Ett varv till i Almedalen med samma fråga, inga svar

2014-07-07

Som personligt berörd och beroende av att samhällets stöd till medborgare med funktionsnedsättningar fungerar är jag trött på att lyssna på de uttalanden som just nu sprids, bland annat under och efter Almedalsveckan, där politiker, myndigheter och branschfolk alla pratar om att just de står på de assistansberättigades sida. Det den faktiska debatten däremot handlar om i verkligheten är en fråga som anges som anledning till dagens problem, och som är framtidens lösning på det samma; vinst eller inte i välfärden.

Politiker, media, branschorganisationer, fackliga organisationer, och tyvärr i allt större omfattning även allmänheten, har i princip enbart denna fråga som den enda för ögonen när exempelvis framtiden för personlig assistans diskuteras.

För mig är frågan om vinst eller inte ytterst sekundär sett i perspektiv av hur den funktionsnedsattes och anhörigas möjligheter till ett bra liv ska stödjas. Problemet idag för de som är i behov av personlig assistans hittas inte i vinstaspektens vara eller inte vara. Om så vore fallet skulle inte de som idag vänder sig till den offentliga aktören i form av kommunen som anordnare, eller de som nyttjar ett kooperativ som anordnare, uppleva några problem. Verkligheten är dock den att de problem som assistansberättigade har idag är desamma oavsett privat, kooperativ eller offentlig anordnare. Problemen sitter i hur myndigheter, läs Försäkringskassan och kommunerna som snabbt följer Försäkringskassans praxis i strävan efter kostnadsreduceringar, hanterar reformen i strid med gällande svensk lag och internationella FN-konventioner. Problemen sitter dessutom i hur i stort sett alla politiker, oavsett färg och eventuell regeringsställning eller inte, passivt sitter och ser på samtidigt som utredning efter utredning startas, utan att komma i mål alls eller möjligtvis med något som inte på något sätt förändrar situationen till det bättre.

Frågan om vinst eller inte är främst en ideologisk fråga för politiker, och för de privata anordnarna med ”maximal vinst på insatt kapital” som drivkraft en överlevnadsfråga. Själva frågan har i sig sitt berättigande men för de funktionsnedsatta och anhöriga är det dock en fråga som enbart blockerar fokus och lösningarna på de verkliga problemen. Skapa först en fungerande omsorg där de med rätten till stöd sätts främst i enlighet med gällande lag och diskutera därefter de politiska och ideologiska aspekterna. Det ekonomiska missbruket av reformen personlig assistans är en moralisk och etisk fråga som har en verklighetsgrund i att alltför många av de privata entreprenörerna befinner sig i totalt fel bransch men för den assistansberättigade som blir av med sitt stöd på grund av att Försäkringskassan inte följer lagen har det inget med denna avart av entreprenöriella drivkrafter att göra. Lösningen är inte heller att förbehållslöst förbjuda vinster och därigenom enbart erbjuda offentligt eller kooperativt anordnad personlig assistans.

Med mer än 23 års egen omfattande erfarenhet av den offentliga omsorgen samt med direkt delaktighet och total insyn i den privata delen av ”branschen” är min absoluta slutsats att den assistansberättigade möts av samma kvalitet och engagemang, eller i alltför stor omfattning brist på detta, på bägge sidor. Den ekonomiska insynen och delaktigheten för den assistansberättigade är generellt sett lika begränsad och misskött oavsett privat eller offentlig anordnare.

Inför det kommande valet i höst hoppas jag att debatten kan lyftas till de frågor som verkligen är relevanta; När ska Sveriges politiker och ansvariga myndigheter börja respektera svensk lag och internationella konventioner? När ska människor med funktionsnedsättningar och deras anhöriga få känna trygghet i, och tillhörighet med, det svenska välfärdssamhället? Vilken politiker kommer att gå till val med detta för ögonen och inte enbart med en politiskt ideologisk vinkling kring vinst eller inte där de som hela frågan handlar om kommer i skymundan, och när ska anordnandet av personlig assistans med den assistansberättigades perspektiv och livsvillkor som drivkraft komma före ideologiska principer och ekonomiska aspekter som vinst eller inte?

Refuserad – ”Men jag då”

2014-07-01

Idag fick jag ett nej tack. Jag blev refuserad. Det jag har skapat blev avböjt och avvisat.

Ett misslyckande? Ja, det skulle det kunna vara. Men, för mig var det en av de största inspirationerna på lång tid och i verkligheten var avvisandet ett stort steg fram mot förverkligandet av en dröm och en livsvision.

Refuserad av ett bokförlag men med en utförlig personlig respons på mitt material. Jag vet att det är ytterst få som faktiskt får ett konstruktivt och specifikt refuseringssvar av förlagen. I mer än 90 procent av fallen får författare in spe i bästa fall ett standardformulär med ett tack, men nej tack, som svar, utan kommentarer kring det skrivna. Fem till tio procent får en personlig respons från förläggaren och någon enstaka procent blir så småningom utgiven. Jag är alltså ett steg närmare att gå från presumtiv till att vara författare genom att jag fick ett personligt skrivet svar där synpunkterna är inspirerande, uppmuntrande och… skrämmande. Ord som; välskrivet, inlevelse, levande, potential och berörande är inspirerande, uppmuntrande och… just det, skrämmande.

Skrämmande? Varför då? Svaret på det är enkelt, men för mig väldigt utmanande: Jag förstår att det är det här jag ska göra och en bekräftelse på att jag har förmågan att göra det!

Det är nu som mina gamla inneboende livskamrater kliver fram och ger sig till känna. De livskamrater som följt mig i alla år och som ibland sätter lite käppar i hjulet. Men eftersom det är jag som numera är ledaren i gänget så tar jag kommandot och låter dem spela sina roller på ett för mig konstruktivt sätt.

Alla de positiva omdömena i responsen backas upp av ett antal konstruktiva synpunkter kring vad som skulle utveckla texten till att ta de sista stegen för att bli levande på riktigt. Det blir nu min stora utmaning att låta detta ske. Att se till att budskapet i min text, som grundar sig på frågan; ”Men jag då”, och min sedan länge formulerade livsmening, till slut blir verklighet och tillgängligt för många människor:

”Jag är en ödmjuk och intelligent lärare och det är mitt livs syfte, mening och orubbliga vilja att för all framtid och för alla människor som önskar, betyda skillnad mellan stagnation och utveckling”.

Jag ser fram mot när ”Men jag då” blir den frågan som alla människor orkar och vågar ställa sig själv och sin omgivning och finner stöd och styrka för det i mina texter.