Är lagen ett golv eller ett tak?
”Vi måste förstå att lagen är ett golv, inte ett tak”. Så sa ett klokt kommunalråd en gång när frågan om kommunens strikta bedömning om en kommuninvånares behov av stöd av personlig assistans enligt LSS, Lagen om särskilt stöd till vissa funktionsnedsatta, var akut.
Det är exakt så det är, lagen är ett golv, men det avspeglas tyvärr inte i hur verkligheten generellt ser ut. En rättighetslag, som LSS, fastställer den nivå som myndigheten är skyldig att uppfylla. Däremot begränsar den inte myndigheten på något vis att i stället lyfta ett beslut om insats till en högre nivå, om behovet bedöms vara av sådan art, och som innebär att lagens grundläggande intention därmed efterlevs.
Tyvärr har utvecklingen blivit sådan att LSS successivt urholkats på grund av starkt ifrågasatta rättsfall som av Försäkringskassan tolkats på ett sätt som innebär att golvet blivit ett tak. Ett tak som dessutom på grund av dessa rättspraxis sänkts långt under den ursprungliga golvnivån som en gång var, och fortsatt är, den intention som lagstiftaren grundade LSS på.
Till dess att politiken återtagit huvudmannaskapet över Försäkringskassan och återupprättat LSS till att vara den starka rättighetslag den en gång var och som innebär att besluten som lutar sig mot lagen speglar de behov som den funktionsnedsatte har rätt till, så behöver varje enskild beslutsfattare på olika nivåer våga bryta nuvarande praxis att tolka det som sägs i en devalverad och sönderfallande LSS som ett tak.