Den fjärde april kom huset. Fem dagar senare kom du. Dålig tajming, ja visst. Men familjen bestod redan av fyra personer. Jag, din mamma och dina två bröder, och lägenheten var redan för liten, och när drömtomten dök upp var det inte mycket att fundera på, dessutom visste vi inte då, när allt bestämdes ett år tidigare, att du skulle komma. Att tajmingen sedan skulle visa sig vara, inte bara dålig utan rent av, katastrofal visste jag inte den fjärde.
Lastbilar fyllda med väggblock och byggmaterial. En mobilkran för monteringen och tvåtusen kronor i timmen. Grunden var redan på plats sedan en tid tillbaka. Golvbjälkar justerades på rätt plats, ytterväggar restes och takstolar lyftes på, allt gick enligt plan. Nu stod det ett skelett i trä där. Ett skelett som skulle kläs både utvändigt och invändigt i trä och andra material. Som sedan skulle få sitt inre fyllt av levande och pulserande organ, vår familj. Att levandegöra detta skelett var nu min uppgift, jag skulle göra huset klart på egen hand. Tre månaders semester, komptid och tjänstledighet. Så var planen. Sen sprack planen. Det berodde inte på det snöblandade regnet och den hårda vinden som kom samtidigt som du.
Jag ligger på takstolarna och spikar råspont för att så snabbt som möjligt få huset tätt. Så här tidigt på våren, vi var i början på april, kan vädret vara både sommarlikt såväl som full vinter. Nu var det något som mest liknade det senare. Den blivande grannen kommer och ropar att jag måste åka hem, att det är dags nu. Jag uppfattar knappt vad han säger i vinden. Det här var före de mobila telefonernas tid och grannen hade blivit vår kanal så här i höggraviditetens tid. Knappt ett dygn senare kom du. En förlossning som gick bra och dina bröder hade fått en välskapt och frisk lillebror. Eller…? Svaret kom till oss redan nästa dags morgon.
Efter förlossningen åkte jag hem för att berätta för dina bröder. I min iver att få taket på huset klart tänkte jag också hinna med att få på de sista råspontluckorna. Det är varken kul eller enkelt att balansera på snötäckta takstolar i halv storm, men huset måste bli tätt. Samtidigt kände jag en glädje, men kanske främst lättnad, över att allt gått bra och att du nu var en del av vår familj. Nästa morgon väcktes jag av att telefonen ringde. Det var din mamma. Vi hade kommit överens om att jag skulle komma till sjukhuset efter lunch. Det var sagt att ni eventuellt skulle kunna åka hem då. Det samtalet förändrade precis allt….