Peters Hus

I tider som dessa när det mesta ställs på sin spets och livets invanda rutiner inte längre är självklara ger det utrymme, och kanske känslan av nödvändighet, att reflektera över tillvaron.

Var befinner jag mig?

Hur har jag hamnat här?

Vart är jag på väg?

Jag tycker det är både inspirerande och lärorikt, men kanske någon känner det utmanande och lite skrämmande, att vända blicken inåt och ställa de här frågorna. Kanske kommer man fram till en insikt om att det är de egna valen och besluten som har tagit mig hit. Det har i och för sig varit många hinder på vägen som kan tyckas ligga utanför den egna möjligheten att påverka och som har haft stor betydelse i utvecklingen av livet. Så är det absolut. Men, i slutänden är det alltid de egna besluten som har avgjort konsekvenserna av dessa hinder för egen del. Det innebär ju att man har ansvaret för vart man hamnat, och vart man kommer att hamna, men ger även friheten att styra över det.

För min del inser jag efter en hel del reflekterande att jag varit ganska hård mot mig själv. I mina drömmar har det ständigt funnits mål och visioner om olika saker jag vill uppnå. När jag nu ser på mina egna prestationer och resultat så inser jag att det mesta av dessa mål och visioner har jag också uppnått men utan att ha tillåtit mig att inse det och ge mig själv kredit för det. Det beror på att mina referensramar som talar om när man uppnått något mål, bygger på premisser skapade av felaktiga paradigmer. Paradigmer som innebär att jag ställer allt i relation till yttre parametrar och att jag inte ser mig själv som värdig den framgång och de resultat jag uppnått. Som exempel är att jag alltid drömt om att vara författare. Problemet är att jag samtidigt skapat en bild av vad det innebär att personifiera denna roll, och den bilden har inte haft någon förankring inom mig när det gäller synen på mig själv. Författare, jag? Nej, inte än. Sen kanske, men inte nu….

När är man då författare? När jag tänker på det så inser jag att jag redan är författare. Kanske inte i den vedertagna definitionen av en författare som innebär att man ska vara publicerad i ett visst antal utgåvor innan man kan kalla sig författare. Problemet är att jag själv har internerat bilden av en författare som någon som sålt miljontals böcker och som sitter i TV-sofforna och får tycka till om saker och ting. Men jag har gett ut en bok, och fler manus finns skrivna. Jag skriver dessutom många olika texter i offentliga sammanhang.

Detsamma gäller egentligen alla de områden där jag har haft, har, målbilder om resultat. Företagande, entreprenörskap, som mentor och coach, förälder och kanske framför allt inom musik. När jag verkligen ser på dessa områden och min roll så inser jag att det jag förverkligat faktiskt innebär att jag nått många av mina mål inom alla dessa områden. Återigen kan jag konstatera att mina referensramar för vad framgång är inom olika områden bygger på paradigmer som inte är tillåtande. I grunden handlar det om att hela tiden bedöma egna prestationer i relation till yttre måttstockar. Måttstockar som hela tiden förflyttas framåt, uppåt, i takt med att jag når nya resultat. Det innebär att jag aldrig kommer att komma ikapp och kunna se mig själv som framgångsrik. Det finns ju alltid något, någon, som nått längre. Någon som är mer värdig, och trovärdig.

Men, den egna framgången handlar enbart om den egna prestationen. Prestationer som man konstant förbättrar genom personlig utveckling, utbildning, stärkt självbild, tillit och en attityd som i ens person, i agerande och i tankar, redan under resan dit avspeglar de resultat man strävar mot. På så vis kommer nivån på resultat och framgång snart motsvara de allt större och modigare målbilder och visioner man sätter upp. Detta oberoende av vad andra uppnått och oberoende av hur långt jag själv kommit i jämförelse. Med tydliga ärliga målbilder och visioner, konkreta handlingsplaner, fokus på det egna agerandet och tron på den egna förmågan är portarna öppna inom alla områden i livet….   

I mer än sextio år nu har jag utvecklat en personlighet med många egenskaper. Erfarenheterna under resan är oräkneliga och ovärderliga och den plattform jag nu står på känns orubbligt stabil. Dock har jag många funderingar och frågor som jag vill reda ut innan det är dags att göra bokslut. De handlar om mig själv och min resa här.

Jag har hunnit med det mesta i livet där både glädje och sorg, framgång och misslyckanden varit närvarande. Jag har byggt framgångsrika företag, stöttat och hjälpt hundratals människor i behov av förändring och utveckling, skapat en familj med barn som jag med omätlig stolthet ser stå tryggt och stabilt på egna ben.

Men, det finns som sagt en drivkraft i mig som inte blir nöjd med att enbart konstatera det som varit och sedan luta sig tillbaka. Därför driver nu entreprenören, projektmänniskan, konstnären (ja, jag har accepterat att han finns där), och framför allt den inre kraften, på och vill testa nya gränser.

Vad är möjligt att skapa i form av nya projekt, personlig utveckling, fysisk kraft och inre harmoni när man har passerat sextio år? Hur långt kan man nå så pass sent i livet? Nyfikenheten på det inspirerar mig oerhört mycket och jag vill ge det en chans för att se vad som är möjligt, men även för att kanske kunna inspirera andra att inse att det är aldrig försent.

Musik, skrivande och scenframträdande är områden som jag inte släppt fram fullt ut så här långt, faktiskt nästan inte alls. Ändring på det nu och det blir spännande att se hur långt det går att komma.

Entreprenörskap och business, både egen och som stöd till andra, har följt mig hela livet. Jag är inte klar där och jag ser med entusiasm fram mot att ta det ytterligare framåt.

Slutligen det som är grunden till allt: Den personliga utvecklingen. Själsligt, andligt och människans fulla potential. Det fascinerar mig oerhört att försöka lära och förstå så mycket som möjligt om den enskilda människan möjligheter i livet. Den resan har jag redan ägnat mycket tid åt och kommer med full kraft att fortsätta på den vägen. Dessutom vill jag testa min fysiska potential vid den här åldern.

Så, efter ett långt och framgångsrikt liv med främsta fokus på andras väl och ve är det dags nu att vända blicken mot mig själv och utforska vem jag egentligen är och vad jag är kapabel att skapa så här under sista tredjedelen av resan. Jag vill se vilka avtryck jag kan göra. Avtryck som både nu och i framtiden innebär att också andra männsikor, och världen som sådan, växer och utvecklas. Ser med oerhörd energi och positiv känsla fram mot den resan. Och till alla som funderar vad som hänt vill jag bara säga att det är lugnt, jag mår bara bra och ser fram mot det som ska komma. Till mig själv säger jag, när min trogna följeslagare på axeln vid namn Ego Jante skriker och ropar att jag måste tänka på vad andra ska tänka och tycka, ”So what, vad har jag att förlora. Jag har lyssnat på dig i sextio år nu, det räcker”.

Nej, inget att förlora. Däremot har jag allt att vinna, och det är upp till var och en att antingen nyfiket se på och kanske rent av inspireras att ta nya steg själv, eller skratta och ruska på huvudet och sen bara fortsätta på sin egen väg….   

”Tänk om jag vågade. Vågade ge uttryck för alla de ord som finns inom mig. Alla ord som visar vem jag är, ord som talar om vad jag vill, ord som talar om allt jag vet.

Tänk om jag vågade, med mina ord ge uttryck för alla tankar och känslor som finns inom mig. Då skulle jag låta orden berätta om mina största kärlekar och vad de har betytt för mig. Då skulle jag berätta om alla de människor som jag har omkring mig och som är värda att få höra vad de betyder för mig. Om jag vågade, då skulle de få höra de orden från mig.

Tänk om jag vågade, då skulle jag gestalta all den ångest som jag färgat mitt liv med, i stället för med kärlek. Ångest som lärt mig allt om livets verklighet, som lärt mig att uppskatta allt omkring mig, även ångesten. Ångesten som förklarar vad kärlek är, på samma sätt som mörkret förklarar ljuset.

Jag skulle berätta om mina drömmar som jag hållit inlåsta i mitt inre, drömmar som bara levt i mitt sinne och i mina tankar. Om jag vågade skulle jag låta dem få liv genom mina ord och bli till de barn som jag fått ansvaret att låta växa till verklighet i nuet och se dem fylla världen med skönhet. Jag skulle berätta om mina drömmar genom att skriva, att sjunga och att låta världen få ta del av allt jag är här för att dela med mig av.

Jag skulle berätta om, och stå för, min gudstro som ger mig styrka och vilja att leva detta liv till fullo, om min längtan att få lugn och ro i mitt sinne. Jag skulle berätta om mina fysiska, själsliga och mentala utmaningar och hur jag förträngt alla konsekvenser, bortom den fysiska utmaningen, som de medfört. Jag skulle berätta om hur jag inte delat detta med någon, om hur jag stängt ute alla från att ta del av min kamp.

Allt detta och tusen saker till skulle jag berätta om, om inte min rädsla stoppat mig. Jag skulle erkänna människors rätt att ta del av hur livet självt har lärt mig det rätta värdet. Jag skulle dela med mig av all den kunskap som jag har, alla de insikter som leder mig idag och all den trygghet jag har. En trygghet som är så grundläggande att inget som händer omkring mig, och det händer mycket, rubbar min livslust.

Jag skulle ta ställning, jag skulle göra min röst hörd på ett sätt som ger avtryck. Jag skulle bestämma mig för att inte låta livet förspillas till sådant som inte är värdefullt för mig och alla andra. Jag skulle låta min ståndpunkt lysa vägen för de svaga och utsatta, för de som behöver hjälp att leva ett gott liv.

Tänk om jag vågade, då skulle jag sluta med att bestämma mig för vad jag skulle göra om jag vågade. Jag skulle sluta med det och börja med att vara och att göra; bara jag inte var så rädd för att vara och att göra.

Tänk, sen när jag vågar, då ska jag berätta om vem jag är. Jag ska berätta om vad jag vill. Jag ska berätta om min trygghet och min glädje. Jag ska berätta för människor att jag älskar dem. Jag ska göra det sen när jag vågar.”

”Jag vet nu vad det var jag kände och ville förmedla idag. Dels när du frågade vad jag såg när jag ser mig själv, men även vad det är som gör att jag känner mig lite obekväm i våra samtal. Jag var och tränade ett hårt pass efter lunch, brukar klarna i tankarna då. Där insåg jag att det jag ser är ett litet barn som sitter ensam, uppkrupen på ett bord, i ett mörkt hörn. Barnet sitter med sina knän uppdragna mot ansiktet och armarna håller om benen. Ansiktet är nerböjt med pannan mot knäna och jag ser att tårarna sakta strömmar från det lilla ansikte ned längs benen.

Så ser jag mig själv när jag ser bakåt. Sen ser jag hur barnet sakta lyfter ansiktet, torkar tårarna, släpper taget om benen och sätter ner fötterna på golvet och reser sig upp. I samma stund som barnet reser sig och ställer sig på golvet förändras barnet till en vuxen, rakryggad man med ett ansikte som strålar av trygghet och glädje. Där ser jag mig själv när jag ser bortom barnet. Den här senare bilden är det jag känner innerst inne. Jag känner en kraftfull, trygg, stolt och kärleksfull person som även förmedlar detta till andra människor. En person som utan tvivel och förväntan på andras respons framträder på de små och stora scenerna i livet. Jag vet att det är detta som finns där inne…”

Livet är ett projekt, ett LIVSPROJEKT och drömmar, visioner och målsättning har alltid varit centrala för min del. Inför 2018 satte jag upp en hel del utmanande målbilder, inte nyårslöften utan konkret visualiserade mål uppbackade med tydliga handlingsplaner. Det var målbilder inom ett flertal områden som rejält utmanade mina trygghetszoner. Kort handlade de bland annat om att fysiskt skapa en hälsosam plattform och främst då via en rejäl viktnedgång. En annan bild var att under året ge ut en bok som säljs genom etablerade kanaler som exempelvis bokhandel. Ytterligare tuffa, utmanande och till synes ouppnåeliga mål var inom musikområdet. Dels att producera texter, som det i samarbete med musiker skapas originalmusik till, samt att jag själv skulle framföra det på scen inför publik. Ett annat mål var konkret att beträda en scen i något sammanhang inför mer än trehundra människor.

Nu har vi passerat ”deadline” för 2018 och befinner oss i alla möjligheters år 2019, och jag kan bara konstatera att mina ”orealistiska” mål för 2018 har med övertygande tydlighet uppfyllts. Viktminskningen under året uppnådde 17 kg, vilket med råge översteg mina mål. En konkret kostomläggning och regelbunden träning var vägen dit. Ett flertal av mina sångtexter har nu musiksatts av tre olika musiker och jag har själv framfört en av dem på en ”livescen” i form av sång. Andra texter framförs just nu av levande revy/show-aktörer på scen inför fullsatta salonger. En uppskattad fotobok där jag skrivit texter ligger på diskarna i bokhandeln. Som kronan på verket och kvitto på årets otroliga måluppfyllnad stod jag, ”fem-i-tolv” på själva nyårsafton 2018, på Maximteaterns scen inför en fullsatt salong. (Även om min roll där var sekundär så är det viktigt att förstå att de visualiserade målsättningarna gestaltas på många skilda sätt och på vägar man inte räknat med, och allt har ett första steg. Faktum är dock att jag stod där på en scen inför ca 300 människor som en direkt konsekvens av att en del av mina andra målbilder inför året uppfyllts…)     

Nu är vi framme vid de första blanka bladen i 2019-års bok. Vet du vad det ska stå i din bok? Jag har det fullkomligt klart för min del. 2018 bekräftade för mig med mycket stark tydlighet att saker och ting, här i det universum vi svävar omkring i, fungerar på ett sätt som är i fas med min tro. Vet jag VAD jag vill, vet jag VARFÖR det är viktigt och om jag sedan i konkret handling genomför det som krävs så kommer jag också att nå mina mål. I den processen kommer även mina HUR jag ska gå tillväga för att nå mina mål bli tydliga. Jag måste komma ihåg att det handlar om att tro och att agera, inte sitta med armarna i kors och tvivlande drömma om målen. Nej, skapa tydliga handlingsplaner, följ dem med disciplin och utvärdera ständigt att du är på rätt väg och korrigera omgående dina planer om du upptäcker att du avvikit från den rätta vägen. Gör det med en stark tro så är möjligheterna mycket stora att det blir verklighet.

Kom fram till VAD det är du vill uppnå/skapa/förändra i ditt liv genom att lyssna inåt och lita på att det du drömmer om är möjligt, utan att fastna i tvivel för att du inte förstår. Innan du sedan börjar fundera på HUR det ska kunna vara möjligt, vilket ofta är det första vi gör och beslutar oss redan där för att det inte går, ta reda på VARFÖR du vill uppnå/skapa/förändra det du vill. Det är så viktigt att du är säker på att det verkligen är du som vill detta. Först när du har planterat ditt VARFÖR djupt inom dig är det dags att börja ta tag i HUR du ska gå till väga för att nå ditt VAD, det du vill uppnå/skapa/förändra.

Som sagt, det här är min filosofi och tro på hur livet fungerar, du har säkert din egen. För mig har dock livet så tydligt visat att det är jag själv som styr var jag hamnar. Motgångar, hinder och annat som avbryter min resa kommer ständigt även i min väg. Ofta till synes oöverstigliga hinder orsakade av faktorer jag inte ser mig ansvarig för eller har möjlighet att påverka. Valet är då att inta offerrollen, bli bitter och konstatera att det inte fungerade och lägga mig ner och ge upp, eller också kan jag se över mina handlingsplaner och hitta alternativa, nya vägar, för att nå mitt mål. Jag är den första att erkänna att det inte alltid är enkelt, men alternativet att ge upp har jag övergett. Det är inte det som drabbar oss som hindrar utan hur vi förhåller oss till det som avgör. Är bara mitt innersta VARFÖR tillräckligt starkt så kommer jag alltid att hitta styrkan för att ta mig vidare fram till dessa nya vägar.

Efter allt det som hänt i mitt liv under 2018 så har nu följande två uttryck blivit som lite av ett mantra för mig: ”Än sen då” och ”Vad mer är möjligt”.

Än sen då ger mig trygghet i att inte lägga energi på vad andra ska tycka om mig, mina idéer och mina prestationer. Det betyder inte att jag inte lyssnar på, och respekterar, andras åsikter och råd, men jag låter alltid mig själv bedöma om det har någon relevans i min resa mot mina mål. Var medveten om att den kanske största ”faran”, förutom det egna tvivlet, är andra människors försök att, oftast i välvilja, prata oss tillrätta. ”Du” som läser det här kanske känner ett behov av att prata mig tillrätta? Vet du, det är precis det jag menar med ”Än sen då”. Jag kan inte avgöra vad det är hos ”dig” som gör att du inte tror på det jag säger. Jag har inte heller någon som helst ambition att övertala och jag respekterar till fullo ”din” åsikt men väljer att följa min tro och övertygelse som baseras på mina erfarenheter. Gör detsamma du också om du möter någon som vill tala dig tillrätta när du bryter mönster och förverkligar dina drömmar.

Vad mer är möjligt symboliserar just det att varken jag eller någon annan kan veta vad som verkligen är möjligt förrän allt är gjort för att nå målet. Låt oss istället bara förutsättningslöst testa och se hur långt det går att sträcka livets upplevelser, utan förutfattade meningar eller begränsande tankar. Jag har gjort det och är otroligt nöjd med att ha fått det bekräftat på så tydliga och fantastiska sätt hur universum och dess lagar fungerar. I alla fall för mig….

Mitt 2019 är redan klart och tydligt dokumenterat som en del i mitt livsutvecklingskoncept LIVSPROJEKTET. Mitt arbete med visualiseringar och handlingsplaner pågår där för fullt och jag ser med växande förtjusning fram mot att stämma av allt detta om exakt tolv månader, och jag är omåttligt nyfiken att ta reda på ”Vad mer är möjligt…”

”Jag klarar inte det här längre nu.”

”Vad sa du?” frågar hon samtidigt som vi lämnar akutrummet där vår son nu sover, djupt nersövd för att kroppen ska få så mycket vila som möjligt.

”Jag klarar inte det här”, sa jag lite högre nu. ”Alla år som vi har levt i det här. I ovisshet om hur länge han ska leva, utan att ens kunna förstå vad mitt eget barn verkligen känner, tycker eller tänker.” Jag slår näven hårt i väggen. ”Alla år utan att kunna hjälpa och trösta när tårarna strömmar nerför hans kinder. Inte ens veta varför. Om det fanns någon rättvisa skulle han inte behöva gå igenom allt det här lidande i sitt liv. Inte vi heller. Vet du vad jag hoppades på i natt, det är helt jävla sjukt, men vet du vad jag önskade då?”

”Nej, jag vet inte vad du önskade. Berätta för mig, men håll bara om mig först.”

Hon stannar och ställer sig framför mig med armarna hängande vid sin sida. Vi står mitt i korridoren utanför akutrummet. Det första jag gör är att reflexmässigt se mig om ifall det är någon i närheten, men det är bara vi två här. Jag ser på henne, en trött kvinna med ögon utan hopp, en kvinna som lider, en kvinna som jag älskar över allt. Jag vill vara den som ger henne tröst och trygghet. Jag skulle vilja säga till henne att allt är bra, att inget har hänt, att det är över nu. Jag vill ta henne bort från allt det här, men jag kan inte. Allt är inte bra, det har hänt, det är inte över än. Jag kan inte fixa det här åt henne, jag kan inte fixa det för min son. Jag kan inte ens fixa det här för min egen del.

Jag vet att hon vill att jag ska hålla om henne hårt, igen. Jag vill det. Varför går det inte? Någonstans under vägen har det vuxit upp en mur mellan oss. Jag vet inte när, eller varför. Den är outtalad, men finns där lika ogenomtränglig och separerande för oss som Berlinmuren en gång var för människor i Tyskland. Men kraften och viljan att återförena ett folk fick den muren att falla. Kanske vår mur också kan falla en dag så att vi kan mötas igen. Hon tar ett steg närmare mig, jag lägger mina händer över hennes axlar och drar henne försiktigt mot mitt bröst. Tvekande låter jag min mun möta hennes. Det blir ett hastigt möte mellan våra stängda läppar. En torr kyss som bekräftar att muren fortfarande står stadigt, som ett monument över vår outtalade separation.

Jag förstår att hon känner min oförmåga att ta henne till mig och hon vänder sig om, försiktigt och utan att visa sin besvikelse, och går fram till den slitna soffgruppen längst bort i korridoren utanför det lilla rum där vi sovit de senaste dygnen. Ett rum så trångt och instängt att det knappast skulle ha godkänts av djurskyddsmyndigheten som förvaringsplats för djur på väg till slakt, och definitivt inte som cell åt dömda brottslingar. Däremot ansett lämpligt för traumatiserade och trasiga anhöriga. En bunker på fyra till fem kvadratmeter med vitkalkade släta betongväggar, inget fönster eftersom det ligger mitt i byggnaden, och en inredning som enbart består av en ranglig och knarrande våningssäng och en pinnstol. Det finns inte ens en tavla på väggarna, däremot ett konstant susande dygnet runt från den ventilation som troligen hindrar oss från att kvävas. Enda ljuskällan i rummet består av en vit plastkupol över en alltför stark glödlampa som sitter mitt i taket. Det är antingen kolsvart eller bländande ljust i rummet, oavsett tid på dygnet. I den betonglådan har vi försökt att uthärda först en timme i taget, sedan en minut, slutligen varje sekund, när de vita väggarna krupit närmare och närmare och taket sakta har sänkts tills inget utrymme återstår. Där har vi väntat på beskeden om vår son ska överleva eller inte.

”Berätta nu”, säger hon när vi satt oss ner.

”När det blev som intensivast i natt och vi lämnade rummet var jag säker på att det var sista gången vi såg honom. Jag förstod att det var riktigt illa eftersom allt gick så fort och personalen knappt ens hann prata med oss.”

”Ja, så var det nog”, säger hon.

”När vi låg där i bunkern och väntade önskade jag att de skulle komma och berätta att de inte lyckats, att han inte klarade sig. Förstår du, jag önskade att han skulle dö.”

Återigen växer flodvågen av tårar upp inom mig. De strömmar med full kraft fram mot de dammluckor som reglerar flödet. Inga luckor öppnas den här gången heller, och själva fördämningen håller för trycket. Men på något vis måste trycket lättas.

”Helvete. Jag önskade mitt eget barns död. Man kan inte göra så, man får inte göra så. Säg, vad är det för fel på mig?” Det ligger några tidningar på bordet framför mig och i nästa ögonblick slår de hårt i väggen. Hon ser på mig. Tårar glänser på hennes kinder när hon reser sig upp och går och plockar upp de trasiga tidningarna. Hon ser ut som en liten flicka som blivit skrämd.

”Älskade, det är inget fel på dig. Jag hör hennes förtvivlan i rösten. ”Det är hela den här situationen som är fel. Det är inte ditt fel att han höll på att dö i natt. Det är inte mitt fel heller. Det bara är så här och det är inte mänskligt att kunna hantera det rationellt. Men snälla du, jag blir rädd när du blir sådär arg.”

”Jag är ledsen, jag vill inte vara arg men det äter upp mig. Jag vet bara att jag inte såg någon annan lösning i natt. Jag klarar inte att hantera att inte kunna hjälpa min egen son längre. Jag klarar inte att åka hem med honom en gång till och vänta på nästa kaos. Det måste få ett slut. När de kom i natt och sa att det hade lyckats, att blödningarna stoppats den här gången också, kände jag bara att jag ville skrika rakt ut; Varför då, till vilken nytta? Mer blod, mer smärta, mer maktlöshet? Jag ville bara springa bort från allt det här, glömma allt och bara fortsätta som om det aldrig hänt.”

Jag är helt tom och sitter med slutna ögon. Bilder av en ledsen och rädd liten pojke som tror att han förorsakat sin pappas besvikelse och sin mammas gråt far fram på filmduken innanför ögonlocken. En liten pojke som tycker att han sviker och som orsakar problem. Den lilla pojken, som burit sin skam och skuld hela livet, tror sig inte älskas av någon, vet att han inte älskas av sig själv. Hur ska då jag, som bär detta barn inom mig, kunna älska någon. Är det därför jag inte förmår att hålla om henne jag vill älska, är det därför jag önskar att min son skulle dö? Jag säger att jag älskar dem, jag tror att jag älskar dem. Men gör jag verkligen det? Hur kan det vara kärlek, jag vet ju inte vad det är att älska någon, eller att bli älskad.

”Vet du vad jag mer ville skrika rakt ut?” Jag möter hennes blick som ser på mig utan att säga mig något. ”Jag ville skrika till läkaren: Men jag då? När ska jag få leva mitt liv”.

”Jag kan också känna så, ofta ”, säger hon. ”Inte att han ska dö, men att jag inte orkar mer. Jag är också rädd för att åka hem, för att återigen gå omkring och lyssna, observera, reagera på minsta lilla förändring. Jag är så trött på att alltid vara i beredskap, dygnet runt, att inte kunna sova eftersom jag upplever varje rörelse han gör i sömnen som en förvarning på katastrof. Jag vill också leva mitt liv, precis som du. Jag vill inte det här längre, jag vill inte heller det. Men jag måste, vi måste. Om inte vi gör det, vem gör det då? Det är det här som är vårt liv”.

Jag har inget svar. Jag vet bara att hon under alla år tagit det mesta själv medan jag gjort mig väldigt upptagen med mitt arbete, hela dagarna, och ofta varit bortrest flera dygn i sträck. Jag har svikit många gånger, flytt. Precis som den lilla pojken svek föräldrarna, har den stora pojken svikit henne, och är precis på väg att göra så nu igen.

Jag har en grundläggande filosofi som jag försöker leva efter hela tiden. Det handlar om att i alla lägen inse att den andra människans sanning är lika sann och rätt för henne som min sanning är sann och rätt för mig. Med den attityden är det alltid möjligt att mötas i dialog/diskussion med respekt. Om jag däremot väljer att se min sanning som den enda sanningen som till varje pris ska övertrumfa den andres sanning så uppstår per automatik troligtvis en konflikt i stället för dialog. Det är nämligen ganska troligt att den andre samtidigt ser sin sanning som den enda sanningen. Om man kan upprätthålla attityden av respekt inför den andres sanning fungerar det nästan alltid bra. Risken för konflikt, som aldrig leder till något konstruktivt och bra, är betydligt mindre än om var och en militant slåss för sin sanning som den enda rätta utan att lyssna på den andres sanning med öppet sinne.

Just nu kämpar jag dock hårt med mig själv för att leva efter detta. Uttalanden och inlägg på sociala medier från våra regeringsföreträdare på ministernivå är så fyllda av uppenbara felaktigheter och lögner så att jag har mycket svårt att med respekt se det som deras uppriktiga sanning. Den sanning som förs fram är så uppenbart manipulerad vad gäller fakta, och har ett så tydligt egensyfte, att jag inte klarar att förhålla mig till det med respekt. Dessutom är det i diskussionsforum så uppenbart att deras lojala följare, väljare, supportrar utan någon som helst egen reflektion köper allt ministrarna säger som den absoluta och orubbliga sanningen. Det finns inget som helst utrymme för kritiskt granskande av vad de egna företrädarna för fram. Detta skrämmer mig. Jag har vid tillfällen uttryckt att det inte var Hitler personligen som mördade miljontals människor under sin tid som härskare. Det kanske är en rå jämförelse men i ett symboliskt perspektiv blir den relevant. Oavsett vad det handlar om är det alltid en fara när stora massor okritiskt följer och bekräftar starka auktoriteter som bedriver ett eget korståg för den egna positionens och maktens skull. Det är detta jag upplever i Sverige idag vad gäller vår styrande auktoritet, regeringen, och dess sympatisörer.

Jag menar inte att man inte troget och lojalt kan följa och stötta exempelvis ett politiskt parti, men det måste ske utifrån varje individs egen reflektion och värdering av det som partiet står för. Det måste alltid finnas ett öppet sinne i botten som reflekterar över budskapet och som kan säga stopp, stämmer verkligen detta, det här är inte vad jag vill se.

I den här situation känns det oerhört meningslöst att försöka möta detta med sakliga argument, med respekt för den andres ståndpunkt, med en ambition att kunna mötas i en samförståndslösning. När det dessutom är en statsmakt som är maktfullkomlig och som skapar egna spelregler som ligger utanför det demokratiska samhällets spelplan, är det lätt att kapitulera. Allt detta känns för mig mycket skrämmande. Skrämmande när jag som medborgare känner en maktlöshet, uppgivenhet och meningslöshet i försöken att nå fram till rättvisa och solidaritet. Så, just nu upptas mitt sinne av starka tvivel på meningen med att fortsätta kämpa. Samtidigt är det en omöjlighet att ge upp.

Ytterligare en faktor som just nu påverkar mig negativt är det faktum att våra politiska oppositionspartier valt tystnad inför det uppenbara att vår finansminister bevisligen står i Sveriges riksdag och ljuger. I min värld finns inget som helst förtroende för denna minister och att låta detta passera utan en politisk reaktion från oppositionen är inte acceptabelt. Det finns ett undantag, så här långt, och det är Sverigedemokraterna som lyft fram det som skett. Min farhåga är att det är på grund av detta som övriga oppositionspartier sitter tyst. Man vill inte stå på samma sida som SD. Jag har inga personliga sympatier för SD och deras politik men anser det fullkomligt absurt om det är så att övriga partier väljer att se mellan fingrarna när finansministern står i riksdagen och ljuger på grund av att man inte kan tänka sig driva samma åsikt som ett annat riksdagsparti. Det är för mig det totala demokratiska haveriet, och sänker slutligen min tilltro till det politiska etablissemanget. Jag ser med spänning/bävan fram mot utvecklingen i frågan om den politiska oppositionens tilltro till Magdalena Andersson som svenska regeringens, i praktiken, mäktigaste företrädare. Eller får vi se en samlad opposition uttrycka sitt misstroende mot detta agerande…

I den välgörande ensamheten och tystnaden i bastun brukar jag genomföra min tacksamhetsövning. I tankarna går jag igenom en del av alla saker jag känner mig tacksam över. Det kan vara mycket stora saker eller tillsynes små och obetydliga vardagshändelser. Det är en positiv stund som sänker pulsen, ger en avslappnad känsla och sätter tillvarons utmaningar i ett annat perspektiv för en stund.

Idag var det en sådan kväll, egentid i bastun med enbart mina egna tankar. Men det blev annorlunda i kväll. Känslorna av tacksamhet kom över mig i vanlig ordning till att börja med, men efter en liten stund blev det starkare och starkare. Plötsligt insåg jag att det inte finns någon begränsning på allt det som jag är tacksam över i mitt liv. Jag insåg även att alla dessa positiva och kärleksfulla inslag i livet har i alltför stor utsträckning, och alltför ofta, varit undanträngt av ett mycket litet och begränsat antal negativa livsutmaningar.

Varför flyttades min medvetenhet om detta upp till ytan just nu? Jag kanske inte har det korrekta svaret men det svar jag har är sanningen för mig:

Livet är det som har tagit mig hit till mitt sanna svar. Livet med alla dess positiva tacksamhetsaspekter och negativa livsutmaningar. Nu inser jag att de varken är positiva eller negativa. De bara är det jag gör dem till och vad jag lär mig av dem. Jag ser också nu hur företeelser och människor kommer till mig på ett sätt som jag inte varit vaken för tidigare på samma sätt. Jag har också flyttat fokus från hur omvärlden uppfattar mig och det jag gör, till att se det helt och hållet från mitt eget perspektiv. Jag litar på att det jag gör och säger är gott, både för mig och andra, och att andras omdömen inte har något med mig att göra och jag är helt trygg i det.

Några konkreta saker som nu öppnat upp min medvetenhet och som blev starka influenser i bastun ikväll:

Plötsligt insåg jag att alla mina närmaste har trygghet och kärlek i sina liv, ”och att de inte längre behöver mig för att vara trygga”. (Mitt kontrollbehov att ta ansvar för alla andra som hållit mitt jag borta från mig själv). Nu behöver de mig, men bara min kärlek och bara om jag kan vara mig…

 Nyfunnen vänskap som inspirerar mig och som, kanske omedvetet, fått mig att inse att livet är viktigt, att mitt liv är viktigt, för mig och andra. Men enbart om jag är mig själv inifrån och ut, inte spelar rollen; mitt liv. Vänskap som väcker känslor om att jag är mycket mer, att jag ska vara mig.

 Ett samtal idag med en kär vän som, även om tider ibland passerar mellan våra samtal, står mig så nära. Vännen inspirerar mig med sitt mod att förändra, att stå upp för sin integritet, skapa resultat och för förmågan att resa sig efter utmaningar.

 Jag insåg också, egentligen för första gången på djupet av mitt inre, att jag betytt, och betyder, stor skillnad i att skapa konkreta och livsnödvändiga resultat för att hjälpa människor med utmaningar och behov av förändring, att hjälpa dem se ett nytt ljus därborta. Jag har nog sett det tidigare som att det varit den ”professionella” jag som stått för det.

Detta är bara en bråkdel av allt det som jag nu känner har landat hos mig som en medveten sanning. Kanske har det även med ålder och kvarvarande livsutrymme att göra. Livets dagar blir på något vis viktigare. Önskar att jag insett tidigare att livets dagar är lika viktiga varje dag, varje år, från vaggan till graven.

Jag är så tacksam för att jag valde bastun ikväll. Jag lämnade den varm och fuktig av ånga och svett men också blandat med några tårar. Tårar främst av glädje och tacksamhet, men också med lite inslag av sorg. Sorg över att ”professionella jag” lämnat mig själv ensam i så stor utsträckning. Men vi är överrens nu, professionella jag och mig själv. Nu går vi framåt som en enhet.

Fascinerad har jag på sista tiden sett filmer med människor som vågsurfar. En del har fantastiska kunskaper och bemästrar de absolut största och vildaste vågor. Andra kämpar bara för att klara att hålla balansen på sin bräda.

Vid ett av dessa tillfällen såg jag något som väckte tankar hos mig, något som en vän nyligen fick mig att vara observant på genom en metafor om just surfning. Jag såg många surfare som låg på sina brädor i havet och väntade på att det skulle komma en våg. Sakta syntes det sedan hur vågen växte i horisonten och kom närmare och närmare surfarna.

Sen skedde det som väckte min uppmärksamhet.

Vågen kom, lyfte upp surfarna och rullade vidare in mot grundare vatten. Några få av surfarna fångades upp av vågen och red på vågens topp ända in till stranden medan de flesta andra lyftes upp och gled lika snabbt ner till det lugna vattnet på vågens baksida. Medan några hade ridit på vågen ända in till land, var de flesta kvar på samma plats ute på havet och väntade på nästa våg.

Vad var skillnaden på de som lyckades surfa och de som inte gjorde det?

Jag tittade på filmen igen och upptäckte ganska snart vad som avgjorde resultatet. De som lyckades, förberedde sig inför vågens ankomst genom att liggande paddla igång fart på sin bräda så att när vågen kom hade de redan den fart som krävdes för att fångas upp av vågen. De som misslyckades låg still och väntade på vågen och det enda som hände var att de lyftes upp en kort stund medan vågen snabbt passerade under dem.

Jag insåg då att detta är detsamma som sker i övriga livet: Jag måste vara förberedd när möjligheternas vågor kommer. Förberedd genom att veta vilka vågor jag vill och ska följa med. Förberedd genom att förse mig med de kunskaper jag behöver för att bemästra vågen. Förberedd genom att tro på mig själv och mina förutsättningar att surfa på vågen när den kommer. Är jag inte förberedd när en spännande, inspirerande och utmanande våg kommer med nya möjligheter lyfts jag i bästa fall upp en bit för att sedan ganska omgående återigen befinna mig i det stilla välbekanta vardagsvattnet och ser på när andra försvinner där framme i utvecklingens – och framgångens skummande vågor.

Mycket händer på kort tid.

Signalerna är tydliga.

Viktigt att lyssna.

Att våga tro.

Utan att veta.

Att det finns mer.

För mig.

För alla.

Möten som bekräftar.

Det är intentionerna som avgör.

Inte behovet att duga.

Inte att höras mest.

Inte att stå främst.

Inte att synas först.

Inte att ha alla svar.

Inte att ha mest.

Det är att ge som ger:

 Frihet.

Frid.

Kärlek.

Rikedom.

Som skapar mig.

Den jag är menad.