Jag sitter och sorterar bland gamla foton och papper som är lämnat efter mina farföräldrar och som blivit liggande i glömska i många år. Egenupplevda minnen från en barndom för länge sedan far förbi i takt med att bilder och dokument synas. Men jag får även ta del av mer allvarliga aspekter som ger mig en bild av min farfar som jag inte riktigt varit införstådd betydelsen av. En upptäckt som skapar respekt och ger mig förståelse för vart mitt eget driv, vad gäller tron att kunna påverka, och ambitionen i att skapa ett bättre samhälle vad avser de svagastes rätt och villkor, kommer ifrån.
Det jag hittat är ett utskrivet tal som hölls i fullmäktige för 25 år sedan. Ett tal som skrevs av en dåvarande nämndordförande som en slutlig konsekvens av ett inledande telefonsamtal mellan denne och min farfar. Talet handlar om situationen i Borlänge för de som redan då kallades fattigpensionärer.
Utan att gå in på detaljer i talet ser jag tydliga likheter med de utmaningar som än idag är uppenbara i vårt välfärdssamhälle, både lokalt och nationellt, och som kanske blivit än mer aktuellt och uppmärksammat nu i pandemitider, nämligen livssituationen och livsvillkoren för våra äldre.
I telefonsamtalet påpekade min farfar, som då i alla år varit en trogen partikamrat med nämndordföranden, vad konsekvenserna blir för honom som svårt sjuk pensionär, och många andra i samma situation, genom att samhället inte ser till att de äldre med sämsta ekonomiska förutsättningarna värnas. Den respons från nämndordföranden som följde på detta är både överraskande och omtumlande sett i ett nutidsperspektiv.
Telefonsamtalet fick nämndordföranden att omedelbart besöka min då 86-åriga farfar i hans hem. Besöket ledde till att talet skrevs som sedan lästes upp i talarstolen i fullmäktige. I det känslomässiga framförandet uppmanades fullmäktige att ta ett beslut om att stärka fattigpensionärernas ekonomiska villkor i Borlänge, vilket också skedde.
”Tänk att vi måste åka hem till en sjuk 86-åring för att förstå”, var en senare kommentar från nämndordföranden.
När jag ser på detta nu blir jag bekymrad. Dels över det faktum att det än idag finns äldre som saknar resurser för det mest grundläggande i livet, men även upplevelsen av att det verkar saknas en insikt i det politiska rummet hur konsekvenserna av politiska strategier och beslut i realiteten påverkar livet för bland annat våra äldre.
När satt en ledande politiker i exempelvis Borlänge kommun senast hemma hos en sjuk, men klok och livserfaren 86-åring, lyssnade på verkligheten och som en konsekvens av detta komma till insikt om vilket värde det finns där att hämta, ändra åsikt och därefter åka till fullmäktige och prestigelöst agera som den folkvalda representant för Borlängebornas bästa en kommunpolitiker är?