Arkiv februari 2016
2016-02-26
Som jag nämnt i en tidigare text uttryckte en kär vän att; ”jag har ett maratonlopp kvar att springa”. Jag kan garantera att den vännen inte menade en fysisk löptur på 42 195 meter. Min käre vän har nog inte sprungit två steg i följd på många år, och har ingen ambition att göra så heller. Men min vän har fantastiskt många andra kvalitéer som gör världen till en bättre plats. Hur som helst har detta uttryck inspirerat mig väldigt mycket.
Jag inser att även jag har det ultimata maratonloppet kvar att springa!
Uttalandet av min vän, och bakgrunden till det, väckte också insikten hos mig att jag inte är klar. Att jag har viktiga saker kvar att uträtta, att bidra till en bättre värld. Visserligen tänker jag springa 42 195 meter flera gånger, men mitt ultimata maratonlopp är något annat.
Det är tufft att springa ett maraton. Det kräver, motivation, uthållighet och disciplin. Det är också tufft att möta livets utmaningar när man strävar mot att förverkliga vardagens drömmar och mål. Det kräver, motivation, uthållighet och disciplin. Bägge dessa utmaningar, 42 195 meter samt livets resa mot förverkligande, ser jag fram mot med en pirrande känsla inombords. Den där känslan när man väntar på något riktigt häftigt.
Är du klar med ditt livs maraton eller väntar det ännu på dig? Eller väntar du på att motivationen, uthålligheten och disciplinen ska hitta dig?
2016-02-24
Jag fascineras allt mer av rädsla. Det är inte rädslans konsekvenser i form av att vara rädd som fascinerar mig, den är jag gärna utan. Nej, det är hur mycket i livet som styrs av rädsla som fascinerar. Ibland har rädslan faktiska grunder och orsaker, som att vi ställs inför en verklig fara. Den rädslan är ju både relevant och oftast sund. Signaler till nödvändig flykt eller fight.
Det är den andra rädslan som fascinerar mig och som blir mer och mer tydlig kring mina egna reaktioner och ageranden, och något som jag ofta även ser hos andra människor i mina möten med dem. Det är rädslan som bygger på våra inre tankar om hur vi uppfattas av andra, om konsekvenserna av att vi bryter invanda mönster, om riskerna att misslyckas och vad det innebär samt kanske mest destruktivt; rädslan för riskerna att lyckas, att behöva svara upp mot alla förväntningar: När ska alla komma på vilken bluff jag är?
För min del inser jag mer och mer hur mycket rädslan har inverkat på mitt liv. Hur mycket den har begränsat mig, hur mycket den har saboterat under resans gång. Eller mer ärligt uttryckt: Hur mycket jag har låtit rädslan begränsa och sabotera.
Det fascinerande är att jag tydligare och tydligare inser hur overkliga och irrelevanta dessa rädslor är. De har bara den kraft som vi ger dem. Ibland kan jag också tröttna på alla positiva metaforer kring människans förutsättningar till förändring i sitt liv: Släpp taget, det är bara att hoppa. Ja, det är kanske bara att släppa taget och hoppa. Men samtidigt; Nej, så enkelt är det inte. I alla fall inte i min värld. Det gäller att ha en tillit till att jag kommer att landa säkert, trots att jag inte vet var och hur. Den tilliten skapar man genom att komma till insikt om att rädslorna bygger på tidigare präglingar och sår, kanske är det ett sårat barn som lever kvar inom oss, men att dessa präglingar och sår idag bara har den kraft och effekt som man ger dem här och nu. Har man den tilliten, då är det bara att släppa taget och hoppa och man kommer alltid att landa tryggt precis där man ska. Kanske inte alltid exakt där man tänkt, men alltid där man ska.
En god vän sa; ” Lyssna och lita på intuitionen, och tänk därefter med hjärnan ibland”. Så klokt. Jag ska börja med det.
En annan god vän sa som metafor för att ändra livets resa som länge företagits med rädsla och begränsning som ressällskap; ”Jag har ett maratonlopp kvar att springa i livet och jag vill uppleva känslan av att lyckas”. Precis. Jag är inte heller klar, jag har också utmaningar kvar, mål att uppnå, barriärer att riva och rädslor att övervinna.
Nu satsar jag på mitt livs maraton; att leva livet med relevant rädsla som guide och med trygghet i att jag styr mitt liv, inte tidigare präglingar och sår. Jag vågar satsa på det loppet och inser att andras uppfattning om att lyckas eller misslyckas inte har något med mig att göra.
2016-02-23
Vänner finns det många sorter av. En del har vi jämt omkring oss, de bara finns där och har alltid funnits där, oavsett geografiska eller andra avstånd. De vännerna är ovärderliga, men tas lite för självklara ibland.
Andra vänner fanns där, men vägarna skildes åt, kontakten bröts. De vännerna minns vi, glömmer vi inte.
Några som vi trodde var våra vänner. De var inte det. De vill vi helst glömma, men det är svårt.
Jag har vänner av alla dessa sorter.
De som alltid finns där. De som kontakten brutits med. De som inte var vänner.
Jag hoppas jag också är en vän som alltid finns där.
Jag skulle vilja återknyta kontakten med många som tappats bort. En sådan vän hittade jag bara för några dagar sedan. Inte pratat, träffats, på kanske tjugo år. Efter tio minuter upplevdes tjugo års separation som en vecka, en dag. Då vet man, vänner för livet, oavsett avstånd i tid och rum.
Jag har också haft vänner som inte var vänner. Kanske är jag detsamma för dem. Tyvärr är det allt för ofta dessa människors avtryck som jag låter finnas i sinnet: Ilska, sorg, besvikelse. Det borde inte ha så stor betydelse i mitt liv.
De verkliga vännerna är viktiga. Sådana vänners avtryck vill jag alltid ha i sinnet: Glädje, kärlek, tillit. Det har stor betydelse i mitt liv.
2016-02-15
Helt förberedd på att bli ansedd som ironisk, generaliserande och till och med avundsjuk, och kanske är det så det är, känner jag att Magnus Uggla träffar så rätt ibland:
Illa, jag mår illa
Såg på TV i helgen. En glittrande gala med ett värdefullt budskap där det som träffade mig så tydligt var publiken. Jag vaknade sen i natt med en klar bild och känsla och med ett ord ljudligt klingande i mina öron:
Eureka.
I likhet med käre gamle Archimedes när han upptäckte sin princip tror jag att jag har funnit det. Principen för framtidens hållbara samhälle: Vi blir alla kändisar!
Var och en med ett eget varumärke att arbeta för, att försörja sig på. Artist, författare, idrottsstjärna, konstnär, politiker, bloggare, bankdirektör eller annan offentlig och uppmärksammad person. Gärna före detta minister, det fungerar väldigt bra.
Om vi alla vore kändisar då skulle vi ju vara med och se till att alla skänker pengar på galor mot sjukdom och fattigdom i världen. Det vore ju bra. Vi skulle älska, stötta och krama om alla minoriteter på TV-galorna så att alla förstår att vi tycker det är bra med olika. Det vore ju bra. Då skulle inga människor med olika religion, etnicitet, sexuell läggning vara ifrågasatta. Alla skulle hyllas och vara lika mycket värda. Det vore ju bra. All forskning för att lösa sjukdomsproblem skulle prioriteras och stöttas ekonomiskt. Arbetet för utsatta barn i världen skulle få allt nödvändigt stöd och vår miljö och natur skulle frodas genom all support i olika projekt runt om i hela världen. Det vore ju bra.
För tänk bara om vi alla levde ett liv som kändisar där själviskhet inte finns, där empati är det drivande och vi alla fokuserar på att hjälpa allt och alla som behöver hjälp. Vilket fantastiskt liv det skulle vara, fantastiskt samhälle. Det vore ju väldigt bra.
För nog är det väl altruism och omtanke om vår jord och andra människor som gör att alla TV-galor alltid har samma närvarande gäster i publiken. Att välgörenhetsprojektens ambassadörer alltid består av samma grupp i vårt samhälle: Våra kändisar! För inte kan det väl vara så att det handlar om att stärka sitt varumärke?
Nej, jag tänkte väl det.
Så, då ser vi alla till att bli kändis, att bli lite offentlig, så att vi tillsammans kan lösa alla våra utmaningar.
Men, vänta lite… Om vi alla blir kändisar i publiken på galorna med ett eget varumärke som grund för vår försörjning, vem ska då sitta framför TV:n där hemma och ringa och SMS:a för att skänka pengarna på galorna? Vem ska sitta och se på när alla priser delas ut till andra kändisar på filmgalor, musikgalor, idrottsgalor, minoritetsgalor? Och framför allt, vem ska ta hand om alla oss kändisar när vi är sjuka, vem reparerar bilen när den är trasig, vem utbildar våra barn när de går i skolan och vem ska sitta i kassan på konsum?
Tänkte inte på det… Så det är nog lika bra att somna om ett tag och vakna upp till verkligheten där kändisarna ser till att alla andra gör gott. Fast det är ju bara mina tankar så jag ber om ursäkt till alla som anser sig orättfärdigt utpekad.
2016-02-12
Det är hopp det handlar om. Att ha tillit till det som ska ske.
En kär vän fick mig i kväll att förstå att jag har hopp om framtiden, att förlåtelsen är vägen. Det är så lätt att fastna i motgångar, besvikelser och misstro. Min kloka vän fick mig med några få ord förstå att min drivkraft är hoppet.
Ja, så är det. Jag inser att jag aldrig ger upp. Hoppet om att det jag tror på ska visa sig vara rätt, får mig att gå vidare.
Bankdirektörer, fackpampar, politiker och alla andra som drivs av prestige, position och pengar och som symboliserar min besvikelse. Var finns ert hopp? Att inte bli påkommen? Att inte förlora det som vunnits? Är det vad ni hoppas på?
Jag hoppas på kärleken. Där finns både prestigen, positionen och pengarna. Tack min vän.
2016-02-12
Som, på kort tid, nybliven farfar och ”gammelmorbror” till fem nya världsmedborgare börjar jag skönja ett ljus där borta. Ett ljus som ger mig tron på ett liv där verkligheten är en annan än den jag idag ser. En verklighet där människor styrs av kärlek och omtanke, inte hat och egoism. Där alla tillsammans tar ansvar för det vi har att förvalta här på jorden. Naivt? Kanske. Men jag tror faktiskt uppriktigt och ärligt att det snart kommer att sägas; Stopp, det räcker. Nu tar vi över.
Nya generationer tar vid, tack och lov. I min lilla del av världen växer familjen, släkten, och andra tar över ansvaret för uppfostran, trygghet, ekonomi och framtid. Det är hög tid för mig att släppa taget om denna självpåtagna roll. I snart sextio år har jag hållit mig själv ansvarig. Ansvarig för allt. Lösa allt, alltid, i alla lägen. En illusion? Troligen, men verklig för mig.
Vad har det lett till? För mig, för alla andra, för samhället? Kanske något, vad vet jag. Men priset har varit högt. Belöningarna dock större.
Nu tänker jag även framöver finnas där. För alla, alltid. Men det är inte längre mitt ansvar att lösa alla utmaningar, att skapa alla lösningar, att ha alla svar. Nya generationer tar över. Gör det bättre.
Jag tar hand om mig. Tacksam för precis allt som livet låtit mig ta del av. Allt som livet lärt mig, trots att jag inte alltid tagit emot och använt det värdefulla på bästa sätt. Trots att jag inte alltid förstått och accepterat syftet med livets lärdomar. Dags att göra det nu, förverkliga mig själv och mina visioner om att kunna bidra till en bättre värld.
Ja, priset har alltså varit högt men belöningarna större så nu tänker jag glädjas åt dem och låta utdelningarna på investerat kapital komma. I likhet med avgående direktörer, politiker och andra makthavare tänker jag låta fallskärmen ta mig ner den sista delen av min resa. Men, tvärtemot makthavarna, inte med en fallskärm som är vävd av egoistiska, ekonomiska trådar och som någon annan betalat och tillverkat åt mig. Nej, inte vilken fallskärm som helst utan just den jag själv vävt av livets trådar. Trådar av kärlek, empati, sorg, rädsla, glädje, ångest och alla andra känslor som burit och belastat mig. Trådar som bildar en väv av erfarenhet som jag helt kan lita på, som jag betalat själv och som är exakt anpassad just för mig. En väv som bildar den fallskärm där kärleken till de nya generationerna är det som fyller den med bärkraft.
Så, nu lämnar jag över klubban till alla de som tar vid. Jag tar på mig fallskärmen och hoppar rakt ut i min verklighet men lovar att med kärlek finnas kvar som hedersordförande, mentor, bollplank och vän så länge de nya generationerna ser någon nytta med det. Men ansvaret för att avgöra detta ligger på dem.
2016-02-11
Vad är det som händer?
Misstänksamhet, girighet, korruption. Våldtäkter, övergrepp, hot, och framför allt hat. Det är uppenbarligen det som händer, det som gäller i dag.
Jag såg i går det fullkomligt absurda när väktare kliver på bussen som ska transportera skolungdomar mellan skolan och hem. Grundskolebarn, mitt i centrala Borlänge. Läser idag om ytterligare busslinjer till ytterområden där väktare ska sättas in. Väktare i skolorna, såg jag också att det nu ska finnas. Bilar brinner, äldre luras och rånas. Maten till våra äldre är undermålig, köerna till sjukvården bara växer och handikappade väljs bort av myndigheter och regering.
Vad är det som händer?
Problemet är uppenbarligen inte brist på pengar i vårt samhällssystem. Bankdirektörer som inte skött sitt jobb rätt, får sparken med tiotals miljoner i ersättning. Fackpampar som inte skött sitt jobb rätt, får sparken med många miljoner i ersättning. Politiska makthavare, oavsett färg och form, skapar egna karriärer och bygger finansiella imperier, under och efter tiden som folkvalda representanter för medborgarna. Idrottsmän och kvinnor som har sitt hjärta, och älskar föreningen, där det för stunden finns flest nollor på kontraktsraden för lön.
Vad är det som händer?
Konflikter, motsättningar, ironi, utslagning, och framför allt hat. Det är det naturliga relationsförhållandet idag. Det är vad som förmedlas. I medias alla forum, inom idrotten, i politiken. Högerextremister hatar motståndare. Vänsterextremister hatar motståndare. Rasister hatar ickerasister. Ickerasister hatar rasister. Extremfeminister hatar män. Män hatar extremfeminister. AIK-are hatar Djurgårdare. Djurgårdare hatar AIK-are. Alla ska uppenbarligen hata någon eller något idag. Det handlar om att tillhöra, att ha en identitet.
Vad är det som händer?
Var finns respekten, empatin? Vad hände med att gilla olika? Gäller det bara ibland? Kan vi inte i alla fall respektera människan som är olika, även om vi inte gillar det som är olika? Kan vi inte förstå att den andres sanning alltid är lika rätt för denne, som min sanning är rätt för mig? Stå upp för den egna sanningen men hata inte den andre för dennes sanning. Hävda inte den egna sanningen med våld, hat och hot. Motivera och rättfärdiga inte våld, hat och hot med den egna sanningen.
Men, jag vet vad som kommer att hända.
Nya generationer, som inte accepterar det samhälle som nuvarande makthavande generation skapat och försvarar, kommer att bygga ett nytt samhälle. Ett samhälle där prioritet ligger på gemenskap, omtanke, kärlek och allas lika värde. Där fokus inte är på att mäta det egna värdet i prestige, position och pengar. Ett samhälle där vi har råd att ta hand om våra gamla, där vi respekterar våra gamla. Där vi ser till att våra sjuka och handikappade är fullvärdiga medborgare.
Det är vad som kommer att hända. Vi kan välja att redan nu inse det och vara en tillgång på den resan, eller välja att slåss för att upprätthålla prestigen, positionen och pengarna som livets primära drivkraft, syfte och värde.
Det är i alla fall vad jag vill att min sanning ska vara. Vad vill du att din sanning ska vara?
Kom ihåg att det är du och jag som är samhället. Det är du och jag som kan göra skillnad, eller inte. Det är faktiskt bara att välja…
2016-02-08
Trine Nyberg är en inspirerande kvinna på många sätt. Via sin blogg ”Särskilda barn” ger hon läsaren en sann inblick i sitt liv som förälder till barn med särskilda behov och livet som ultrasportutövare. Jag har nu haft förmånen att bli intervjuad för hennes blogg.
