Peters Hus

Så begränsande, så hämmande.
Så skrämmande, så främmande.
Så skamfyllt, så skuldbelagt.
Den stora hemligheten.
Är den bara min?
Nej, den är inte bara min,
den finns hos oss alla.
Kanske bär du på den,
kanske bär din bästa vän på den.

Den stora hemligheten,
har dolt mig, som jag dolt den.
Har konsumerat mig, all tid,
så länge den varit hemlig.
Inte längre.
Nej, den stora hemligheten,
är inte hemlig längre.
Jag berättar, jag blottar,
och hemligheten dör.

En hemlighet som inte längre är hemlig,
har inte någon makt.
Då vinner jag kampen.
Då viker min rädsla undan.
Då lättar min sorg.
Då blir mina misstag värdefulla.
Då blir jag synlig, värdefull.
Nu, när panikångesten inte har någon makt,
eftersom den inte längre är hemlig.

Ibland upplever jag att det inte är vad som sägs, utan vem som säger det, som avgör om ett uttalande ska hyllas eller sågas. Framför allt tycker jag det blivit tydligt i den politiska debatten, och kanske särskilt då i flödet på sociala medier, och två separata händelser nyligen har accentuerat denna uppfattning hos mig.

Att uttrycka att invandrare som kommer till Sverige är människor med lågt intellekt är fullkomligt oacceptabelt och ska kritiseras högljutt. Så skedde också när riksdagsmannen Oscar Sjöstedt från Sverigedemokraterna sa:

”Vad säger ni om att i stället för att föra en migrationspolitik där vi attraherar människor med lågt intellekt, så för vi en politik där vi attraherar människor med högt intellekt”.

Uttalandet kom efter att en man från Afghanistan beviljats uppehållstillstånd då en psykologutredning visat att mannen har en lindrig intellektuell funktionsnedsättning. Detta har lett till en storm på sociala medier, bland politiska motståndare och krav på politikerns avgång har rests från flera håll.  

Att uttrycka att många nynazister är människor med bland annat mentala funktionsnedsättningar är likaså fullkomligt oacceptabelt och ska kritiseras högljutt. Så skedde dock inte när den socialdemokratiske lokale partiordföranden i Borlänge, Erik Nises, beskrev nazister i en ledartext i ett nationellt magasin som handlade om nynazismens utbredning:

”…knäppgökar, ett fåtal verkligt farliga män, men flertalet enbart sorgliga grabbar, många med mentala funktionsnedsättningar och/eller psykisk ohälsa, missbruk och usla uppväxtförhållanden.”

Den text där detta uttalande står har i stället för att kritiseras enbart mötts med gillande och hyllningar på sociala medier, samt med tystnad från politiska motståndare. För mig är bägge dessa uttalanden om att peka ut funktionsnedsatta i nedlåtande kopplingar till andra grupper helt oacceptabla, men den uteblivna kritiken i det senare fallet får mig att tro att det selektiva tyckandet baseras främst på vem som säger något, inte vad som sägs.

Frågan är dock större än att det handlar om funktionsnedsatta, nazister, invandrare, Socialdemokrater eller Sverigedemokrater. Det handlar om den enskilda människans rättighet, och skyldighet, att ta ställning utifrån vad som sägs och inte utifrån vem som säger det. Vi måste alla ta ansvar för de egna åsikterna och basera dem på egna värderingar. Förhoppningsvis överensstämmer dessa dock i stort med någon auktoritet som vi följer. Detta är framför allt viktigt när det handlar om de politiska auktoriteterna.

Den blinda lojaliteten som innebär att allt som den egna auktoriteten säger är sant, riktigt och oantastligt är en fara för demokratin. Demokratin bygger på att varje individs röst hörs, även mellan valen vart fjärde år. Att ifrågasätta den egna auktoritetens åsikt eller uttalande i enskilda frågor innebär inte att vara illojal eller svika. Det visar på integritet, styrka och en fungerande demokrati.

Yes, en lillebror. Fyraåringen ler med hela ansikten när han får reda på att han precis fått en lillebror. Fotboll, nu kan vi spela fotboll ropar han samtidigt som han försöker sig på en Brolinsk målgest som slutar med platt fall. Som nybliven farfar för andra gången ser jag på fyraåringen, samt fotot med lillebror som nyss plingade in på min mobil, med kärlek. Men förutom de varma känslorna snurrar även en känsla av oro inom mig.

Samma dag som lillebror föddes kom nyheten om hur skolorna i Borlänge genomgår ett stålbad för att komma tillrätta med den ekonomiska härdsmälta som råder. Tillsammans med beskedet om de dramatiska nedskärningar gällande personal kommer även larmrapporter från lärare på Domnarvets skola, den skola där fyraåringen om bara något år ska börja. Det larmet berättar om kaos med tretton orosanmälningar och nio anmälningar om kränkningar enbart i en klass under sex dagar. Det berättas om lärare som gråter och som behöver ha telefon i beredskap under lektioner för att kunna tillkalla hjälp.

Jag minns hur jag som föräldrarepresentant satt med i den grupp där skolledare, lärare, arkitekter, skolpolitiker och en nuvarande försvarsminister, dåvarande kommunalråd, diskuterade kring hur framtidens skolbyggnad i Domnarvet skulle utformas. Ett arbete som så småningom ledde fram till den fantastiskt fina skolbyggnad som vi ser idag. De diskussionerna berörde inte att skolan skulle behöva utformas för att lärare och elever i framtiden inte skulle riskera utsättas för våld och hot, och några diskussioner om rutiner för hantering av orosanmälningar och kränkningar fanns inte på agendan.

Men hur kunde det bli så som det nu är inom skolan i Borlänge?

Jag följer debatten i olika medier och inser att uppfattningen om orsakerna till problemen till väldigt stor del beror på vilken plattform det ses från. Ser man saken med ögon lite utanför den politiska majoritetens sfär så är det dock uppenbart hur ett långvarigt blundande för verklighetens bristande ekonomistyrning slutat i de konsekvenser vi nu ser.  

Jag läser återigen det som läraren på Domnarvets skola beskriver: ”Det här kommer att bli jävligt dyrt för Borlänge kommun när de här blir unga vuxna. Det är inga skattebetalare vi producerar här nu.”

Medan jag funderar på detta ser jag återigen på fyraåringen som redan har bytt om för fotbollsmatcherna med lillebror. Han talar också mycket om hur kul det blir när han ska börja på den riktiga skolan, att vara ett av de stora barnen.

Jag hoppas att vi då ser politiker och skolledare med förmåga att skapa en skola som är trygg och utvecklande och med förutsättningar att fostra välmående framtida Borlängebor som dessutom är stolta skattebetalare.

Jag hittade ett brev efter min farfar. Det innehöll en utskrift av ett tal som en nämndordförande höll i fullmäktige i Borlänge hösten 1995. Talet belyser något jag saknar idag, nämligen en direktkontakt mellan kommuninvånarna och lyssnande politiker som ger den enskilde möjlighet att vara delaktig och förändra, även om man är 86 år gammal. Det är med stolthet jag inser betydelsen av det min farfar då lyckades åstadkomma, och med sorg det faktum att han själv aldrig hann ta del av resultatet. Tyvärr inser jag idag hur lite som hänt på de gångna 25 åren vad gäller livsvillkoren för våra äldre och att min farfar med sin kunskap och vilja hade behövts även idag. Jag återger talet här:

”Herr ordförande, ärade fullmäktigeledamöter

I våras mötte jag Harald Karlsson vid ett möte i den HSB-förening där han bodde. Då kom Harald fram och ville ha ett, som han sa, allvarsamt samtal med mig. Samtalet rörde sig kring de försämringar som Landstinget planerade att genomföra genom att dra in det så kallade Rosa Kortet som bland annat innebar fri sjukvård.

I juni ringde Harald igen. Han var trött, arg och besviken. Ett inplanerat återbesök hos en specialistläkare för sin långt framskridna cancer skulle han inte göra. ”Jag har inte råd. Jag går inte dit förrän det rosa kortet återinförs.”

Dagen därpå gjorde jag ett hembesök hos Harald. Han var både glad och allvarlig. Han visade en noggrann budget han fört på en liten papperslapp. Det visade att alla siffror stämde och att det slutade med ett avsevärt underskott varje månad.

En del av våra pensionärer visste vad kommande beslut om försämrade pensionärsvillkor skulle innebära för deras ekonomi. Men de flesta kände inte till det. Harald visste. Situationen var lika för alla, men Harald var allvarligt sjuk.

”Förstår du! Jag går inte till doktorn. Jag har inte råd. Det är synd att det är så långt till nästa val”, fortsatte Harald på väg mot sin 87:e födelsedag i december.

Harald som slitit i Domnarvets Järnverk, förlorat ett öga i jobbet. Anställd åt Borlänge köping och kommun. Harald var säkerligen berättigad till socialbidrag. Men man uppmanar inte Harald eller hans kamrater att gå till socialen. Den generation som lagt grunden till det svenska välfärdssamhället, ett mönster för många andra länder. Jag återvände till stadshuset minst sagt slokörad.

Därefter inleddes ett intensivt arbete för att skapa ett stöd för att på ett enkelt sätt bistå den grupp bland våra pensionärer som hamnat i ett hopplöst ekonomiskt läge. Det är ett sådant stöd som Kommunfullmäktige nu ska ta ställning till.

Eftersom en enig omsorgsnämnd redan fattat beslut ringde jag upp Harald. ”Nu Harald är det på gång. Ditt besök hos specialistläkaren blir nog inget problem.” Tyvärr, Harald hann inte besöka läkaren. Han avled den 21 september.”

”Min dräng har också en dräng” eller ”Ju fler kockar desto sämre soppa”. Klassiska gamla ordspråk som blivit en alltför vanlig upplevelse i min tillvaro den senaste tiden. Framför allt i mina kontakter med den offentliga världen där myndigheter, stat och kommuner lämnar tydliga spår av detta ordspråk. Innan man hamnar hos den egentliga beslutsfattaren, om man över huvud taget når dit, går resan ofta via många drängar och kockar på vägen. Allt för ofta är det drängar och kockar utan mandat, vilja, mod eller förmåga att ta beslut och det innebär att viktiga frågor hamnar i ett ingenmansland och långbänk. Tyvärr gäller det även akuta och livsavgörande beslut för människors med svåra livsförutsättningar.

En konkret händelse som kanske inte i sig är av livsavgörande betydelse, men som för mig väldigt tydligt väcker dessa ordspråkstankar, är när jag läser om att det i Borlänge kommun anställts en ny Kulturchef. Inget konstigt i det i sig, men det finns några aspekter som förundrar mig.

Borlänge kommun står inför en uppenbar utmaning vad gäller den kommunala ekonomin, och beskedet från kommunledningen är att tuffa sparåtgärder är att vänta och att ”trappen ska städas uppifrån”. För mig betyder det att se över organisationen så att verksamheten drivs så effektivt som möjligt genom att ”städa bort” all icke nödvändig administration och byråkrati. Att i det läget anställa en kulturchef tycker jag känns märkligt.

Än märkligare blir det då det meddelas att den nya Kulturchefen ska vara direkt underställd Kulturchefen! Jag får inte riktigt ihop detta. Det finns alltså redan en Kulturchef i Borlänge kommun och det är uppenbarligen inte tänkt att den nyanställde Kulturchefen ska ersätta befintlig Kulturchef. Jag har mycket svårt att förstå tanken bakom detta samtidigt som det talas om att ”städa uppifrån”. Framför allt som mycket omfattande ”städning” just nu verkställs bland personal längre ner i den kommunala personaltrappan.

Kultur är absolut ett viktigt inslag i vårt samhälle, men än viktigare måste en kommuns kärnverksamhet som skola, vård och omsorg vara. Det kan inte vara så att dessa kärnverksamheter får backa, även om en organisatorisk åtstramning må vara nödvändig också där, samtidigt som nyanställningar genomförs till chefspositioner som redan är besatta. Det får inte byggas upp organisationer som skapar än mer administrativa och byråkratiska ”overhead-funktioner”.

Innan exempelvis kulturinslagen i kommunens ansvarsområde blir synliga för Borlängeborna behöver de baxas fram genom en omfattande politisk- och tjänstemannabaserad hierarki:  

• Kommunens inriktning och ekonomiska ramar fastställs av Kommunfullmäktige.
• Kommunstyrelsen leder och samordnar och är underställd Kommunfullmäktige.
• Kommundirektören är direkt underställd Kommunstyrelsen och har ett övergripande Sektor- och Tjänstemannaansvar.
• Sektorchef för Samhällsbyggnadssektorn är därefter underställd Kommundirektören.
• Fritid- och Kulturchef är underställd Sektorchef för Samhällsbyggnadssektorn.
• Kulturchef är slutligen underställd Fritid- och Kulturchef. 
• Därefter kanske Borlängeborna får ta del av själva kulturen i fråga.  

Kanske upplevs detta scenario, beskrivet ”in absurdum”, som enbart teoretiskt och i det löpande arbetet med detaljfrågorna följer det självklart inte hela denna hierarkiska gång. Faktum är dock att den fullständiga och övergripande ansvars- och beslutsorganisationen ser ut som beskrivet kring bland annat kulturfrågor i kommunen, vilket skapar en omfattande administrativ, och kostsam, hantering som riskerar att bli byråkratisk och trög. Framför allt gäller det den del som ligger under den politiska delen av organisationen. Den tjänstemannadel vars uppgift är att verkställa de politiska riktlinjerna inom de ekonomiska ramarna. Den del som man nu inom kultursektorn har utökat med ”Kulturchef nummer 2”.

Denna omfattande organisationsstruktur är inte unikt för just kultursektorn i kommunen, ej heller för Borlänge som kommun, men lika fullt så känns anställningen av ”Kulturchef nummer 2” anmärkningsvärd. Sett utifrån de faktiska ekonomiska förutsättningarna som just nu råder, och utifrån beskedet om att ”städa trappen uppifrån” som givits från kommunledningen, blir det signalpolitiskt förödande.

Den offentliga världen behöver komma bort ifrån gamla invanda organisationsstrukturer och inse att många drängar inte nödvändigtvis innebär att jobbet blir bättre gjort, och att soppan inte blir godare av att fler kockar står vid spisen.

Står här mitt i livets vimmel, tankar för mig bort,
till de dagar som förrunnit, alldeles för fort.
Nyss ett barn, ett barn med drömmar, allting var så sant,
ingenting var då omöjligt, inget berg för brant.
Var dag lära mer om livet, mer av livet se,
möta det som är oss givet, rädslan överge.
Barnets själ in i den lilla, den är ren och vit,
möter liv med fantasi och, oskuldsfull tillit.

Livet tar oss med på resan, ifrån då till grav,
barnet växte upp och snart sin barndom övergav.
Alla har vi vandrat vägen, stått vid vägens skäl,
valt att låta rädslan styra, framför barnets väl.
Sedan kommer åldern visa, att den kropp vi bär,
den vi till vår ungdom prisa, är blott en chimär.
Men du ska förstå och veta, allting är ett val,
inom dig jämt barnet lever, inuti ditt skal.

Så se nu tillbaks på livet, minns din barndoms skratt,
lev som när du var den lilla, varje dag som natt.
Där ska du då åter sjunga, med din rätta röst,
och ditt hjärta slår för din skull, djupt in i ditt bröst.
När du vågar möta barnet, som du glömde bort,
mörkrets tid du övervunnit, natten blir då kort.
Ge dig chansen, låt all glädje, strömma fram igen,
älska livet, det bejaka, var din bästa vän.

Sedan när du står vid porten, tacksam, stolt du är,
spåren som du lämnat efter, många andra lär.
Att ett liv kan ge så mycket, ger ett råd till dem,
lär att barnet i det inre, alltid har ett hem.
Detta är din lott i livet, med det högsta pris,
som är ditt att ge till världen, kärlekens bevis.
Ge dig chansen, låt all glädje, strömma fram igen,
älska livet, det bejaka, var din bästa vän

Mitt första maj tal handlar inte om att basunera ut att det är ”de” som är skyldiga, och därefter försäkra och lova att det är ”vi” som ska lösa allt. Ett sådant första maj tal är ju som vilket politiskt tal som helst, och det upprepar sig gång efter gång, år efter år.
Av vem som helst.
Som säger sig företräda allas våra intressen.
Det finns inget nu existerande politiskt parti, eller politisk ideologi, som kan förändra världen till den värld vi behöver i framtiden. Politiska partier och politiska ideologier har skapat den värld vi nu har. Är vi nöjd med det jobb de gjort?
Det är bara du och jag som individer, människor, som kan förändra världen. Kanske med politiska partier och politiska ideologier som grund. Men i så fall genom nya förändrade sådana, inte med de vi nu har.
Jag tror det var Einstein som påstås ha sagt: ”Vi kan inte lösa de problem vi skapat med samma tänkande som skapade dem”. Tyvärr är det den strategin allt för många med någon form av makt och inflytande tror på och nyttjar, och massorna lyssnar, följer, utan att tänka själv.
En dag som denna får vi med eftertryck höra att det är exakt så vi ska lösa problemen och skapa en bättre framtid. Med mer av det som skapade dem. Och motståndarna låter oss veta att det i stället är mer av deras lösningar som är svaret.
Nej, mitt första maj tal handlar om något annat. Det handlar om mig, som individ levande här på vår jord. Vad jag vill, och vad jag kan göra. Därför handlar det också om dig och det du vill och vad du kan göra. Du lever ju också här på vår gemensamma jord
Låter flummigt?
Absolut.
Men jag tror att det är precis det vi behöver nu. Lite ”flummighet”, om man vill kalla nya synsätt och tankar för flummighet. Flytta fokus från allt det vi tror är möjligt, allt det vi hittills sett som sanningar om hur allt ska vara, hur allt är.
Flytta fokus från mer och större. Från oss och dem.
Till vi.
Från, det går inte. Från, så är det inte, så har vi aldrig gjort.
Till, vi försöker, vem vet.
En klok och kär vän fick mig idag att inse att det inte är negativt att inte känna sig ”hemma” här i den tillvaro jag befinner mig i. Att inte hitta min plats i den kamp om positioner och makt som ständigt pågår. Att inte kunna hantera ett spel där det handlar om att bevaka de egna sanningarna, oavsett konsekvenser, för andra.
Det är inte negativt, det är ett tecken, signaler. Något händer omkring och inom mig och jag är öppen för det och på väg på en ny resa.
Vår värld befinner sig i en fas av stora förändringar på alla plan. Vi kan välja att acceptera dem, se dem som naturliga konsekvenser av att allt i vårt universum ständigt förändras, och hitta vår rätta plats i en ny förändrad, och bättre, framtid. Eller så väljer vi att fortsätta vår strid med ett ständigt förändrande universum. Detta är en strid som vi aldrig kan vinna. Vi har redan facit på den striden genom att inse att mycket av de utmaningar vi nu står inför, och mitt i, har sin grund i människans försök att få universum att anpassa sig efter våra spelregler. Att ständigt lösa uppkomna problem med mer av det som skapade dem.
Det är en väldigt enkel fråga och svaret borde vara självklart.
Är det självklart för dig?
För mig är svaret självklart. Därmed inte sagt att det är enkelt. Att följa det självklara svaret innebär samtidigt att gå en egen väg. Att inte följa strömmen. Det kan vara, är, en tuff och utmanande väg. Med många och starka krafter emot. Krafter som känner sig hotade av något de inte känner igen.
Men, som min kära vän belyser. Med självkärlek och självrespekt som ledord, kan man aldrig gå vilse på den vägen. Som svaret på den ständiga frågan om vem jag egentligen är inser jag nu att svaret är självklart:
”Jag är”.
Det innebär precis det.
Jag är allt det jag väljer att vara.
Även i en dramatiskt föränderlig värld.

Jag har valt att sluta mitt skal omkring mig, lämna spelet. Jag vill inte slåss på den scenen längre.
Spelet som handlar att rättfärdiga det orätta. Där jag i stället försöker rätta det orätta.
Men där de rättfärdigande är maktfulla och målmedvetna.
Och många lyssnar på de rättfärdigande. Alla de som blundar för det rätta, och tror.
Inte jag.
Reflektion.
Tystnad.
Stillhet.
Det behöver jag nu, så jag stänger dörren bakom mig. Till de rättfärdigande och de som blundar.
Jag kliver in i min kammare där jag kan andas, skriva, spela mitt spel. Det som handlar om musik, inte rättfärdigande av det orätta.
Jag stänger också den sociala delen av den digitala världen ute. Den värld som ständigt fyller mig med bilder, ord, tankar, känslor. Där sanningar och lögner blandas i samma verklighet.
Vad är vad?
Hur ska jag hitta min plats i tillvaron?
Vilsen i en tillvaro där jag känner att sanningar tappats bort.
En tillvaro där sanningar kommuniceras utifrån syften och behov. Inte utifrån att de är sanna.
Det är inte där jag hör hemma.
Men, jag vägrar att ge upp.
Jag skapar min egen tillvaro. Där sanningar styr.
Jag tror på sanningen som är. Inte de sanningar som konstrueras ur syften och behov.
Därför skapar jag min tillvaro. Med sanningar som kommer att höras.
Sanningar som kommer ur det sanna, som är.
Inte konstruerade för syften och behov.
För jag vägrar ge upp. Jag vägrar att blunda.

Att tysta en kritiker för att utöva makt
Att tysta en kritiker som sanningen sagt
Att tysta en kritiker för att alltid ha rätt
Är att missa chansen som kritikern gett

Chansen att lära av någon som vet
Chansen att lära en ny verklighet
Chansen att lära det rätta från fel
Att lära att makt inte är något spel

Ett spel som spelas där priset är högt
Ett spel som spelas där många försökt
Ett spel som spelas där makten till sist
I slutänden alltid sitt ansikte mist

Att stå bakom någon som styr med förakt
Att stå bakom någon som tystar med makt
Att stå bakom någon och låta allt ske
Det är att sitt ansvar och själ överge

Att tysta en kritiker och tro att allt tystnar
Att tysta en kritiker och tro andra lyssnar
Att tysta en kritiker och tro segern vanns
Är att missa chansen som hos kritikern fanns

Åt ett äpple nyss och blev helt plötsligt oerhört fascinerad. Tanken som slog mig var funderingen kring hur ett äpple blir till. Var kommer allt ifrån? Hur kan det bli ett stort rött vackert och saftigt äpple, med skal, fruktkött, äppelsaft, kärnor ur egentligen ingenting. Det börjar med ett träd som efter en kall vinter ser helt dött ut. Sakta kommer dock trädet tillbaka till livet och vi ser hur det först börjat grönska för att strax fyllas av vackra blommor. Därefter ser vi hur väldigt små knoppar bildas och som sakta växer för att bli det stora vackra röda äpplet. Eller kanske ett stort grönt vackert äpple.

Var kommer allt ifrån egentligen? Det jag tänker på är allt det som ett äpple består av. Vart kommer det ifrån? Allt det saftiga fruktköttet. Hur blir det till? Var kommer det som skapar den materian ifrån? Äpplet föds på trädet ur ingenting. Trädet får sin näring från jordens och solens energi. Hur ombildas den energin egentligen till ett äpple? Och varför just ett rött äpple på det ena trädet och ett grönt äpple på det andra? Var kommer de olika färgerna och smakerna ifrån? Från början finns ju inget spår av något äpple på träden, och energin de bägge träden får från jorden och solen är ju exakt densamma.

En filosofisk fråga, jag vet. Men för mig blir tanken lite svindlande. Den kraft som bildar äpplet ur det som förmedlas från jorden och solen, via trädet till äpplet, är ju inte fysisk i form av materia. När övergår det som skapar äpplet att gå från att vara icke fysiskt något till att bli materia. I det här fallet i form av ett stort saftigt äpple med skal, fruktkött, äppelsaft och kärnor?

Som sagt, filosofiskt, men tänk om det inte bara är äpplen som blir till ur ingenting, och ändå blir precis så perfekt som det är menat att ett äpple ska vara. Tänk om också jag är skapad ur ingenting och blivit precis så perfekt som det är menat att jag ska vara?