Svaren från ansvariga politiker och tjänstemän på frågor som gäller indragna beslut av omsorgsinsatser för funktionsnedsatta följer alltid samma mönster. Det är några återkommande fraser och den första är alltid:
”Jag kan inte uttala mig i enskilda ärenden.”
Sedan följer ett väl inrepeterat försvarstal som går ut på att det är myndigheten, förvaltningen eller det politiska styret som är de som tar ansvaret och som innehåller varianter som dessa:
”Vi har lagar att följa”
”Handläggning och beslut måste ske på ett rättssäkert sätt”
”Nej, det finns inga ekonomiska aspekter i detta”
”Jag förstår att det känns jobbigt”
Det finns andra fraser av liknande art men de ovan är nog de mest frekventa. Dessa återkommande svar när exempelvis media ställer frågor är något som är oerhört frustrerande och provocerande.
Bild Henrik Hansson
Ja, det finns lagar att följa. Se då till att följa dessa, och ja, allt måste ske på ett rättssäkert sätt. Men, rättssäkert för vem? Är det inte så att rättssäkerheten är menad för att den enskilde i behov av stöd ska möta ett rättssäkert handläggande? Där är vi inte idag. Rättssäkerheten för den enskilde funktionsnedsatte är i dag i stor utsträckning satt ur spel. Detta på grund av att den rättighetslag, LSS, som reglerar dessa frågor har urvattnats genom Försäkringskassans mångåriga och militanta arbete att hitta tolkningar som slår sönder lagens ursprungliga intentioner. Det innebär att den lagtext som ännu är densamma som när den instiftades 1994 inte längre gäller i praktiken. Besluten som tas liknar mest ett lotteri och om det ska bli en vinst eller inte beror på den enskilda behovsbedömmarens subjektiva tolkningar av lagar och den funktionsnedsattes behov. Rättssäkerhetskortet har blivit något som samhällets aktörer använder för att rättfärdiga sitt agerande i lagens gråzoner i strävan efter att hitta vägar för avslag vid behovsbedömningarna.
Jo, det finns ekonomiska aspekter i detta. Försäkringskassan fick 2016 ett direktiv från dåvarande regeringen att spara på kostnaderna för personlig assistans. Ett arbete som ständigt pågår sedan dess och som har medfört att mellan 3000–4000 människor blivit utkastade från reformen enbart från Försäkringskassan. Kommunerna har i och med att staten, Försäkringskassan, spar ekonomi på de funktionsnedsatta fått ta över ansvaret för ett stort antal funktionsnedsattas omsorg. Det kostar pengar. Alltså ser nu kommunpolitikerna sig nödgade att spara och lägger ett sparkrav på kommunens verksamhet som ansvarar för funktionshinderomsorgen. Vad gör då den kommunala förvaltningen? Jo, letar vägar för att spara pengar och uppfylla sitt uppdrag. Så ett outtalat, men tydligt underförstått budskap till de i den kommunala förvaltningen, allt oftare externa konsulter, som bedömer de funktionsnedsattas behov av exempelvis personlig assistans, är att kostnader ska sänkas.
Så, säg inte att det inte finns några ekonomiska orsaker till att tusentals personer som i många år bedömts ha rätten till omsorg helt plötsligt inte har det. Det är inte trovärdigt. Var uppriktig och ärlig och säg: Ja, vi har en ekonomi som inte längre klarar vårt uppdrag så vi måste skära i kostnaderna för de funktionsnedsattas omsorg. Men, jag förstår dilemmat i detta. LSS, Lagen om Särskilt Stöd, som reglerar dessa insatser är en rättighetslag och insatser enligt den får inte begränsas av ekonomiska orsaker.
Så, vad gör man då ute i landets kommuner? Jo man begränsar kostnaderna för exempelvis den personliga assistansen genom att utelämna läkarutlåtanden, andra expertintyg och tidigare egna bedömningar åt sidan. Sedan hävdas i nya utredningar att individens funktionsnedsättning inte är av sådan omfattning att den berättigar till detta stöd, och vips har det sparats lite pengar utan att det var det uttalade syftet, och berömmet från huvudmannen, politiken, kommer som ett brev på posten.
Ja, alla vi som på olika sätt berörs av det omsorgshaveri som vi nu ser vet att det är jobbigt, fruktansvärt jobbigt, faktiskt rent förödande jobbigt. Vi behöver inte ha förståelse och sympati med de orden. Vi vill se det genom handling så att alla de människor i Sverige som behöver, och som har rätt till, stöd och omsorg också får det.
Slutligen till alla er som sitter på ”andra sidan”, den offentliga: Sluta spela spelet som går ut på att visa att det är ni som tar ansvar. Börja spela spelet som handlar om att göra om och göra rätt. Var lite mer som japanerna i ert agerande. Blotta nackarna, be om ursäkt och kom ur detta haveri med lite heder i behåll. Till alla på ”vår” sida, alltså alla som slåss för egna och anhörigas rätt, vi måste bli lite mer som fransoserna. Ut på gator och torg, synas och höras. Vi har nått vägs ände på den väg vi hittills vandrat, att genom dialog och försök att påverka våra beslutsfattare med sakliga argument. Gör som alla de hundratals i Vansbro i Dalarna och lämna kammaren där hemma och gå ut. Skapa ert eget ”Vansbrouppror” var ni är finns i vårt land.