När maktlösheten, ilskan, frustrationen kryper in genom skinnet och sätter sig i varje cell. När rädslan, oron och sorgen blir en del av vardagen. När känslan av otillräcklighet färgar hela upplevelsen av den egna personen. I dessa stunder minns man den lilla och osäkre och det är svårt att vara den vuxna människa som inte känner att otillräckligheten blivit en del av personligheten.
Despoter, diktatorer, presidenter och generaler ute i den vida världen. Eller byråkrater och helt vanliga människor i vår närhet som säljer sina tjänster till högstbjudande, oavsett vad. Känner dessa individer sig otillräckliga? Kanske, kanske inte. De har nog en förmåga jag saknar: Att först och främst se till den egna vinningen.
Jag känner mig otillräcklig. När jag ser människor misshandlas av despoter, diktatorer, presidenter och generaler, eller byråkrater och helt vanliga människor i vår närhet som säljer sina tjänster till högstbjudande, oavsett vad, är det något inom mig som säger att jag måste rätta till det som är fel. När jag inte klarar det kommer alla känslorna. Jag vet att jag gjort allt, men det räcker inte. De andra lyssnar inte. En del vill inte, en del törs inte, en del bryr sig inte om sanningen, verkligheten, de sätter på sig både ögonbindel och hörselkåpor och bara går framåt. Jag funkar inte så. jag kan inte titta åt andra hållet eller slå dövörat till. Jag kan inte se orättvisorna och bara gå vidare, jag måste rätta till dem, jag måste rädda den som blir trampad på.
När man inte räcker till är det lätt att minnas den lille och osäkre. Den lille och osäkre som sedan växte upp med ett uppdrag: Att rädda alla som misshandlas av despoter, diktatorer, presidenter och generaler, eller byråkrater och helt vanliga människor i vår närhet som säljer sina tjänster till högstbjudande, oavsett vad. Men den lille som växte upp och känner att han inte räcker till för sitt uppdrag, kommer ändå aldrig att sluta försöka. För han vill aldrig bli som de som valt den andra vägen, för först då skulle han vara misslyckad…