”Jag är en ödmjuk och intelligent lärare och det är mitt livs syfte, mening och orubbliga vilja att för all framtid och för alla människor som önskar, betyda skillnad mellan stagnation och utveckling”.
Ibland kommer känslan av meningslöshet i kampen för rättvisa i olika sammanhang när otillräckligheten och maktlösheten blir allt för påtaglig. När fakta, sunt förnuft, empati och medmänsklighet väger väldigt lätt gentemot byråkrati, prestige och ett fyrkantigt samhällssystem.
Då kommer tankarna på en gammal, och troligtvis välkänd, skröna om den lille pojken som gick på stranden och kastade tillbaka sjöstjärnor, som spolats upp på stranden, i havet. Det må vara en skröna, men med ett symboliskt värdefullt budskap:
Det var den lille pojken som gick på stranden och såg tusentals sjöstjärnor som spolats upp på stranden. Han tog en av dem och kastade tillbaka den i havet. Sen tog han ytterligare en, och ytterligare en och kastade tillbaka dem i havet. Han fortsatte så en stund, och en man såg honom göra det. Mannen går då fram till pojken och säger: ”Varför håller du på med det här, det är ju bara meningslöst. Ser du inte att det är flera tusen. Att du kastar tillbaka några spelar ju ingen roll”. Pojken tar upp ytterligare en sjöstjärna och kastar ut den i havet, sen ser han på mannen och säger: ”Det spelar roll för den”.
Så här känner jag när maktlösheten tränger sig på när jag inser att jag inte kan rädda alla som behöver räddas. Jag inser att det spelar en väldigt stor roll för just den enda jag för stunden kan försöka ”kasta tillbaka i havet”.
Efter en av allt för många, långa och intensiva dagar med möten i samhällets offentliga korridorer nedtecknas följande reflektion…:
Sök, och du skall finna. Så står det i den heliga boken bibeln. Det skrevs för tusentals år sedan, lika relevant i dag. Sök efter vägar att säga ja i den lagtext som styr och du finner dem. Sök efter vägar att säga nej och du finner dem i samma lagtext. Lagtexten heter LSS, där finns lagstöd både för att säga ja och nej.
Lagtexten heter LSS och den styr vissa människors livsöde. De som söker i lagtexten bestämmer om de ska söka efter ett ja eller ett nej. Har man de tilldelade budgetramarnas smala glasögon på sig söker man efter det ena. Har man humanismens och empatins glasögon på sig söker man efter det andra. Sök, och du skall finna. Så står det någonstans i den heliga boken bibeln.
En mycket kär och klok vän fick mig att börja tänka på något som jag haft med mig länge, men som det är lätt att glömma bort i livets strider med sig själv, i våra relationer och med våra minnen. Vi lever ju alla med minnen. Minnen som skapar de berättelser om oss själva som sedan formar och styr oss. Kanske stämmer de minnesbilderna, kanske inte. Kanske är de sanna, kanske inte. Vi skapar våra liv genom de berättelser som vi bär på. Berättelserna om varför livet blev som det blev, kanske i berättelser om den lilla som vi en gång var. Är dessa berättelser vårt öde, eller kan vi skapa nya berättelser, kan vi var och en komma till en punkt när vi förstår att, Vänd Ditt Liv , inte bara är en fras. Vi kan alla göra just det, skapa nya berättelser och vända om, pröva nya stigar i livet, de finns där.
Personligen så vet jag att det går att skapa nya berättelser. Att lägga de gamla, irrelevanta och kanske osanna berättelserna åt sidan och skapa de nya, sanna och värdefulla. Jag har många gånger berättat om min sångkarriär. Den startade, och avslutades, under en och samma skoldag när jag var 11 år. Den berättelsen som det skapade höll mig tyst när det gäller sång i mer än 50 år. Berättelsen jag skapade beror på att en musiklärare fick mig att tro att jag inte kunde sjunga. Det blev min sanning i ett halvt sekel. Men under alla dessa år var det något inom mig som inte trodde på berättelsen, som ville ha en ny berättelse. Jag valde till sist att skapa den. I dag sjunger jag i en kör på en hög nivå. Min berättelse om min oförmåga att sjunga var inte sann.
Jag växte upp i ett hem där det, som i alltför många hem, fanns en dold missbruksproblematik. Jag tog mycket tidigt på mig rollen som medberoende och den som måste ta ansvar. Det var ungefär vid samma tidpunkt som min berättelse om min sångförmåga skapades. Min känsla av att ha ansvaret innebar att jag gick ut i livet med just den bilden av mig själv. Jag har ansvaret. Den berättelsen har gett mig mycket i livet, på gott och ont. Jag har oftast lyckats bra med det jag företar mig eftersom jag alltid ansett att det är upp till mig att skapa det jag vill. Men det har också inneburit att mitt ansvar omfattat även alla andra som på något vis var inblandade i det jag hade ansvar för. Att lösa andras problem, det var mitt ansvar. Belöningarna för det har varit många och stora, men priset för ”framgångarna” har samtidigt varit högt.
Nu har jag även där skapat en ny berättelse. Jag inser att jag duger som jag är. Jag kan inte rädda hela världen, och jag kan leva med det och glädjas åt det jag kan göra. Jag behöver inte få andras bekräftelse för att inse att jag duger. Jag tar gärna emot den men det stärker inte min självbild, lika lite som att frånvaron av bekräftelser sänker den.
Jag har nu egentligen bara en berättelse kvar att ändra på. Jag vet att jag kan skriva, men min berättelse säger mig att jag inte kan skriva skönlitterärt. Jag håller just nu på att skriva om den berättelsen, och eftersom jag vet att det går att ändra på alla berättelser så…
En klok politiker, ja även de är kloka, och framför allt en som jag har stort förtroende för, uttryckte sig så här i en aktuell debattartikel i en fråga som kräver mod att ta tag i, se länk nedan: I varje politiskt förtroendevalds grunduppdrag ligger en tydlig order: ”Gå dit det gör ont. Stå kvar där för att söka lösningar.” Min text handlar i sig inte om just den fråga som artikeln handlar om, även om det är en artikel jag rekommenderar alla att läsa, och jag instämmer i det som skrivs, men citatet ovan från artikeln har ett budskap som är viktigt för oss alla.
Det här agerandet som beskrivs i citatet önskar jag att varje människa i allmänhetens tjänst, oavsett politiker, offentlig tjänsteperson eller i andra offentliga roller skulle våga ha som ledstjärna i sitt ”maktutövande”. För det är faktiskt en form av makt att sitta i någon form av offentligt beslutande funktion, och det kommer att göra ont ibland när det handlar om att ta tag i, och ta ansvar för, de frågor i tjänsteutövningen som behöver lösas.
I och för sig är väl det här något som alla människor borde se som sin uppgift i ledarskapet över det egna livet, som förälder, i yrkeslivet och andra faser där vi ställs inför uppgifter som kräver vår insats och vårt ansvar. Att ta beslut, genomföra förändringar trots att det gör ont. Söka lösningar på de problem som livet möter oss med. Förändra livssituationen om den nuvarande inte är sund eller fungerande på annat sätt.
I slutänden handlar det om att ta ansvar för hur en persons agerande påverkar det egna livet eller omgivningen. Oavsett om det handlar om att styra landet eller en kommun politiskt, att fatta tjänstemannabeslut på olika nivåer, att vara förälder, som chef och ledare men kanske främst som en egen självständig individ. Att inte gömma sig bakom ”Nånannanismens” förödande pacificerande ideologi om offerrollens maktlöshet. Bli inte ett redskap i någon annans strategi i dennes sökande efter makt och framgång. Stanna inte i en roll, politisk, yrkesmässig eller social som går i strid med de egna värderingarna, moralen eller är skadlig på annat sätt. Att bli kvar i en sådan yrkes- eller livssituation är ett svek inte bara mot det egna livet utan även mot alla som på olika vis påverkas av ett sådant agerande.
Gör i stället en egen variant av det som den kloka politikern låter sig styras av, och gör det till din egen ledstjärna i livet: I mitt grunduppdrag som människa med ansvar för mig själv och min omgivning ligger en tydlig order: ”Gå dit det gör ont. Stå kvar där för att söka lösningar, och lita på att lösningarna alltid finns där.”
”Jag har sagt upp mig”. Det blev tyst i köket där i det nybyggda huset där vi bodde. En familj på fem personer, varav tre barn i åldrarna tre till nio år och där den yngsta krävde omsorg och tillsyn dygnet runt, och där inkomsten därför bestod av en enda lön, min. Den var visserligen väldigt bra men kostnaderna var höga, bland annat med låneräntor som då hade passerat tvåsiffrigt, och ibland fick räkningarna hanteras uppifrån och ner, äldsta obetalda först, och månadsbudgeten gick inte alltid ihop.
”Ok, vad har du tänkt att göra nu då?” Frågan ställdes med en röst som innehöll både rädsla och kanske lite irritation. ”Jag har ingen aning”, blev mitt svar, och precis så var det. Sett ur ett praktiskt perspektiv kan det nog ses som ogenomtänkt och ansvarslöst. Att som ensam familjeförsörjare ställa sig utan inkomst och utan ett nytt alternativ, så gör man egentligen inte. Men jag har aldrig kunnat följa något annat än min egen inre känsla, värdegrund och moral. Pengar och andra praktiska aspekter har aldrig varit vare sig mina drivkrafter eller målsättningar.
Tro inte att jag nonchalerar dessa aspekter, och jag har själv fallit för egots lockelser vid några tillfällen, men det har då lärt mig att inte dagtinga med min hälsa, min moral eller mina värderingar. När jag i stället har följt signalerna som dessa gett mig så har mina beslut i och för sig utåt kunnat ses som både ogenomtänkta och ansvarslösa men faktum är att vid varje sådant tillfälle, ja det har skett flera gånger sedan det jag beskriver ovan, har en lösning kommit som inneburit ett lyft i livet, exempelvis i den ekonomiska situationen.
Varje gång jag lyssnat, och vågat följa det man kallar för magkänslan, så har livet tagit ett positivt steg framåt, även om det initialt sett ut att vara ett dumt beslut. Vid några tillfällen har jag alltså låtit den andra delen, egot, styra och lockats av både pengar och smicker. Det har varje gång slutat illa.
Så. även om det känns svårt, lita på känslan. Gör som refrängen i den gamla schlagerlåten. Lyssna inåt och lita på att svaren finns där. Jag har gjort det och insett att när jag lyssnar på hjärtat blir det rätt, när jag lyssnar på rösten som ropar i mitt huvud brukar det inte sluta så bra.
Den fjärde april kom huset. Fem dagar senare kom du. Dålig tajming, ja visst. Men familjen bestod redan av fyra personer. Jag, din mamma och dina två bröder, och lägenheten var redan för liten, och när drömtomten dök upp var det inte mycket att fundera på, dessutom visste vi inte då, när allt bestämdes ett år tidigare, att du skulle komma. Att tajmingen sedan skulle visa sig vara, inte bara dålig utan rent av, katastrofal visste jag inte den fjärde.
Lastbilar fyllda med väggblock och byggmaterial. En mobilkran för monteringen och tvåtusen kronor i timmen. Grunden var redan på plats sedan en tid tillbaka. Golvbjälkar justerades på rätt plats, ytterväggar restes och takstolar lyftes på, allt gick enligt plan. Nu stod det ett skelett i trä där. Ett skelett som skulle kläs både utvändigt och invändigt i trä och andra material. Som sedan skulle få sitt inre fyllt av levande och pulserande organ, vår familj. Att levandegöra detta skelett var nu min uppgift, jag skulle göra huset klart på egen hand. Tre månaders semester, komptid och tjänstledighet. Så var planen. Sen sprack planen. Det berodde inte på det snöblandade regnet och den hårda vinden som kom samtidigt som du.
Jag ligger på takstolarna och spikar råspont för att så snabbt som möjligt få huset tätt. Så här tidigt på våren, vi var i början på april, kan vädret vara både sommarlikt såväl som full vinter. Nu var det något som mest liknade det senare. Den blivande grannen kommer och ropar att jag måste åka hem, att det är dags nu. Jag uppfattar knappt vad han säger i vinden. Det här var före de mobila telefonernas tid och grannen hade blivit vår kanal så här i höggraviditetens tid. Knappt ett dygn senare kom du. En förlossning som gick bra och dina bröder hade fått en välskapt och frisk lillebror. Eller…? Svaret kom till oss redan nästa dags morgon.
Efter förlossningen åkte jag hem för att berätta för dina bröder. I min iver att få taket på huset klart tänkte jag också hinna med att få på de sista råspontluckorna. Det är varken kul eller enkelt att balansera på snötäckta takstolar i halv storm, men huset måste bli tätt. Samtidigt kände jag en glädje, men kanske främst lättnad, över att allt gått bra och att du nu var en del av vår familj. Nästa morgon väcktes jag av att telefonen ringde. Det var din mamma. Vi hade kommit överens om att jag skulle komma till sjukhuset efter lunch. Det var sagt att ni eventuellt skulle kunna åka hem då. Det samtalet förändrade precis allt….
När maktlösheten, ilskan, frustrationen kryper in genom skinnet och sätter sig i varje cell. När rädslan, oron och sorgen blir en del av vardagen. När känslan av otillräcklighet färgar hela upplevelsen av den egna personen. I dessa stunder minns man den lilla och osäkre och det är svårt att vara den vuxna människa som inte känner att otillräckligheten blivit en del av personligheten.
Despoter, diktatorer, presidenter och generaler ute i den vida världen. Eller byråkrater och helt vanliga människor i vår närhet som säljer sina tjänster till högstbjudande, oavsett vad. Känner dessa individer sig otillräckliga? Kanske, kanske inte. De har nog en förmåga jag saknar: Att först och främst se till den egna vinningen.
Jag känner mig otillräcklig. När jag ser människor misshandlas av despoter, diktatorer, presidenter och generaler, eller byråkrater och helt vanliga människor i vår närhet som säljer sina tjänster till högstbjudande, oavsett vad, är det något inom mig som säger att jag måste rätta till det som är fel. När jag inte klarar det kommer alla känslorna. Jag vet att jag gjort allt, men det räcker inte. De andra lyssnar inte. En del vill inte, en del törs inte, en del bryr sig inte om sanningen, verkligheten, de sätter på sig både ögonbindel och hörselkåpor och bara går framåt. Jag funkar inte så. jag kan inte titta åt andra hållet eller slå dövörat till. Jag kan inte se orättvisorna och bara gå vidare, jag måste rätta till dem, jag måste rädda den som blir trampad på.
När man inte räcker till är det lätt att minnas den lille och osäkre. Den lille och osäkre som sedan växte upp med ett uppdrag: Att rädda alla som misshandlas av despoter, diktatorer, presidenter och generaler, eller byråkrater och helt vanliga människor i vår närhet som säljer sina tjänster till högstbjudande, oavsett vad. Men den lille som växte upp och känner att han inte räcker till för sitt uppdrag, kommer ändå aldrig att sluta försöka. För han vill aldrig bli som de som valt den andra vägen, för först då skulle han vara misslyckad…
Ibland tänker jag med lite vemod tillbaka på den tid då vi hade en rättighetslag som hette LSS och som faktiskt, i princip, fungerade som den var tänkt. Vi har fortfarande samma rättighetslag, och den heter ännu LSS, men är inte längre fungerande så som den var tänkt.
Foto Henrik Hansson
Vi behöver inte backa bandet allt för långt för att kunna minnas den tiden, ett drygt decennium räcker. Det fanns även då en hel del utmaningar men med kunskap, fakta och saklig dialog med Försäkringskassan och kommunala förvaltningar och politiska nämnder gick det oftast att få till ett beslut som låg i fas med individens behov. Vad som hänt sedan dess är alla som är beroende av LSS väl medvetna om. Faktiskt behov, kunskap om lagar och regler och försök till dialog är inte längre relevanta aspekter i kampen för den rätt till stöd och omsorg som den som omfattas av lagen har.
Förutom när det gäller Försäkringskassans ”framgångsrika” strategi att uppfylla sitt uppdrag om ekonomiska besparingar som givits av myndighetens huvudman, vid var tid sittande regering, så har landets kommuner slagit in på en helt ny stig när det gäller att möta de funktionsnedsattas behov och rättigheter. Det är en direkt konsekvens av statens, Försäkringskassans, strategi att lämna över ”Svarte Petter”, de funktionsnedsatta och deras behov och medföljande kostnader, till kommunerna.
Jag backar bandet till den tid då kommunerna ännu tog sitt ansvar och fanns där som skyddsnät och fångade upp de som kastades ut ur det statliga stödet. På den tiden togs omsorgsbeslut i de flesta kommuner på nämndnivå. Handläggare på förvaltningarna beredde ärendena och föredrog dem i nämnden som sedan fattade beslut. Det innebar även att ”jag” som sökande, eller ombud, hade rätten att delta vid nämndens beslutsmöte och kunde precis som handläggaren muntligt få framföra den sökandes situation och behov. Det medförde att beslutande i nämnden fick med sig hela bilden av den funktionsnedsattes livssituation, inte bara den formella utredningen som behovsbedömaren gjort. Dessutom grundade sig inte utredningen, eller det kommande beslutet, på minuträkning av de grundläggande behoven, det var helheten som avgjorde.
Men sedan ett antal år så har i princip samtliga kommuner övergått till delegationshantering av LSS-ärenden. Det innebär att ansvarig nämnd i princip helt saknar insyn i varken utredningar eller beslut. Det innebär också att sittande politiker i kommunfullmäktige, kommunstyrelser och nämnder som i nedstigande ordning ytterst, enligt kommunallagen, bär ansvaret, saknar kunskap och insikt i vad som sker på förvaltningsnivå. Politiken, och politikerna, har i princip abdikerat när det gäller sitt ansvar i dessa frågor och lämnat över detta genom delegation till förvaltningarna och dess tjänstemän. Politiken är numera delaktig enbart i att styra förvaltningarnas budget, utan relevant insyn i behovet av LSS-insatser i kommunen.
För den enskilde innebär detta att dörrarna till dialog numera är svåra att öppna. Politikerna hänvisar till delegationsordningen och skickar alla försök till dialog ”neråt” med motiveringen att de inte kan uttala sig om förvaltningens hantering och beslut då det skulle ses som politikerstyre. Förvaltningarna i sin tur hänvisar alla försök till dialog med att de arbetar utifrån kommunala riktlinjer som bygger på att rättssäkerheten ska garanteras, fastställda på politikernivå, och att ett beslut som man inte är nöjd med får överklagas till Förvaltningsrätt. Alla som är berörda av detta vet att det nog är lättare att vinna på lotto än att vinna mot en kommun eller myndighet i förvaltningsrätten, vilket även motparten är väl medvetna om.
Försäkringskassans, kommunernas och ytterst politikernas retorik, om att det handlar om rättssäkerhet och rättssäkra beslut när tusentals får sin omsorg omkullkastad, innebär i slutänden att det är den enskildes säkerhet vad gäller liv och hälsa som offras. I praktiken är det så att Försäkringskassan, kommunerna och politikerna är ute och tassar i de juridiska gråmarkerna när de pratar om rättssäkerhet. I alla de lagar: LSS, förvaltningslagen, kommunallagen, socialtjänstlagen som på olika vis reglerar de funktionsnedsattas rättigheter, finns det tydliga formuleringar som skulle ge en absolut majoritet av alla de som i dag nekas insats rätt till sådan, om dessa lagar tolkades till den behövandes fördel så som det gjordes under den tid då de funktionsnedsattas behov och rätt sattes främst. Tyvärr sker i dag tolkningarna ur ett annat perspektiv: Det ekonomiska perspektivet. I Försäkringskassans perspektiv är det främst att uppfylla det som regeringar uppmanat myndigheten att göra: Att spara pengar. I kommunernas perspektiv blir uppgiften att hantera det som blivit konsekvensen av Försäkringskassans ambition att leva upp till politikens besparingskrav. Det innebär att kommunerna får radikalt ökade ansökningar om insatser, nu när man sitter med ”Svaret Petter” i LSS-spelet, och att uppgiften blir matcha det med den minskande budget som politiken successivt givit. Hur gör man det? Jo, man minskar på det som kostar pengar, stödet till de funktionsnedsatta med motivering att man tar rättssäkra beslut.
Jag undrar hur stämningarna är i korridorerna och i fikarummen på de förvaltningar i våra kommuner som handlägger behovsbedömningar inför LSS-beslut. Fler och fler kommuner anlitar externa konsulter för att utföra dessa viktiga uppdrag. I takt med att konsulter utför behovsbedömningar tycks andelen avslag och indragningar av exempelvis personlig assistans öka markant.
En tydlig, och faktiskt ganska skrämmande, sådan utveckling visar Vansbro kommun just nu upp. Tidigare har kommunens egna behovsbedömare i ett par nu aktuella fall, i ett av dem under en tidsperiod av mer än ett decennium, beviljat assistans för de funktionsnedsatta dygnet runt. Beslut som sedan har utvärderats vid upprepade tillfällen med samma resultat: Den enskilde har rätt till assistans dygnet runt.
Men sen sker ett paradigmskifte: Konsulterna kliver in på arenan. Helt plötsligt, efter alltså mer än ett decennium i något fall, så slutar en assistansuppföljning inte i ett assistansbehov dygnet runt, inte ens bara dagtid, inte ens några timmar per dygn. Nej, det slutar i noll timmar. Ingen förändring har skett i de funktionsnedsattas situation vad gäller fysisk eller mental status. Ingen förändring i lagtexter, rättsvägledningar eller andra faktorer som i dagsläget skulle kunna motivera ett förändrat beslut. Det enda som skiljer avslagen från de tidigare besluten om assistans dygnet runt är den nya behovsbedömarens, konsultens, tolkning av lagar, praxis och framför allt de funktionsnedsattas behov.
När frågorna då ställs till ansvariga tjänstepersoner på förvaltningarna, samt till ytterst ansvariga politiker, om vad dessa totalt förändrade uppfattningar om den enskildes rättigheter och kommunens skyldigheter bygger på blir svaret att behovsbedömningarna alltid görs ur det rättssäkra perspektivet. Det måste innebära att eftersom inga lagar eller rättsprinciper förändrats sedan tidigare beslut om assistans dygnet runt blir slutsatsen att kommunen menar att tidigare behovsbedömare inte genomfört sina utredningar på ett rättssäkert sätt.
Det är i detta perspektiv som jag funderar över stämningsläget på kommunernas förvaltningar. Har alltså tidigare handläggare misskött sitt jobb, eller har det kommit in en konsult som ges mandat att utifrån ett annat uppdrag, kanske ett ekonomiskt sådant, underkänna sina ”kollegers” kompetens, omdöme och arbetsinsats. Oavsett om detta är fallet eller inte, vilket naturligtvis aldrig kommer att bekräftas av någon ansvarig, så blir kontentan att de tidigare handläggarna ”kastas framför bussen” när kommunen nu försvarar de dagsaktuella avslagen med att det alltid sker rättssäkra behovsbedömningar.
Det tragiska är att de handläggare som tidigare i många år beviljat assistans gjort det utifrån den självklara rätt som dessa individers funktionsnedsättningar och lagar ger dem. När man talar om rättssäkra utredningar så är det exakt det som varit grunden i de tidigare handläggarnas arbete. Att kommunen nu, med konsulthjälp, totalt vänder kappan när det handlar om att tolka begreppet rättssäkert är ett direkt slag i ansikten både på sin egen personal samt på de kommuninvånare som nu drabbas mycket hårt av detta.
