Peters Hus

Det är inte styrkan att hämnas som gör en människa hel, utan modet att avstå. Rättvisa kan utebli, men medmänsklighet kan aldrig tas ifrån oss, bara väljas bort. Och ibland är den största segern att inte bli den man hatar. Novellen, ”Att inte bli den man hatar”, handlar om hämnd, förlåtelse och uppgörelse. Det är en fiktiv berättelse men skulle kunna vara verklig och kanske, kanske kan det vara ett tema för en framtida roman…?

ATT INTE BLI DEN MAN HATAR.

Innan allt föll samman hade pappan levt ett vanligt liv. Han var brandman, en sådan som alltid kom först till jobbet, som aldrig klagade, som tog extrapassen när någon annan behövde vara hemma med sjuka barn. Han hade själv ett barn som ofta var sjukt, men han klagade inte då heller. Han bar sin sons utmaningar som en del av livet, en uppgift, inte som en börda.

Hans son hade en funktionsnedsättning som gjorde att han behövde omfattande stöd. Det var ett liv av rutiner, mediciner, specialister, assistenter. Men det var också ett liv av skratt, av händer som grep hans tumme, av kvällar då sonen somnade på hans bröst medan de såg på samma tecknade film varje kväll. Det var ett liv som fungerade. Tills det inte gjorde det längre. När stödet drogs in kom det som ett brev med myndighetslogga och en formulering som etsade sig fast i pappans minne: ”Insatser bedöms inte längre vara nödvändiga.”

Han hade läst meningen om och om igen, som om den skulle ändra sig bara han ville det starkt nog. Men den gjorde inte det. Den stod där, lika kall varje gång. Han ringde. Han överklagade. Han skrev. Han bad. Men beslutet stod fast. Det var först senare, efter att ha fått information som det inte var meningen han skull ha, han fick veta att det inte var den tjänsteman som skrivit under den avgörande formuleringen som tagit beslutet, utan en politiker. En enda person som, enligt interna anteckningar, ”bedömt kostnaden som för hög i relation till nyttan”. Nyttan, som om hans son varit en siffra i en resultaträkning.

Sonen blev stadigt sämre och när han dog några månader senare var det som om världen slutade snurra. Pappan satt vid sängen, höll den lilla handen som blivit så tunn, och kände hur livet rann ur honom också. Han försökte få rättvisa. Han försökte få någon att lyssna. Han försökte få någon att säga: ”Det här var fel.” Men ingen gjorde det.

Politikern fortsatte sin karriär. Fortsatte tala om ”effektiviseringar”. Fortsatte skära ner på stöd till dem som behövde det mest. Fortsatte le i TV-rutan som om han var den som stod för allt det goda. Att han bar ett barns död på sina axlar tyngde honom inte. Pappan följde allt på avstånd. Inte driven av hat, hat var för enkelt. Det var något mer uthålligt: En övertygelse om att sanningen en dag skulle komma fram. Att rättvisa, på något sätt, skulle ske. Men åren gick. Och ingenting hände.

Brandstationen blev pappans andra hem. Kollegorna visste vad han gått igenom, men de pratade inte längre om det. De behövde inte. Sorgen var alltid närvarande hos honom, i sättet han kastade sig in i rökfyllda rum som om han försökte överrösta något inom sig. Han tog de farligaste uppdragen. Han var först in, sist ut. Det var som om han försökte rädda någon han redan förlorat. Ibland, när han satt ensam i omklädningsrummet efter ett larm, kunde han känna sonens närvaro. Inte som en tröst, utan som en påminnelse, som en inre röst: ”Du gjorde allt du kunde. Men någon annan gjorde inte det.”

Det var en blåsig torsdagskväll när larmet kom. Villabrand. Möjlig person kvar i byggnaden. De körde mot adressen de fått med sirenerna tjutande genom mörkret. När de svängde in på gatan såg pappan direkt att huset var förlorat. Elden slog ut genom fönstren. Taket hade börjat ge vika. En granne skrek: ”det är ett barn kvar där inne. På övervåningen”

Pappan hann inte tänka. Han bara sprang. Men när han kom närmare såg han mannen som stod på gräsmattan, skrikande, förtvivlad, med sot i ansiktet och händerna i panik pekande mot husets övervåning. Han kände igen honom direkt. Politikern. Mannen som tagit beslutet. Mannen som indirekt låtit hans son dö, mannen som när han tog beslutet visste att det var en möjlig konsekvens av sitt beslut.

Tiden stannade. Elden dånade. Och i pappans bröst öppnade sig ett mörkt, djupt hål och något inom honom ropade: ”Nu har jag chansen. Nu kan han få känna det jag kände. Nu kan han få se sitt barn dö för att någon valde att titta bort.” Det varade bara en sekund. Men den sekunden var tillräckligt lång för att han skulle känna skammen över att tanken ens funnits där. Han drog ett djupt andetag, drog på sig ansiktsmasken, vände sig mot huset och kastade sig in i elden. Trappan höll på att ge vika. Röken var så tjock att han inte såg sina egna händer. Han följde ljudet av svag hostning, ett barn som försökte ropa men inte orkade. Det var som om det var hans egen son han hörde.

Han hittade barnet hopkrupet i ett hörn, med sotiga kinder och panik i blicken. Han lyfte upp det, höll det tätt mot sig och tog sig tillbaka genom ett inferno som försökte förgöra dem båda. När han kom ut föll han på knä i gräset, hostande, med brinnande lungor och rinnande ögon. Kollegorna tog barnet, började ge syrgas, ropade instruktioner, ambulansen körde fram. Pappan reste sig långsamt. Och där stod politikern. Han stirrade på den utmattade brandmannen som just räddat livet på hans barn och insåg vem det var. Först utan att förstå. Sedan kom chocken, som snabbt slog om till något annat, något som liknade fruktan. Eller skuld. Eller bådadera. Pappan mötte hans blick. Länge. Tysta såg de på varandra. Sedan sa pappan, med en röst som bar både sorg och sanning: ”Ta hand om ditt barn. Det är inte alla som får en andra chans.”

Han vände sig om och gick mot brandbilen. Han kände en blick i ryggen, och när han vände sig om en sista gång såg han politikern stå och se efter honom. Sedan föll han ner på knä och drog sitt barn intill sig. Tårar rann nerför hans kind. Tårar av insikt.

Pappan satt ensam i omklädningsrummet efteråt. Uniformen luktade rök. Händerna skakade lätt. Men inom honom fanns något nytt. Inte frid, den är sedan länge förlorad. Men något som liknade lättnad. Han hade inte fått rättvisa. Han hade inte fått upprättelse. Han hade inte fått tillbaka sin son. Men han hade fått något annat: Friheten att inte bli den han hatade. Och det var kanske den enda seger som fortfarande var möjlig.

Det tog tre dagar innan politikern vågade åka dit. Han hade suttit med sitt barn på sjukhuset, som nu återhämtade sig långsamt. Han hade suttit vid sängkanten och sett på när barnet sov, lyssnat på andetagen, räknat dem som om varje andetag var en gåva. Under de tre dagarna hade han försökt formulera ord för sig själv. Hitta förklaringar, ursäkter. Men varje gång han öppnade munnen kom bara tystnad. Till slut insåg han att det inte fanns några ord som kunde gömma det han behövde säga. Men han måste få det sagt. Så han satte sig i bilen och körde.

Pappan bodde i ett radhusområde i utkanten av staden. Politikern tänkte att han säkert sett adressen på något av dokumenten han en gång tagit del av, men försökt glömma. Det kändes som att köra rakt in i sitt eget förflutna av sviket ansvar. Han parkerade. Satt kvar en stund. Händerna var svettiga. När han till slut gick fram till dörren kändes varje steg som ett steg närmare en dom. Han knackade.

Det tog en lång stund innan dörren öppnades. Pappan stod där. Trött. Sliten. Men med en blick som var klarare än politikern mindes från brandkvällen. De såg på varandra. Ingen sa något. Till slut sa politikern, med en röst som knappt bar: ”Jag… jag behövde komma hit.” Pappan svarade inte. Han stod bara kvar, som om han vägde varje sekund.

”Jag ville tacka dig, fortsatte politikern. För att du räddade mitt barn.

”Pappan blinkade långsamt. ”Jag gjorde mitt jobb.”

Politikern svalde. ”Jag vet vem du är.”

Pappan nickade. ”Det förstod jag.”

Tystnaden mellan dem var tung, men inte hotfull. Mer som en gammal skuld som efter lång tid kommit fram ur dunklet. Politikern tog ett djupt andetag.

”Jag… jag har tänkt mycket på det där som hände, beslutet. På vad jag gjorde. På vad det kostade dig. På vad det kostade ditt barn.”

Pappan tittade förbi mannen som stod framför honom. Sen möttes deras blickar. ”Det kostade honom allt, livet.”

Politikern slöt ögonen. ”Jag vet. Jag vet det nu. Jag visste det kanske redan då. Men jag blundade… jag gömde mig bakom siffror. Bakom systemet. Bakom allt som gjorde det lätt att inte se människan.”

Pappan sa inget. Han behövde inte.

”Jag vill inte be dig om förlåtelse, sa politikern. Det vore… det vore fel. Men jag vill ta ansvar. Jag vill göra något. Vad som helst.”

Pappan lutade sig mot dörrkarmen, som om han behövde stöd för att hålla upp den tyngd han burit så länge.

”Du kan inte ge mig tillbaka min son.”

”Nej, viskade politikern. Det kan jag inte.”

Pappan såg på honom länge. Länge nog för att politikern skulle vilja sjunka genom marken.

”Vet du vad jag tänkte när jag såg dig där vid branden, när jag förstod vems barn som fanns där inne i huset?” sa pappan till slut.

Politikern skakade på huvudet.

”Jag tänkte att jag hade chansen att låta dig känna det jag kände. Att låta dig förlora ditt barn för att någon valde att titta bort, att inte ta ansvar. För att någon inte gör sitt jobb.”

Politikern ryckte till. Orden träffade honom hårt.

”Men du gjorde inte det” sa han tyst.

”Nej. För då hade jag blivit som du var då, när jag förlorade min son. Och det vägrade jag.”

Politikern kände hur tårarna brände bakom ögonlocken.

”Jag vill förändras, sa han. Jag vill göra rätt. Jag vill… jag vill inte vara den mannen längre.”

Pappan nickade långsamt.

”Då får du börja med att se dem, de du tidigare valde att inte se, som människor, inte som kostnader.”

Politikern mötte hans blick. För första gången utan att vika undan.

”Jag ska göra det.”

Pappan tog ett steg tillbaka, som om samtalet var över. Politikern förstod.

”Tack för att du tog emot mig” sa han.

Pappan svarade:

”Jag tog inte emot dig. Jag lyssnade. Det är skillnad.”

Politikern nickade. Det var mer än han förtjänade.

När han gick tillbaka till bilen kände han något han inte känt på många år: Skam och sorg. Men också något annat. En början, och han insåg att det finns möten som inte löser något, men som förändrar allt. Förlåtelse är inte alltid möjlig. Men ansvar är alltid nödvändigt.

Någonstans i Sverige, julafton år 2035

Han vaknar av en främmande röst, en hand som drar undan gardinen, utan ett ord, utan att veta vem han är som ligger i sängen. Ny personal nästan varje dag. Ljuset som faller in är blekt, kallt, som om solen själv har glömt att det är jul. Han vet att det är julafton, men här betyder det ingenting. Dagarna är gråa och identiska, utan färg, utan värme, utan glädje.

Minnet av julen förr är som en låga som brinner i hans bröst. Hemma hos mamma och pappa, senare i sin egen lägenhet med sina assistenter. Där var julen en fest av dofter, skratt, ljus. Där fanns gemenskap, där fanns kärlek. Han älskade julen, han älskade sitt hem, han älskade människorna som såg honom. Men allt det är borta nu.

Och bakom förlusten finns en berättelse som inte är hans egen, som han inte förstår, men som tog ifrån honom allt och styr nu hans liv. Det började med löften redan för 20 år sedan, 2014. Löften från politiker som sa: ”När du är som svagast, ska samhällets stöd vara som starkast.” Orden klingade som en sång om trygghet, men blev snart till ekon i tomma salar. Efter valet 2014 fick en ny regering makten. Den styrdes av den som gav löftet innan valet.

Mandatperioderna gick, och med dem försvann bit för bit av LSS, den lag som en gång gav honom rätten till sitt eget liv. Socialdemokraterna började nedmonteringen. Moderaterna stöttade och fortsatte på samma väg efter ett regeringsskifte 2022. Och när sedan valet 2026 kom ritades den politiska kartan om i grunden. De små marginalpartierna föll under spärren, och när Sverigedemokraterna blev största parti stod det klart: de två stora klassiska partierna fann varandra i en gemensam politik och bildade en majoritetsregering. Ett arbete för att reformera omsorgen inleddes omgående. En ny omsorgspolitik föddes, SFO-Samlad FunktionsOmsorg, med ord om effektivitet, optimering, samhällsansvar. Men bakom orden dolde sig en återgång till det gamla: kollektiva boenden, institutioner, gemensamhetslösningar där individen försvann. Rättighetslagen LSS avvecklades och det nya regelverket införlivades i Socialtjänstlagen. Den enskildes rätt till inflytande försvann och ordet Vipeholm fick återigen liv i de berördas vokabulär.  

Han förstod inte vad politiska beslut var. Han förstod inte vad LSS var, inte vad SFO var. Han förstod bara att hans liv hade blivit mindre, tystare, fattigare. Att hans lägenhet, assistenterna, teatergruppen och den älskade fredagspizzan hade försvunnit. Att han nu var en del av något som kallades Gemenskapsboende, men som i verkligheten var en plats där ingen såg honom.

Han tar på sig sin röda tröja som han fick i julklapp av mamma och pappa för länge sedan. Tröjan med texten God Jul och en ren som drar en släde. Han försöker göra sig fin, som han brukade. Han lämnar sitt rum och går ut i korridoren. Men ingen ser honom. Väggarna är kala, inga ljusstakar, inga dekorationer. Bara tomhet och tystnad.

Han kommer fram till matrummet och ser att frukosten står på serveringsvagnen som vanligt. Den är densamma som alla dagar: fil och flingor, bröd och ost. Ingen skinksmörgås med senap, inget russinbröd, ingen varm choklad. Inget som visar vilken dag det är. Han minns hur det brukade vara. Han minns värmen, dofterna, det första paketet på morgonen. Han minns sina föräldrar. Han tänker: Om de hade levt, då hade de tagit hem mig. Åtminstone på julafton.

I soffan sitter en personal och tittar på tv, men tittar inte ens på honom när han kommer in i rummet. På skärmen pratar människor om hur väl samhället värnar om allas lika värde. Orden är som ihåliga kulor, som en sång utan melodi. Han står där i sin röda tröja, med minnena som brinner inom honom, men som ingen annan kan se. Han är en människa som älskar, som minns, som längtar. Men i detta system är han bara en kropp i ett rum, en siffra i en statistik, en del av en optimerad omsorg, av en politisk strategi.

Och när han sätter sig vid bordet, ensam, med sin ostsmörgås, tänker han: Det är julafton. Men julen finns inte längre. Den försvann med mamma, med pappa, med mina assistenter. Den försvann med mitt hem. Den försvann med de löften som aldrig hölls. Och nu finns bara jag kvar, i ett land som säger att alla har lika värde, men som inte längre ser mig.

Spelar bort livet

Jag spelar på hästar, halta och lytta,

en V-sjuttifemma som bara blir tre.

Jag spelar på lotto med nummer på bollar,

som hoppar och studsar men aldrig till mig.

Jag spelar på poker men mitt ess det saknas.

Jag drar i maskiner men inga rätt där.

Jag spelar bort pengar och borta på Gotland

håller man party, där på Svenska spel.

”Plötsligt händer det”. Så säger ju reklamen som vill få oss tro att lyckan ligger där och väntar på oss i en lott, en tipsrad eller hos några springande hästar. Så kan det ju faktiskt vara för den enstaka delen av den tiondels procent som faktiskt får uppleva att det plötsligt händer. Att spela kan vara en kul och underhållande aktivitet råder det inget tvivel om, men vi får passa oss så att det roliga och underhållande inte förbyts mot något annat.

”Vinst varje gång”. Så stod det lockande på lotterivagnen där på Barnens Dag i parken när man var liten. Vinst varje gång innebar en liten nyckelring, en reflex eller någon annan glittrande liten pryl. Vinst varje gång gäller även när det handlar om våra spel på nätcasinon, de statliga spelen på hästar, fotboll och lottbollar med mera. Skillnaden är dock att ”vinst varje gång” gäller enbart den som anordnar spelen.

Jag spelar gärna själv både på hästar, fotboll och lottobollar, men aldrig mer än vad jag kan förlora. För vinst varje gång? Nej, det har jag inte någon erfarenhet av annat än när det gäller minnen från Barnens Dag. Så spela gärna, men var observant på hur tron på ”vinst varje gång” kan förvilla även ett sunt sinne.    

En dröm, kanske bara en dröm

Alla har vi nog drömmar. Det kan handla om precis vad som helst. Men det är lätt att drömmarna blir just bara drömmar. Det finns ju så många hinder på vägen. Tiden räcker inte till, jag har inte tillräcklig kunskap, talang, jag är för gammal, för ung, har inte råd. Kanske får vi höra från andra personer med stort inflytande att det inte går. Allt detta och mycket mer möter vi alla i någon form, någon gång.

Men om vi bara kan se bortom alla dessa hinder och förstå att allt man drömmer om är möjligt att uppnå bara man tror på det. Jag tror att man på allvar enbart drömmer om sådant som jag verkligen är menad att ta mig an. Annars handlar det nog mer om att vi vill uppnå något för att tillfredsställa andra, och för att vi tror att andra skulle se på mig som lyckad och framgångsrik.

Själv har jag uppnått flera ”drömmar” som visade sig inte alls var de som jag verkligen ville och som egentligen inte var rätt för mig. Yrkesmässigt har jag gjort bra ifrån mig, och fått både uppmärksamhet, bekräftelse och många fina minnen och belöningar. Men det var inom områden som egentligen inte var min plats. Detta på bekostnad av de drömmar som jag trodde inte var möjliga att uppnå för mig och som jag lade åt sidan som omöjliga.

Med åren förändras dock perspektivet på vad som är viktigt och möjligt i takt med att behovet av extern uppmärksamhet och bekräftelse avtar. Missförstå mig rätt, uppskattning och bekräftelse är viktigt, men det får inte vara sökandet efter det som leder en fram på vägen. Då är det lätt att man hamnar på fel spår, ett spår som verkar vara den rätta vägen mot bekräftelse på mitt värde som människa. Följer man de drömmar som verkligen känns rätt, gör det som måste göras för att drömmarna ska bli verklighet, så blir de just det, verklighet. Men om vi tvivlar, hittar ursäkter, tänker att det nog inte går, då blir drömmarna bara drömmar. Ha en tydlig vision om vart du vill, dröm stort om den, och gör det du ska.

En klok man sa: ”En vision utan handling är enbart en dröm. Handling utan vision är enbart tidsfördriv. Vision + handling kan förändra världen”. Och betänk följande: Den du är idag är resultatet av dina val igår, din framtid blir resultatet av dina val idag.  

För min del har drömmen alltid varit av litterär och musikalisk karaktär, men det har tyvärr stannat vid just en vision utan handling, alltså bara en dröm. Men, kanske finns det ”en scen” även för mig. Det är det jag nu försöker förverkliga. Hur? Vet inte, men det jag vet är att om man bara gör det man behöver göra utan att tveka, utan att tänka på vad andra ska tycka och tänka, så börjar resan mot att förverkliga drömmen.

Ett sätt för mig är att skriva sångtexter. Eftersom jag varken kan komponera eller spela musik så nyttjar jag den moderna tekniken för att få höra mina texter i musikalisk form. Så texten i låten jag delar tar jag full kredit för, musiken däremot kan jag inte ta åt mig äran för. Jag har bara styrt musikgenrer, tempo och gender på sångare. Kul för en musikalisk amatör även om det inte riktigt är på riktigt.   

Vår kärlek följer dig

Ibland blir den självklara delen av livets resa, den som vi oftast värjer oss för, så plågsamt självklar och uppenbar. Alla ska vi sluta våra dagar i den form som vi nu kallar livet. När det inträffar omkring oss skakas vi om, och det är svårt att värja sig för det självklara ett tag. Sen rullar livet vidare och vi distanserar oss åter från det självklara.

Men någonstans inom oss inser vi ändå att det självklara gäller även just mig. När, var och hur? Det kan ingen veta, bara att det kommer att ske. För mig blev det så uppenbart nyligen när en mycket nära och kär vän, hastigt och alldeles för tidigt fick avsluta sin tid i den här livsformen. Jag kan bara tacksamt se tillbaka på allt vi delade: tankar, känslor, ord, tårar och väldigt många skratt. Jag är också tacksam över att jag hade möjligheten att sitta hos min vän i ytterligare ett samtal, hoppades inte att det skulle vara det sista, bara någon dag innan timglaset blev tomt.

Det samtalet gav mig så mycket. Min vän och jag hade många planer inför det fortsatta livet, tillsammans och var för sig. Nu är det bara jag som har möjlighet att genomföra mina planer. Det känns som att vårt sista samtal bekräftade för mig att det är dags att göra det nu, för i allas våra timglas, även mitt, rinner sanden ständigt ner och vi har ingen aning om hur mycket som återstår i det övre glaset där livet befinner sig. Förr eller senare rinner det sista lilla sandkornet genom den smala passagen och all sand har samlats i den tidlösa delen av vår resa.

Vad är då mina planer? Det handlar om ord, det handlar om musik, det handlar om att göra, inte planera att göra. Det handlar om att släppa taget om tvivel, behov av bekräftelser och att lyssna på den egna viljan att göra, inte på rösten som säger att andra kanske tycker si eller så. Jag har massor med texter liggande i väntan på sen. Ett sen där rädslan lämnat men som uppenbarligen inte har kommit än. Om man av någon anledning, troligtvis rädsla, inte gör något nu, utan tänker att jag ska göra det sen, är bara det att när sen kommer så är det återigen nu, fast sen. Eftersom jag sköt upp det jag inte villa gör nu, så kommer sen, när det kommer, återigen att vara ett nu där rädslan hindrar mig från att göra det jag egentligen vill. Invecklat, jag vet. Men livet handlar allt för mycket om att vi avstår från att göra det vi vill och behöver i nuet, genom att vi försöker lura oss själva att vi ska ta tag i det sen.

Jag börjar nu med att nyttja nuet genom att dela en text jag skrivit, Vår kärlek följer dig, och som legat i min ”låda” allt för länge. I dag tillägnar jag den min vän på resan över evighetens bro. Jag kan, ännu inte, komponera musik eller spela själv, så jag tar hjälp av den artificiella intelligensen när det gäller musik, det är min möjlighet att göra det nu och inte skjuta upp det med försvaret att jag ska göra det sen, måste bara lära mig spela först. Texten är min, men jag gör absolut inget anspråk på musik eller sång i den här inspelningen. Lyssna om du vill, om inte är det helt ok. Jag delar detta för att jag vill och för att ge min vän en hälsning på vägen.   

Jag lägger även upp detta på min anspråkslösa hemsida petershus.se och kommer framgent att dela mer av mina tankar och ”Fakeinspelad” artificiell musik till mina texter där.    

Time has come

Utöver en stark livsglädje och kraft av inspiration och hopp lägger sig en överväldigande känsla av uppgivenhet över mig med jämna mellanrum. En uppgivenhet som bottnar i trötthet, besvikelse, ilska och sorg. Jag vet vad den känslan grundar sig på men jag har inte hittat den rätta vägen för att hantera detta tillstånd, jag har hittills inte förstått hur det ska gå till.

Men jag tror jag förstår nu. Efter mer än 33 år börjar jag inse vad mitt, och väldigt många andras med samma livsförutsättningar, problem är, eller rättare sagt vad det är jag saknar. Jag behöver integreras. Efter 33 år i utanförskap behöver jag integreras in i samhället igen. Jag insåg det när jag läste lite officiella myndighets- och politiska beskrivningar kring vad som menas med Integration. Några exempel:

”Integrationspolitikens mål är att alla i Sverige ska ha lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter”.

”Integration kan ses som ett samhällsperspektiv som riktar fokus på sociala relationen mellan olika befolkningsgrupper och som handlar om människors rätt att ta del av samhällets resurser på ett jämlikt sätt”.

”En viktig grund för integrationen är idén om att alla grupper och människor ska ha en plats i samhället och kunna ta del av dess gemensamma resurser. Integrationsperspektivet utgår alltså från en norm som säger att det ska finnas så pass mycket förbindelser mellan olika sociala grupper så att samhället som helhet framstår som en enhet”.

Helt plötsligt kan livet och dess villkor förändras i grunden. Alla etablerade sociala relationer samt yrkesmässig- och ekonomisk plattform kan i ett ögonblick totalt omkullkastas och livet tar en helt ny riktning. Utan egen vilja eller eget val står man plötsligt inför fakta att tryggheten i livet inte längre finns där. Man har tvingats lämna arbete, sociala nätverk och ekonomisk trygghet. Man befinner sig hastigt i en helt ny miljö med förutsättningar som är totalt främmande. I den miljön talas ett språk, myndighetsspråket, som man inte förstår. Det råder en kultur, politik- och byråkratikulturen, som är främmande och skrämmande. Hela tillvaron har blivit en kamp för överlevnad samtidigt som människorna omkring inte kan förstå varför man inte anpassar sig, varför man inte är som alla andra. Varför man bara belastar.

För drygt 33 år sedan kastades jag in i ett utanförskap. Jag förstår det nu. Jag blev en anhörig, förälder till ett barn med svår funktionsnedsättning. Jag blev en flykting i samhället, jag blev ett problem, en belastning. Ett problem med en belastning som samhället inte försöker, eller vill, förstå eller hantera.

Under 33 år har ingen frågat mig hur min integration i samhället på grund av min nya påtvingade livsroll har fungerat. Inget integrationsprojekt har erbjudits mig för att jag ska ges rätten att kunna ”ta del av samhällets resurser på ett jämlikt sätt”. Ingen politiker eller myndighetsperson har frågat mig om jag, och den befolkningsgrupp jag tillhör, behöver hjälp via ett integrationsprojekt så att även vi ”ska ha en plats i samhället och kunna ta del av dess gemensamma resurser”. Ingen politiker eller myndighetsperson har försvarat de kostnader som mitt utanförskap grundar sig på genom att lyfta fram värdet i att tillvarata kunskapen som den ”kulturen”, mitt barns funktionsnedsättning och min erfarenhet som anhörig, tillför vårt samhälle.

Så jag efterlyser nu resurser i form av ekonomi samt vilja, empati, ödmjukhet och solidaritet hos politiker, myndigheter och allmänhet så att det kan startas integrationsprojekt där jag ges en chans att komma tillbaka in i samhället. Där mitt och min befolkningsgrupps utanförskap kan brytas och istället förvandlas till en tillgång i arbetet med att ”skapa förbindelser mellan olika sociala grupper så att samhället som helhet framstår som en enhet”. Ett integrationsprojekt som belyser, och skapar förståelse för, de anhörigas avgörande roll för att omsorgen om de svagaste i vårt samhälle överhuvudtaget ska fungera. Ett integrationsprojekt som avslutar bilden av anhöriga som orsak till bidragsfusk, som anledning att barn inte får utvecklas och som belastar samhället med stora kostnader.

Förresten, det kanske är bättre att inse realiteten och starta ett eget integrationsprojekt tillsammans med min befolkningsgrupp. Kanske vi ska bilda en konstsimgrupp eller starta en musikfestival. Kanske kan vi få några samhällsengagerade och altruistiska portalfigurer i kändisvärlden att i media, utan egensyfte, obs ironi, engagera sig i skapandet av en dokumentärfilm där utbrända, ångestfyllda, utblottade och desillusionerade anhöriga rehabiliteras och integreras med hjälp av konstsim eller musik in i vårt gemensamma samhälle. Kanske vill då, i uppmärksamhetens ljus, politiker och myndighetsansvariga synas stående på min befolkningsgrupps sida och stötta vår integration till värdefulla och jämlika medborgare med ”lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter”. Ja, lika rättigheter och möjligheter, inte bara skyldigheter.

Jag sitter och sorterar bland gamla foton och papper som är lämnat efter mina farföräldrar och som blivit liggande i glömska i många år. Egenupplevda minnen från en barndom för länge sedan far förbi i takt med att bilder och dokument synas. Men jag får även ta del av mer allvarliga aspekter som ger mig en bild av min farfar som jag inte riktigt varit införstådd betydelsen av. En upptäckt som skapar respekt och ger mig förståelse för vart mitt eget driv, vad gäller tron att kunna påverka, och ambitionen i att skapa ett bättre samhälle vad avser de svagastes rätt och villkor, kommer ifrån.

Det jag hittat är ett utskrivet tal som hölls i fullmäktige för 25 år sedan. Ett tal som skrevs av en dåvarande nämndordförande som en slutlig konsekvens av ett inledande telefonsamtal mellan denne och min farfar. Talet handlar om situationen i Borlänge för de som redan då kallades fattigpensionärer.

Utan att gå in på detaljer i talet ser jag tydliga likheter med de utmaningar som än idag är uppenbara i vårt välfärdssamhälle, både lokalt och nationellt, och som kanske blivit än mer aktuellt och uppmärksammat nu i pandemitider, nämligen livssituationen och livsvillkoren för våra äldre.

I telefonsamtalet påpekade min farfar, som då i alla år varit en trogen partikamrat med nämndordföranden, vad konsekvenserna blir för honom som svårt sjuk pensionär, och många andra i samma situation, genom att samhället inte ser till att de äldre med sämsta ekonomiska förutsättningarna värnas. Den respons från nämndordföranden som följde på detta är både överraskande och omtumlande sett i ett nutidsperspektiv.  

Telefonsamtalet fick nämndordföranden att omedelbart besöka min då 86-åriga farfar i hans hem. Besöket ledde till att talet skrevs som sedan lästes upp i talarstolen i fullmäktige. I det känslomässiga framförandet uppmanades fullmäktige att ta ett beslut om att stärka fattigpensionärernas ekonomiska villkor i Borlänge, vilket också skedde.

”Tänk att vi måste åka hem till en sjuk 86-åring för att förstå”, var en senare kommentar från nämndordföranden.

När jag ser på detta nu blir jag bekymrad. Dels över det faktum att det än idag finns äldre som saknar resurser för det mest grundläggande i livet, men även upplevelsen av att det verkar saknas en insikt i det politiska rummet hur konsekvenserna av politiska strategier och beslut i realiteten påverkar livet för bland annat våra äldre.

När satt en ledande politiker i exempelvis Borlänge kommun senast hemma hos en sjuk, men klok och livserfaren 86-åring, lyssnade på verkligheten och som en konsekvens av detta komma till insikt om vilket värde det finns där att hämta, ändra åsikt och därefter åka till fullmäktige och prestigelöst agera som den folkvalda representant för Borlängebornas bästa en kommunpolitiker är?

Varje morgon, när jag ser ut genom köksfönstret vid frukostbordet här i Kvarnsveden, ger mig den vita röken från pappersbruket information om hur vindarna blåser. Är det nord- eller sydvind? Blir det med- eller motvind på cykelpasset, eller blir det inget pass alls? Röken är även en signal om att livet här på vår planet tuffar på ytterligare en dag trots allt. Men snart får jag söka väderinformationen och livsinsikten på annat håll när röken från KP inte längre blir min morgonvy.

Jag har själv aldrig arbetat på Kvarnsvedens pappersbruk men har många minnen som kretsar kring ”bruket”. Jag minns när jag väntade utanför grinden på morfar när han skulle sluta skiftet på det pappersbruk som jag vet att han var stolt att tillhöra under ett helt långt arbetsliv. Än idag, när jag passerar kasernerna i Sjöberget, kan jag känna lukten av lut trots att det är mer än ett halvt sekel sedan jag och morfar gick bland de bruna pölarna i potthålen på de lutbevattnade grusvägarna på väg hem till mormor i ”ettankasern”.

Men nu är det sedan länge slut på de lutade vägarna och det är snart slut på hela KP-epoken. Tiderna förändras och vi med dem brukar det heta. Men när jag nu tar del av reaktionerna i debatten kring beskedet om pappersbrukets nedläggning väcks funderingar kring detta med tidernas förändring och hur vi människor hanterar dessa. Uttryck som svek, brist på ansvarstagande, utnyttjande, kortsiktiga beslut, osv hörs nu i debatten. Relevanta reaktioner eller inte?

Långt över ett sekel har Kvarnsvedens pappersbruk varit arbetsplats för väldigt många människor. Självklart har brukets ägare genom åren gjort avsevärda förtjänster och utan alla duktiga yrkesarbetare hade detta inte varit möjligt. Men det har ju även inneburit att väldigt många familjer i många generationer har erhållit sin försörjning innanför dess grindar.

Att en händelse som det vi nu står inför är omvälvande är självklart och kommer att innebära stora förändringar hos alla berörda, för samhället i stort såväl som för den enskilde. Men det är svårt att bortse från det faktum att det är ett ändrat beteende hos oss slutkunder som radikalt minskat Stora Ensos möjligheter att avsätta de produkter som produceras vid KP. 

Många önskar att allt ska förbli som det alltid varit, men tillvaron fungerar inte så. Självklart ska Stora Enso nu ta det ansvar man har enligt lagar och avtal på samma sätt som jag vill tro att man hittills gjort i sin roll som arbetsgivare.

Om nu alla inblandade; Stora Enso, kommun, fack, anställda och övrigt näringsliv ser framåt och gemensamt arbetar för att ta nästa steg så tror jag på en ljus framtid där vi står och ser tillbaka på 2021 som ett år där talesättet ”förändring är all utvecklings moder” visade sig stämma också för Borlänge, även när pappersmaskinerna i Kvarnsveden stannat.

Ibland kommer känslan av meningslöshet i kampen för rättvisa i olika sammanhang när otillräckligheten och maktlösheten blir allt för påtaglig. När fakta, sunt förnuft, empati och medmänsklighet väger väldigt lätt gentemot byråkrati, prestige och ett fyrkantigt samhällssystem.

Då kommer tankarna på en gammal, och troligtvis välkänd, skröna om den lille pojken som gick på stranden och kastade tillbaka sjöstjärnor, som spolats upp på stranden, i havet. Det må vara en skröna, men med ett symboliskt värdefullt budskap:

Det var den lille pojken som gick på stranden och såg tusentals sjöstjärnor som spolats upp på stranden. Han tog en av dem och kastade tillbaka den i havet. Sen tog han ytterligare en, och ytterligare en och kastade tillbaka dem i havet. Han fortsatte så en stund, och en man såg honom göra det. Mannen går då fram till pojken och säger: ”Varför håller du på med det här, det är ju bara meningslöst. Ser du inte att det är flera tusen. Att du kastar tillbaka några spelar ju ingen roll”. Pojken tar upp ytterligare en sjöstjärna och kastar ut den i havet, sen ser han på mannen och säger: ”Det spelar roll för den”.  

Så här känner jag när maktlösheten tränger sig på när jag inser att jag inte kan rädda alla som behöver räddas. Jag inser att det spelar en väldigt stor roll för just den enda jag för stunden kan försöka ”kasta tillbaka i havet”.