Ibland blir den självklara delen av livets resa, den som vi oftast värjer oss för, så plågsamt självklar och uppenbar. Alla ska vi sluta våra dagar i den form som vi nu kallar livet. När det inträffar omkring oss skakas vi om, och det är svårt att värja sig för det självklara ett tag. Sen rullar livet vidare och vi distanserar oss åter från det självklara.
Men någonstans inom oss inser vi ändå att det självklara gäller även just mig. När, var och hur? Det kan ingen veta, bara att det kommer att ske. För mig blev det så uppenbart nyligen när en mycket nära och kär vän, hastigt och alldeles för tidigt fick avsluta sin tid i den här livsformen. Jag kan bara tacksamt se tillbaka på allt vi delade: tankar, känslor, ord, tårar och väldigt många skratt. Jag är också tacksam över att jag hade möjligheten att sitta hos min vän i ytterligare ett samtal, hoppades inte att det skulle vara det sista, bara någon dag innan timglaset blev tomt.
Det samtalet gav mig så mycket. Min vän och jag hade många planer inför det fortsatta livet, tillsammans och var för sig. Nu är det bara jag som har möjlighet att genomföra mina planer. Det känns som att vårt sista samtal bekräftade för mig att det är dags att göra det nu, för i allas våra timglas, även mitt, rinner sanden ständigt ner och vi har ingen aning om hur mycket som återstår i det övre glaset där livet befinner sig. Förr eller senare rinner det sista lilla sandkornet genom den smala passagen och all sand har samlats i den tidlösa delen av vår resa.
Vad är då mina planer? Det handlar om ord, det handlar om musik, det handlar om att göra, inte planera att göra. Det handlar om att släppa taget om tvivel, behov av bekräftelser och att lyssna på den egna viljan att göra, inte på rösten som säger att andra kanske tycker si eller så. Jag har massor med texter liggande i väntan på sen. Ett sen där rädslan lämnat men som uppenbarligen inte har kommit än. Om man av någon anledning, troligtvis rädsla, inte gör något nu, utan tänker att jag ska göra det sen, är bara det att när sen kommer så är det återigen nu, fast sen. Eftersom jag sköt upp det jag inte villa gör nu, så kommer sen, när det kommer, återigen att vara ett nu där rädslan hindrar mig från att göra det jag egentligen vill. Invecklat, jag vet. Men livet handlar allt för mycket om att vi avstår från att göra det vi vill och behöver i nuet, genom att vi försöker lura oss själva att vi ska ta tag i det sen.
Jag börjar nu med att nyttja nuet genom att dela en text jag skrivit, Vår kärlek följer dig, och som legat i min ”låda” allt för länge. I dag tillägnar jag den min vän på resan över evighetens bro. Jag kan, ännu inte, komponera musik eller spela själv, så jag tar hjälp av den artificiella intelligensen när det gäller musik, det är min möjlighet att göra det nu och inte skjuta upp det med försvaret att jag ska göra det sen, måste bara lära mig spela först. Texten är min, men jag gör absolut inget anspråk på musik eller sång i den här inspelningen. Lyssna om du vill, om inte är det helt ok. Jag delar detta för att jag vill och för att ge min vän en hälsning på vägen.
Jag lägger även upp detta på min anspråkslösa hemsida petershus.se och kommer framgent att dela mer av mina tankar och ”Fakeinspelad” artificiell musik till mina texter där.