Vems sanning är sann…
Jag har en grundläggande filosofi som jag försöker leva efter hela tiden. Det handlar om att i alla lägen inse att den andra människans sanning är lika sann och rätt för henne som min sanning är sann och rätt för mig. Med den attityden är det alltid möjligt att mötas i dialog/diskussion med respekt. Om jag däremot väljer att se min sanning som den enda sanningen som till varje pris ska övertrumfa den andres sanning så uppstår per automatik troligtvis en konflikt i stället för dialog. Det är nämligen ganska troligt att den andre samtidigt ser sin sanning som den enda sanningen. Om man kan upprätthålla attityden av respekt inför den andres sanning fungerar det nästan alltid bra. Risken för konflikt, som aldrig leder till något konstruktivt och bra, är betydligt mindre än om var och en militant slåss för sin sanning som den enda rätta utan att lyssna på den andres sanning med öppet sinne.
Just nu kämpar jag dock hårt med mig själv för att leva efter detta. Uttalanden och inlägg på sociala medier från våra regeringsföreträdare på ministernivå är så fyllda av uppenbara felaktigheter och lögner så att jag har mycket svårt att med respekt se det som deras uppriktiga sanning. Den sanning som förs fram är så uppenbart manipulerad vad gäller fakta, och har ett så tydligt egensyfte, att jag inte klarar att förhålla mig till det med respekt. Dessutom är det i diskussionsforum så uppenbart att deras lojala följare, väljare, supportrar utan någon som helst egen reflektion köper allt ministrarna säger som den absoluta och orubbliga sanningen. Det finns inget som helst utrymme för kritiskt granskande av vad de egna företrädarna för fram. Detta skrämmer mig. Jag har vid tillfällen uttryckt att det inte var Hitler personligen som mördade miljontals människor under sin tid som härskare. Det kanske är en rå jämförelse men i ett symboliskt perspektiv blir den relevant. Oavsett vad det handlar om är det alltid en fara när stora massor okritiskt följer och bekräftar starka auktoriteter som bedriver ett eget korståg för den egna positionens och maktens skull. Det är detta jag upplever i Sverige idag vad gäller vår styrande auktoritet, regeringen, och dess sympatisörer.
Jag menar inte att man inte troget och lojalt kan följa och stötta exempelvis ett politiskt parti, men det måste ske utifrån varje individs egen reflektion och värdering av det som partiet står för. Det måste alltid finnas ett öppet sinne i botten som reflekterar över budskapet och som kan säga stopp, stämmer verkligen detta, det här är inte vad jag vill se.
I den här situation känns det oerhört meningslöst att försöka möta detta med sakliga argument, med respekt för den andres ståndpunkt, med en ambition att kunna mötas i en samförståndslösning. När det dessutom är en statsmakt som är maktfullkomlig och som skapar egna spelregler som ligger utanför det demokratiska samhällets spelplan, är det lätt att kapitulera. Allt detta känns för mig mycket skrämmande. Skrämmande när jag som medborgare känner en maktlöshet, uppgivenhet och meningslöshet i försöken att nå fram till rättvisa och solidaritet. Så, just nu upptas mitt sinne av starka tvivel på meningen med att fortsätta kämpa. Samtidigt är det en omöjlighet att ge upp.
Ytterligare en faktor som just nu påverkar mig negativt är det faktum att våra politiska oppositionspartier valt tystnad inför det uppenbara att vår finansminister bevisligen står i Sveriges riksdag och ljuger. I min värld finns inget som helst förtroende för denna minister och att låta detta passera utan en politisk reaktion från oppositionen är inte acceptabelt. Det finns ett undantag, så här långt, och det är Sverigedemokraterna som lyft fram det som skett. Min farhåga är att det är på grund av detta som övriga oppositionspartier sitter tyst. Man vill inte stå på samma sida som SD. Jag har inga personliga sympatier för SD och deras politik men anser det fullkomligt absurt om det är så att övriga partier väljer att se mellan fingrarna när finansministern står i riksdagen och ljuger på grund av att man inte kan tänka sig driva samma åsikt som ett annat riksdagsparti. Det är för mig det totala demokratiska haveriet, och sänker slutligen min tilltro till det politiska etablissemanget. Jag ser med spänning/bävan fram mot utvecklingen i frågan om den politiska oppositionens tilltro till Magdalena Andersson som svenska regeringens, i praktiken, mäktigaste företrädare. Eller får vi se en samlad opposition uttrycka sitt misstroende mot detta agerande…