Arkiv november 2013
2013-11-28
Ett dygn i huvudstaden. Ett dygn som ger intryck. Människor, rasande tempo, bilar, ljud, fler människor, fler bilar, ännu fler människor.
Tidig morgon på söder. Vart är alla på väg? Någonstans. Dricker alla kaffe i pappmuggar, småspringande, i Stockholm? Alla är nog trötta, ingen ler. Kanske har de tappat bort skrattet?
På några minuter exploderar staden, rörelse överallt. Bilar, bussar, människor som rör sig åt alla håll samtidigt. Stressande och lite skrämmande men; oerhört fascinerande och inspirerande.
Samtidigt som jag upplever allt detta kaos ger det en inspiration som handlar om att vara mitt i något större. Här händer allt det som inte händer någon annanstans i mitt liv. Här finns pulsen, idéerna, det nya. Men här finns också den inspirerande historien, och här finns även lugnet mitt i ruset och tempot.
Att gå upp till Cornelisparken via Fjällgatan på Erstahöjden, vidare på Svartensgatan fram till Mosebacke och sedan ner mot Slussen via Götgatan är som att befinna sig i en annan värld jämfört med kvarteren på andra sidan Centralbron. Jag upplever på något vis uppe på Söders höjder att det är där min plats finns. Trots att det är så långt från min värld känns det som jag hör dit.
Varför; vem vet? Kanske i något tidigare liv? Kanske är det miljön som påminner mig om något som är jag, och som jag inte är. Idag?
Sen eftermiddag. Lämnar Söder och Stockholm bakom mig i bil i ett rasande tempo tillsammans med tusen och åter tusen andra. Andra på väg någonstans. Åt samma håll som de kom ifrån i morse, till samma plats som de kommer från i morgon, med kaffet i pappmuggen. Småspringande på väg till något. Kanske har de hittat skrattet då?
Jag är också på väg, någonstans. Hem. Jag kommer inte tillbaka i morgon.
2013-11-24
Revolution, i sin klassiska mening, är kanske inte min främsta aspekt när det gäller hur förändringar i samhället ska genomföras. Men det är nog dags nu att alla sätter ner foten där man står och tar ställning, oavsett politiskt färg, eller inriktning höger vänster. Annars riskerar vi att det slutar med en revolution med klassiskt anarkistiska filosofier som grund, både på ”vänster och högerkanten”. Det skulle inte gagna vår frihet, solidaritet och demokrati på något vis.
Vi måste lära av historien. Det är överlevnad och vår gemensamma framtid det handlar om. Passivitet i de breda grupperna är det som ger utrymme för extremer med särintressen att ta plats. Passivitet tillsammans med ”civil lydnad”, i stället för ”civil olydnad”, är det som ger mandat till de auktoriteter som tar kommandot för att förverkliga sina visioner, vi ser det just nu mycket tydligt i vårt politiska samhälle.
Om jag vore ett politiskt parti, med beteckningen; VPMDG(oad), VänsterPartietModeraternaDeGröna (och allt däremellan), skulle det partiet ha ett valmanifest inför kommande val som ”revolutionerar” synen på hur saker och ting borde vara i det samhället vi alla ska förvalta. Partiet skulle inte förespråka revolution men däremot en total renovering av traditionella och historiska politiska ideologier och konstellationer. Ett av de absolut viktigaste områdena som jag ser behöver renoveras är det som handlar om vår sociala välfärd. Jag ska här beskriva hur detta skulle se ut i frågan om hanteringen av områdena; skola, vård och omsorg.
Först lite nulägesanalys. Historiskt, i modern tid, har vi haft en modell som initialt bygger på att all verksamhet drivs i offentlig regi; Stat, kommun och landsting. Successivt har privata alternativ släppts fram som aktörer, på gott och ont. Med facit i hand mest på ont eftersom frihet under ansvar uppenbarligen inte har plats i många av de privata alternativens främsta värdegrund. De privata alternativen har främst etablerats i form av vinstdrivande företag, och där de dominerande är ägda av riskkapitalister. Det finns även en mindre del privata aktörer i form av kooperativ och ideella föreningar. Med facit i hand idag ser vi tydligt att dessa två former av utförare, offentligt och privat, var för sig som ”konkurrerande” alternativ inte är optimalt för oss medborgare.
Förändring måste till men att kliva tillbaka till en värld där all verksamhet inom skola, vård och omsorg drivs med det offentliga som huvudman vore inte ett bra steg. Då riskerar vi att återigen ha en verksamhet där allt för mycket fokus hamnar på byråkratiska regleringar, ineffektiva och kostnadskrävande organisationsformer, i stället för att fokusera på de människor som verksamheten är till för. Så en total återgång till offentligheten, som vissa etablerade politiska inriktningar vill se, vore i mitt perspektiv ett allvarligt misslyckande i det nödvändiga arbetet att förändra våra gemensamma sociala intressen och trygga vår framtida välfärd.
Det andra befintliga alternativet är alltså privata aktörer, som andra etablerade politiska inriktningar vill lägga allt mer inflytande på. I den form som avregleringen hanterats kan man konstatera att det i alltför stora delar inte fungerar bra, eller inte fungerar alls. Många av de dominerande privata aktörerna styrs av värderingar som handlar om andra saker än de värden som verksamheten är till för. Saldolistor, resultatrapporter, marknadsandelar och vinstutdelning är frågor som har mer tyngd på bolagsstämmorna än värdegrundsfrågor och visioner som handlar om det egentliga syftet med verksamheten. Att ett företag har som ett primärt intresse att optimera vinster, avkastning på kapital och utdelning till ägare är självklart och nödvändigt sett i ett marknads- och företagsekonomiskt perspektiv. Det har jag ingenting emot i sig när det sker i branscher som är lämpade för vinstmaximering, och jag ser det som ett självklart inslag i ett samhälle som bygger på just marknadsekonomiska grunder. Däremot ser jag starka motsättningar med den filosofin när ett företag väljer att vara verksam inom just de sektorer som är riktade mot människor i behov av hjälp och stöd.
Jag anser att det företag som väljer att vara verksam inom skola, vård och omsorg ska ha den centrala, och absolut främsta, drivkraften i andra saker än saldolistor och resultatrapporter. Fokus måste ligga på ett äkta engagemang för att hjälpa andra människor att skapa förutsättningar som handlar om att leva ett så bra liv som möjligt, och inte bara överleva. Många opponerar sig då och säger att det måste finnas ett ekonomiskt incitament för att ett företag ska bedriva verksamhet. Jag ställer helt upp på det eftersom det är en förutsättning för all verksamhet. Men, min absoluta uppfattning är att om fokus hålls på det verkliga syftet och de verkliga värdegrunderna så kommer det ekonomiska incitamentet att hamna på en nivå som är rimlig och sund. Den nivån är sund ur ett långsiktigt företagsperspektiv, ett långsiktigt samhällsperspektiv och i det viktigaste perspektivet, för de som berörs av verksamheten; barn, sjuka, funktionsnedsatta och äldre samt alla de som är avgörande för att verksamheten överhuvudtaget ska fungera; personal.
Hur ska då denna så livsavgörande verksamhet bedrivas enligt VPMDG(oad)? Jag ser helt enkelt att man sammanför de bästa delarna från de två världarna; det offentliga och det privata. Idag lever dessa två huvudmän parallellt, men i en konkurrenssituation. Priset för denna konkurrens får alla människor som är i behov av verksamheten betala. Egentligen har dessa konkurrenter samma problem, fast det tar sig lite olika uttryck. Det handlar om pengar, våra pengar, dina och mina, som vi via skatten betalar till dem för att ge oss det vi behöver. Pengarna räcker inte till för det offentliga eftersom allt för mycket försvinner i byråkrati och tröga, ineffektiva organisationer. Pengarna räcker inte till för det privata eftersom alltför mycket försvinner i vinster och utdelningar till företagens ägare.
Det vi behöver är något helt nytt. Vi behöver en kontroll och reglering av hur våra pengar hanteras och vi behöver den effektivitet och det kvalitetstänkande som finns hos engagerade privata, och offentliga, utförare av välfärdstjänster. Hur ska då detta förvekligas och vad är det som är nytt i mina tankar?
Det jag ser som framtidens modell för verksamhet inom skola, vård och omsorg kräver mod och nytänkande. Det kräver mod och nytänkande bland politiker, entreprenörer och väljarna; du och jag. Jag vill se att det startas nya konstellationer på marknaden i form av företag som ägs och drivs gemensamt av privata entreprenörer och staten. Jag vet att det finns många privata entreprenörer med kunskap och engagemang om dessa sektorer inom välfärden som har ett totalt engagemang för just syftet att hjälpa människor att leva ett bra liv. Jag tror och hoppas att det finns tillräckligt många politiker som ser bortom traditionella politiska färger och riktningar, och ser vad som behövs för att rädda vårt samhälles välfärd genom att solidariskt och demokratiskt arbeta för en gemensam sak.
Det jag föreslår är inrättandet av opolitiska statliga ”fonder”, kontrollerade och styrda av kompetenta och erfarna människor från det privata och offentliga näringslivet, politiken och arbetstagarorganisationer, vars syfte är att vara affärsmässiga delägare tillsammans med engagerade privata entreprenörer i nya företag inom sektorerna skola, vård och omsorg. Det skulle vara företag som verkar på samma villkor som alla traditionella privata företag men där en hållbar värdegrund är den centrala frågan på bolagsstämman och vinsthantering tydligt reglerad utifrån den hållbara värdegrunden. Dessa företag inom skola, vård och omsorg skulle sätta normen vad gäller kvalitet och ekonomi på ett sätt som innebär att de privata aktörer som vill bedriva verksamhet i framtiden som fristående aktörer har tydliga spelregler att följa.
Genom en sådan modell skulle engagerade och drivna entreprenörer, tillsammans med engagerade och drivna företrädare för det offentliga ägarskapet, eller som fristående privata aktörer, forma framtidens trygga välfärd. En välfärd som fokuserar på det verkliga syftet; att ge människor den utbildning, vård och omsorg som är en garanti för att det samhälle vi tillsammans ska förvalta är tryggt, stabilt och hållbart för många generationer framåt. Och att den ekonomi, dina och mina pengar, som finansierar välfärdens sektorer förvaltas på ett optimalt sätt som gagnar en långsiktigt hållbar välfärd.
I stället för den traditionella, offentliga och privata, sjukvården vill jag se företag som arbetar med förebyggande hälsovård där friskvård är den dominerande grenen för att på så vis skapa maximalt utrymme för den primära och akuta sjukvården, man också tillhandahåller, när den är oundviklig. Jag vill se skolor som arbetar med att utbilda barn och ungdomar för att möta livet med kunskap om just livet på den enskildes villkor. Inte enbart med att ”mata” in teoretisk fakta på ett likriktat plan, oavsett den enskildes villkor, förutsättningar och behov. Jag vill se en äldreomsorg som ger mina och dina föräldrar, och senare dig och mig, friheten att välja när, var och hur ålderdomen ska mötas, och jag vill se att de funktionsnedsattas omsorg baseras på en orubblig attityd av alla människors tveklöst lika värde i alla lägen.
Jag vet att det går att skapa helt nya lösningar, det kräver enbart visioner, mod och ett gott ledarskap. Har vi dessa visioner, det modet och det ledarskapet?
Det kräver inte mer pengar än de vi redan har tillgång till i vårt samhälle. Det krävs enbart att dessa fördelas annorlunda. För att göra det krävs modiga visioner, politiskt mod och ett modigt ledarskap. Om VPMDG(oad) skulle få makten finns dessa visioner, och det ledarskapet skulle uppmuntra modig civil olydnad när det gäller att möta icke solidariska och odemokratiska särintressen. Frågan är om det finns en modig väljarkår som törs sätta ner foten, ta ställning och våga säga sin mening? Kom ihåg att det är väljarna som dikterar villkoren för den politik som formar vårt samhälle. Det är väljarna som ytterst avgör om förändringen sker genom demokratiska processer eller via en anarkistisk revolution. Det är väljarna, jag och du, som avgör om det VPMDG(oad) står för kommer att få inflytande vid nästa val, oavsett om det finns valsedlar som det står VPMDG(oad) på eller inte!
2013-11-22
Äntligen.
I många år har vi väntat, drömt och känt att det har varit meningen, utan att det blivit verklighet. Nu är vi så nära. Snart är det verklighet och tillsammans ska vi göra skillnad. Stor skillnad.
Äntligen.
Vi ska göra skillnad för alla de som behöver förändring. För alla de som lever med rädsla, maktlöshet och begränsningar. För alla de som kämpat så länge. För alla de som tappat tron. För alla de som viger sitt liv åt andra. Andra, vars liv är begränsat.
Äntligen.
Nu kan jag se framåt, tillsammans med de som vet vilka de är. De som tror på mig. De som jag tror på. Tillsammans; vi som tror på varandra, för de som behöver oss, de som inte riktigt är med på samma villkor. De som hamnar utanför.
Slutligen; Vi är snart framme, jag och de andra som vet vilka de är. Det är dags nu.
2013-11-22
Avslut kan vara svåra, men ändå så viktiga att göra. Ibland låter vi oss fastna i saker, företeelser och människor trots att vi egentligen vill vidare. Ett avslut kan vara att låta sorgen över en förlust få tillträde i livet. En förlust av en älskad person, en förlust av en förlorad dröm.
Ibland värjer vi oss för avslutet. Vi värjer oss av rädsla för konsekvenserna, för rädslan av det okända på andra sidan avslutet. Rädslan för hur livet blir utan det vi avslutar. En klok vän sa idag att; ”lyckliga människor gör minst en svår sak per dag”. Ja, avslut kan vara svåra. Ja, avslut kan göra oss lyckliga.
Det är inte alltid vi förstår, eller tycker om, själva orsaken till avslutet. Förlusten av en älskad anhörig eller vän är svårt att acceptera, men avslutet är oundvikligt. Låt sorgen få fritt tillträde som verktyg för att ta dig igenom avslutet, och komma ut ännu mer lycklig på andra sidan genom tacksamhet för de minnen, kunskap och erfarenhet som den älskade lämnat efter sig, till dig att förvalta.
Det finns andra avslut som är lika svåra men som grundar sig på orsaker som vi faktiskt vill avsluta. Relationer som vi låter skada oss, misshandla oss eller begränsa oss i vår utveckling mot ett gränslöst liv. Destruktiva beteenden och missbruk som inte gagnar ett gott liv. Starka krafter kan hålla oss kvar, borta från ett avslut.
I vår familj har idag har ett avslut förverkligats, ett svårt men efterlängtat avslut. Ett avslut som länge ropat på tillåtelse att fyllas med handling. Ett avslut som innebär att dörrar stängs och andra öppnas och nya relationer ges tillträde in i livet. Relationer som tillför livet kraft och energi. Relationer som bygger på tillit, förståelse, respekt och kärlek.
Ja, lyckliga människor gör minst en svår sak per dag; idag har vi gjort den. Livet är underbart och allt det fantastiska i det ligger framför oss, som lyckliga människor.
2013-11-20
Foto: Simon Rydén
Ett foto sitter på min vägg, som ett levande konstverk. Ett foto av en äldre man i en gatukorsning, taget av en fotograf med en drivkraft att försöka förstå människor, att skildra människor där de befinner sig. Jag ser fotot varje dag och funderar på vem han är, vem han kanske var; alltså mannen på fotot. Fotografen känner jag väl. En ung man med en fantastisk integritet och förmåga att välja sina egna vägar i livet, vid varje vägskäl.
Vart är han på väg, var kommer han ifrån, var finns han nu? Finns han nu; alltså mannen på fotot?
Livet består av mängder med vägskäl. Den här mannen står, här i bilden, vid ännu ett av sina. Precis som du gör, precis som jag gör, varje dag hela livet. Han har många vägskäl bakom sig, många val har han gjort och ytterligare val ska han göra, men kanske inte lika många, han har redan levt ett långt liv. Ett långt liv som skapats genom alla val, vid alla vägskäl. Om mannen hade gjort andra val vid tidigare vägskäl i livet hade han troligen inte stannat till vid den här korsningen, just då, framför den här fotografens kamera.
Du och jag har många vägskäl bakom oss. Många val har vi gjort, många val ska vi göra, hur många; vem vet? Ett val jag redan gjort var att köpa det här fotot. Det valet betyder att jag på grund av fotot ofta tänker på att livet styrs av alla de val vi gör vid våra vägskäl.
Direkt när bilden är tagen gick mannen vidare på någon av de vägar han hade välja mellan och hans liv fortsatte. Han visste säkert när fotot togs vilken väg han skulle ta, eller också visste han inte. Hur blev hans fortsatta liv? Hur hade det blivit om han valt någon annan väg just då?
Hur hade mitt liv blivit, hur hade ditt liv blivit om vi gjort andra val vid något av livets vägskäl?
Livet är fantastiskt, livet är spännande, livet är oförutsägbart. Men det oförutsägbara är kanske egentligen mycket förutsägbart om det skulle vara så att det vi upplever som oförutsägbart är resultatet av alla de omedvetna val vi gör vid våra vägskäl. Gör vi istället medvetna val kanske resultaten är förutsägbara? Vem vet vad sanningen är?
En del vägskäl känner vi igen, andra möter vi för första gången. Men gör vi bara våra val utifrån det vi innerst inne känner, kanske livet blir precis så som det är menat. Vi möter kanske precis allt det vi ska, och vi möter kanske precis alla vi behöver möta. Både de goda och de onda. Vem vet vad sanningen är?
Har mannen på fotot mött det och dem han behövt? Det vet bara han. Vet han vad sanningen är?
Kommer du och jag möta det och dem vi behöver? Det kanske vi får reda på genom de val vi gör vid våra vägskäl i livet; de medvetna valen. Kanske vi då vet vad sanningen är, för oss?
2013-11-17
En vecka i Nice, med boende på Nice Park Hotel vid Rue de Suede. Solvarma dagar med strosande på lugna gator i den fantastiska gamla stan, i svalkande vind längs medelhavets strand och med luncher på serveringar i solen med en kall öl. Kvällsmiddagar på trevliga restauranger med allt från sniglar, musslor och anka till pizza, pasta och sallad. Utflykt med bil till den fantastiska bergsbyn St Paul de Vence, en helt underbart inspirerande plats med extremt smala gränder innanför de skyddande murarna. Gränder som är fyllda med all tänkbar konst och hantverk i gallerier, ateljéer och butiker. Tänk att sitta där i en takvåning innanför murarna med utsikt ända ner till havet flera mil bort och skriva. Det väckte oerhört mycket tankar i mig om hur livet kunde vara, och min känsla för skrivandet som en livsnerv väcktes allt mer. Tack kära A för din inspiration som ledde oss dit.
Hela vår vecka var magiskt underbar och inleddes med en utmaning; en löptur från Nice till målet i Cannes ett Maraton bort. Start klockan åtta på söndagen, etthundra meter från vårt hotell, i en skön morgontemperatur på ungefär 15 grader varmt, sol och stilla vind. Ett behagligt tempo sattes de första milen som indikerade en sluttid strax under de fem timmar som siktet var inställt på. Mycket folk efter vägen som hejade friskt när vi tre, jag, svåger och svägerska, kom i samma kläder, blågula tröjor med Sweden skrivet över hela bröstet.
Vid Antibes, mitt bland de hundratals ”jollar” i hamnen som mest påminde om Finlandsfärjor i storlek, började vinden ta i. Med en sydvästlig vind från havet som gav oss sned motvind på mellan 25-30 meter per sekund i byarna, som ibland var ihållande byar, blev resan något mindre enkel att genomföra. Dock var kroppen i topptrim denna dag och de sista tre kilometrarna in mot målet i Cannes avverkades, med en tempoökning som liknar en spurt, på mindre än femton minuter. Sluttiden blev strax över fem timmar, och det var helt ok. Målsättningen var att genomföra loppet tillsammans utan tidsaspekter och att hela tiden må bra, vilket vi alla tre lyckades med. Dagen var en fantastisk upplevelse och redan innan jag passerade mållinjen var jag helt inställd på att detta ska ske igen, någonstans i världen, och då kommer siktet absolut att vara inställt på att korsa mållinjen under fyra timmar.
Från att ha varit på det klara med att min tid som löpare för länge sedan var över på grund av problem med benen vid löpning, till att nu ha genomfört ett maraton utan några som helst krämpor eller problem känns makalöst. Jag känner att jag gjorde mitt bästa vad gäller förberedelser inför det här loppet, vilket medförde att jag kunde prestera mitt bästa även under loppet. Det tror jag gäller allt här i livet. Det är aldrig försent att försöka med det man vill. Allt kanske inte lyckas men har man bara försökt med sitt allra bästa går det inte att begära mer.
2013-11-16
Vid något tillfälle når man vägs ände. Tålamodet, kraften, överseendet, det finns inte längre. Tårarna, som man trodde var slut, tar över. Rädslan kryper på som ett mörkt väsen som vill en illa.
I det läget har man ett val; lägga sig ner och ge upp, eller; resa sig i hela sin längd och skrika så högt man kan att; nu räcker det!
I snart 23 år har jag haft tålamodet, kraften, överseendet. Det finns inte längre. Tårarna har jag inte gjort slut på eftersom jag hållit dem inom mig med hjälp av tålamod, kraft och överseende, men nu trycker de på med full kraft. De kommer i samma takt som rädslans mörka väsen växer sig starkare för var dag. Ett kolsvart och skrämmande väsen i form av bristen på empati och förståelse i de system som är vårt samhälles verktyg för att ge utsatta människor den hjälp de behöver. Människor med funktionsnedsättningar och anhöriga som kämpar varje dag för att överleva.
Samhället, det är vi. Alla. Du och jag. Systemen är till för samhället; alltså dig och mig och alla andra som behöver dem. Vi måste tillsammans värna om och ta ansvar för de systemen, alla tillsammans men framför allt den som inte behöver dem; idag. Den som inte behöver dem, idag, är den som har mest kraft för att försvara dem nu, så att systemen finns där den dag när någon behöver dem för sin egen skull eller kanske sitt barns skull. Den dagen kanske någon inte har tålamodet, kraften, överseendet att själv slåss för sin rätt och sina behov. Då kanske tårarna och rädslan tagit över.
Men, jag tänker inte lägga mig ner och ge upp. Den slutstationen finns inte på min karta. Jag tänker ställa mig upp och skrika så högt jag kan att; nu räcker det!
Jag tänker skrika till politiker, myndigheter, media; nu räcker det, lyssna och inse vad som sker!
Jag tänker skrika till alla de omkring oss i samhället som inte behöver systemen, idag; nu räcker det, förstå att i morgon kanske du behöver hjälp!
Jag tänker skrika till alla de som behöver hjälp idag; nu räcker det, låt oss tillsammans skrika; nu räcker det!
Är du en av de som tycker att det räcker nu, som behöver systemen idag? Kanske är du en av de som inte behöver systemen just nu? Kanske är du en anhörig till någon som behöver systemen och kanske har ditt tålamod, din kraft och ditt överseende vikit undan för rädsla och tårar?
Jag tänker slåss för oss alla, och helst tillsammans med dig. Jag tänker vara den ”konsult” som utbildar alla de som, i politiken, bland myndigheter och inom vård och omsorg, har inflytande över hur systemen hanteras. En ”konsult” som utbildar om vad systemen betyder för alla de som de är till för. En ”konsult” som förklarar varför lagar ska följas och vem lagar är till för. En ”konsult” som visar på att människor är viktigare än budgeter och ekonomi. En ”konsult” som förklara vad ett funktionshinder innebär för alla som berörs. En ”konsult” som väcker tankar, känslor och förståelse hos de som bestämmer, och som skapar en insikt om att; nu räcker det!
Håll ögon och öron öppna, jag tänker inte bara tycka längre. Jag tänker se till att tårarna och rädslan viker undan hos alla de som behöver hjälp genom att bygga upp en verksamhet där rättvisa, empati och solidaritet är ledorden. En verksamhet som grundar sig på tålamod, kraft och kampvilja.
Har du har någon i din närhet, eller känner någon som har det, som också kommit till vägs ände, eller är på väg dit? Dela med dig av mina ord för vi behöver visa att vi inte bara ”är en liten grupp som äter upp mycket pengar”; nu räcker det!
2013-11-05
Idag har jag ägnat mig åt en av de svåraste, och mest meningslösa, utmaningarna som finns: Jag har försökt få tag i tjänstemän och kvinnor i form av verksamhetschefer, handläggare, ombudsmän och förhandlare på Försäkringskassan, Kommunal, Vårdföretagarna och Socialstyrelsen, både på lokal såväl som central nivå. Sammanlagt har jag sökt åtta personer med inblandning i hanteringen av personlig assistans och främst då de ekonomiska aspekterna kring hanteringen av schablonbeloppet och dess koppling (eller rättare sagt, brist på koppling) till avtalsförhandlingarna för de personliga assistenternas löner.
Att vara tjänsteman, chef eller administratör, inom dessa organisationer och myndigheter måste vara några av de mest upptagna roller som finns. Jag har idag mött en uppsjö av automatiska, och faktisk ett manuellt, besked om varför personerna inte är anträffbara. Här kommer några av dessa:
- ”Anknytning XXXX är på sammanträde, åter lördag klockan 00.00” (Lördag klockan 00.00? Ja, sitter man i sammanträde hela veckan måste man kanske arbeta lördag natt!)
- ”Anknytning NNNN är på tjänsteförrättning, åter fredag klockan 16.00” (Frågan är om anknytning NNNN kommer att svara i telefon efter klockan 16 på fredag!)
- ”Personen ni söker är inte anträffbar”
- ”Personen ni söker svarar inte” (Nej, jag märkte det)
- ”Personen ni söker är på sammanträde, åter klockan 13.00” (Jag provar klockan 14.00) ”Personen ni söker är på sammanträde, åter klockan 13.00” (Jaha, jag provar igen klockan 14.30) ”Personen ni söker har gått för dagen, åter i morgon”
- ”Växeln; ett ögonblick så kopplar jag till NN” (Jag lägger på efter ca 30 signaler utan svar och ringer växeln direkt igen) ”NN är på semester, åter 8 november” (Det tog uppenbarligen bara 30 telefonsignaler innan NN drog på semester!)
Det här är alltså några av de svar och besked jag fick. Dessutom försök till ett antal telefoner där signaler går fram men inget svar eller meddelande om varför ingen svarar. Det här är alltså under en dag, till åtta olika människor i någon form av ansvarsposition på fyra olika organisationer och myndigheter som har att göra med funktionshindrades omsorg.
Jag förväntar mig inte, eller kräver, att människor ska sitta vid skrivbordet och kunna svara i telefon hela tiden, men någon av alla dessa borde ju rimligtvis ha varit kontaktbar under en hel dag. Jag ringde kontinuerligt mellan 9.00 – 15.00. Sedan gav jag upp. Roligare att skriva det här (i alla fall känns det mer givande).
Men, men. Är det något jag lärt mig under snart 23 års kamp som anhörig till funktionshindrat barn, med många stunder fyllda av frustration och med känslor av maktlöshet, är det att lyssna på Brian och hans kloka ord: ”Always look at the bright side of life”, och därefter ta nya friska tag med telefonen i morgon igen.
Kanske är semestern över för NN lika snabbt och överraskande som den började, vem vet…
2013-11-04
Signalerna kommer tätt nuförtiden. Signalerna om människor som hamnar i svårigheter på grund av ohälsa, arbetslöshet, handikapp och andra utmaningar i livet. Det sociala skyddsnät som vi förväntar oss ska stötta i dessa situationer har mer och mer urholkats på grund av att samhällets ekonomiska resurser krymper och de politiska, ekonomiska och ”marknadsanpassade” strategierna, oavsett ideologisk inriktning, som nu dominerar får allt mer makt och fjärmas snabbt från de människor de är till för att tjäna.
Det är alltid människan som direkt eller indirekt drabbas av dessa minskade resurser och incitament. Vi ser dagligen problemen med neddragningar inom vård och omsorgssektorn. Räddningstjänst och polis får minskade resurser med konsekvenser för medborgarnas trygghet och säkerhet som följd. Tullen är underbemannad vilket innebär öppna gränser där vapen och droger strömmar in. Skolan saknar tillräckliga resurser för att se till att elever och lärare har fungerande arbetsmiljöer och att ungdomar kan lämna skolan med godkända kunskaper. Funktionshindrade förlorar det stöd och den omsorg som behövs för att leva ett bra liv och äldreomsorgen kämpar med samma utmaningar. Listan kan göras hur lång som helst på områden i vår välfärd och i de sociala systemen som idag i olika omfattning riskerar att haverera, eller redan har gjort.
En undersökning som nyligen är gjord på uppdrag av SVT om medborgarnas syn på välfärden idag jämfört med 2010, visar en skrämmande tydlig bekräftelse på vad som just nu sker i landet. Undersökningen ger följande resultat;
”När det gäller sjukvården svarar 60 procent i undersökningen att det blivit sämre eller mycket sämre, detsamma när det gäller det sociala skyddsnäten (exempelvis a-kassa och socialbidrag). När det gäller skolan anser 57 procent att det blivit sämre eller mycket sämre”.
Men det finns något som är förvånande motsägelsefullt i det som nu sker i Sverige. Som ett faktum konstateras alltså att problemen inom välfärden, den sociala sektorn och de offentliga institutionerna ökar mycket dramatiskt, och det sker med argument som handlar om bristande offentliga resurser. Samtidigt redovisar Sverige som land en ”balansräkning” som visar ett historiskt relativt gott resultat där Sverige i förhållande till andra jämförbara länder uppvisar, bland andra goda parametrar, en låg statsskuld. Samtidigt kommer i en Schweizisk rapport, Global Wealth Report, färska siffror på den privatekonomiska förmögenhetsutvecklingen i ett globalt perspektiv som bland annat för Sveriges del visar följande fakta:
- Världens förmögenheter är extremt ojämnt fördelade. Hälften av jordens befolkning äger mindre än 1 procent av den totala förmögenheten och den allra rikaste procenten av världens rikaste äger 46 procent av alla tillgångar.
- Sverige, USA, Frankrike och Danmark finns med i den grupp där genomsnittsförmögenheten ligger strax under 300 000 dollar, motsvarande knappt 2 Mkr.
- Sverige hör till de åtta länder där den totala förmögenheten i landet ökade med mer än 1 300 miljarder kronor under de tolv senaste månaderna.
- Sverige fick 100 000 nya dollarmiljonärer under det senaste året. Med drygt en halv miljon dollarmiljonärer kvalar Sverige in på listan över de tolv länder som har flest dollarmiljonärer.
”Det är ingen tvekan om att Sverige mår bra”, konstaterar också flera experter i en artikel i Expressen. ”Sett ur ett historiskt perspektiv har de svenska hushållens disponibla inkomst aldrig varit så bra. Om man däremot studerar inkomstlistor från skatteverket framkommer att den rikaste femtedelen av befolkningen äger 87 procent av den totala nettoförmögenheten”.
Den snabba och kraftfulla förmögenhetstillväxten i landet, både vad gäller privatekonomiskt såväl som nationalekonomiskt, avspeglar sig alltså inte i en motsvarande positiv utveckling och tillväxt vad gäller välfärden och det sociala skyddsnätet. Att genomsnittsförmögenheterna ökar kraftigt i landet, och i världen i stort, innebär alltså inte att samhället som helhet blir en bättre plats att leva på eftersom de ökade förmögenheterna samlas på allt färre människor.
Det här är ju ett problem som är globalt, men det är bara att inse att Sverige idag inte skiljer sig från övriga världen när det gäller att fördela resurser på ett solidariskt sätt. Min uppfattning är att det kommer att krävas helt nya politiska krafter, sociala system och näringslivsaktörer med hållbara drivkrafter för att skapa förändring. Aktörer och system som agerar utifrån filosofier, strategier och visioner som radikalt skiljer sig från dagens, och historiens, etablerade höger/vänster, blått/rött och alla riktningar och nyanser där emellan. Oavsett ursprungliga filosofier och ideologier är det för den stora majoriteten väljare och medborgare tyvärr allt för marginella skillnader i konsekvenserna av den politik som partier och konstellationer på den traditionella ”färgskalan” bedriver.
Sverige, och världen, behöver nytt ledarskap. Ett ledarskap som handlar om att se människor som likvärdiga. Ett ledarskap som inser att vi har en gemensam värld att förvalta och ett ledarskap som hjälper varje enskild individ att nå sin högsta potential. Det ledarskapet måste starta hos varje enskild individ genom att ta ansvar för sina egna beslut och ta ställning till sin del och sitt ansvar i det gemensamma framtida samhället. I det ledarskapet är en självklar och central del att värna om alla medmänniskor som för stunden behöver ”min” hjälp. Gör vi alla det har vi en fantastisk resa att se fram mot, både som individer och som medlemmar i det ”opolitiska” kollektivet Tellus.
2013-11-02
Har just avslutat ett par timmar på bästa sändningstid i sällskap med radions P1 och premiären på Ola Salos Kult, en musik- ord- och berättarupplevelse utöver det vanliga, dessutom i operaform.
Ola Salo är en fantastisk artist och människa och visar här att han har en förmåga att förmedla sitt budskap på ett helt nytt, och för mig närmast magiskt, sätt. Hans förmåga att hantera ord och att skapa ett språk som tillsammans med musiken får det att kännas som om allt händer mig, här och nu, är makalös och det band mig vid radion i flera timmar.
Kult väcker känslor och minnen. För mig handlar Kult om drömmar och om att sanningen alltid bär längst. Kult lyfter fram, på ett dramatiskt sätt, människans behov av att förverkliga sig själv, att det ultimata scenariot kan vara; förverkligande eller undergång. Antingen är drömmen så stark att den förverkligas oavsett omständigheter, eller också är den så stark att undergång är enda alternativet om känslan av svek, och tvivel på att drömmen är möjlig att förverkligas, får makten. Kult handlar även om de ibland förträngda, kanske mörka, hemligheter som nog alla lever med i någon form och som följer oss genom livet tills dess att de avslöjas. När de avslöjas visar det sig alltid att sanningen helar och läker.
Fascinerande också att just nu läsa de omedelbara recensionerna på nätet av några av landets större kulturrecensenter. En talar om ”kraschlandning och naivt” medan en annan benämner det ”ett spännande och lyckat verk av Salo”.
Jag tycker faktiskt att det belyser hela verkets syfte och intention; att vi tolkar allt omkring oss utifrån våra egna perspektiv och att vi sedan agerar med dessa som grund. Olas Salos perspektiv i skapandet av Kult grundar sig på den egna uppväxten i den tidsandan som då rådde. Konflikten mellan att anpassa sig till samhällsnormerna och det ungdomligt rebelliska, födde hans behov av att hitta former för att uttrycka sig själv, och det gjorde han genom dikt och musik tillsammans med sin fantasi.
När man nu lyssnar på Kult är det som ger mig så starka och tydliga bilder; behovet att gå sin egen väg i livet och att förverkliga de egna inre drömmarna som kanske strider mot det etablerade samhällets normer. Den recensent som upplevde en kraschlandning tror jag har operaperspektivet i klassisk tappning och ser gärna ett konservativt förhållningssätt till konstformen även i framtiden.
För mig var Kult en injektion. En injektion av tro på att även min vilja att skapa bestående värden är så påtaglig och verklig just för att den bygger på mina starka drömmar. En injektion av tro på övertygelsen av förverkligande, inte undergång. Precis på samma sätt som huvudpersonerna i Salos Kult.
Tack Ola Salo för de injektionerna.
