Varje morgon, när jag ser ut genom köksfönstret vid frukostbordet här i Kvarnsveden, ger mig den vita röken från pappersbruket information om hur vindarna blåser. Är det nord- eller sydvind? Blir det med- eller motvind på cykelpasset, eller blir det inget pass alls? Röken är även en signal om att livet här på vår planet tuffar på ytterligare en dag trots allt. Men snart får jag söka väderinformationen och livsinsikten på annat håll när röken från KP inte längre blir min morgonvy.
Jag har själv aldrig arbetat på Kvarnsvedens pappersbruk men har många minnen som kretsar kring ”bruket”. Jag minns när jag väntade utanför grinden på morfar när han skulle sluta skiftet på det pappersbruk som jag vet att han var stolt att tillhöra under ett helt långt arbetsliv. Än idag, när jag passerar kasernerna i Sjöberget, kan jag känna lukten av lut trots att det är mer än ett halvt sekel sedan jag och morfar gick bland de bruna pölarna i potthålen på de lutbevattnade grusvägarna på väg hem till mormor i ”ettankasern”.
Men nu är det sedan länge slut på de lutade vägarna och det är snart slut på hela KP-epoken. Tiderna förändras och vi med dem brukar det heta. Men när jag nu tar del av reaktionerna i debatten kring beskedet om pappersbrukets nedläggning väcks funderingar kring detta med tidernas förändring och hur vi människor hanterar dessa. Uttryck som svek, brist på ansvarstagande, utnyttjande, kortsiktiga beslut, osv hörs nu i debatten. Relevanta reaktioner eller inte?
Långt över ett sekel har Kvarnsvedens pappersbruk varit arbetsplats för väldigt många människor. Självklart har brukets ägare genom åren gjort avsevärda förtjänster och utan alla duktiga yrkesarbetare hade detta inte varit möjligt. Men det har ju även inneburit att väldigt många familjer i många generationer har erhållit sin försörjning innanför dess grindar.
Att en händelse som det vi nu står inför är omvälvande är självklart och kommer att innebära stora förändringar hos alla berörda, för samhället i stort såväl som för den enskilde. Men det är svårt att bortse från det faktum att det är ett ändrat beteende hos oss slutkunder som radikalt minskat Stora Ensos möjligheter att avsätta de produkter som produceras vid KP.
Många önskar att allt ska förbli som det alltid varit, men tillvaron fungerar inte så. Självklart ska Stora Enso nu ta det ansvar man har enligt lagar och avtal på samma sätt som jag vill tro att man hittills gjort i sin roll som arbetsgivare.
Om nu alla inblandade; Stora Enso, kommun, fack, anställda och övrigt näringsliv ser framåt och gemensamt arbetar för att ta nästa steg så tror jag på en ljus framtid där vi står och ser tillbaka på 2021 som ett år där talesättet ”förändring är all utvecklings moder” visade sig stämma också för Borlänge, även när pappersmaskinerna i Kvarnsveden stannat.