Peters Hus

Svaren från ansvariga politiker och tjänstemän på frågor som gäller indragna beslut av omsorgsinsatser för funktionsnedsatta följer alltid samma mönster. Det är några återkommande fraser och den första är alltid:

”Jag kan inte uttala mig i enskilda ärenden.”

Sedan följer ett väl inrepeterat försvarstal som går ut på att det är myndigheten, förvaltningen eller det politiska styret som är de som tar ansvaret och som innehåller varianter som dessa:

”Vi har lagar att följa”

”Handläggning och beslut måste ske på ett rättssäkert sätt”

”Nej, det finns inga ekonomiska aspekter i detta”

”Jag förstår att det känns jobbigt”

Det finns andra fraser av liknande art men de ovan är nog de mest frekventa. Dessa återkommande svar när exempelvis media ställer frågor är något som är oerhört frustrerande och provocerande.

Bild Henrik Hansson

Ja, det finns lagar att följa. Se då till att följa dessa, och ja, allt måste ske på ett rättssäkert sätt. Men, rättssäkert för vem? Är det inte så att rättssäkerheten är menad för att den enskilde i behov av stöd ska möta ett rättssäkert handläggande? Där är vi inte idag. Rättssäkerheten för den enskilde funktionsnedsatte är i dag i stor utsträckning satt ur spel. Detta på grund av att den rättighetslag, LSS, som reglerar dessa frågor har urvattnats genom Försäkringskassans mångåriga och militanta arbete att hitta tolkningar som slår sönder lagens ursprungliga intentioner. Det innebär att den lagtext som ännu är densamma som när den instiftades 1994 inte längre gäller i praktiken. Besluten som tas liknar mest ett lotteri och om det ska bli en vinst eller inte beror på den enskilda behovsbedömmarens subjektiva tolkningar av lagar och den funktionsnedsattes behov. Rättssäkerhetskortet har blivit något som samhällets aktörer använder för att rättfärdiga sitt agerande i lagens gråzoner i strävan efter att hitta vägar för avslag vid behovsbedömningarna.

Jo, det finns ekonomiska aspekter i detta. Försäkringskassan fick 2016 ett direktiv från dåvarande regeringen att spara på kostnaderna för personlig assistans. Ett arbete som ständigt pågår sedan dess och som har medfört att mellan 3000–4000 människor blivit utkastade från reformen enbart från Försäkringskassan. Kommunerna har i och med att staten, Försäkringskassan, spar ekonomi på de funktionsnedsatta fått ta över ansvaret för ett stort antal funktionsnedsattas omsorg. Det kostar pengar. Alltså ser nu kommunpolitikerna sig nödgade att spara och lägger ett sparkrav på kommunens verksamhet som ansvarar för funktionshinderomsorgen. Vad gör då den kommunala förvaltningen? Jo, letar vägar för att spara pengar och uppfylla sitt uppdrag. Så ett outtalat, men tydligt underförstått budskap till de i den kommunala förvaltningen, allt oftare externa konsulter, som bedömer de funktionsnedsattas behov av exempelvis personlig assistans, är att kostnader ska sänkas.

Så, säg inte att det inte finns några ekonomiska orsaker till att tusentals personer som i många år bedömts ha rätten till omsorg helt plötsligt inte har det. Det är inte trovärdigt. Var uppriktig och ärlig och säg: Ja, vi har en ekonomi som inte längre klarar vårt uppdrag så vi måste skära i kostnaderna för de funktionsnedsattas omsorg. Men, jag förstår dilemmat i detta. LSS, Lagen om Särskilt Stöd, som reglerar dessa insatser är en rättighetslag och insatser enligt den får inte begränsas av ekonomiska orsaker.

Så, vad gör man då ute i landets kommuner? Jo man begränsar kostnaderna för exempelvis den personliga assistansen genom att utelämna läkarutlåtanden, andra expertintyg och tidigare egna bedömningar åt sidan. Sedan hävdas i nya utredningar att individens funktionsnedsättning inte är av sådan omfattning att den berättigar till detta stöd, och vips har det sparats lite pengar utan att det var det uttalade syftet, och berömmet från huvudmannen, politiken, kommer som ett brev på posten.

Ja, alla vi som på olika sätt berörs av det omsorgshaveri som vi nu ser vet att det är jobbigt, fruktansvärt jobbigt, faktiskt rent förödande jobbigt. Vi behöver inte ha förståelse och sympati med de orden. Vi vill se det genom handling så att alla de människor i Sverige som behöver, och som har rätt till, stöd och omsorg också får det.

Slutligen till alla er som sitter på ”andra sidan”, den offentliga: Sluta spela spelet som går ut på att visa att det är ni som tar ansvar. Börja spela spelet som handlar om att göra om och göra rätt. Var lite mer som japanerna i ert agerande. Blotta nackarna, be om ursäkt och kom ur detta haveri med lite heder i behåll. Till alla på ”vår” sida, alltså alla som slåss för egna och anhörigas rätt, vi måste bli lite mer som fransoserna. Ut på gator och torg, synas och höras. Vi har nått vägs ände på den väg vi hittills vandrat, att genom dialog och försök att påverka våra beslutsfattare med sakliga argument. Gör som alla de hundratals i Vansbro i Dalarna och lämna kammaren där hemma och gå ut. Skapa ert eget ”Vansbrouppror” var ni är finns i vårt land.

När politiken och myndigheter blir det största hotet. När maktlösheten över samhällets tillkortakommande blir övermäktig. När tankarna ständigt kretsar kring hur det ska gå när inte jag finns längre. Det är då ångesten följer även på natten. Då i drömmarna, på förekommen anledning, aktualiserades ett utdrag från min kommande bok ”Men jag då?”

……väller den absolut starkaste känslan jag har fram över mig som en tsunamivåg, väckta av bilder och tankar som jag hela tiden värjer mig för. Den största fasan som följer mig hela tiden; Den dag när jag inte längre har möjligheter att skydda och ta hand om Peter, den dag när jag lämnar honom åt sitt eget öde. Jag brukar vakna på nätterna på grund av de mardrömmar som gång på gång spelar upp de filmerna.

I drömmarna ser jag mig själv och jag ser Peter. Handlingen kan variera men budskapet är detsamma; Peter lämnas ensam, utan någon som tar hand om honom. Ibland kan det vara så att jag medvetet lämnar honom åt sitt eget öde. Jag kanske kliver av ett tåg och lämnar honom kvar. Jag kan se hur han ser på mig genom fönstret när tåget åker, hur han inte förstår varför jag är där utanför. Jag ser hur tåget åker och vet att han inte har någon som helst förmåga att ta hand om sig själv. Han förstår inte vart han ska, han kan inte förklara för någon vem han är. Han är totalt hjälplös. Här vaknar jag. Sjöblöt av svett, hjärtklappning och med en fullständig panik, innan jag inser att jag drömt. Även efter det att jag intellektuellt insett att det inte hänt hugger bilderna på Peter innanför fönstret, när tåget åker iväg, sönder alla mina sinnen och det är lika förödande som om det verkligen hänt. Efter en sådan natt är jag påverkad av skuldkänslor hela den kommande dagen och en sorg ligger som ett ok på mina axlar.

Kanske ännu värre är drömmarna som innebär att jag på något vis tvingas bort från Peter, eller att han förs bort från mig. Jag kämpar och slåss för att hålla fast i honom, men det som tvingar bort mig, eller honom, är starkare.

”Neeej”. Jag vrålar ut min ångest i drömmen, men inget hjälper. Han är borta. Jag står kvar, utmattad, maktlös. Mina ben bär mig inte, jag kan inte lyfta armarna. Jag är helt paralyserad och när jag försöker ropa på hjälp kommer inte ett ljud ur min hals hur mycket jag än tar i. Jag vet inte var jag ska leta efter honom. Jag vet bara att han är någonstans där jag inte kan hitta honom, rädd, kanske utnyttjad, misshandlad. Att vakna efter en sådan nattlig kamp är omänskligt plågsamt. Lättnaden som insikten om att det var en dröm skulle kunna föra med sig väger lätt i relation till drömmarnas kvarlevande, deras profetia om katastrof. Med det här i tankarna, det absolut otänkbara i ett scenario att jag skulle överge…..

Den du är idag är resultatet av dina val igår

Din framtid blir resultatet av dina val idag

”Att skratta ofta och mycket; att vinna intelligenta människors respekt och barns tillgivenhet; att förtjäna ärliga kritikers uppskattning och uthärda falska vänners svek; att uppskatta skönhet, att leta fram det bästa hos andra människor; att lämna efter sig en värld som har blivit lite bättre tack vare ett lyckligt barn, en trädgårdstäppa eller förbättrade sociala förhållanden; att veta att åtminstone en levande varelse har kunnat andas lättare för att man har levat: Detta är att ha haft framgång.” Ralph Waldo Emerson

I din resa mot ett framgångsrikt liv är det helt avgörande att du har fullkomligt klart för dig vad framgång betyder för dig. Vad är framgång? Hur når man framgång? När är man framgångsrik? Hur blir man framgångsrik? Det viktigaste att komma ihåg när man talar om framgång eller att vara framgångsrik är att det inte är ett visst tillstånd eller en viss position i livet. Att vara en människa som har framgång är istället att vara aktiv i en konstant pågående process. Läs det som kommer att skrivas här med ett öppet sinne och upptäck att allt kanske inte är som du trott det ska vara.

Framgång – Framgångsrik: Precis som ordet lyder så innebär framgång att man som människa går framåt, att man växer, utvecklas och förändras. Att vara framgångsrik innebär därmed att vara Rik På Framgång. När man är rik på något innebär det att man har det i överflöd. Att ha framgång i överflöd innebär att man utvecklas och förändras i en takt som gör att man hela tiden växer som människa.

Allt levande växer.

Allt som växer förändras och utvecklas.

Alltså är att leva det samma som att förändras och utvecklas.

I samma stund som vi slutar förändras och utvecklas så slutar vi också att leva ett fullständigt liv. Ser vi framgång som ett tillstånd i livet där vi sätter likhetstecken mellan framgång och ett visst specifikt mål, till exempel en viss summa pengar, en ny bil, ett visst arbete, ett nytt hus eller annat, är faran stor att vi stannar i utveckling när vi uppnått vårt mål och blivit framgångsrika. Gör vi det slutar vi leva och därmed börjar vår framgång omedelbart upphöra. Därför är det oerhört viktigt att lära sig att de fysiska, yttre, attribut vi sätter upp som mål på ena sidan likhetstecknet om framgång, enbart är hållplatser under en konstant pågående framgångsresa. Det handlar inte om att välja bort och fly från dessa hållplatser. Har vi bara rätt insikt och attityd till framgång och att vara framgångsrik så är dessa hållplatser positiva, energigivande och inspirerande delmål och belöningar för att visa att vi befinner oss på rätt väg. Varför är det då fel att se dessa yttre faktorer som mått på framgång? För att svara på det ska jag ge min syn på gapet mellan det yttre skenet och den inre verkligheten.

Yttre Framgång: Föreställ dig att ditt mått på din framgång, och därmed i många fall också som ett mått på ditt värde som människa, kopplas till t.ex. en viss prestation, en viss summa pengar eller en viss bil. Vad händer om dessa en dag försvinner och inte längre tillhör dig? Av erfarenhet vet vi att människor väldigt ofta ser lösningen i just den typen av yttre faktorer. Men kom ihåg i det här sammanhanget det jag nämnde tidigare, det här handlar inte om att vi inte behöver eller ska välja bort dessa attribut som en del av vår framgångsrika tillvaro. Problemet är dock detta: Pengar kan ta slut. Bilar blir gamla eller går sönder. Dessutom; den fräsigaste och mest önskade bilen, det största och läckraste drömhuset eller till och med drömjobbet riskerar att bli, och med all säkerhet blir, vardag efter ett tag.

Om hela din framgång och lycka kopplas till den här typen av måttstockar så försvinner ju framgången och lyckan i samma stund som titeln, sakerna eller pengarna försvinner. Det här innebär att vi är ytterst sårbara för allt och alla omkring oss, även sådant som vi inte kan påverka, och som medvetet eller omedvetet vill ta ifrån oss våra värden. Om din framgång sitter i din position på arbetet, vad händer med framgången om du förlorar jobbet? Företaget kanske läggs ner. Du kanske blir sjuk. Du kanske upptäcker att arbetet du valt (för du har väl valt?) är totalt fel för dig och dina värderingar. Det finns många anledningar till att vi kan bli arbetslösa. Och det händer inom alla branscher och områden i samhället.

Att bli av med arbetet kanske innebär att du måste sälja drömbilen. Var står du då? Även om det inte går så långt att du förlorar det du har så är risken stor att du aldrig blir tillfreds och nöjd med det du skapat. Att du hela tiden, som en missbrukare, måste öka dosen av stimulantia för att hålla oron och rastlösheten borta. Varför? Alla dessa yttre attribut är inget annat än tillfällig stimulantia och substitut för äkta hållbar framgång. Den inre framgången. Skillnaden mellan inre och yttre framgång kommer här att bli väldigt tydlig: Den framgång vi vanligtvis talar om, den yttre framgången, är egentligen inte framgång. Däremot blir dessa fysiska värden ofta en naturlig konsekvens av den inre verkliga framgången. Om vi gör det valet! Läs det här igen och igen, tills du verkligen förstår innebörden.

Inre Framgång: Om den yttre framgången helt är baserad på och beroende av att just yttre fysiska värden är våra nyckeltal på framgång så är den inre framgången naturligtvis precis tvärt emot. Som människor och enskilda individer består vi alla av två delar. Den inre äkta personligheten, vår själ, och den yttre personligheten som skapats som en konsekvens av alla de influenser som omger oss från vaggan till graven.

Vår själ påverkas inte av det som händer omkring oss. Det gör däremot vår yttre personlighet. Vårt Ego. Vårt ego har ett enormt behov av att vara uppmärksammat, att få beröm, att duga. Vårt ego är oerhört fåfängt. Vårt ego mäter hela tiden sitt värde utifrån sin nuvarande position i livet och utifrån sina uppnådda maktmedel som pengar, bilar, positioner, hus och allt annat som bevisar och bekräftar det vi menar med yttre framgång.

Vår själ däremot har inget som helst behov av detta. Vår själ vet redan om sitt fullständigt unika värde. Eftersom vår själ inte påverkas och förändras under resans gång och inte har behov att hävda sig själv, inträffar istället ett fenomen som vi som egon har svårt att förstå. Själen träder omedelbart tillbaka när egot kommer och vill ta kommandot. Det här gör själen av två syften: För det första vägrar själen att, kan faktiskt inte, inge sig i konflikter. Det beror på att själen inte vet vad konflikter är. Konflikter är konstruerade av människans ego. När människan har konflikter beror det uteslutande på fåfänga och maktbegär i olika former som grundar sig på ren rädsla. När djur har konflikter beror det uteslutande på överlevnad, vilket styrs fullständigt av kretslopp och universella naturlagar. Ända tills människan går in och manipulerar djurens villkor. Människan däremot behöver inte ha konflikter för sin överlevnad eftersom människan har, som enda levande varelse, förmåga till logiskt tänkande och skulle kunna lösa allt i samförstånd.

För det andra är det bara genom det vi kallar misstag, och därmed våra erfarenheter, vi kan utvecklas som människor. Därför låter själen vår skapade personlighet, egot, alltid själv uppleva och dra slutsatser av sina egna val, för att därefter själv förr eller senare upptäcka vad som krävs för att ta sig vidare i sin utveckling. Tyvärr så är det oftast senare än förr som människan inser detta.

Den största faktorn till att den enskilda människan inte utvecklas utan står still i samma livsmönster större delen av sitt liv är det faktum att vi inte inser betydelsen av våra misstag som grunden för tillväxt och utveckling. Det är också här, genom att förstå och acceptera ovanstående princip, som vi har den verkliga möjligheten att ta steget från att vara en egostyrd individ till en individ som lever utifrån sina rätta inre värderingar.

Värderingar: Vi kan se vår själ som vårt innersta väsen och som existerar som våra värderingar. De värderingar som vi alla mer eller mindre håller gömda i vårt inre. Eftersom människan rätta själ är ren kärlek så ger det att alla människors inre värderingar i grund och botten baseras på kärlek. Kärlek till andra människor, till naturen, till djur, till oss själv och framförallt till livet. Vad händer……..Om ditt liv består av konflikter med andra människor……Om du vet att du förorenar naturen……Om du behandlar djuren illa……Om du inte tycker om dig själv……Om du inte njuter av livet. För att förstå vad detta innebär vill jag att du betänker följande:

Det händer säkert att du träffar på människor i olika sammanhang som du inte trivs med. Det kanske till och med händer att du riktigt ogillar dessa. De kanske har attityder och värderingar som går i totalt motsatt riktning med ditt sätt att se på t.ex. moral och etik. Skulle du fortsätta att omge dig med dessa människor skulle risken vara stor att du tar intryck av deras attityder, med allt vad det innebär i form av negativa konsekvenser i ditt eget beteende och slutligen få dig att må dåligt. Vad gör du då?

Du har ett flertal val. Stanna och riskera ovanstående konsekvenser, vilket vi tyvärr oftast gör, eller välj helt enkelt bort den eller de personernas inflytande på ditt liv. Du kan naturligtvis försöka påverka den eller de personerna att istället ”köpa” ditt sätt att tycka och tänka. Men kom alltid ihåg att det den andra personen tycker och tänker är lika sant och rätt för honom eller henne som det du tycker är för dig. Alltså kan det vara en svår väg att gå eftersom den andra personen troligtvis vill samma sak med dig. Att få dig att tycka som honom eller henne.

Kontentan är att för att bibehålla ditt eget positiva tillstånd som du naturligtvis baserar på dina inre rätta värderingar, så väljer du helt enkelt bort den destruktives beteende ur ditt liv. Du behöver inte göra det rent fysiskt, om det inte är så att du tar direkt skada fysiskt eller mentalt (i så fall stick omedelbart) utan bibehåll gärna relationen med den personen i respekt och med ödmjukhet inför dennes sanningar. Välj istället bort den personens attityder på ett rent mentalt plan. Inse helt enkelt att den andra personens val inte på något vis har med dig att göra och att konsekvenserna av dessa helt och hållet är den personens ansvar. Så hanterar du negativa värderingar och attityder om de finns hos en annan person. Detsamma gäller om dessa värderingar och attityder, som går i konflikt med din inre själs verkliga grund, finns i ditt eget beteende, med ett viktigt undantag: Du kan inte välja bort dig själv!!!

Varje morgon när du ser dig i spegeln är det personen med de negativa och destruktiva attityderna du möter. Hur du än försöker fly ifrån den personen eller förtränga attityderna så finns de hela tiden där i spegeln och stirrar på dig så fort du vänder blicken dit. Vad gör du då? Här har du bara ett val. Du måste ändra på den personens attityd. Alltså din egen attityd så att de stämmer överens med dina inre värderingar.

När vet du då att det är dina rätta värderingar du följer och inte egots manipulativa böjelser som driver dig? Svaret är att du måste utveckla din förmåga att lita på din intuition. Din intuition är din inre röst som hela tiden talar till dig i syfte att leda dig rätt i dina beslut och handlingar. Det är dock inte en röst i den bemärkelsen vi vanligtvis menar, någon som ropar till oss och talar om för oss konkret vad vi ska tycka, tänka och känna. Vår intuitiva röst är våra känslor. Vi måste alltså lära oss att lita på våra känslor.

Som en första åtgärd för att komma i kontakt med din intuition, dina känslor, gör följande: När du är i färd med att fatta ett beslut eller genomföra en handling ställ dig då frågan; är det jag tänker göra något jag verkligen tycker om att göra och som jag kan stå för efteråt eller gör jag det av vana eller för vad jag tror andra förväntar sig av mig? Svara på detta utan att lägga begränsningar i svaren som bygger på vad du alltid tyckt och gjort och vad du vet att du klarar. Svara på frågan som om allt var möjligt. Det svar du då får är ett svar från din innersta kärna, dina känslor, din intuition. Ett sådant svar kan aldrig leda dig på fel väg. Däremot kan ett sådant svar bryta mot allt det du tror är rimligt att du kan och klarar, och det kan verkligen utmana ditt ego. Men jag lovar dig att det är värt kampen.

Attityder: Attityder handlar i grund och botten om att ta ansvar. Om din attityd är positiv eller negativ beror enbart på ditt eget val. En del människor tycker en regnig och ruskig höstdag är eländig och orsaken till deras depression. Andra människor tycker samma väder samma dag är underbart. En del mår alltså bra, andra mår dåligt. Är det beroende på vädret? Det är ju samma väder i båda fallen. En människa blir väldigt upprörd och irriterad över en bilkö som stått still en timme. En annan människa tar tillfället i akt och läser en bok i lugn och ro. En människa vantrivs, kanske till och med ”hatar” sitt jobb. En annan människa älskar samma arbete.

Vårt sätt att reagera i olika sammanhang beror enbart på hur vi väljer att reagera. Hur vi väljer beror i sin tur på vilka värderingar vi styrs av. Värderingar som vi har programmerat in i vårt sinne under hela vårt livs resa. Vädret blir inte annorlunda för att jag blir deprimerad. Inte heller går bilkön fortare fram. Arbetet är detsamma för den som hatar det som den som älskar det.

Hur vi mår handlar alltså väldigt mycket om vilka val vi gör, vilken attityd vi väljer att ha. Eftersom våra val är fria har vi ett ansvar mot oss själva att göra de val som ger oss en positiv attityd. Det finns naturligtvis omständigheter som gör våra val lättare eller svårare att fatta, men det förändrar inte grundprincipen: Det är jag som väljer min reaktion och mina åtgärder vid varje enskilt tillfälle.

En mycket viktig faktor i processen att förstå sambandet mellan våra attityder och vår framgång, är att vi måste acceptera att vi alltid är ansvariga för de val vi gör och att det är våra val som formar våra liv. Det innebär att om du väljer att ha en negativ attityd till något så skapar det en negativ personlighet, och en negativ personlighet är inte i fas med sin själ. Som jag tidigare beskrev så kräver ett liv i framgång att vårt yttre liv är i fas och balans med vårt inre. Eftersom vår själ vägrar att ha konflikter så får egot fritt fram att skapa konsekvenser av sina negativa attityder. Därmed kan inte en person med negativa attityder skapa riktig hållbar framgång kring sin person förrän attityderna ändrats.

Principer för framgång: Det som är skrivet här om framgång har hittills handlat om skillnaden mellan inre och yttre framgång och om betydelsen av balans mellan attityder och värderingar. Om du tar med dessa åsikter när du går vidare i dina ambitioner att skapa något nytt och hållbart i ditt liv och låter, i dina val, detta finnas med som en allt starkare faktor i dina beslut, så kommer du successivt att förstå dynamiken och det självklara i dessa principer. När du agerar utifrån dina inre värderingar upptäcker du hur oerhört lättvindigt allt går…..upptäcker du hur kreativ du blir…..upptäcker du hur människor dras till dig…..upptäcker du hur skönt livet är att leva

Jag ska nu avsluta detta resonemang kring framgång genom en sammanfattning kring sju principer som ligger till grund för verkligt hållbar och positiv framgång. Lär dig dessa och lev dem så garanterar jag att du kommer att bli framgångsrik i ditt liv. Kom hela tiden ihåg att det handlar om att ha balans och harmoni mellan dina handlingar och attityder och dina värderingar när du utvecklar dessa principer i ditt liv.

De sju är:

1. Gör det du tycker om. Även om dessa sju principer inte är rangordnade så är nog det här den viktigaste. Du kommer aldrig att nå äkta och hållbar framgång om du inte trivs och har kul. Det ligger ju i äkta framgångs natur att vara tillfreds. Det här är så viktigt att jag brukar vända på det (Gör det du tycker om eller tyck om det du gör) för att beskriva vad du ska göra om du befinner dig i en situation som du inte är tillfreds med men som du just nu har svårt att ta dig ifrån. Det kanske är ett arbete du inte trivs med. Du kan inte bara lämna arbetet och fly därifrån omedelbart, (såvida du inte tar direkt fysisk eller mental skada, i så fall, stick omedelbart). Du måste ju tjäna ditt leverbröd fram till dess att du har skapat något nytt. När du ska satsa på något, var väldigt klar över att det är något du verkligen tycker om att göra. Låt inte egot lockas av möjligheten till yttre framgång och sedan ta kommandot. Det leder enbart till att du förr eller senare kommer att upptäcka att tristessen och vardagen återigen hunnit ifatt dig.

2. Dröm stort. Vi har en viktig faktor i våra liv som vi har möjlighet att ha fullkomlig kontroll över: Våra tankar. I våra tankar kan vi åstadkomma allt vi vill. Ett mycket starkt talesätt som jag tycker du ska ta till dig lyder: Allt ditt sinne kan föreställa sig och tro på kan du också skapa. Om det här är sant så tänk på följande: Om det du tänker och tror på blir verklighet, är det då inte lika bra att tänka stort! Om det inte skulle vara sant vad skadar det då att tänka stort! Glöm dock aldrig bort att tanke utan handling skapar inget. Tanke kombinerat med rätt handling förändrar världen.

3. Sätt mål. Utan mål driver vi bara omkring. Oftast som redskap i någon annan människas agerande mot sitt mål. Var dock väldigt noga med att det är dina mål du sätter. Låt dig inte påverkas av vad andra förväntar sig av dig för att de ska bli framgångsrika i sina mål.

4. Följ framgångsrika människors väg. Det finns en naturlag som heter lagen om orsak och verkan. Kontentan av den lagen är att varje handling som utförs exakt lika ger varje gång exakt samma resultat. Studera vad andra människor gjort som redan nått den framgång du strävar mot och försök lära av dem. Gör sedan samma saker själv och enligt lagen om orsak och verkan har du alla förutsättningar att själv lyckas. Kom dock ihåg att det inte finns några genvägar mot framgång. Du ska inte utplåna dis själv och bli den andra människan. Däremot måste du i grund och botten utveckla samma kunskaper och framför allt samma attityder och tro som den människa du försöker efterleva har. Det räcker alltså inte med att vilja ha eller bli det den andra människan står för. En stor varningssignal här: Var mycket noga med att verkligen ta reda på att det mål Du strävar mot verkligen ligger i fas med dina inre värderingar. Är det egot som ser upp till någon annan och försöker efterlikna den så kommer du inte att nå den äkta framgång som skapar harmoni och trygghet i ditt liv. Den framgång du skapar utifrån egots drivkraft är mycket bräcklig och kan falla mycket snabbt.

5. Var ärlig mot dig själv och andra. Börja alltid med att vara ärlig mot dig själv. Om du inte klarar det kommer du aldrig att vara trovärdig i dina uppsåt mot andra. Det här bygger på den teorin att de signaler du sänder ut, oavsett vad du säger eller hur du agerar, alltid färgas av de attityder du har som grund för ditt agerande. Även om du själv förtränger dina egna signaler och försöker intala dig att du verkligen agerar på ett positivt sätt så är det de verkliga signalerna som mottagaren känner av. Du kan manipulera både dig själv och andra ett tag men förr eller senare kommer alltid sanningen fram. Tänkvärt talesätt: ”Det du är skriker så högt så att jag inte hör vad du säger” Följande berättelse om Mahatma Ghandi belyser det här på ett underbart sätt:

Det var en mamma som tog sin son till Ghandi för att få hjälp med pojkens allt för omfattande sockerätande. Mamman och pojken gick väldigt långt, flera dagar, och när de kom fram bad mamman om Ghandis hjälp. Ghandi såg pojken i ögonen och sa sen till mamman; kom tillbaka om två veckor. Mamman tog sin son och gick tillbaka hem. Två veckor gick och de stod återigen efter en lång vandring framför Ghandi som återigen tittade pojken djupt i ögonen och sa; Du ska sluta äta socker. Det är inte nyttigt för dig. Mamman tittade på Ghandi och sa; Nu har vi gått den långa vägen hit två gånger. Varför sa du inte det här första gången vi var här? Ghandi såg på mamman helt lugnt och sa; För två veckor sen åt jag själv socker! Du kan alltså aldrig förvänta dig eller begära att andra ska göra det du själv inte är beredd att göra. Även om du försöker få både dig själv och andra att tro att så är fallet.

6. Lär av misstag. Vår själs yttersta syfte med att låta oss genomlida vardagens mödor och motgångar är alltså att vi ska lära oss. Våra erfarenheter är det som tar oss från en nivå i livet till nästa. Problemet är om vi inte inser att misstag är just det, erfarenheter, och att erfarenheter är nyckeln till utveckling. Vi har en förmåga att lägga ansvaret för våra misslyckanden hos andra eller annat utanför oss själva. När vi gör det så gör vi oss själva oansvarig för vårt eget agerande och våra egna val. Det innebär att när situationen uppkommer igen är risken stor att vi återigen tar samma beslut. Med vilket resultat som följd? Definitionen på dårskap lyder: Att gång på gång göra samma saker och förvänta sig olika resultat.

Har du gjort ett misstag är det inte meningen att du ska jubla och vara överlycklig över det. Men inse att det som är gjort är gjort. Du kan inte ändra på det. Låt de känslor som uppkommer på grund av motgången komma fram och uttrycka vad du känner: ilska, sorg, bitterhet, frustration, etc. Lägg sedan dessa bakom dig, tacksam över den lärdom du fått och se till att inte göra samma misstag igen. Då har du utvecklats som en konsekvens av det misstag du gjorde. Eftersom du har utvecklats har du förändrats och växt. Därmed är du levande. Eftersom du då lever som en konsekvens av tillväxt och utveckling har du haft framgång i ditt liv på grund av ett misstag. Läs detta stycke till dess att du förstår innebörden i grunden. Om du däremot fastnar i depression, självanklagelser, bitterhet eller ilska gentemot någon eller något efter ett misslyckande så har du varken förändrats, utvecklats eller växt.

7. Disciplin. All utveckling och förändring handlar om att ändra vanor och beteenden. Om du någon gång försökt ändra på en destruktiv vana genom att; sluta röka, äta bättre, börja motionera eller något annat så vet du säkert att det kräver oerhört mycket vilja och moral för att inte ge upp när egot slår tillbaka mot de nya ”vansinniga” idéerna du försöker genomföra. Det handlar alltså om att ha en mycket stark disciplin i utvecklingsarbetet mot framgång. Bestäm vad du vill och vad du måste göra för att nå din framgång. Stå sen emot egots alla attacker och utmaningar och följ den plan och de strategier du utvecklat, oavsett lockelser att göra avsteg. Då har du utvecklat den disciplin du behöver för att nå din framgång.

Det är väldigt enkla och självklara principer att följa och som skapar framgång i våra liv, men det är definitivt inte lätt, det kräver arbete. Försök skapa trygghet och harmoni omkring dig genom att nå insikten om att det är du som bestämmer i ditt liv. Det är dina val och det är du som ska göra arbetet. Skapa förståelse för att framgång inte är en viss position eller en specifik situation i ditt liv utan att framgång är en konstant pågående process, ett Livsprojekt. Men det är också du som får ta emot alla belöningar i form av ett liv i balans, harmoni och inre frid. Det är värt allt arbete, jag lovar.

Den gamla kvinnan kommer gående sakta in i parken. Hon drar bakom sig en liten väska på hjul. En dramaten, shoppingvagnen som äldre brukar ha med en liter mjölk, ett smörpaket och en ostbit i. Hon brukar gå hit till parken de dagar hon orkar och när det är väder som hon tycker om. Det får inte vara regnigt men inte heller för varmt. Det blir så när man blir gammal, brukar hon säga, att lagom alltid är bäst. Den gamla kvinnan heter Stina och hon är nu nyss fyllda åttiofem. Ingen ålder på en trähäst brukar hon också säga. Hon brukar säga mycket Stina. Hon tycker hon har rätt till det nu när hon har levt så länge.

Hon går fram till bänken där hon brukar sätta sig ner en stund, ja när den är ledig. Ibland sätter hon sig där ändå, men det beror på vem som sitter där. Är det någon människa i hennes egen ålder brukar hon gå förbi och artigt säga hej och några ord om vädret eller så. Men hon sätter sig inte gärna ner då. Gamlingar pratar bara om sina krämpor och hur mycket bättre det var förr, brukar hon säga. Ja, som sagt, hon brukar säga mycket Stina. Men hon är mycket duktig på att lyssna också och tycker att alla får tycka precis vad de vill, bara de inte förväntar sig att hon ska tycka lika. ”Man måste komma ihåg att den andres sanning är lika sann för den som min sanning är rätt för mig.” Det brukar hon säga när någon inte vill respektera en annans åsikt. Hon säger att jag inte behöver tycka om det den andra tycker men jag måste respektera att den personen tycker annorlunda än mig.

Idag var bänken tom och vädret var precis så som hon vill ha det så hon sätter sig ner. Det är inte det att hon vill sitta ensam på bänken, men helst vill hon ha sällskap av människor som är glada och positiva. Stina tar upp ett av de äpplen hon köpte i affären och börjar putsa det med tröjärmen. Samtidigt ser hon en man komma gående längre bort. Hon ser hur han stannar vid varje papperskorg och tittar ner i dem. Han har en likadan shoppingvagn som Stina har och hon ser hur han tar upp något ur en papperskorg och lägger ner det i vagnen. En hemlös, tänker Stina. Eller är det helt enkelt bara någon som har det svårt ekonomiskt och löser sin situation på det här viset. Mannen kommer fram mot bänken där Stina sitter och hon ser att han har blicken riktad mot papperskorgen bredvid henne.

”Är det ok om jag kollar där i”, säger han när han är framme, eller har du redan kollat?” Han nickar mot Stinas vagn och hon förstår att han funderar på om hon också är ute och letar i papperskorgarna efter något som har ett litet värde.

”Nejdå, det är helt ok, titta du. Jag har redan det jag behöver i vagnen.” Stina ser på mannen som verkar bli lite förlägen. Han ser ut att vara i hennes ålder och först tänker hon att det är nog en sur och bitter person. Så gammal och har det så tufft, då blir man nog sån. Men hon ser något annat i mannens blick. Det finns en glimt där av något annorlunda. Stina bestämmer sig för att försöka ta reda på vem han är och varför han går här i parken och plockar saker ur papperskorgar.

”Vill du ha ett äpple”, säger Stina och sträcker fram det äpple hon precis skulle till att ta en tugga av. ”Ja, jag har inte ätit på det”. Mannen ser på Stina och hon undrar om han blev stött på något vis. Men i nästa sekund så skiner han upp i ett leende. ”Ja du, det vore inte helt fel. Jag har inte fått ihop till en frukost än”, säger han samtidigt som han visar upp shoppingvagnen. ”Två burkar och en plastflaska, det är allt. Det var dåligt med uteliv i regnet i går.”

Han sätter sig ner bredvid Stina och tar emot äpplet. ”Vi kan väl dela på det säger han.” Nej, ät du Säger Stina, jag har fler här i vagnen.” Hon tar fram ett nytt äpple och de sitter sedan tysta en stund och äter på ett varsitt äpple. ”Vad heter du”, säger Stina efter ett tag. ”Ja, om du tycker det är ok att jag frågar.”

”Gösta är namnet och det är helt ok att fråga. De flesta brukar bara titta bort och gå förbi när de ser en sån som mig, så det är bara trevligt att någon pratar med mig. Det var några dagar sedan sist jag pratade med någon så man glömmer nästan bort hur man gör.” Gösta skrattar när han säger det men Stina hör att det inte är glädje i skrattet.

”Har du inte pratat med någon på flera dagar? Har du ingen familj eller vänner som du träffar?” Stina ser på Gösta som tittar lite förläget ner i marken.

”Kompisar”, säger han tyst. ”Den sista kompisen dog för snart ett år sedan. Du vet i den här åldern, ja, jag har fyllt åttiosex, så är det inte många kvar. En dotter har jag, tror jag i alla fall.” Återigen hör Stina skrattet utan glädje. ”Hon flyttade till Amerika för trettio år sedan, jag vi hade egentligen ingen kontakt innan det heller efter det att hennes mamma och jag skilt oss. Ja, allt var mitt fel. Du vet hur det blir när flaskan tar över livet.” Gösta lyfter blicken från marken och ser hastigt på Stina. ”Nej, det är klart, det vet du ju inte, det ser jag ju på dig. Stiliga damen.” Stina hör att det är sagt utan någon som helst ironi och hon ler bara tillbaka och säger att nej, det kan jag nog inte veta.

”Men vet du”, säger Gösta med klar röst. ”Jag är inte alls bitter eller arg. Jag har haft ett bra liv trots allt. Herregud jag lever ju än och det är mer än man kan säga om alla mina andra kompisar. Och vet du, det är bara jag själv som har tagit alla beslut i livet. Jag har valt väg när jag stått där i vägskälen. Det var ingen som hällde brännvinet i mun på mig, det gjorde jag själv. Och vet du, jag är helt nykter nu sedan mer än tio år. Det du.” Det är med stolthet i rösten som han säger det. ”Men du, vad heter du då?”

”Stina.”

Jaså du, det  hette min fru också. Ja, egentligen Kristina. Ja, det kanske du också gör, det brukar ju vara så med Stinorna.” Gösta skrattar och nu hör Stina att det är med glädje i rösten. ”Nej, vet du Stina. Det var förbaskat trevligt att prata med dig, det var du bra på. Men nu måste jag vidare. Jag har mina favoritkorgar kvar att tömma och jag måste dit innan de där andra stofilerna i papperskorgsmaffian hinner dit, du vet de där ungdomarna på sextio.” Gösta reser sig och tar sin vagn och är på väg att gå. Då stannar han till och vänder sig mot Stina. ”Som sagt Stina, du var bra att prata, du är klok du. Får jag ge dig en kram innan jag går, det var länge sedan jag kramade någon.”

”Självklart Gösta”, Stina reser sig och ger honom en kram. ”Du var ganska bra på att prata du också”, säger hon med ett leende. Hon ser efter Gösta när han går bort mot nästa papperskorg. Hon tycker det ser ut som att hans steg är lättare och att hans hållning är ståtligare. Stina tänker för sig själv att tänk om det räcker med en pratstund och en kram från en okänd person så växer man lite. Hon tänker också på det Gösta hade sagt om att hon var bra på att prata. När hon tänker på det inser hon att det var han som pratade i princip hela tiden men att han uppfattade det som att det var Stinas samtal som var det värdefulla. Hon inser ännu starkare hur viktigt det är att ha någon som lyssnar på en och att man upplever att någon ser en. Hon funderar på om hon ska ta sin vagn och gå vidare, men hon sätter sig ner igen. En liten stund till sitter jag innan jag går hem, det är ju faktiskt lite ensamt där ibland.

Det finns många områden i ett samhälle som ständigt ropar efter mer. Då blir det viktigt hur de gemensamma resurserna fördelas. Mina ytterst egna funderingar här handlar om två specifika prioriteringsområden, det finns självklart oändligt många fler, som styrs av våra folkvalda politiker, samt att vi som enskilda individer har samma behov av resursprioritering vad gäller det egna livet.

Ett exempel på politisk prioritering är att staten nu lägger ytterligare drygt en miljard, till de tidigare beräknade drygt 10 miljarder, på ett utökat rotbidrag från 1 juli för detta år. Åtgärden genomförs för att stötta en bransch som sägs vara i behov av stöd. Samtidigt blir det inga, ytterst nödvändiga, extra anslag för att se till att arbetsgivarna kan trygga jobben och skapa goda arbets- och lönevillkor, för de närmare etthundratusen som arbetar i branschen personlig assistans. Men framför allt handlar det om att kunna trygga tillvaron för tiotusentals funktionsnedsatta och anhöriga.

När det gäller det utökade rotbidraget är både fack och arbetsgivare kritiska till ytterligare stöd i den formen. Man kan då fråga sig vad som ligger bakom de prioriteringar som gör att politiken, regeringen, trots det genomför detta? Man kan också fråga sig om det är samma prioriteringsgrunder som gör att den personliga assistansen, trots att både arbetsgivare och arbetstagarparter ropar efter mer resurser, inte får några ytterligare sådana. Kan det möjligtvis vara så att prioriteringsgrunderna handlar om att vinna politiska poäng? Är chansen större att ett utökat rotbidrag, som presumtivt kan beröra stora delar av väljarkåren positivt rent ekonomiskt, ger fler opinionsmässiga pluspoäng än vad ett utökat stöd till ett av väljarkåren sett mycket begränsat antal medborgare, funktionsnedsatta och  personliga assistenter?

Precis som politiken ställs även du som enskild individ ständigt inför olika val i livet. Hur du då väljer har att göra med vad du prioriterar. Det handlar exempelvis om hur du prioriterar den begränsade tid du har, varje dygn består av 24 timmar varken mer eller mindre. Det handlar också om hur du hanterar dina tillgängliga ekonomiska resurser, din hälsa och vilka relationer du väljer. Det är ganska troligt att du väljer att köpa mat till dina barn innan du lägger sista slantarna på en ny mobil eller andra kapitalvaror. Tillika betalar du nog hyran innan du bokar en resa till solen. Dessa, och mängder av andra prioriteringar, hanterar du utifrån de värderingar som du bygger din tillvaro på och som sedan ger dig det liv lever.

En dag kanske du personligen är i större behov av ett fungerande stöd till funktionsnedsatta, äldreomsorg, sjukvård än ytterligare några kronors bidrag för att bygga ut din altan. Om dina värderingar gör att du och din familjs trygghet, hälsa och framtidsmöjligheter är det som främst avgör dina prioriteringar kring hur du hanterar dina resurser och behov, hur vill du då att samhällets, politikens, prioriteringar ska se ut för att gå i fas med dina egna? Vad vill du ska ligga i den tyngsta vågskålen när de nödvändiga prioriteringarna ska göras?

”Vi måste förstå att lagen är ett golv, inte ett tak”. Så sa ett klokt kommunalråd en gång när frågan om kommunens strikta bedömning om en kommuninvånares behov av stöd av personlig assistans enligt LSS, Lagen om särskilt stöd till vissa funktionsnedsatta, var akut.

Det är exakt så det är, lagen är ett golv, men det avspeglas tyvärr inte i hur verkligheten generellt ser ut. En rättighetslag, som LSS, fastställer den nivå som myndigheten är skyldig att uppfylla. Däremot begränsar den inte myndigheten på något vis att i stället lyfta ett beslut om insats till en högre nivå, om behovet bedöms vara av sådan art, och som innebär att lagens grundläggande intention därmed efterlevs.

Tyvärr har utvecklingen blivit sådan att LSS successivt urholkats på grund av starkt ifrågasatta rättsfall som av Försäkringskassan tolkats på ett sätt som innebär att golvet blivit ett tak. Ett tak som dessutom på grund av dessa rättspraxis sänkts långt under den ursprungliga golvnivån som en gång var, och fortsatt är, den intention som lagstiftaren grundade LSS på.

Till dess att politiken återtagit huvudmannaskapet över Försäkringskassan och återupprättat LSS till att vara den starka rättighetslag den en gång var och som innebär att besluten som lutar sig mot lagen speglar de behov som den funktionsnedsatte har rätt till, så behöver varje enskild beslutsfattare på olika nivåer våga bryta nuvarande praxis att tolka det som sägs i en devalverad och sönderfallande LSS som ett tak. 

En kommunal förvaltningschef någonstans i Sverige får frågan om varför kommunen dragit in den personliga assistansen för ett gravt funktionsnedsatt barn. Svaret blir, förutom det vanliga att inga kommentarer görs i det enskilda fallet, att: ”För oss är det en självklarhet att följa regelverk och lagstiftarens intentioner”.

Det paradoxala är dock att de intentioner som lagstiftaren en gång lade som grund för gällande regelverk, och som än idag är de som lagen bygger på, inte på något vis överensstämmer med det som förvaltningschefens kommun, stor del av landets övriga kommuner samt Försäkringskassan idag grundar och försvarar sina avslagsbeslut med.

Man kan se den lag som reglerar rätten till personlig assistans som ett nät, ett finmaskigt skyddsnät, som ska fånga upp de som har behov av samhällets stöd på grund av funktionsnedsättningar. Det här nätet, lagen, vävdes för trettio år sedan och fungerade väldigt effektivt i många år. De funktionsnedsatta som hade behov av assistans fångades effektivt upp. I grunden är lagen densamma idag som när den skapades och borde fungera fortsatt effektivt. Men, något har hänt i takt med att åren gått.

Det finmaskiga och effektiva nätet är inte längre vare sig finmaskigt eller effektivt. Det har fått stora hål som gör att väldigt många, faktiskt de flesta, som ska fångas upp faller rakt igenom och landar ute i samhället utan den hjälp och stöd som lagen, vilken alltså än idag helt bygger på lagstiftarens ursprungliga intentioner, ger dem rätt till. Dessa stora hål har uppstått som en direkt konsekvens av ett antal mycket ifrågasatta rättsfall vars domar, som i många år inte bedömdes vara prejudicerande, blivit vägledande först efter det att Försäkringskassan givits tolkningsföreträde som en direkt konsekvens av politiska direktiv om besparingar. Successivt, i takt med att kostnader för personlig assistans överförts från stat till kommunerna som en följd av Försäkringskassans iver att uppfylla politikens besparingsdirektiv, har så även landets kommuner valt att anamma dessa tolkningar i strid med lagens intentioner.

Ansvaret för att lagen idag inte längre har den funktion som lagstiftarens intentioner en gång fastställde ligger helt hos det politiska etablissemanget. Detta på grund av ovan nämnda politiska direktiv till förvaltande myndigheter om besparingar som skapat en hantering som inte är i enlighet med lagens intentioner, passivt åseende på efterföljande konsekvenser samt oförmåga, ovilja, att vidta åtgärder för att korrigera dessa konsekvenser.

En yrkesfiskare, vars nät skadats och fått stora hål, kastar inte ut sitt nät i vattnet innan det är lagat. Fiskaren vet att nätet då inte längre har den funktion som är nödvändigt för att han ska kunna utföra sitt arbete. Han vet också att det är han som äger nätet som har ansvaret att se till att det blir lagat. Detsamma måste nu ske vad gäller lagen som reglerar de funktionsnedsattas rätt till stöd: Nätet, lagen, måste lagas, och det är den som ”äger” lagen som har ansvaret att laga den. Ägaren är den lagstiftande församlingen, riksdagen, och det är bara där som hålen kan lagas. Detta genom att återta ”makten” över assistansreformens intentioner via konkreta lagändringar som innebär att de domar som rivit upp de förödande hålen inte längre är relevanta. Innan det görs kommer förvaltande myndigheter, Försäkringskassan och landets kommuner, att fortsätta använda det trasiga och ineffektiva nätet och försvara det med att: ”För oss är det en självklarhet att följa regelverk och lagstiftarens intentioner”.

Tomattulpanen

Historien utspelar sig på en finare restaurang i Stockholm vid en affärsmiddag i en ledningsgrupp bestående av tio män som alla befinner sig i karriären. Stämningen är hög och resonemanget pågår som vanligt omkring de frågor som är forum för den här gruppen; hur agera för att ta ytterligare marknadsandelar samt öka vinster och därmed maximera ledningsgruppens personliga bonusutfall.

Samtliga deltagare är mer eller mindre förblindade av dessa aspekter och konsekvenserna av beslut och ageranden begränsar sig till just dessa värderingar, att mer är alltid bättre. För mig har det vid den här tiden successivt växt en frustration och stress över det faktum att jag har mycket svårt att hitta motivationen i detta arbete. Jag har en allt starkare känsla av att jag befinner mig på fel plats och har svårt att se mig som en av de övriga och att stå för de beslut som tas i gruppen.

Restaurangen är relativt välbesökt den här kvällen och vi sitter vid ett runt stort bord, dukat med mängder av bestick och olika glas. Precis som alltid så sparas det inte på något av det goda när gruppen samlas för sina strategimöten. Sorlet runt mig blir allt högre och jag känner det som om jag befinner mig i ett vakuum. Röster och ljud hörs tydligt men ändå är det som om jag inte är på plats. Inget av det som sägs får mig att känna att jag deltar i samtalen.

Efter en stund kommer en servitris in och börjar servera den varmrätt som ska bli kvällens middag. Hon får som vanligt alla de käcka kommentarerna från gästerna och jag känner mig förlägen och skäms över att riskera att anses som en av dem. Hon är naturligtvis van och ler professionellt och fortsätter sitt arbete. Jag tycker mig dock nästan höra hennes tankar om hur hon egentligen uppfattar sina belevade gäster.

På våra tallrikar serveras nu en riktigt rejäl köttbit med en stor klick aromsmör med vitlökssmak samt stekt potatis. Till detta hör ett upplägg av grönsaker och jag sitter stilla och ser på min tallrik och upptäcker plötsligt att en tomat delad i två halvor ligger mitt i centrum för min uppmärksamhet. Plötsligt tystnar allt omkring mig, trots att sorlet fortsätter som förut, och min uppmärksamhet blir totalt riktad mot de två tomathalvorna. Senare fick jag lära mig att på kockspråk så kallas dessa tomathalvor för tomattulpaner eftersom de är skurna i ett sicksack mönster som gör att de liknar en tulpanblomma.

Jag upplever det som att de två halvorna försöker säga mig något och jag blir all mer fångad i min uppmärksamhet på detta. Jag ser snart att det även på alla andra tallrikar ligger liknande tomater och jag undrar om mina två halvor hör ihop eller om de matchas av någon halva på en annan tallrik. Jag tar diskret upp den ena halvan och provar den mot den andra. Först hittar jag inte den naturliga passningen men efter ett par försök ser jag att mina två halvor hör ihop och att de rätt sammanfogade återigen blir som en hel och odelad tomat. Med ens står det helt klart för mig. Dessa tomathalvor representerar mina två delar som människa. Den ena representerar mitt inre verkliga och äkta jag, min själ om man så vill. Den andra halvan representerar mitt yttre jag, min fysiska verklighet här och nu.

Lika klart som att dagen kommer efter natt insåg jag att tomaten symboliserar mitt liv. Om mina två halvor är i fas och i balans med varandra blir livet en absolut helhet som består av harmoni och frid. Om mina halvor inte är i fas blir livet en konstant kamp mot olust, stress och frustration. Jag insåg också att jag inte kan ändra, anpassa, mitt äkta inre jag efter de yttre omständigheter där jag inte hör hemma. Däremot har jag all makt i världen att förändra och utveckla mina yttre omständigheter så att de är i fas med det liv som är mitt äkta liv och där jag är i fas med mitt syfte.  

Efter denna uppenbarelse var det enkelt för mig att åka hem och ta nya beslut för mitt framtida liv och de två tomathalvorna blev för mig symbolen för att de signaler, verktyg och resurser vi behöver för att åstadkomma förändring i livet finns omkring oss hela tiden och framför allt i alla de vardagliga händelser vi hela tiden möter.   

Vad var det han hade sagt?

Den förbjudna sorgen?

Jag går vidare hemåt och drar rocken tätare omkring sig. Dels beroende på att det är i mitten på december och att den även idag är ovanligt kall, så som månaden varit så här långt i år. Men det är inte bara vädret som gör att jag fryser. Den förbjudna sorgen. Frasen upprepas i mina tankar. När han frågade mig om jag någonsin hade sörjt min son fast han lever blev jag först tyst och sedan förvirrad.

”Vad menar du med att sörja fast han lever?” jag tittade på honom och han såg på mig en stund samtidigt som det syntes att han funderade.

”Jag skulle först vilja fråga dig vad du tänker på, vad det innebär, att sörja”, sa han sedan. ”Varför sörjer man, och när sörjer man?”

”Ja, man sörjer väl när någon har dött, eller hur?”

”Ja, absolut. Men varför sörjer man? Det är ju inte själva döden i sig som är orsaken att man sörjer, man sörjer ju för att man saknar någon”.

”Jag förstår vad du menar men samtidigt inte riktigt fullt ut. Jag menar så här: Jag kan ju sakna någon som rest bort ett tag, men jag sitter ju inte och sörjer den personen medan han eller hon är borta”.

Han reste sig upp och gick fram till kaffebordet och hämtade pannan med kaffe. Han kom fram till bordet och fyllde på kaffe i sin kopp, såg frågande på mig med en nick mot sin tomma kopp.

”Nej tack, det är bra för mig.

Han gick tillbaka med kaffepannan och satte sig sedan ner och började prata igen.

”Nja, i och för sig har du rätt men man kan faktiskt sörja även om det inte handlar om en person som dött. Det kanske inte i första hand är sorg man känner när en person är bortrest en tid. Vet jag att personen kommer tillbaka, ja, då handlar det om saknad, som jag med stor säkerhet vet kommer att bytas mot glädje när personen kommer tillbaka. Men om vi håller oss till det som vi närmast förknippar med sorg, att någon vi håller av dör, så finns det vissa aspekter som vi förknippar med den sorgen, vad det betyder att sörja”.

Jag går och tänker på det som han nyss berättat och det blir mer och mer uppenbart för mig hur mycket det han säger har påverkat hela mitt liv. Sorg är så otroligt mycket större del av våra liv än bara något vi går igenom när någon dör, alltså lämnar oss för alltid i sin fysiska form, begravd och borta. Det kan vara en sorg att förlora ett arbete som jag älskar. Där har jag haft mina kamrater, min identitet som yrkesman och min ekonomiska trygghet. Allt detta kan ryckas undan från mig omedelbart utan att någonsin komma tillbaka. En sjukdom eller olycka kan innebära att jag aldrig mer kan göra det jag älskar att göra. Kanske är det någon idrott eller annan fritidsaktivitet som inte längre är möjlig på grund av att mina fysiska förutsättningar för alltid har förändrats. Han beskrev ett antal olika aspekter i livet som kan innebära att det blir ett definitivt, ofrivilligt, avslut på något som varit en betydande del av livet.

”Förstår du hur jag menar”, sa han.

”Ja, jo…men jag har nog aldrig tänkt på det på det viset. Man tänker ju bara på sorg i samband med att någon dött. I och för sig, när jag tänker efter kanske man säger att man sörjer något som inte handlar om att någon dött, men då är det mera något man säger i stället för att säga att man saknar det”.

”Ja, så är det och det är ju helt ok. Det är däremot skillnaden på att sörja något eller någon i bemärkelsen att sakna, mot att gå igenom en sorg efter något eller någon som för alltid är borta. Det är i det perspektivet som jag undrar vad du menar med att sörja, varför sörjer man, vad är sorgen till för?”

Jag fick lov att fundera en stund och tänka igenom det han sagt. Att sakna någon just för stunden eller att inse att någon är borta för alltid, det är naturligtvis stor skillnad även om det just i stunden kan kännas sorgligt. ”Ja, att sörja när någon dött är väl att vara ledsen över att den personen aldrig mer kommer att finnas hos mig?”

”Ja, och vad är då den sorgen till för, vad leder det till att vara ledsen?” Han lutade sig fram mot mig med armbågarna vilande på bordsskivan. Jag märkte på hela hans kroppsspråk att han var engagerad. Han såg uppenbarligen att jag var lite konfunderad och fortsatte. ”Jag kan ge dig min uppfattning kring allt det här först så kan vi diskutera vad du tycker sen, ok?”

Jag nickar och han lutar sig tillbaka i fåtöljen.

”Jag börjar så här. Vad är det som är den absoluta motsatsen till sorgen och ledsamheten i samband med att någon man älskar dör? Om döden, oavsett när den inträffar, är den ena ytterligheten på det vi kallar livet, vad är det då som är den andra änden? Jag bara funderar högt nu så du behöver inte svara. I den andra änden på livsresan är naturligtvis ögonblicket när vi föds. Om sorg är det som utlöser tårar när någon vi älskar dör, så är det ju glädjetårar som utlöses när någon älskad och efterlängtad föds. Jag tror att de allra flesta som blivit förälder säger att livets största ögonblick var när ens barn blev fött. Efter en lång väntan, med stora förväntningar och drömmar på vad ens barn kommer att betyda blir allt en dag uppfyllt. Barnet föds, glädjen, lyckan och kanske framför allt, stoltheten är total och alla gratulerar”.

Jag märkte på honom att han var långt inne i sina egna minnesbilder när han berättade detta. Även jag insåg att mina tankar befann sig tillbaka till den stunden för mer än trettio år sedan då Peter föddes. All spänning och oro hade släppt i samma stund som han kom ut, glädjen vi fick känna när vi ringde och berättade för våra föräldrar att vi fått en son och att allt var bra. Alla de känslor som jag upplevde då for förbi i mitt sinne just när han beskrev det, men de försvann omgående när jag insåg vad det var han skulle komma till sedan.

”Alltså, när någon dör känner vi sorg, kanske ilska, rädsla, saknad. Vi kanske upplever att det är orättvist, livet blir helt plötsligt meningslöst. Ja, alla känslor som vi sammankopplar med en definitiv förlust fyller oss. Vi behöver på något vis få ge uttryck för alla dessa känslor och det är där sorgen kommer in. Jag vill påstå att sorgen är som dessa känslors förpackning. Att sörja är att släppa ut dem, att sörja är att gå vidare. Öppnar vi inte förpackningen blir känslorna kvar därinne och vi får bära dem med oss hela tiden. När vi släpper taget om känslorna och låter dem lämna oss tar det med sig smärtan vi upplever av att ha förlorat någon. Om vi sörjer på riktigt genom att verkligen tillåta alla våra känslor att få former att uttrycka sig på så kommer vi att kunna gå vidare i livet och åter uppleva lycka och glädje. Det innebär inte att vi glömmer den som vi förlorat eller att jag inte längre känner stor saknad och kanske behöver gråta över det ibland även efter många år. Det innebär däremot att vi genom att släppa taget om sorgens känslor ger utrymme för motsatsen igen i livet och vi sörjer inte längre. Sorgen finns för alltid kvar och vi minns den vi förlorat med saknad, men nu är i stället fina minnen och glädje av den saknade innehållet i förpackningen”.

Jag märker nu att jag gått en bra bit från restaurangen och ser även att det till och med börjat snöa lite. Jag är strax framme vid kontoret igen men börjar känna hur motståndet växer för att gå tillbaka in dit. Jag stannar och ser mot det håll där kontoret ligger men bestämmer mig för att gå till bilen och åka hem i stället. Jag vill dela det han delat med mig med Yvonne direkt. Jag tror att det är något som också hon inser värdet av att förstå. Det var det som han sa om att sörja någon som faktiskt lever som var det som verkligen satte igång mina reflektioner om hur jag har hanterat sorgerna i mitt liv.

”För att återgå till hur det är när någon föds. Glädje, lättnad, lycka, framtidstro och vi älskar den nya lilla människan gränslöst från första sekunden. Det är sådant vi upplever. Vad är det då som händer om det barn som kommer inte är det barn jag väntat på? Alla förväntar sig ett friskt barn som kommer att uppfylla alla mina förhoppningar och förväntningar jag har som förälder, ett barn som jag kommer att vara stolt över, ett barn som kommer att göra mig stolt. Förlossningen sker och det visar sig att det barn som kom var ett helt annat barn. Allt var inte ok. Ja, barnet lever, det finns där. Jag ser det, jag håller i det. Det är mitt barn som nyss blivit född, men det är inte det barn jag väntade på. Det barn jag väntade på kom inte, det barnet finns inte, det barnet dog”.

Han tittade på mig och sa; ”Det här är ju oerhört känsliga saker att prata om men jag vet ju att du förstår. Det är aspekter som är sammankopplade med så oerhört mycket skam och skuld och det är grunden för så många oöppnade förpackningar med sorg som gör att så många människor går hela livet utan att ha plats för glädje och lycka. Om mitt barn faktiskt föds men dör i samband med förlossningen är det självklart en oerhörd tragik som kommer att följa mig hela livet. Men förutsättningarna finns för att jag kan starta en riktig process av att helt fokusera på att sörja, att släppa alla de känslorna som sorgen innehåller, släppa dem fria och successivt gå vidare i livet. Dessutom kommer alla i min omgivning att förstå den smärta som jag upplever och vara delaktiga i den”.

”Men hur ska jag kunna sörja det barn som aldrig kom, det barn jag längtat efter, när jag faktiskt håller i ett annat barn, ett barn som jag inte vill ha. Det är här som det är för tufft för de allra flesta att gå vidare med en process att sörja. Men faktum är att samtidigt som chocken och sorgen över att mitt nyfödda barn inte är friskt, och kanske aldrig kommer att bli det vilket är totalt förlamande, så sitter jag och håller i ett barn som jag enligt alla normer förväntas älska omgående. För att överleva, för att orka ta mig framåt i livet just nu, så väljer jag att skjuta sorgens förpackade känslor djupt inom mig och fokuserar på att leva upp till all förväntan på att jag ska ta emot det barn jag faktiskt håller i. Jag vet att du vet, att det här inte har något att göra med att man inte älskar det barn som kommit, oavsett sjukdom eller funktionsnedsättning. Det kanske till och med är så att man älskar det barnet mer eftersom det behöver mig på ett helt annat sätt hela livet än andra barn”.   

”Ja, jag förstår precis vad det är du säger. Det är till och med så att jag just nu upplever någon form av eufori. Jag skulle nästan kunna ropa; Eureka, jag har funnit det, precis som Arkimedes gjorde när han kom på sin princip”. Han ser på mig med uppspärrade ögon och skrattar medan jag fortsätter. ”Nu känns det som att jag förstår varför jag i alla år har haft en nedstämd, dyster grundkänsla inom mig. Det är sorgen som fortfarande är så fylld med alla de känslor som stängdes in omedelbart efter det att det blev fastställt att Peter var utvecklingsstörd och svårt sjuk”.

”Yvonne”. Jag ropar med kanske lite väl upphetsad röst direkt när jag kommer innanför dörren. ”Yvonne, är du hemma”. Jag borde naturligtvis ha förstått det eftersom hennes bil stod på gården och ytterdörren till huset var olåst men just nu var mina tankar så totalt upptagna med det som jag nyss hört så att jag inte riktigt hade fokus på det som hände omkring mig.

”Ja, jag är här inne i tvättstugan. Men varför kommer du hem nu. Du skulle ju bli sen idag sa du i morse?”

”Jag vet, men det hände en del idag som gjorde att jag valde att åka hem i stället. Jag och Ulf fikade och pratade om den förbjudna sorgen”.

”Vilkens sorg sa du”?

”Inte vilkens sorg. Jag sa den förbjudna sorgen. Alltså min sorg. Den sorg jag har haft med mig i princip hela livet och den sorg som hindrat mig från att leva fullt ut.

Yvonne kommer ut från tvättstugan medan jag pratar. Jag ser på hennes veck i pannan att hon funderar vad det är jag säger. Hon har alltid haft en förmåga att ge mig signaler som är tydliga på hur hon uppfattar eller reagerar på det jag säger. Eller också är det så att jag alltid väljer att tolka hennes reaktion på det sätt som jag tror att hon ska reagera.

”Den förbjudna sorgen, sa du så”?

”Ja, vänta ska jag förklara. Jag och Ulf träffades på eftermiddagen och tog en fika på stan, ja som vanligt. Jag vet inte vad det var som gjorde att vi började prata om sorg men han frågade mig om jag hade sörjt att Peter föddes funktionsnedsatt och om jag kände till den förbjudna sorgen. Först förstod jag inte vad han menade men när han förklarade insåg jag hur precis det beskrev det som varit mitt spöke hela livet. Eller rättare sagt är mitt spöke”.

Yvonne hade satt sig ner vid köksbordet medan jag pratade och jag gjorde detsamma. Jag berättade hur vårt samtal vid fikat hade varit och hon satt hela tiden tyst och lyssnade. För en gångs skull så kunde jag inte avgöra hur hon reagerade, eller var det kanske så att jag inte fokuserade på det? När jag var klar blev det tyst en stund kring bordet. Yvonne satt och plockade med fransarna på duken som låg på bordet samtidigt som hon tittade ut genom fönstret. Jag följde hennes blick och såg hur det hade börjat skymma alltmer därute.

”Vet du”. Yvonnes röst bryter tystnaden och jag vänder mig mot henne. Hon ser fortfarande lite frånvarande ut och blicken är riktad mot fönstret. Sen vänder hon huvudet sakta mot mig och jag ser att hennes blick är blank. En tår är precis på väg att lämna det ena ögat för att falla ner över hennes kind. ”Vet du”, säger hon igen. ”Det du just nu berättade är något som jag har känt, men inte förstått, ända sedan Peter föddes. Första tiden, månaderna kanske ett år, fick jag hålla ifrån mig känslan av att inte tänka på hur det skulle varit om han varit någon annan. Jag ville inte tänka så. Jag trodde att det var mig det var fel på. Vad var jag för mamma som inte ville ha mitt eget barn, som egentligen ville ha ett annat barn. Samtidigt älskade jag Peter så otroligt mycket att jag ibland kände det som att jag skulle gå sönder. Det gjorde bara att jag kände mig ännu sämre, ännu mer skuld och jag skämdes för mina egna tankar. Hur kunde jag älska mitt barn samtidigt som jag inte ville ha det? Var min kärlek bara påhittad, som ett sätt att rättfärdiga de andra tankarna och känslorna”.

Yvonne slutar att berätta. Hon lägger huvudet i armarna som hon lagt i kors framför sig på bordet. Jag tvekar över hur jag ska göra. Vad ska jag säga? Eller ska jag bara vara tyst och vänta på att hon säger något mer? Helst skulle jag vilja sträcka mig över bordet och lägga min hand på hennes huvud och bara visa att jag finns här. Varför gör jag inte det? Tystnade fortsätter en stund och jag börjar känna hur oron börjar göra sig tillkänna i magen. Det välbekanta när pulsen sakta ökar och flimret för ögonen gör att jag blinkar lite extra. Inte nu, tänker jag. Inte nu, det räcker nu.

”Vet du”. Jag hör Yvonnes röst och det bryter min annalkande panik. Jag ser mot henne och möts av ett stort leende. Något händer inom mig. En känsla som gör mig alldeles varm och ett omedelbart snyftande kommer ur mitt inre. ”Men, gråter du”. Det var inte en fråga, det hördes tydligt på Yvonnes röst. Det var ett förvånat konstaterande. ”Vet du, det gör mig glad. Du gråter ju aldrig annat än när du blir förtvivlad eller arg”.

Yvonne reser sig och går runt bordet till min sida. Hon sätter sig på stolen bredvid och lägger sin arm om mina axlar och lutar sitt huvud mot min kind. Hennes hår kittlar mig på näsan och lukten av henne gör mig lugn. Vi blir sittande så en lång stund. Jag tänker att så här skulle jag vilja ha det jämt. Tom i sinnet, stilla i själen och inga måsten i tankarna. Världen stannar av en stund och för första gången som jag kan minnas så befinner jag mig bara här och nu. Hela jag. Fysiskt, själsligt och mentalt befinner jag mig just bara här.

”Du sa att den förbjudna sorgen är din sorg”. Yvonne sätter sig upp på stolen. ”Det är min sorg också. Det innebär ju att det är vår sorg. Vår sorg som vi burit på alla dessa år utan att göra det tillsammans. Vi har varit riktigt dåliga på att hjälpas åt”.