En mycket kär och klok vän fick mig att börja tänka på något som jag haft med mig länge, men som det är lätt att glömma bort i livets strider med sig själv, i våra relationer och med våra minnen. Vi lever ju alla med minnen. Minnen som skapar de berättelser om oss själva som sedan formar och styr oss. Kanske stämmer de minnesbilderna, kanske inte. Kanske är de sanna, kanske inte. Vi skapar våra liv genom de berättelser som vi bär på. Berättelserna om varför livet blev som det blev, kanske i berättelser om den lilla som vi en gång var. Är dessa berättelser vårt öde, eller kan vi skapa nya berättelser, kan vi var och en komma till en punkt när vi förstår att, Vänd Ditt Liv , inte bara är en fras. Vi kan alla göra just det, skapa nya berättelser och vända om, pröva nya stigar i livet, de finns där.
Personligen så vet jag att det går att skapa nya berättelser. Att lägga de gamla, irrelevanta och kanske osanna berättelserna åt sidan och skapa de nya, sanna och värdefulla. Jag har många gånger berättat om min sångkarriär. Den startade, och avslutades, under en och samma skoldag när jag var 11 år. Den berättelsen som det skapade höll mig tyst när det gäller sång i mer än 50 år. Berättelsen jag skapade beror på att en musiklärare fick mig att tro att jag inte kunde sjunga. Det blev min sanning i ett halvt sekel. Men under alla dessa år var det något inom mig som inte trodde på berättelsen, som ville ha en ny berättelse. Jag valde till sist att skapa den. I dag sjunger jag i en kör på en hög nivå. Min berättelse om min oförmåga att sjunga var inte sann.
Jag växte upp i ett hem där det, som i alltför många hem, fanns en dold missbruksproblematik. Jag tog mycket tidigt på mig rollen som medberoende och den som måste ta ansvar. Det var ungefär vid samma tidpunkt som min berättelse om min sångförmåga skapades. Min känsla av att ha ansvaret innebar att jag gick ut i livet med just den bilden av mig själv. Jag har ansvaret. Den berättelsen har gett mig mycket i livet, på gott och ont. Jag har oftast lyckats bra med det jag företar mig eftersom jag alltid ansett att det är upp till mig att skapa det jag vill. Men det har också inneburit att mitt ansvar omfattat även alla andra som på något vis var inblandade i det jag hade ansvar för. Att lösa andras problem, det var mitt ansvar. Belöningarna för det har varit många och stora, men priset för ”framgångarna” har samtidigt varit högt.
Nu har jag även där skapat en ny berättelse. Jag inser att jag duger som jag är. Jag kan inte rädda hela världen, och jag kan leva med det och glädjas åt det jag kan göra. Jag behöver inte få andras bekräftelse för att inse att jag duger. Jag tar gärna emot den men det stärker inte min självbild, lika lite som att frånvaron av bekräftelser sänker den.
Jag har nu egentligen bara en berättelse kvar att ändra på. Jag vet att jag kan skriva, men min berättelse säger mig att jag inte kan skriva skönlitterärt. Jag håller just nu på att skriva om den berättelsen, och eftersom jag vet att det går att ändra på alla berättelser så…