eller ska jag bara vara tyst och vänta på att hon säger något mer? Helst skulle jag vilja sträcka mig över bordet och lägga min hand på hennes huvud och bara visa att jag finns här. Varför gör jag inte det? Tystnade fortsätter en stund och jag börjar känna hur oron börjar göra sig tillkänna i magen. Det välbekanta när pulsen sakta ökar och flimret för ögonen gör att jag blinkar lite extra. Inte nu, tänker jag. Inte nu, det räcker nu.

”Vet du”. Jag hör Yvonnes röst och det bryter min annalkande panik. Jag ser mot henne och möts av ett stort leende. Något händer inom mig. En känsla som gör mig alldeles varm och ett omedelbart snyftande kommer ur mitt inre. ”Men, gråter du”. Det var inte en fråga, det hördes tydligt på Yvonnes röst. Det var ett förvånat konstaterande. ”Vet du, det gör mig glad. Du gråter ju aldrig annat än när du blir förtvivlad eller arg”.

Yvonne reser sig och går runt bordet till min sida. Hon sätter sig på stolen bredvid och lägger sin arm om mina axlar och lutar sitt huvud mot min kind. Hennes hår kittlar mig på näsan och lukten av henne gör mig lugn. Vi blir sittande så en lång stund. Jag tänker att så här skulle jag vilja ha det jämt. Tom i sinnet, stilla i själen och inga måsten i tankarna. Världen stannar av en stund och för första gången som jag kan minnas så befinner jag mig bara här och nu. Hela jag. Fysiskt, själsligt och mentalt befinner jag mig just bara här.

”Du sa att den förbjudna sorgen är din sorg”. Yvonne sätter sig upp på stolen. ”Det är min sorg också. Det innebär ju att det är vår sorg. Vår sorg som vi burit på alla dessa år utan att göra det tillsammans. Vi har varit riktigt dåliga på att hjälpas åt”.             

Så begränsande, så hämmande.
Så skrämmande, så främmande.
Så skamfyllt, så skuldbelagt.
Den stora hemligheten.
Är den bara min?
Nej, den är inte bara min,
den finns hos oss alla.
Kanske bär du på den,
kanske bär din bästa vän på den.

Den stora hemligheten,
har dolt mig, som jag dolt den.
Har konsumerat mig, all tid,
så länge den varit hemlig.
Inte längre.
Nej, den stora hemligheten,
är inte hemlig längre.
Jag berättar, jag blottar,
och hemligheten dör.

En hemlighet som inte längre är hemlig,
har inte någon makt.
Då vinner jag kampen.
Då viker min rädsla undan.
Då lättar min sorg.
Då blir mina misstag värdefulla.
Då blir jag synlig, värdefull.
Nu, när panikångesten inte har någon makt,
eftersom den inte längre är hemlig.

Ibland upplever jag att det inte är vad som sägs, utan vem som säger det, som avgör om ett uttalande ska hyllas eller sågas. Framför allt tycker jag det blivit tydligt i den politiska debatten, och kanske särskilt då i flödet på sociala medier, och två separata händelser nyligen har accentuerat denna uppfattning hos mig.

Att uttrycka att invandrare som kommer till Sverige är människor med lågt intellekt är fullkomligt oacceptabelt och ska kritiseras högljutt. Så skedde också när riksdagsmannen Oscar Sjöstedt från Sverigedemokraterna sa:

”Vad säger ni om att i stället för att föra en migrationspolitik där vi attraherar människor med lågt intellekt, så för vi en politik där vi attraherar människor med högt intellekt”.

Uttalandet kom efter att en man från Afghanistan beviljats uppehållstillstånd då en psykologutredning visat att mannen har en lindrig intellektuell funktionsnedsättning. Detta har lett till en storm på sociala medier, bland politiska motståndare och krav på politikerns avgång har rests från flera håll.  

Att uttrycka att många nynazister är människor med bland annat mentala funktionsnedsättningar är likaså fullkomligt oacceptabelt och ska kritiseras högljutt. Så skedde dock inte när den socialdemokratiske lokale partiordföranden i Borlänge, Erik Nises, beskrev nazister i en ledartext i ett nationellt magasin som handlade om nynazismens utbredning:

”…knäppgökar, ett fåtal verkligt farliga män, men flertalet enbart sorgliga grabbar, många med mentala funktionsnedsättningar och/eller psykisk ohälsa, missbruk och usla uppväxtförhållanden.”

Den text där detta uttalande står har i stället för att kritiseras enbart mötts med gillande och hyllningar på sociala medier, samt med tystnad från politiska motståndare. För mig är bägge dessa uttalanden om att peka ut funktionsnedsatta i nedlåtande kopplingar till andra grupper helt oacceptabla, men den uteblivna kritiken i det senare fallet får mig att tro att det selektiva tyckandet baseras främst på vem som säger något, inte vad som sägs.

Frågan är dock större än att det handlar om funktionsnedsatta, nazister, invandrare, Socialdemokrater eller Sverigedemokrater. Det handlar om den enskilda människans rättighet, och skyldighet, att ta ställning utifrån vad som sägs och inte utifrån vem som säger det. Vi måste alla ta ansvar för de egna åsikterna och basera dem på egna värderingar. Förhoppningsvis överensstämmer dessa dock i stort med någon auktoritet som vi följer. Detta är framför allt viktigt när det handlar om de politiska auktoriteterna.

Den blinda lojaliteten som innebär att allt som den egna auktoriteten säger är sant, riktigt och oantastligt är en fara för demokratin. Demokratin bygger på att varje individs röst hörs, även mellan valen vart fjärde år. Att ifrågasätta den egna auktoritetens åsikt eller uttalande i enskilda frågor innebär inte att vara illojal eller svika. Det visar på integritet, styrka och en fungerande demokrati.

Yes, en lillebror. Fyraåringen ler med hela ansikten när han får reda på att han precis fått en lillebror. Fotboll, nu kan vi spela fotboll ropar han samtidigt som han försöker sig på en Brolinsk målgest som slutar med platt fall. Som nybliven farfar för andra gången ser jag på fyraåringen, samt fotot med lillebror som nyss plingade in på min mobil, med kärlek. Men förutom de varma känslorna snurrar även en känsla av oro inom mig.

Samma dag som lillebror föddes kom nyheten om hur skolorna i Borlänge genomgår ett stålbad för att komma tillrätta med den ekonomiska härdsmälta som råder. Tillsammans med beskedet om de dramatiska nedskärningar gällande personal kommer även larmrapporter från lärare på Domnarvets skola, den skola där fyraåringen om bara något år ska börja. Det larmet berättar om kaos med tretton orosanmälningar och nio anmälningar om kränkningar enbart i en klass under sex dagar. Det berättas om lärare som gråter och som behöver ha telefon i beredskap under lektioner för att kunna tillkalla hjälp.

Jag minns hur jag som föräldrarepresentant satt med i den grupp där skolledare, lärare, arkitekter, skolpolitiker och en nuvarande försvarsminister, dåvarande kommunalråd, diskuterade kring hur framtidens skolbyggnad i Domnarvet skulle utformas. Ett arbete som så småningom ledde fram till den fantastiskt fina skolbyggnad som vi ser idag. De diskussionerna berörde inte att skolan skulle behöva utformas för att lärare och elever i framtiden inte skulle riskera utsättas för våld och hot, och några diskussioner om rutiner för hantering av orosanmälningar och kränkningar fanns inte på agendan.

Men hur kunde det bli så som det nu är inom skolan i Borlänge?

Jag följer debatten i olika medier och inser att uppfattningen om orsakerna till problemen till väldigt stor del beror på vilken plattform det ses från. Ser man saken med ögon lite utanför den politiska majoritetens sfär så är det dock uppenbart hur ett långvarigt blundande för verklighetens bristande ekonomistyrning slutat i de konsekvenser vi nu ser.  

Jag läser återigen det som läraren på Domnarvets skola beskriver: ”Det här kommer att bli jävligt dyrt för Borlänge kommun när de här blir unga vuxna. Det är inga skattebetalare vi producerar här nu.”

Medan jag funderar på detta ser jag återigen på fyraåringen som redan har bytt om för fotbollsmatcherna med lillebror. Han talar också mycket om hur kul det blir när han ska börja på den riktiga skolan, att vara ett av de stora barnen.

Jag hoppas att vi då ser politiker och skolledare med förmåga att skapa en skola som är trygg och utvecklande och med förutsättningar att fostra välmående framtida Borlängebor som dessutom är stolta skattebetalare.

Jag hittade ett brev efter min farfar. Det innehöll en utskrift av ett tal som en nämndordförande höll i fullmäktige i Borlänge hösten 1995. Talet belyser något jag saknar idag, nämligen en direktkontakt mellan kommuninvånarna och lyssnande politiker som ger den enskilde möjlighet att vara delaktig och förändra, även om man är 86 år gammal. Det är med stolthet jag inser betydelsen av det min farfar då lyckades åstadkomma, och med sorg det faktum att han själv aldrig hann ta del av resultatet. Tyvärr inser jag idag hur lite som hänt på de gångna 25 åren vad gäller livsvillkoren för våra äldre och att min farfar med sin kunskap och vilja hade behövts även idag. Jag återger talet här:

”Herr ordförande, ärade fullmäktigeledamöter

I våras mötte jag Harald Karlsson vid ett möte i den HSB-förening där han bodde. Då kom Harald fram och ville ha ett, som han sa, allvarsamt samtal med mig. Samtalet rörde sig kring de försämringar som Landstinget planerade att genomföra genom att dra in det så kallade Rosa Kortet som bland annat innebar fri sjukvård.

I juni ringde Harald igen. Han var trött, arg och besviken. Ett inplanerat återbesök hos en specialistläkare för sin långt framskridna cancer skulle han inte göra. ”Jag har inte råd. Jag går inte dit förrän det rosa kortet återinförs.”

Dagen därpå gjorde jag ett hembesök hos Harald. Han var både glad och allvarlig. Han visade en noggrann budget han fört på en liten papperslapp. Det visade att alla siffror stämde och att det slutade med ett avsevärt underskott varje månad.

En del av våra pensionärer visste vad kommande beslut om försämrade pensionärsvillkor skulle innebära för deras ekonomi. Men de flesta kände inte till det. Harald visste. Situationen var lika för alla, men Harald var allvarligt sjuk.

”Förstår du! Jag går inte till doktorn. Jag har inte råd. Det är synd att det är så långt till nästa val”, fortsatte Harald på väg mot sin 87:e födelsedag i december.

Harald som slitit i Domnarvets Järnverk, förlorat ett öga i jobbet. Anställd åt Borlänge köping och kommun. Harald var säkerligen berättigad till socialbidrag. Men man uppmanar inte Harald eller hans kamrater att gå till socialen. Den generation som lagt grunden till det svenska välfärdssamhället, ett mönster för många andra länder. Jag återvände till stadshuset minst sagt slokörad.

Därefter inleddes ett intensivt arbete för att skapa ett stöd för att på ett enkelt sätt bistå den grupp bland våra pensionärer som hamnat i ett hopplöst ekonomiskt läge. Det är ett sådant stöd som Kommunfullmäktige nu ska ta ställning till.

Eftersom en enig omsorgsnämnd redan fattat beslut ringde jag upp Harald. ”Nu Harald är det på gång. Ditt besök hos specialistläkaren blir nog inget problem.” Tyvärr, Harald hann inte besöka läkaren. Han avled den 21 september.”

”Min dräng har också en dräng” eller ”Ju fler kockar desto sämre soppa”. Klassiska gamla ordspråk som blivit en alltför vanlig upplevelse i min tillvaro den senaste tiden. Framför allt i mina kontakter med den offentliga världen där myndigheter, stat och kommuner lämnar tydliga spår av detta ordspråk. Innan man hamnar hos den egentliga beslutsfattaren, om man över huvud taget når dit, går resan ofta via många drängar och kockar på vägen. Allt för ofta är det drängar och kockar utan mandat, vilja, mod eller förmåga att ta beslut och det innebär att viktiga frågor hamnar i ett ingenmansland och långbänk. Tyvärr gäller det även akuta och livsavgörande beslut för människors med svåra livsförutsättningar.

En konkret händelse som kanske inte i sig är av livsavgörande betydelse, men som för mig väldigt tydligt väcker dessa ordspråkstankar, är när jag läser om att det i Borlänge kommun anställts en ny Kulturchef. Inget konstigt i det i sig, men det finns några aspekter som förundrar mig.

Borlänge kommun står inför en uppenbar utmaning vad gäller den kommunala ekonomin, och beskedet från kommunledningen är att tuffa sparåtgärder är att vänta och att ”trappen ska städas uppifrån”. För mig betyder det att se över organisationen så att verksamheten drivs så effektivt som möjligt genom att ”städa bort” all icke nödvändig administration och byråkrati. Att i det läget anställa en kulturchef tycker jag känns märkligt.

Än märkligare blir det då det meddelas att den nya Kulturchefen ska vara direkt underställd Kulturchefen! Jag får inte riktigt ihop detta. Det finns alltså redan en Kulturchef i Borlänge kommun och det är uppenbarligen inte tänkt att den nyanställde Kulturchefen ska ersätta befintlig Kulturchef. Jag har mycket svårt att förstå tanken bakom detta samtidigt som det talas om att ”städa uppifrån”. Framför allt som mycket omfattande ”städning” just nu verkställs bland personal längre ner i den kommunala personaltrappan.

Kultur är absolut ett viktigt inslag i vårt samhälle, men än viktigare måste en kommuns kärnverksamhet som skola, vård och omsorg vara. Det kan inte vara så att dessa kärnverksamheter får backa, även om en organisatorisk åtstramning må vara nödvändig också där, samtidigt som nyanställningar genomförs till chefspositioner som redan är besatta. Det får inte byggas upp organisationer som skapar än mer administrativa och byråkratiska ”overhead-funktioner”.

Innan exempelvis kulturinslagen i kommunens ansvarsområde blir synliga för Borlängeborna behöver de baxas fram genom en omfattande politisk- och tjänstemannabaserad hierarki:  

• Kommunens inriktning och ekonomiska ramar fastställs av Kommunfullmäktige.
• Kommunstyrelsen leder och samordnar och är underställd Kommunfullmäktige.
• Kommundirektören är direkt underställd Kommunstyrelsen och har ett övergripande Sektor- och Tjänstemannaansvar.
• Sektorchef för Samhällsbyggnadssektorn är därefter underställd Kommundirektören.
• Fritid- och Kulturchef är underställd Sektorchef för Samhällsbyggnadssektorn.
• Kulturchef är slutligen underställd Fritid- och Kulturchef. 
• Därefter kanske Borlängeborna får ta del av själva kulturen i fråga.  

Kanske upplevs detta scenario, beskrivet ”in absurdum”, som enbart teoretiskt och i det löpande arbetet med detaljfrågorna följer det självklart inte hela denna hierarkiska gång. Faktum är dock att den fullständiga och övergripande ansvars- och beslutsorganisationen ser ut som beskrivet kring bland annat kulturfrågor i kommunen, vilket skapar en omfattande administrativ, och kostsam, hantering som riskerar att bli byråkratisk och trög. Framför allt gäller det den del som ligger under den politiska delen av organisationen. Den tjänstemannadel vars uppgift är att verkställa de politiska riktlinjerna inom de ekonomiska ramarna. Den del som man nu inom kultursektorn har utökat med ”Kulturchef nummer 2”.

Denna omfattande organisationsstruktur är inte unikt för just kultursektorn i kommunen, ej heller för Borlänge som kommun, men lika fullt så känns anställningen av ”Kulturchef nummer 2” anmärkningsvärd. Sett utifrån de faktiska ekonomiska förutsättningarna som just nu råder, och utifrån beskedet om att ”städa trappen uppifrån” som givits från kommunledningen, blir det signalpolitiskt förödande.

Den offentliga världen behöver komma bort ifrån gamla invanda organisationsstrukturer och inse att många drängar inte nödvändigtvis innebär att jobbet blir bättre gjort, och att soppan inte blir godare av att fler kockar står vid spisen.