Peters Hus

Utöver en stark livsglädje och kraft av inspiration och hopp lägger sig en överväldigande känsla av uppgivenhet över mig med jämna mellanrum. En uppgivenhet som bottnar i trötthet, besvikelse, ilska och sorg. Jag vet vad den känslan grundar sig på men jag har inte hittat den rätta vägen för att hantera detta tillstånd, jag har hittills inte förstått hur det ska gå till.

Men jag tror jag förstår nu. Efter mer än 33 år börjar jag inse vad mitt, och väldigt många andras med samma livsförutsättningar, problem är, eller rättare sagt vad det är jag saknar. Jag behöver integreras. Efter 33 år i utanförskap behöver jag integreras in i samhället igen. Jag insåg det när jag läste lite officiella myndighets- och politiska beskrivningar kring vad som menas med Integration. Några exempel:

”Integrationspolitikens mål är att alla i Sverige ska ha lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter”.

”Integration kan ses som ett samhällsperspektiv som riktar fokus på sociala relationen mellan olika befolkningsgrupper och som handlar om människors rätt att ta del av samhällets resurser på ett jämlikt sätt”.

”En viktig grund för integrationen är idén om att alla grupper och människor ska ha en plats i samhället och kunna ta del av dess gemensamma resurser. Integrationsperspektivet utgår alltså från en norm som säger att det ska finnas så pass mycket förbindelser mellan olika sociala grupper så att samhället som helhet framstår som en enhet”.

Helt plötsligt kan livet och dess villkor förändras i grunden. Alla etablerade sociala relationer samt yrkesmässig- och ekonomisk plattform kan i ett ögonblick totalt omkullkastas och livet tar en helt ny riktning. Utan egen vilja eller eget val står man plötsligt inför fakta att tryggheten i livet inte längre finns där. Man har tvingats lämna arbete, sociala nätverk och ekonomisk trygghet. Man befinner sig hastigt i en helt ny miljö med förutsättningar som är totalt främmande. I den miljön talas ett språk, myndighetsspråket, som man inte förstår. Det råder en kultur, politik- och byråkratikulturen, som är främmande och skrämmande. Hela tillvaron har blivit en kamp för överlevnad samtidigt som människorna omkring inte kan förstå varför man inte anpassar sig, varför man inte är som alla andra. Varför man bara belastar.

För drygt 33 år sedan kastades jag in i ett utanförskap. Jag förstår det nu. Jag blev en anhörig, förälder till ett barn med svår funktionsnedsättning. Jag blev en flykting i samhället, jag blev ett problem, en belastning. Ett problem med en belastning som samhället inte försöker, eller vill, förstå eller hantera.

Under 33 år har ingen frågat mig hur min integration i samhället på grund av min nya påtvingade livsroll har fungerat. Inget integrationsprojekt har erbjudits mig för att jag ska ges rätten att kunna ”ta del av samhällets resurser på ett jämlikt sätt”. Ingen politiker eller myndighetsperson har frågat mig om jag, och den befolkningsgrupp jag tillhör, behöver hjälp via ett integrationsprojekt så att även vi ”ska ha en plats i samhället och kunna ta del av dess gemensamma resurser”. Ingen politiker eller myndighetsperson har försvarat de kostnader som mitt utanförskap grundar sig på genom att lyfta fram värdet i att tillvarata kunskapen som den ”kulturen”, mitt barns funktionsnedsättning och min erfarenhet som anhörig, tillför vårt samhälle.

Så jag efterlyser nu resurser i form av ekonomi samt vilja, empati, ödmjukhet och solidaritet hos politiker, myndigheter och allmänhet så att det kan startas integrationsprojekt där jag ges en chans att komma tillbaka in i samhället. Där mitt och min befolkningsgrupps utanförskap kan brytas och istället förvandlas till en tillgång i arbetet med att ”skapa förbindelser mellan olika sociala grupper så att samhället som helhet framstår som en enhet”. Ett integrationsprojekt som belyser, och skapar förståelse för, de anhörigas avgörande roll för att omsorgen om de svagaste i vårt samhälle överhuvudtaget ska fungera. Ett integrationsprojekt som avslutar bilden av anhöriga som orsak till bidragsfusk, som anledning att barn inte får utvecklas och som belastar samhället med stora kostnader.

Förresten, det kanske är bättre att inse realiteten och starta ett eget integrationsprojekt tillsammans med min befolkningsgrupp. Kanske vi ska bilda en konstsimgrupp eller starta en musikfestival. Kanske kan vi få några samhällsengagerade och altruistiska portalfigurer i kändisvärlden att i media, utan egensyfte, obs ironi, engagera sig i skapandet av en dokumentärfilm där utbrända, ångestfyllda, utblottade och desillusionerade anhöriga rehabiliteras och integreras med hjälp av konstsim eller musik in i vårt gemensamma samhälle. Kanske vill då, i uppmärksamhetens ljus, politiker och myndighetsansvariga synas stående på min befolkningsgrupps sida och stötta vår integration till värdefulla och jämlika medborgare med ”lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter”. Ja, lika rättigheter och möjligheter, inte bara skyldigheter.

Jag sitter och sorterar bland gamla foton och papper som är lämnat efter mina farföräldrar och som blivit liggande i glömska i många år. Egenupplevda minnen från en barndom för länge sedan far förbi i takt med att bilder och dokument synas. Men jag får även ta del av mer allvarliga aspekter som ger mig en bild av min farfar som jag inte riktigt varit införstådd betydelsen av. En upptäckt som skapar respekt och ger mig förståelse för vart mitt eget driv, vad gäller tron att kunna påverka, och ambitionen i att skapa ett bättre samhälle vad avser de svagastes rätt och villkor, kommer ifrån.

Det jag hittat är ett utskrivet tal som hölls i fullmäktige för 25 år sedan. Ett tal som skrevs av en dåvarande nämndordförande som en slutlig konsekvens av ett inledande telefonsamtal mellan denne och min farfar. Talet handlar om situationen i Borlänge för de som redan då kallades fattigpensionärer.

Utan att gå in på detaljer i talet ser jag tydliga likheter med de utmaningar som än idag är uppenbara i vårt välfärdssamhälle, både lokalt och nationellt, och som kanske blivit än mer aktuellt och uppmärksammat nu i pandemitider, nämligen livssituationen och livsvillkoren för våra äldre.

I telefonsamtalet påpekade min farfar, som då i alla år varit en trogen partikamrat med nämndordföranden, vad konsekvenserna blir för honom som svårt sjuk pensionär, och många andra i samma situation, genom att samhället inte ser till att de äldre med sämsta ekonomiska förutsättningarna värnas. Den respons från nämndordföranden som följde på detta är både överraskande och omtumlande sett i ett nutidsperspektiv.  

Telefonsamtalet fick nämndordföranden att omedelbart besöka min då 86-åriga farfar i hans hem. Besöket ledde till att talet skrevs som sedan lästes upp i talarstolen i fullmäktige. I det känslomässiga framförandet uppmanades fullmäktige att ta ett beslut om att stärka fattigpensionärernas ekonomiska villkor i Borlänge, vilket också skedde.

”Tänk att vi måste åka hem till en sjuk 86-åring för att förstå”, var en senare kommentar från nämndordföranden.

När jag ser på detta nu blir jag bekymrad. Dels över det faktum att det än idag finns äldre som saknar resurser för det mest grundläggande i livet, men även upplevelsen av att det verkar saknas en insikt i det politiska rummet hur konsekvenserna av politiska strategier och beslut i realiteten påverkar livet för bland annat våra äldre.

När satt en ledande politiker i exempelvis Borlänge kommun senast hemma hos en sjuk, men klok och livserfaren 86-åring, lyssnade på verkligheten och som en konsekvens av detta komma till insikt om vilket värde det finns där att hämta, ändra åsikt och därefter åka till fullmäktige och prestigelöst agera som den folkvalda representant för Borlängebornas bästa en kommunpolitiker är?

Varje morgon, när jag ser ut genom köksfönstret vid frukostbordet här i Kvarnsveden, ger mig den vita röken från pappersbruket information om hur vindarna blåser. Är det nord- eller sydvind? Blir det med- eller motvind på cykelpasset, eller blir det inget pass alls? Röken är även en signal om att livet här på vår planet tuffar på ytterligare en dag trots allt. Men snart får jag söka väderinformationen och livsinsikten på annat håll när röken från KP inte längre blir min morgonvy.

Jag har själv aldrig arbetat på Kvarnsvedens pappersbruk men har många minnen som kretsar kring ”bruket”. Jag minns när jag väntade utanför grinden på morfar när han skulle sluta skiftet på det pappersbruk som jag vet att han var stolt att tillhöra under ett helt långt arbetsliv. Än idag, när jag passerar kasernerna i Sjöberget, kan jag känna lukten av lut trots att det är mer än ett halvt sekel sedan jag och morfar gick bland de bruna pölarna i potthålen på de lutbevattnade grusvägarna på väg hem till mormor i ”ettankasern”.

Men nu är det sedan länge slut på de lutade vägarna och det är snart slut på hela KP-epoken. Tiderna förändras och vi med dem brukar det heta. Men när jag nu tar del av reaktionerna i debatten kring beskedet om pappersbrukets nedläggning väcks funderingar kring detta med tidernas förändring och hur vi människor hanterar dessa. Uttryck som svek, brist på ansvarstagande, utnyttjande, kortsiktiga beslut, osv hörs nu i debatten. Relevanta reaktioner eller inte?

Långt över ett sekel har Kvarnsvedens pappersbruk varit arbetsplats för väldigt många människor. Självklart har brukets ägare genom åren gjort avsevärda förtjänster och utan alla duktiga yrkesarbetare hade detta inte varit möjligt. Men det har ju även inneburit att väldigt många familjer i många generationer har erhållit sin försörjning innanför dess grindar.

Att en händelse som det vi nu står inför är omvälvande är självklart och kommer att innebära stora förändringar hos alla berörda, för samhället i stort såväl som för den enskilde. Men det är svårt att bortse från det faktum att det är ett ändrat beteende hos oss slutkunder som radikalt minskat Stora Ensos möjligheter att avsätta de produkter som produceras vid KP. 

Många önskar att allt ska förbli som det alltid varit, men tillvaron fungerar inte så. Självklart ska Stora Enso nu ta det ansvar man har enligt lagar och avtal på samma sätt som jag vill tro att man hittills gjort i sin roll som arbetsgivare.

Om nu alla inblandade; Stora Enso, kommun, fack, anställda och övrigt näringsliv ser framåt och gemensamt arbetar för att ta nästa steg så tror jag på en ljus framtid där vi står och ser tillbaka på 2021 som ett år där talesättet ”förändring är all utvecklings moder” visade sig stämma också för Borlänge, även när pappersmaskinerna i Kvarnsveden stannat.

Ibland kommer känslan av meningslöshet i kampen för rättvisa i olika sammanhang när otillräckligheten och maktlösheten blir allt för påtaglig. När fakta, sunt förnuft, empati och medmänsklighet väger väldigt lätt gentemot byråkrati, prestige och ett fyrkantigt samhällssystem.

Då kommer tankarna på en gammal, och troligtvis välkänd, skröna om den lille pojken som gick på stranden och kastade tillbaka sjöstjärnor, som spolats upp på stranden, i havet. Det må vara en skröna, men med ett symboliskt värdefullt budskap:

Det var den lille pojken som gick på stranden och såg tusentals sjöstjärnor som spolats upp på stranden. Han tog en av dem och kastade tillbaka den i havet. Sen tog han ytterligare en, och ytterligare en och kastade tillbaka dem i havet. Han fortsatte så en stund, och en man såg honom göra det. Mannen går då fram till pojken och säger: ”Varför håller du på med det här, det är ju bara meningslöst. Ser du inte att det är flera tusen. Att du kastar tillbaka några spelar ju ingen roll”. Pojken tar upp ytterligare en sjöstjärna och kastar ut den i havet, sen ser han på mannen och säger: ”Det spelar roll för den”.  

Så här känner jag när maktlösheten tränger sig på när jag inser att jag inte kan rädda alla som behöver räddas. Jag inser att det spelar en väldigt stor roll för just den enda jag för stunden kan försöka ”kasta tillbaka i havet”.

Efter en av allt för många, långa och intensiva dagar med möten i samhällets offentliga korridorer nedtecknas följande reflektion…:

Sök, och du skall finna. Så står det i den heliga boken bibeln.
Det skrevs för tusentals år sedan, lika relevant i dag.
Sök efter vägar att säga ja i den lagtext som styr och du finner dem.
Sök efter vägar att säga nej och du finner dem i samma lagtext.
Lagtexten heter LSS, där finns lagstöd både för att säga ja och nej.

Lagtexten heter LSS och den styr vissa människors livsöde.
De som söker i lagtexten bestämmer om de ska söka efter ett ja eller ett nej.
Har man de tilldelade budgetramarnas smala glasögon på sig söker man efter det ena.
Har man humanismens och empatins glasögon på sig söker man efter det andra.
Sök, och du skall finna. Så står det någonstans i den heliga boken bibeln.  

En mycket kär och klok vän fick mig att börja tänka på något som jag haft med mig länge, men som det är lätt att glömma bort i livets strider med sig själv, i våra relationer och med våra minnen. Vi lever ju alla med minnen. Minnen som skapar de berättelser om oss själva som sedan formar och styr oss. Kanske stämmer de minnesbilderna, kanske inte. Kanske är de sanna, kanske inte. Vi skapar våra liv genom de berättelser som vi bär på. Berättelserna om varför livet blev som det blev, kanske i berättelser om den lilla som vi en gång var. Är dessa berättelser vårt öde, eller kan vi skapa nya berättelser, kan vi var och en komma till en punkt när vi förstår att, Vänd Ditt Liv , inte bara är en fras. Vi kan alla göra just det, skapa nya berättelser och vända om, pröva nya stigar i livet, de finns där.

Personligen så vet jag att det går att skapa nya berättelser. Att lägga de gamla, irrelevanta och kanske osanna berättelserna åt sidan och skapa de nya, sanna och värdefulla. Jag har många gånger berättat om min sångkarriär. Den startade, och avslutades, under en och samma skoldag när jag var 11 år. Den berättelsen som det skapade höll mig tyst när det gäller sång i mer än 50 år. Berättelsen jag skapade beror på att en musiklärare fick mig att tro att jag inte kunde sjunga. Det blev min sanning i ett halvt sekel. Men under alla dessa år var det något inom mig som inte trodde på berättelsen, som ville ha en ny berättelse. Jag valde till sist att skapa den. I dag sjunger jag i en kör på en hög nivå. Min berättelse om min oförmåga att sjunga var inte sann.

Jag växte upp i ett hem där det, som i alltför många hem, fanns en dold missbruksproblematik. Jag tog mycket tidigt på mig rollen som medberoende och den som måste ta ansvar. Det var ungefär vid samma tidpunkt som min berättelse om min sångförmåga skapades. Min känsla av att ha ansvaret innebar att jag gick ut i livet med just den bilden av mig själv. Jag har ansvaret. Den berättelsen har gett mig mycket i livet, på gott och ont. Jag har oftast lyckats bra med det jag företar mig eftersom jag alltid ansett att det är upp till mig att skapa det jag vill. Men det har också inneburit att mitt ansvar omfattat även alla andra som på något vis var inblandade i det jag hade ansvar för. Att lösa andras problem, det var mitt ansvar. Belöningarna för det har varit många och stora, men priset för ”framgångarna” har samtidigt varit högt.

Nu har jag även där skapat en ny berättelse. Jag inser att jag duger som jag är. Jag kan inte rädda hela världen, och jag kan leva med det och glädjas åt det jag kan göra. Jag behöver inte få andras bekräftelse för att inse att jag duger. Jag tar gärna emot den men det stärker inte min självbild, lika lite som att frånvaron av bekräftelser sänker den.

Jag har nu egentligen bara en berättelse kvar att ändra på. Jag vet att jag kan skriva, men min berättelse säger mig att jag inte kan skriva skönlitterärt. Jag håller just nu på att skriva om den berättelsen, och eftersom jag vet att det går att ändra på alla berättelser så…          

En klok politiker, ja även de är kloka, och framför allt en som jag har stort förtroende för, uttryckte sig så här i en aktuell debattartikel i en fråga som kräver mod att ta tag i, se länk nedan: I varje politiskt förtroendevalds grunduppdrag ligger en tydlig order: ”Gå dit det gör ont. Stå kvar där för att söka lösningar.” Min text handlar i sig inte om just den fråga som artikeln handlar om, även om det är en artikel jag rekommenderar alla att läsa, och jag instämmer i det som skrivs, men citatet ovan från artikeln har ett budskap som är viktigt för oss alla.

https://www.facebook.com/share/p/19dvBfG1YP

Det här agerandet som beskrivs i citatet önskar jag att varje människa i allmänhetens tjänst, oavsett politiker, offentlig tjänsteperson eller i andra offentliga roller skulle våga ha som ledstjärna i sitt ”maktutövande”. För det är faktiskt en form av makt att sitta i någon form av offentligt beslutande funktion, och det kommer att göra ont ibland när det handlar om att ta tag i, och ta ansvar för, de frågor i tjänsteutövningen som behöver lösas.

I och för sig är väl det här något som alla människor borde se som sin uppgift i ledarskapet över det egna livet, som förälder, i yrkeslivet och andra faser där vi ställs inför uppgifter som kräver vår insats och vårt ansvar. Att ta beslut, genomföra förändringar trots att det gör ont. Söka lösningar på de problem som livet möter oss med. Förändra livssituationen om den nuvarande inte är sund eller fungerande på annat sätt.

I slutänden handlar det om att ta ansvar för hur en persons agerande påverkar det egna livet eller omgivningen. Oavsett om det handlar om att styra landet eller en kommun politiskt, att fatta tjänstemannabeslut på olika nivåer, att vara förälder, som chef och ledare men kanske främst som en egen självständig individ. Att inte gömma sig bakom ”Nånannanismens” förödande pacificerande ideologi om offerrollens maktlöshet. Bli inte ett redskap i någon annans strategi i dennes sökande efter makt och framgång. Stanna inte i en roll, politisk, yrkesmässig eller social som går i strid med de egna värderingarna, moralen eller är skadlig på annat sätt. Att bli kvar i en sådan yrkes- eller livssituation är ett svek inte bara mot det egna livet utan även mot alla som på olika vis påverkas av ett sådant agerande.

Gör i stället en egen variant av det som den kloka politikern låter sig styras av, och gör det till din egen ledstjärna i livet: I mitt grunduppdrag som människa med ansvar för mig själv och min omgivning ligger en tydlig order: ”Gå dit det gör ont. Stå kvar där för att söka lösningar, och lita på att lösningarna alltid finns där.”

”Jag har sagt upp mig”. Det blev tyst i köket där i det nybyggda huset där vi bodde. En familj på fem personer, varav tre barn i åldrarna tre till nio år och där den yngsta krävde omsorg och tillsyn dygnet runt, och där inkomsten därför bestod av en enda lön, min. Den var visserligen väldigt bra men kostnaderna var höga, bland annat med låneräntor som då hade passerat tvåsiffrigt, och ibland fick räkningarna hanteras uppifrån och ner, äldsta obetalda först, och månadsbudgeten gick inte alltid ihop.

”Ok, vad har du tänkt att göra nu då?” Frågan ställdes med en röst som innehöll både rädsla och kanske lite irritation. ”Jag har ingen aning”, blev mitt svar, och precis så var det. Sett ur ett praktiskt perspektiv kan det nog  ses som ogenomtänkt och ansvarslöst. Att som ensam familjeförsörjare ställa sig utan inkomst och utan ett nytt alternativ, så gör man egentligen inte. Men jag har aldrig kunnat följa något annat än min egen inre känsla, värdegrund och moral. Pengar och andra praktiska aspekter har aldrig varit vare sig mina drivkrafter eller målsättningar.

Tro inte att jag nonchalerar dessa aspekter, och jag har själv fallit för egots lockelser vid några tillfällen, men det har då lärt mig att inte dagtinga med min hälsa, min moral eller mina värderingar. När jag i stället har följt signalerna som dessa gett mig så har mina beslut i och för sig utåt kunnat ses som både ogenomtänkta och ansvarslösa men faktum är att vid varje sådant tillfälle, ja det har skett flera gånger sedan det jag beskriver ovan, har en lösning kommit som inneburit ett lyft i livet, exempelvis i den ekonomiska situationen.

Varje gång jag lyssnat, och vågat följa det man kallar för magkänslan, så har livet tagit ett positivt steg framåt, även om det initialt sett ut att vara ett dumt beslut. Vid några tillfällen har jag alltså låtit den andra delen, egot, styra och lockats av både pengar och smicker. Det har varje gång slutat illa.

Så. även om det känns svårt, lita på känslan. Gör som refrängen i den gamla schlagerlåten. Lyssna inåt och lita på att svaren finns där. Jag har gjort det och insett att när jag lyssnar på hjärtat blir det rätt, när jag lyssnar på rösten som ropar i mitt huvud brukar det inte sluta så bra.

Lyssna till ditt hjärta som vet vad du känner,

det finns ingen annan än du som bestämmer.

Lyssna till ditt hjärta du har allt inom dig,

det finns inte nån som kan ta det ifrån dig.

Den fjärde april kom huset. Fem dagar senare kom du. Dålig tajming, ja visst. Men familjen bestod redan av fyra personer. Jag, din mamma och dina två bröder, och lägenheten var redan för liten, och när drömtomten dök upp var det inte mycket att fundera på, dessutom visste vi inte då, när allt bestämdes ett år tidigare, att du skulle komma. Att tajmingen sedan skulle visa sig vara, inte bara dålig utan rent av, katastrofal visste jag inte den fjärde.

Lastbilar fyllda med väggblock och byggmaterial. En mobilkran för monteringen och tvåtusen kronor i timmen. Grunden var redan på plats sedan en tid tillbaka. Golvbjälkar justerades på rätt plats, ytterväggar restes och takstolar lyftes på, allt gick enligt plan. Nu stod det ett skelett i trä där. Ett skelett som skulle kläs både utvändigt och invändigt i trä och andra material. Som sedan skulle få sitt inre fyllt av levande och pulserande organ, vår familj. Att levandegöra detta skelett var nu min uppgift, jag skulle göra huset klart på egen hand. Tre månaders semester, komptid och tjänstledighet. Så var planen. Sen sprack planen. Det berodde inte på det snöblandade regnet och den hårda vinden som kom samtidigt som du.

Jag ligger på takstolarna och spikar råspont för att så snabbt som möjligt få huset tätt. Så här tidigt på våren, vi var i början på april, kan vädret vara både sommarlikt såväl som full vinter. Nu var det något som mest liknade det senare. Den blivande grannen kommer och ropar att jag måste åka hem, att det är dags nu. Jag uppfattar knappt vad han säger i vinden. Det här var före de mobila telefonernas tid och grannen hade blivit vår kanal så här i höggraviditetens tid. Knappt ett dygn senare kom du. En förlossning som gick bra och dina bröder hade fått en välskapt och frisk lillebror. Eller…? Svaret kom till oss redan nästa dags morgon. 

Efter förlossningen åkte jag hem för att berätta för dina bröder. I min iver att få taket på huset klart tänkte jag också hinna med att få på de sista råspontluckorna. Det är varken kul eller enkelt att balansera på snötäckta takstolar i halv storm, men huset måste bli tätt. Samtidigt kände jag en glädje, men kanske främst lättnad, över att allt gått bra och att du nu var en del av vår familj. Nästa morgon väcktes jag av att telefonen ringde. Det var din mamma. Vi hade kommit överens om att jag skulle komma till sjukhuset efter lunch. Det var sagt att ni eventuellt skulle kunna åka hem då. Det samtalet förändrade precis allt….

När maktlösheten, ilskan, frustrationen kryper in genom skinnet och sätter sig i varje cell. När rädslan, oron och sorgen blir en del av vardagen. När känslan av otillräcklighet färgar hela upplevelsen av den egna personen. I dessa stunder minns man den lilla och osäkre och det är svårt att vara den vuxna människa som inte känner att otillräckligheten blivit en del av personligheten.

Despoter, diktatorer, presidenter och generaler ute i den vida världen. Eller byråkrater och helt vanliga människor i vår närhet som säljer sina tjänster till högstbjudande, oavsett vad. Känner dessa individer sig otillräckliga? Kanske, kanske inte. De har nog en förmåga jag saknar: Att först och främst se till den egna vinningen.  

Jag känner mig otillräcklig. När jag ser människor misshandlas av despoter, diktatorer, presidenter och generaler, eller byråkrater och helt vanliga människor i vår närhet som säljer sina tjänster till högstbjudande, oavsett vad, är det något inom mig som säger att jag måste rätta till det som är fel. När jag inte klarar det kommer alla känslorna. Jag vet att jag gjort allt, men det räcker inte. De andra lyssnar inte. En del vill inte, en del törs inte, en del bryr sig inte om sanningen, verkligheten, de sätter på sig både ögonbindel och hörselkåpor och bara går framåt. Jag funkar inte så. jag kan inte titta åt andra hållet eller slå dövörat till. Jag kan inte se orättvisorna och bara gå vidare, jag måste rätta till dem, jag måste rädda den som blir trampad på.

När man inte räcker till är det lätt att minnas den lille och osäkre. Den lille och osäkre som sedan växte upp med ett uppdrag: Att rädda alla som misshandlas av despoter, diktatorer, presidenter och generaler, eller byråkrater och helt vanliga människor i vår närhet som säljer sina tjänster till högstbjudande, oavsett vad. Men den lille som växte upp och känner att han inte räcker till för sitt uppdrag, kommer ändå aldrig att sluta försöka. För han vill aldrig bli som de som valt den andra vägen, för först då skulle han vara misslyckad…