Konflikten
Thomas ser pojkens små, frågande och oförstående ögon framför sig. Känslorna de uttrycker är en förlamande tomhet som snabbt tar överhanden och maktlösheten Thomas känner är enorm och mycket smärtsam. Det är maktlösheten över att inte kunna förklara, att inte kunna styra, som växer i hans inre likt en okontrollerad lavin som rusar nerför sluttningen mot ödeläggelsens fullbordan. Den kväver allt i sin väg och lämnar efter sig ett tjockt täcke av katastrof som resultat av sin kraftfulla uppvisning. Allt detta ramas in av det röda blodet som, på grund av den djävulska och återkommande blödarsjukan, sprider sig runt pojken i samma takt som livet försvinner ur den lilla och utmattade kroppen. Rummet liknar snabbt mera ett slakthus under älgjakten än ett intensivrum på lasarettet.
Plötsligt blir allt stilla. Pojkens tillstånd stabiliseras och det verkar som om tiden stannar. Thomas befinner sig återigen i det välbekanta vakuum där röster hörs långt borta, allt som händer runt omkring i kaoset tappar betydelse och paniken känns lika intensivt verklig som de egna andetagen. Samma scenario uppstår varje gång detta trauma utspelar sig. Han känner sig mycket obekväm i de här situationerna, utan kontroll och utan möjlighet att ta kommandot över händelserna.
Det är mer än tio år sedan pojken föddes och Thomas och Maria har kämpat med detta kaos lika länge. Han är nu oerhört trött på att låta sitt liv så totalt begränsas och styras av ett sjukt barn. Irritationen och ilskan över detta tar sig alltmer uttryck i bitterhet. En bitterhet som riktas mot pojken; varför kom han just till mig, så olägligt och så orättvist, som en fullständig katastrof i livet. Bitterheten riktas också mot Maria, som han tycker ställer orimliga krav på honom, och mot i stort sett allt annat i livet. Han har ju viktiga saker, som att leda ett företag, att ägna sig åt i stället för att sitta instängd på ett sjukhus stup i kvarten och behöva ta ansvar för någon som ändå aldrig kommer att kunna förverkliga hans drömmar om ett barn att vara stolt över. Han reser sig upp och går stressad runt i rummet, sedan vänder han sig mot Maria och säger kort; ”Jag åker till kontoret, du får ringa om det händer något”
Maria, hans livspartner sedan snart femton år, ser trött och uppgivet efter honom när han går ut genom dörren och hon sitter ensam kvar vid sängen. Så har det varit många gånger under de senaste tio åren och hon reagerar knappt längre. Hon orkar inte ta striden för att få hjälp och stöd, utan behöver all kraft för sin och pojkens skull. Samtidigt förstår hon att Thomas, som trots allt är pojkens pappa, innerst inne lider och kämpar hårt med att hålla alla sina känslor under kontroll. Tidigare har hon försökt att få honom att öppna sig inför allt som händer, men har sedan en längre tid gett upp tanken på att få någon respons.
Thomas slår på mobilen i samma stund som han lämnar entrén till sjukhuset och displayen visar; Fjorton missade samtal och åtta nya meddelanden. Han har alltid irriterat sig på att inte kunna ha mobilen påslagen där inne. Ovissheten av vad som sker utanför sjukhuset stressar honom och innebär att han inte känner att han har den kontroll på saker och ting som han vill ha. Han suckar djupt och slår snabbnumret till telefonpassningen. Samma gamla vanliga frågor spelas upp och han bestämmer sig för att de får vänta tills han är på kontoret.
Ett av de missade samtalen känner han dock inte igen numret på och av nyfikenhet bestämmer han sig för att ringa upp det på en gång. Flera signaler går fram och han är precis på väg att avsluta uppringningen när en stressad röst hörs i andra änden; ”Svensson.” Det tar någon sekund innan han förstår att det är den nya produktionschefen som han anställde för en månad sen, en yngre förmåga som han uppfattat som väldigt kompetent och som det kändes rätt att satsa på. ”Jag kommer inte in idag” hör han den nyanställde säga, ”min pojke är sjuk och han behöver mig hemma nu.”
Thomas blir först tyst men säger sedan snabbt och med kraft i rösten: ”Det går inte. Vi har budgetgenomgång inför det nya projektet idag och jag måste ha dina uppgifter omedelbart.” Produktionschefen svarar omgående med tydlig och förvånansvärd skärpa i rösten: ”Han är faktiskt riktigt sjuk och min fru har ingen möjlighet att vara…” För ett kort ögonblick blixtrar en bild av Maria och pojken förbi i hans inre men Thomas känner hur ilskan stegras och han avbryter hastigt sin medarbetares förklaring. ”Jag trodde du förstod att det krävs ansvar och lojalitet för den här uppgiften. Ska du ha en plats i det här laget ställer du upp på våra villkor. Du får fixa barnpassningen på något vis och komma in så fort som möjligt.”
Han avslutar snabbt samtalet och känner en tillfredsställelse över att återigen ha kontrollen över tillvaron. Samtidigt upplever han den konstiga, krypande känslan av obehag som han så väl är bekant med, men innan han hunnit samla sina tankar kring detta ringer hans mobil igen. Han ser att det är Maria som ringer och trycker omedelbart av samtalet och tänker att han ringer upp henne när han kommer fram.
Bilen är som ett livgivande vattenhål i öknen för Thomas. Han upplever alltid en frihet när han kör och lyckas för det mesta fly undan från verklighetens utmaningar dessa stunder. I bilen styr han helt sina tankar och upplever en känsla av total kontroll. Ibland åker han en extra omväg för att skapa ytterligare lite andrum innan nästa prövning i livet ska antas.
Nu tänker han först att han ska ta den extra svängen men känner sig så uppjagad och stressad av hela situationen att han beslutar sig för att köra snabbaste vägen till kontoret. Väl framme går han från sin privata parkering framför entrén vid företaget och märker hur solen värmer från en himmel med mycket moln, men där den ändå hittar en lucka ibland. Han tänker att det är precis som med livet; mycket moln men trots allt lite sol då och då. I receptionen möts han av sin assistent med en lista på ytterligare samtal som väntar på hans åtgärder. ”De får vänta” säger han med otålig röst. ”Kalla in alla avdelningscheferna på en gång så får vi börja mötet före lunch. Assistenten ser på honom lite ansträngt och säger med osäker röst; ”Den nya, Svensson, ringde för bara någon minut sen, han verkade upprörd och sa att han slutar här. Det var något om sjukt barn och en förlegad människosyn med orimliga förutsättningar.”
Thomas stannar hastigt och ser på henne som om han inte förstår vad hon säger. Sedan vänder han hastigt om och skyndar sig in på sitt arbetsrum. Tänk att man kan ha så fel om vissa människor. Jag trodde han visste vad han ville och att han var att lita på, tänker han innan han omedelbart funderar på vilken av de övriga avdelningscheferna som är lämpligast att överta arbetsuppgifterna tills vidare, eller om han själv ska ta den rollen.
Budgetmötet löper på som vanligt. Han styr helt dagordningen och känner sig tillfreds med rollen som chef och ledare. Mitt under mötet kommer assistenten in och meddelar diskret att Maria söker honom och att det är viktigt. Irriterat och med en djup suck lämnar han rummet och tar telefonen med ett hastigt och stressat; ”Ja, jag är här.” Han hör Maria i telefonen; hon låter väldigt trött och han förstår att hon gråter stilla. ”Kan du komma hit, han mår inte bra nu och jag vet inte vad som kommer att hända.”
Frustrationen växer hos honom och han känner paniken stiga inom sig. Just nu har han inga möjligheter att välja. Budgeten ska in till styrelsen i morgon och det är hans ansvar att se till det. Dessutom är hela projektet hans skötebarn och kommer att bli den stora språngbrädan för honom uppåt i företaget. ”Jag har inga möjligheter att åka nu. Du vet ju att det brukar lugna ner sig efter ett tag. Jag kommer så fort vi är klara här.” Maria försöker igen få honom att komma men han avslutar samtalet med att be henne samla sig och återgår sedan till mötet.
Det har varit en lång dag men Thomas känner sig trots allt tillfreds med arbetet. ”Hade det inte varit för allt strul vid sjukhuset skulle jag ha mått riktigt bra” tänker han, men flyttar snabbt fokus mot budgeten igen. Den blev bra och han kommer att kunna presentera ett komplett underlag för styrelsen i morgon. Han känner tröttheten och tänker på att han måste få vila ut riktigt ordentligt innan morgondagens viktiga presentation och funderar på hur han ska lägga upp det så att han slipper en vaken natt på sjukhuset igen.
Han hinner inte klara ut någon plan för detta innan dörren till hans kontor öppnas och in kommer styrelsens ordförande tillsammans med en obekant person. Han ser förvånat på dem medan ordföranden hastigt drar fram två stolar till andra sidan skrivbordet. ”Det här är Alan Berger” säger ordföranden och visar på den obekante. ”Han är styrelseordförande i Berger & Berger. De har precis lagt ett bud på hela vår verksamhet och vi kommer att acceptera det vid en extra bolagsstämma ikväll. Det innebär att all produktion flyttas till deras anläggning i Norge och att vi kommer att avveckla här.”
Thomas tar emot resten av informationen som i ett töcken. Han uppfattar bara brottstycken men förstår att även projektet är nerlagt och att all personal kommer att bli uppsagd med omedelbar verkan efter styrelsebeslutet senare på kvällen. De bägge männen lämnar rummet och han sitter utmattad och chockad kvar vid bordet och bläddrar planlöst i en hög med tidningar som ligger där.
Samma gamla vanliga trams, tänk om det kunde skrivas något vettigt någon gång, tänker han, och blir samtidigt förvånad över sitt primitiva sätt att reagera på gamla tidningar i det här läget. I den stunden ser han ett kort som sticker ut från en av de tidningar han bläddrat i. Han tar tvekande upp kortet och ser en bild på ett barn i tioårsåldern med ett bedjande uttryck i ögonen. Ett uttryck som omedelbart och med kraft träffar honom rakt i hjärtat. Han håller andan och läser det som, med tydliga bokstäver, står skrivet under bilden:
”Tänk på att även i den största katastrofen finns ett syfte; ibland väl dolt. Ett syfte som Du kanske inte alls kan se och förstå när Du står mitt i din katastrof, men som kan visa sig vara det bästa som hänt dig. Tänk på att varje människa Du möter är olika. Även Du. Tänk på att varje människa Du möter är annorlunda. Kanske med en annan hudfärg, med ett annorlunda språk, med ett annorlunda utseende, med ett handikapp, med andra behov och värderingar, med ett annorlunda något… Tänk på att varje olika och annorlunda människa Du möter, en gång föddes naken med känslor, relationer och kärlek som enda utgångspunkt och behov. Sen kom livet… Låt inte det föra dig bort ifrån ditt ursprung och ditt verkliga syfte; känslor, relationer och kärlek”.
Thomas låter kortet falla ner i sitt knä. Långsamt och trött lyfter han blicken och ser ut genom fönstret. Solen har försvunnit bakom stora mörka moln. En rysning av obehag går igenom hans kropp och i samma stund ljuder mobilens SMS-signal. Meddelandet kommer från Maria och han knappar tafatt fram det och förstår omedelbart att allt är för sent. Displayens lysande bokstäver skriker lika högt som hans eget inre vrål av ångest, och tio års lagrade känslor exploderar med full kraft upp genom hela hans varelse;
”han har somnat för gott nu, det är över. Nu kan du ägna dig åt ditt liv i lugn och ro. (Han frågade efter dig precis innan han släppte taget, jag sa att du är hos honom när han vaknar); din Maria.”
Just i detta ögonblick inser Thomas att hans fight med livets verkliga projekt, sig själv, precis har börjat och att bönen hos de små, frågande och oförstående ögonen kommer att följa honom länge, mycket länge, på den resan.