Vem har makten över välfärden?
En kommunal förvaltningschef någonstans i Sverige får frågan om varför kommunen dragit in den personliga assistansen för ett gravt funktionsnedsatt barn. Svaret blir, förutom det vanliga att inga kommentarer görs i det enskilda fallet, att: ”För oss är det en självklarhet att följa regelverk och lagstiftarens intentioner”.
Det paradoxala är dock att de intentioner som lagstiftaren en gång lade som grund för gällande regelverk, och som än idag är de som lagen bygger på, inte på något vis överensstämmer med det som förvaltningschefens kommun, stor del av landets övriga kommuner samt Försäkringskassan idag grundar och försvarar sina avslagsbeslut med.
Man kan se den lag som reglerar rätten till personlig assistans som ett nät, ett finmaskigt skyddsnät, som ska fånga upp de som har behov av samhällets stöd på grund av funktionsnedsättningar. Det här nätet, lagen, vävdes för trettio år sedan och fungerade väldigt effektivt i många år. De funktionsnedsatta som hade behov av assistans fångades effektivt upp. I grunden är lagen densamma idag som när den skapades och borde fungera fortsatt effektivt. Men, något har hänt i takt med att åren gått.
Det finmaskiga och effektiva nätet är inte längre vare sig finmaskigt eller effektivt. Det har fått stora hål som gör att väldigt många, faktiskt de flesta, som ska fångas upp faller rakt igenom och landar ute i samhället utan den hjälp och stöd som lagen, vilken alltså än idag helt bygger på lagstiftarens ursprungliga intentioner, ger dem rätt till. Dessa stora hål har uppstått som en direkt konsekvens av ett antal mycket ifrågasatta rättsfall vars domar, som i många år inte bedömdes vara prejudicerande, blivit vägledande först efter det att Försäkringskassan givits tolkningsföreträde som en direkt konsekvens av politiska direktiv om besparingar. Successivt, i takt med att kostnader för personlig assistans överförts från stat till kommunerna som en följd av Försäkringskassans iver att uppfylla politikens besparingsdirektiv, har så även landets kommuner valt att anamma dessa tolkningar i strid med lagens intentioner.
Ansvaret för att lagen idag inte längre har den funktion som lagstiftarens intentioner en gång fastställde ligger helt hos det politiska etablissemanget. Detta på grund av ovan nämnda politiska direktiv till förvaltande myndigheter om besparingar som skapat en hantering som inte är i enlighet med lagens intentioner, passivt åseende på efterföljande konsekvenser samt oförmåga, ovilja, att vidta åtgärder för att korrigera dessa konsekvenser.
En yrkesfiskare, vars nät skadats och fått stora hål, kastar inte ut sitt nät i vattnet innan det är lagat. Fiskaren vet att nätet då inte längre har den funktion som är nödvändigt för att han ska kunna utföra sitt arbete. Han vet också att det är han som äger nätet som har ansvaret att se till att det blir lagat. Detsamma måste nu ske vad gäller lagen som reglerar de funktionsnedsattas rätt till stöd: Nätet, lagen, måste lagas, och det är den som ”äger” lagen som har ansvaret att laga den. Ägaren är den lagstiftande församlingen, riksdagen, och det är bara där som hålen kan lagas. Detta genom att återta ”makten” över assistansreformens intentioner via konkreta lagändringar som innebär att de domar som rivit upp de förödande hålen inte längre är relevanta. Innan det görs kommer förvaltande myndigheter, Försäkringskassan och landets kommuner, att fortsätta använda det trasiga och ineffektiva nätet och försvara det med att: ”För oss är det en självklarhet att följa regelverk och lagstiftarens intentioner”.