Peters Hus

Mycket funderingar blir det en morgon som denna, en ovanligt tidig morgon då sömnen känns långt borta, så tidigt att det knappt ljusnat och att jag samtidigt hör tidningsbudet och lite fåglar utanför fönstret. Är väldigt dålig på fåglar och deras namn men lite bättre på ord, så jag försöker sortera alla mina tankar och funderingar som vanligt med hjälp av de skrivna orden.

Det finns ett talesätt som handlar om hur man kan hantera sanningen. Eller rättare sagt den sanning som man vill ska vara sann, och som av någon anledning gynnar en själv och de egna syftena. Detta talesätt omsatt i praktisk handling är ett särskilt relevant och effektivt verktyg när det handlar om att utöva makt: Lögn, förbannad lögn och statistik. Det destruktiva i detta talesätt är något som just nu genomsyrar mitt sinne. Men först en liten reflektion…

Jag är född i Borlänge. Ja faktiskt rent fysiskt, på Borlänge sjukhus. Så gammal är jag. Uppväxt med mycket tid i Barkargärdet där farmor och farfar bodde, och i Kvarnsveden på ”ettankasern” i Sjöberget hos mormor och morfar. Ungdomsåren tillbringades på Engelbrektsgatan på Hagalund, härlig tid. I vuxen ålder har bopålarna funnits i Hönsarvet, i Medväga och nu i Kvarnsveden. En riktig flyttfågel och globetrotter alltså, fast med bara Borlänge på kulan då förstås. Jag har suttit på Vallen sedan Gais -65. Haft säsongskort på Norra sedan Zetterlund kom och jag har spelat fotboll själv i West Ham. Ja, i Arvid Solums BT-serie i fotboll. Jag har suttit på Centrumbiografen, Palladium och Rivoli. Varit stamgäst på Pub Mysen och ätit pizza Antero och hästkorv, köpt mellanöl hos Gustafssons i Forssa efter stängning på lördag via bakdörren och såg på när Parkhallen brann på natten till nyårsafton. Det var kul nästan jämt. Så är det inte i dag.

Jag har avverkat ett antal kommunalråd. Börje Andersson, Georg Karlsson, Nisse Persson, Peter Hultqvist. Vi hade våra skilda meningar och de visste att jag inte la min röst på deras parti. Men, det spelade ingen roll för dem och med alla hade jag en fin dialog i olika ämnen. De lyssnade på fakta, argument och ändrade sig när det visade sig vara det rätta. Så är det inte i dag.

Jag har avverkat ett antal ordföranden i omsorgsfrågor. Doris Brodén, Barbro Hietala Nordlund. Dit gick man och berättade hur verkligheten såg ut när något inom deras ansvarsområde gått lite snett. De lyssnade på fakta, argument och ändrade sig när det visade sig vara det rätta. Doris tog till en lätt svordom och sa att så kan vi ju inte ha det. Barbro lyssnade ödmjukt och sa att jag vet själv vad du menar.Så är det inte idag.

Jag har alltid varit oerhört stolt som Borlängebo, känt att jag hört hit. Trots att jag aldrig riktigt passat in i mallen för en riktig Borlängebo. Aldrig röstat rött, aldrig jobbat i verket eller bruket. Har haft svårt att följa Jante. Men jag har alltid känt mig hemma här.Så är det inte idag.

Jag har många egenskaper som jag är nöjd och stolt över, och för mig är rättvisa, sanning, integritet, respekt och samförstånd de orubbliga ledstjärnorna i livet. De har jag bara inte förmåga att kompromissa med, även fast det många gånger försatt mig i situationer att ta beslut som för mig är självklara och enkla att ta i sig, men med stora omvälvande konsekvenser för livet som sådant. Men, jag har som sagt ingen möjlighet att dagtinga med min värdegrund. Tyvärr innebär det också att besvikelserna och prövningarna blir många när det samhälle jag också ska leva i, och är beroende av, besätts med människor med andra värderingsgrunder och där rättvisa, sanning, integritet, respekt och samförstånd är förhandlingsbara aspekter i ambitionen att besätta och behålla makt. Det är då vi kommer fram till det välkända talesättet från ingressen. Lögn, förbannad lögn och statistik.

Det börjar med en lätt frisering av verkligheten, skulle kunna kallas en liten lögn, och som det förväntas inte ska ifrågasättas i lojalitetens tecken. Fram för allt inte i ett samhälle med väldigt dominerande och lång maktkontinuitet. Nu kanske det trots allt sker ibland. Då får den lilla lögnen med kraft och eftertryck förstärkas och förses med ytterligare frisering av verkligheten, skulle kunna kallas en förbannad lögn. Om nu det mot förmodan inte fungerar på grund av att det finns någon som fortfarande vill påstå att verklighetens sanning ser annorlunda ut, då tas den sista friseringsmöjligheten fram: Statistiken. Med statistikens hjälp kan makten slutligen förklara och försvara alla de sanningar man fört fram genom lögnen och den förbannade lögnens strategi. Hur är det möjligt?

Jo, det är samtidigt makten som i väldigt stor utsträckning sitter på den fakta som sanningen, den verkliga, bygger på. Alltså kan makten med till synes seriösa och sakliga argument peka på att både lögnen och den förbannade lögnen faktiskt är sanningen. De människor som också hela tiden trott på både lögnen och den förbannade lögnen får nu bevisen på att makten är att lita på genom den statistik som visar på sanningen, den sanning som den presenterade statistiken är avsedd att bevisa. Därmed läggs locket ofta på eftersom svårigheterna att påvisa statistiken som ofullständig och missvisande blir stora då fakta i stor utsträckning ägs av makten genom argument som sekretess och integritet.Så, därför känner jag mig inte längre riktigt hemma här som Borlängebo eftersom jag upplever att mycket i vår stad är färgat av refererade talesätt. Mitt Borlänge är inte längre det genuina samhälle där moral och etik genomsyrade brukssamhällets alla beståndsdelar. Motsättningar fanns, absolut. Både ute i samhället, i politiken och i myndighetsapparaten. Men med sakliga argument och dialog som byggde på rättvisa, sanning, integritet, respekt och samförstånd så löstes dessa motsättningar. Det handlade mer om sammanhållning och värderingar, respekt och samförstånd. Så är det inte idag, i min sanning.

Idag handlar det om att i allt för stor utsträckning ha rätt, oavsett vad sanningen, den verkliga sanningen, säger. Det handlar om att aldrig påkommas med ett misstag. Att aldrig blotta nacken och säga: ”Jag hade fel här, det här blev inte rätt. Hjälp mig nu att rätta till det.” Att aldrig säga så, att alltid vara fullkomlig och felfri. Ett samhälle som leds och styrs av att ändamålen helgar medlen, oavsett ändamålets värde, tror inte jag på.

Men, nu är ju allt detta bara min sanning. En sanning som jag tillåter mig att ha och som jag inte tvingar på någon annan. Likaväl som jag lever utifrån min värdegrund om rättvisa, sanning, integritet, respekt och samförstånd, så lever jag också efter filosofin att: ”Den andres sanning är lika rätt och sann för denne, som min sanning är rätt och sann för mig. Jag förväntar mig respekt för min sanning, och jag respekterar den andres sanning. Därmed innebär det inte att också tycka om och hålla med om respektives sanning”. Dessutom är jag trots allt i grunden Borlängebo och har en verklighet och plattform här som innebär att jag blir kvar, även om känslan av att vandra bort ibland är stark. Men framför allt, säsongen börjar förhoppningsvis snart och min plats på Norra är redan bokad.

Vill hylla mina vita hjältar idag. De som inom mig ständigt vaktar och vakar över mitt liv och min hälsa. Mina vita hjältar, immuncellerna, gör samma livsavgörande insats för mig som de mänskliga vita hjältarna inom vård och omsorg gör för oss som nation och planet.

Jag ser nu till att mina vita hjältar får den absolut största uppmärksamhet och omvårdnad som är möjlig. Jag ger dem alla de skydd och verktyg de behöver för att kunna göra sitt jobb. De får all näring de behöver i form av kost, vitaminer, antioxidanter och sunda bakterier. Jag ger dem en miljö att arbeta i som är optimalt sund genom att syresätta maximalt genom djupandning. Jag minimerar att tillföra ämnen som ger dem extra arbete i onödan, väntar exempelvis med snapsen och påskölen till nästa år. Efter träningspassets puls- och cirkulationshöjning låter jag dem njuta av värmen i bastun samt den iskalla duschen därefter. Det frigör de kemikalier som ger hjältarna extra styrka och energi att stå emot angreppen på det de är satta att vakta. Tillika låter jag mitt sinne ta del av positiva och konstruktiva tankar och intryck, i stället för att ständigt fyllas av medias domedagsrubriker. Även detta ger de vita hjältarna extra värdefull energi i form av de signalsubstanser som stärker dem, exempelvis dopamin, noradrenalin och serotonin. Detta i stället för de kemiska signalsubstanser som avges till följd av tankar fyllda av oro och rädsla och som begränsar de vita hjältarnas kraft och förmåga.

Utöver de fysiska resurserna som jag nu tillför de vita hjältarna ser jag till att ge dem återhämtning och vila genom sömn och meditation. Det medför att sinnet tystnar en stund och energiåtgången på deras arbetsplats minimeras. Dessutom tystnar just då även de eventuellt negativa tankar som trots allt hela tiden försöker göra sig hörda.  

Så här lever jag nu, och i framtiden, vad gäller att ge mina egna vita hjältar alla de resurser, all den uppskattning och den tillit de behöver och är värda, och jag har fullt förtroende för deras förmåga att skydda mig nu och i framtiden.

Jag önska att vi alla skulle tänka på samma sätt när det gäller att ge våra mänskliga vita hjältar inom vård och omsorg rätt förutsättningar för att vaka, vårda och vakta över oss. Det bästa vi alla kan göra just nu är att se till att jag själv som individ inte kommer att behöva uppta deras pressade utrymme. På sikt kan vi alla se till att de, och deras arbete, lyfts till en ny nivå av uppskattning, uppmärksamhet och belöning. Vi kommer alla att vinna på det.      

Som vanligt en text som handlar om mig och mina tankar och strategier. Jag skriver ner den för att det är mitt sätt att förankra mitt beteende och agerande i mig själv, att skapa en självbild och en självtillit. Men det är även ett syfte att kanske kunna väcka något hos någon annan. Någon som kanske hittar en liten pusselbit i ett eget livsbygge.

Jag har sedan fyra veckor tillbaka sjösatt en plan för att ta mitt liv vidare till nästa nivå. Det finns orsaker varför detta skedde som jag beskriver lite längre ner i texten. Planen bygger på allt det jag lärt om personlig utveckling och självledarskap under ett långt liv men kanske inte fullt ut applicerat på mitt eget liv. Kanske min väg inte alls tilltalar dig, men det kanske du inte kan avgöra om du inte läser texten. Det tar några minuter sedan kan du avgöra. Ta något till dig eller avfärda det och fortsätt framåt, allt är ok. Kom ihåg att det är min väg och den ser ut så här:

När jag vaknar ligger jag kvar i sängen. Under ungefär tio minuter genomför jag en meditation. De första fem minuterna i form av en speciell metod med djupandning. Sedan ägnar jag fem minuter till att tänka igenom allt jag är tacksam för, både det jag redan har samt allt det som jag ser komma framför mig. Efter det kliver jag upp, duschar och gör sedan frukost. Den består först av ett glas egentillverkad citron/ingefära dryck, tillsammans med näringstillskott i form av frukt, bär och grönsaker. Sedan två ägg och en tallrik havregrynsgröt med blåbär eller jordgubbar. Avslutningsvis ett glas kombucha, en thebaserad bakterieodling för god tarmhälsa.

Under hela den här fasen av morgonen är telefon och dator avstängd. Inget surfande under de första två timmarna på dagen. När jag senare kollar nätet följer jag enbart aktuella nyheter via de kanaler jag litar på för att uppdatera mig om läget, därefter är det dagliga bruket av digitala kanaler begränsat till sådant som har med jobb eller värdefulla och konstruktiva sociala kontakter att göra. Jag begränsar alltså mitt bruk av digitala verktyg starkt.

Efter frukost ägnar jag ungefär tio minuter till att lyssna på en inspelning jag gjort där jag talat in mina framtida mål och resultat. Inspelningen har jag gjort i presensform för att stärka det undermedvetna och skapa en positiv inre känsla av nu, och den är ungefär två minuter lång. Det innebär att jag kör den fem gånger på raken. Upprepning är all inlärnings moder. Den här handlingen är något som jag har kämpat med ett tag innan jag kom över den obehagliga känslan av att höra sig själv, den egna rösten, ”ljuga” om en framtid som ännu inte är på riktigt. Men jag lovar, efter bara några veckor inser jag hur värdefullt det är. Jag har även formulerat en Livsmening, alltså en affirmation som i mycket tydligt språk beskriver mitt övergripande syfte här i livet. Det är en formulering som jag använder som beslutsgrund för alla mina beslut. Ligger konsekvenserna av mitt beslut i linje med det min livsmening säger så tar jag ett beslut som innebär att jag integrerar det i mitt liv. Annars säger jag nej, även om det beslutet handlar om känns lockande och lukrativt för stunden.

Dagen fortsätter sedan med att jag studerar det jag känner att jag vill utveckla med mig själv. Jag läser mycket, ser på interaktiva föreläsningar på nätet, nittio procent av min tid på internet ägnas personlig, andlig och själslig utveckling. Fysisk träning är centralt och minst 45 minuter om dagen sätter jag av till rejält pulshöjande och svettdrivande aktiviteter. Jag sätter även av tid till sådant som verkligen utmanar mig. I mitt fall är det bland annat att se mig själv som sångare, och jag genomför varje dag olika sångövningar.

Större delen av dagen, när jag är fri från de relativt få jobbuppdrag jag har, använder jag till att bygga planer inför den framtid som kommer efter det vacuum vi nu befinner oss i. En framtid jag tror gott om. En del av planerna går att successivt omsätta omedelbart i praktisk handling, vilket jag gör. En del kommer att sjösättas när tiden är mogen. Många spännande planer är det och energin kring dem växer för var dag, och har växt mycket snabbt sedan jag startade det här livsupplägget.

För mig har det här strukturerade och disciplinerade sättet att hantera dagarna och livet haft en omvälvande effekt på mitt liv den senaste tiden. För någon månad sedan befann jag mig i en ganska djup svacka, både fysiskt och mentalt. Coronakrisen och dess konsekvenser var i antågande, konflikter med myndigheter skapade en destruktiv maktlöshet och generellt kände jag att livet gått i stå, det mesta var ur led. Jag insåg då att omständigheterna troligtvis skulle bli värre framgent och förstod att jag måste ta till krafttag för att inte falla än djupare ner i takt med att allt förvärrades.

Under många år har jag studerat personlig utveckling, självledarskap, coachning och mentorskap och har jobbat med att hjälpa hundratals människor genom livsförändringar. Nu  insåg jag att det var dags att börja ta det på allvar för egen del. Jag samlade ihop det relevanta av alla erfarenheter, hundratals böcker, filmer och utbildningar som jag tagit del av och skapade en handlingsplan för min egen del. Det är utifrån den handlingsplanen som jag lägger upp mina dagar och som jag här beskrivit hur mitt liv i ett praktiskt perspektiv förändrats. Sen finns det många fler konkreta delar i den handlingsplanen som handlar om utveckling av projekt, drömmar, mål och visioner. Det jag beskriver här är enbart mina dagliga rutiner, men det är där allt måste börja.  

Det har nu gått ganska precis fyra veckor sedan jag började leva efter denna strategi. Det är kort tid, jag vet men omständigheterna har mycket riktigt dramatiskt förändrats sedan dess och tillvaron gungar just nu ganska rejält. De ekonomiska konsekvenserna har varit relativt betydande för min del, om än inte dramatiska och förödande. Familjemedlemmar i riskgrupper i total isolering samt karantän och ovissheten är stor vad gäller konsekvenser av Coronapandemin.

I början var det väldigt mycket inre motstånd mot det mesta av de förändringar och nya rutiner jag införde. Men jag kände så starkt att jag tagit ett nödvändigt och slutgiltigt beslut att jag bara fortsatte trots att de inre paradigmerna frekvent protesterade högljutt. Det är nog det, att jag fortsatte, som har satt starkast intryck på mig eftersom jag tidigare oftast vikit ner mig i ambitionen att förändras när det inre motståndet kommit. Nu har övertygelsen om att beslutet är definitivt, gjort en dramatisk skillnad i agerandet. I dag har jag ett stort lugn inom mig, och en fysisk och mental klarhet som inte fanns tidigare och trots att omständigheterna är tuffa och oroväckande har jag en helt annan trygghet och framtidsbild inom mig. En tro på att mina planer kommer att förverkligas.

Samtidigt som det här väldigt konkret handlar om mig själv och mitt liv ser jag även en stark drivkraft i att kunna testa och se hur långt det är möjligt att generellt förändra livet genom att förändra de egna strategierna, tankarna och attityderna. Alltså bryta de livslånga paradigmerna som styr vårt beteende och agerande. Främst handlar det alltså om att skapa nya mönster, de präglingar som styr mitt agerande. Jag vill också göra det för att kunna vara en förebild och inspiratör för andra att kunna se att det är möjligt att slå in på nya vägar i livet, oavsett ålder och förutsättningar. Jag ser i detta en roll som stöd åt andra som vill ta livet vidare, att min erfarenhet också finns till som verktyg för andra.        

Dagens reflektion blir kring all tacksamhet jag känner en dag som denna. När livet går in i nya faser och förändring blir nödvändig, kanske känns den påtvingad, kan det vara lätt att fastna i allt det utmanande. Men jag känner i stället att det ger en drivkraft för reflektion, att stanna upp och se vad man faktiskt har som är värdefullt. Dessutom är min övertygelse att det ligger ett stort värde i att också uttrycka sin tacksamhet, gärna i tal inför sig själv men också i skrift.

Idag har det varit en lugn och rofylld dag för mig i en turbulent värld och jag inser att det finns mycket att vara tacksam för. Därför denna tacksamhetslista.

Jag är idag tacksam för:

Att beskedet kom i det digitala familjenätverket att alla är friska och mår bra, med något litet undantag på ungefär fyra år men som inte väcker oro.

Att min son är trygg i sin tillvaro tillsammans med sina fantastiska assistenter.

Att min far har det bra, trots sjukdom och isolering, och är väl omvårdad av fantastisk vårdpersonal, och att jag har möjlighet att ha kontakt med honom i hans isolering via telefon.

Att jag låtit min dag varit fylld av positiv input via flera timmars digitala föreläsningar, och läsande av böcker, som stärker sinne och själ.

Att jag sprang i 35 minuter i snöblandat regn och kände mig stark.

Att få ha dagliga telefonsamtal med fina och värdefulla vänner.

Att känna att jag även idag har betytt lite skillnad för några medmänniskor.

Det känns fint att formulera och betrakta allt det som faktiskt är bra och värdefullt. Det ger lite distans till allt det vi nu har omkring oss i form av utmaningar, kanske oro och rädsla. Det här är alltså mina spontana tacksamheter idag. Har du reflekterat kring din dag och allt det fina du har mött idag?     

Jag vaknade en morgon, och såg solen skina, på allt det vackra som jag har, men inte alltid sett. Den morgonen kom livet, och visa det fina, det som jag alltid ropat efter, när jag stilla bett.

Jag ser på allt omkring mig, som finns här på jorden, hör sången som berättar allt, vill hjälpa mig att nå. Min rätta plats i livet, och spela ackorden, sen sjunga kärleksorden, att musiken få.

Min väg har varit lång, jag har fällt många tårar, när kraften sugits ur min kropp, när sorgen har byggt bo. Men inom mig så sjunger, en röst om de vårar, som solen alltid lockar fram, som lever av min tro.

Musiken ger mig kraft, det är där som jag andas, att våga släppa fram den nu, betyder allt för mig. I sången finns det liv, morgongryning som randas, jag hör min själ som ropar högt och klart, förgätmigej

Min rädsla varit svår, jag har den övervunnit, och resan den har fört mig hit, där jag släppt glädjen fri. För morgonsolens strålar, dom har mig nu funnit, i värmen som de ger mig nu, finns kärlekens magi.

Musiken är mitt liv, det är där som jag andas, att våga släppa fram den nu, betyder allt för mig. I sången finns det liv, morgongryning som randas, jag hör min själ som ropar högt och klart, förgätmigej

I tider som dessa när det mesta ställs på sin spets och livets invanda rutiner inte längre är självklara ger det utrymme, och kanske känslan av nödvändighet, att reflektera över tillvaron.

Var befinner jag mig?

Hur har jag hamnat här?

Vart är jag på väg?

Jag tycker det är både inspirerande och lärorikt, men kanske någon känner det utmanande och lite skrämmande, att vända blicken inåt och ställa de här frågorna. Kanske kommer man fram till en insikt om att det är de egna valen och besluten som har tagit mig hit. Det har i och för sig varit många hinder på vägen som kan tyckas ligga utanför den egna möjligheten att påverka och som har haft stor betydelse i utvecklingen av livet. Så är det absolut. Men, i slutänden är det alltid de egna besluten som har avgjort konsekvenserna av dessa hinder för egen del. Det innebär ju att man har ansvaret för vart man hamnat, och vart man kommer att hamna, men ger även friheten att styra över det.

För min del inser jag efter en hel del reflekterande att jag varit ganska hård mot mig själv. I mina drömmar har det ständigt funnits mål och visioner om olika saker jag vill uppnå. När jag nu ser på mina egna prestationer och resultat så inser jag att det mesta av dessa mål och visioner har jag också uppnått men utan att ha tillåtit mig att inse det och ge mig själv kredit för det. Det beror på att mina referensramar som talar om när man uppnått något mål, bygger på premisser skapade av felaktiga paradigmer. Paradigmer som innebär att jag ställer allt i relation till yttre parametrar och att jag inte ser mig själv som värdig den framgång och de resultat jag uppnått. Som exempel är att jag alltid drömt om att vara författare. Problemet är att jag samtidigt skapat en bild av vad det innebär att personifiera denna roll, och den bilden har inte haft någon förankring inom mig när det gäller synen på mig själv. Författare, jag? Nej, inte än. Sen kanske, men inte nu….

När är man då författare? När jag tänker på det så inser jag att jag redan är författare. Kanske inte i den vedertagna definitionen av en författare som innebär att man ska vara publicerad i ett visst antal utgåvor innan man kan kalla sig författare. Problemet är att jag själv har internerat bilden av en författare som någon som sålt miljontals böcker och som sitter i TV-sofforna och får tycka till om saker och ting. Men jag har gett ut en bok, och fler manus finns skrivna. Jag skriver dessutom många olika texter i offentliga sammanhang.

Detsamma gäller egentligen alla de områden där jag har haft, har, målbilder om resultat. Företagande, entreprenörskap, som mentor och coach, förälder och kanske framför allt inom musik. När jag verkligen ser på dessa områden och min roll så inser jag att det jag förverkligat faktiskt innebär att jag nått många av mina mål inom alla dessa områden. Återigen kan jag konstatera att mina referensramar för vad framgång är inom olika områden bygger på paradigmer som inte är tillåtande. I grunden handlar det om att hela tiden bedöma egna prestationer i relation till yttre måttstockar. Måttstockar som hela tiden förflyttas framåt, uppåt, i takt med att jag når nya resultat. Det innebär att jag aldrig kommer att komma ikapp och kunna se mig själv som framgångsrik. Det finns ju alltid något, någon, som nått längre. Någon som är mer värdig, och trovärdig.

Men, den egna framgången handlar enbart om den egna prestationen. Prestationer som man konstant förbättrar genom personlig utveckling, utbildning, stärkt självbild, tillit och en attityd som i ens person, i agerande och i tankar, redan under resan dit avspeglar de resultat man strävar mot. På så vis kommer nivån på resultat och framgång snart motsvara de allt större och modigare målbilder och visioner man sätter upp. Detta oberoende av vad andra uppnått och oberoende av hur långt jag själv kommit i jämförelse. Med tydliga ärliga målbilder och visioner, konkreta handlingsplaner, fokus på det egna agerandet och tron på den egna förmågan är portarna öppna inom alla områden i livet….   

I mer än sextio år nu har jag utvecklat en personlighet med många egenskaper. Erfarenheterna under resan är oräkneliga och ovärderliga och den plattform jag nu står på känns orubbligt stabil. Dock har jag många funderingar och frågor som jag vill reda ut innan det är dags att göra bokslut. De handlar om mig själv och min resa här.

Jag har hunnit med det mesta i livet där både glädje och sorg, framgång och misslyckanden varit närvarande. Jag har byggt framgångsrika företag, stöttat och hjälpt hundratals människor i behov av förändring och utveckling, skapat en familj med barn som jag med omätlig stolthet ser stå tryggt och stabilt på egna ben.

Men, det finns som sagt en drivkraft i mig som inte blir nöjd med att enbart konstatera det som varit och sedan luta sig tillbaka. Därför driver nu entreprenören, projektmänniskan, konstnären (ja, jag har accepterat att han finns där), och framför allt den inre kraften, på och vill testa nya gränser.

Vad är möjligt att skapa i form av nya projekt, personlig utveckling, fysisk kraft och inre harmoni när man har passerat sextio år? Hur långt kan man nå så pass sent i livet? Nyfikenheten på det inspirerar mig oerhört mycket och jag vill ge det en chans för att se vad som är möjligt, men även för att kanske kunna inspirera andra att inse att det är aldrig försent.

Musik, skrivande och scenframträdande är områden som jag inte släppt fram fullt ut så här långt, faktiskt nästan inte alls. Ändring på det nu och det blir spännande att se hur långt det går att komma.

Entreprenörskap och business, både egen och som stöd till andra, har följt mig hela livet. Jag är inte klar där och jag ser med entusiasm fram mot att ta det ytterligare framåt.

Slutligen det som är grunden till allt: Den personliga utvecklingen. Själsligt, andligt och människans fulla potential. Det fascinerar mig oerhört att försöka lära och förstå så mycket som möjligt om den enskilda människan möjligheter i livet. Den resan har jag redan ägnat mycket tid åt och kommer med full kraft att fortsätta på den vägen. Dessutom vill jag testa min fysiska potential vid den här åldern.

Så, efter ett långt och framgångsrikt liv med främsta fokus på andras väl och ve är det dags nu att vända blicken mot mig själv och utforska vem jag egentligen är och vad jag är kapabel att skapa så här under sista tredjedelen av resan. Jag vill se vilka avtryck jag kan göra. Avtryck som både nu och i framtiden innebär att också andra männsikor, och världen som sådan, växer och utvecklas. Ser med oerhörd energi och positiv känsla fram mot den resan. Och till alla som funderar vad som hänt vill jag bara säga att det är lugnt, jag mår bara bra och ser fram mot det som ska komma. Till mig själv säger jag, när min trogna följeslagare på axeln vid namn Ego Jante skriker och ropar att jag måste tänka på vad andra ska tänka och tycka, ”So what, vad har jag att förlora. Jag har lyssnat på dig i sextio år nu, det räcker”.

Nej, inget att förlora. Däremot har jag allt att vinna, och det är upp till var och en att antingen nyfiket se på och kanske rent av inspireras att ta nya steg själv, eller skratta och ruska på huvudet och sen bara fortsätta på sin egen väg….   

”Tänk om jag vågade. Vågade ge uttryck för alla de ord som finns inom mig. Alla ord som visar vem jag är, ord som talar om vad jag vill, ord som talar om allt jag vet.

Tänk om jag vågade, med mina ord ge uttryck för alla tankar och känslor som finns inom mig. Då skulle jag låta orden berätta om mina största kärlekar och vad de har betytt för mig. Då skulle jag berätta om alla de människor som jag har omkring mig och som är värda att få höra vad de betyder för mig. Om jag vågade, då skulle de få höra de orden från mig.

Tänk om jag vågade, då skulle jag gestalta all den ångest som jag färgat mitt liv med, i stället för med kärlek. Ångest som lärt mig allt om livets verklighet, som lärt mig att uppskatta allt omkring mig, även ångesten. Ångesten som förklarar vad kärlek är, på samma sätt som mörkret förklarar ljuset.

Jag skulle berätta om mina drömmar som jag hållit inlåsta i mitt inre, drömmar som bara levt i mitt sinne och i mina tankar. Om jag vågade skulle jag låta dem få liv genom mina ord och bli till de barn som jag fått ansvaret att låta växa till verklighet i nuet och se dem fylla världen med skönhet. Jag skulle berätta om mina drömmar genom att skriva, att sjunga och att låta världen få ta del av allt jag är här för att dela med mig av.

Jag skulle berätta om, och stå för, min gudstro som ger mig styrka och vilja att leva detta liv till fullo, om min längtan att få lugn och ro i mitt sinne. Jag skulle berätta om mina fysiska, själsliga och mentala utmaningar och hur jag förträngt alla konsekvenser, bortom den fysiska utmaningen, som de medfört. Jag skulle berätta om hur jag inte delat detta med någon, om hur jag stängt ute alla från att ta del av min kamp.

Allt detta och tusen saker till skulle jag berätta om, om inte min rädsla stoppat mig. Jag skulle erkänna människors rätt att ta del av hur livet självt har lärt mig det rätta värdet. Jag skulle dela med mig av all den kunskap som jag har, alla de insikter som leder mig idag och all den trygghet jag har. En trygghet som är så grundläggande att inget som händer omkring mig, och det händer mycket, rubbar min livslust.

Jag skulle ta ställning, jag skulle göra min röst hörd på ett sätt som ger avtryck. Jag skulle bestämma mig för att inte låta livet förspillas till sådant som inte är värdefullt för mig och alla andra. Jag skulle låta min ståndpunkt lysa vägen för de svaga och utsatta, för de som behöver hjälp att leva ett gott liv.

Tänk om jag vågade, då skulle jag sluta med att bestämma mig för vad jag skulle göra om jag vågade. Jag skulle sluta med det och börja med att vara och att göra; bara jag inte var så rädd för att vara och att göra.

Tänk, sen när jag vågar, då ska jag berätta om vem jag är. Jag ska berätta om vad jag vill. Jag ska berätta om min trygghet och min glädje. Jag ska berätta för människor att jag älskar dem. Jag ska göra det sen när jag vågar.”

”Jag vet nu vad det var jag kände och ville förmedla idag. Dels när du frågade vad jag såg när jag ser mig själv, men även vad det är som gör att jag känner mig lite obekväm i våra samtal. Jag var och tränade ett hårt pass efter lunch, brukar klarna i tankarna då. Där insåg jag att det jag ser är ett litet barn som sitter ensam, uppkrupen på ett bord, i ett mörkt hörn. Barnet sitter med sina knän uppdragna mot ansiktet och armarna håller om benen. Ansiktet är nerböjt med pannan mot knäna och jag ser att tårarna sakta strömmar från det lilla ansikte ned längs benen.

Så ser jag mig själv när jag ser bakåt. Sen ser jag hur barnet sakta lyfter ansiktet, torkar tårarna, släpper taget om benen och sätter ner fötterna på golvet och reser sig upp. I samma stund som barnet reser sig och ställer sig på golvet förändras barnet till en vuxen, rakryggad man med ett ansikte som strålar av trygghet och glädje. Där ser jag mig själv när jag ser bortom barnet. Den här senare bilden är det jag känner innerst inne. Jag känner en kraftfull, trygg, stolt och kärleksfull person som även förmedlar detta till andra människor. En person som utan tvivel och förväntan på andras respons framträder på de små och stora scenerna i livet. Jag vet att det är detta som finns där inne…”

Livet är ett projekt, ett LIVSPROJEKT och drömmar, visioner och målsättning har alltid varit centrala för min del. Inför 2018 satte jag upp en hel del utmanande målbilder, inte nyårslöften utan konkret visualiserade mål uppbackade med tydliga handlingsplaner. Det var målbilder inom ett flertal områden som rejält utmanade mina trygghetszoner. Kort handlade de bland annat om att fysiskt skapa en hälsosam plattform och främst då via en rejäl viktnedgång. En annan bild var att under året ge ut en bok som säljs genom etablerade kanaler som exempelvis bokhandel. Ytterligare tuffa, utmanande och till synes ouppnåeliga mål var inom musikområdet. Dels att producera texter, som det i samarbete med musiker skapas originalmusik till, samt att jag själv skulle framföra det på scen inför publik. Ett annat mål var konkret att beträda en scen i något sammanhang inför mer än trehundra människor.

Nu har vi passerat ”deadline” för 2018 och befinner oss i alla möjligheters år 2019, och jag kan bara konstatera att mina ”orealistiska” mål för 2018 har med övertygande tydlighet uppfyllts. Viktminskningen under året uppnådde 17 kg, vilket med råge översteg mina mål. En konkret kostomläggning och regelbunden träning var vägen dit. Ett flertal av mina sångtexter har nu musiksatts av tre olika musiker och jag har själv framfört en av dem på en ”livescen” i form av sång. Andra texter framförs just nu av levande revy/show-aktörer på scen inför fullsatta salonger. En uppskattad fotobok där jag skrivit texter ligger på diskarna i bokhandeln. Som kronan på verket och kvitto på årets otroliga måluppfyllnad stod jag, ”fem-i-tolv” på själva nyårsafton 2018, på Maximteaterns scen inför en fullsatt salong. (Även om min roll där var sekundär så är det viktigt att förstå att de visualiserade målsättningarna gestaltas på många skilda sätt och på vägar man inte räknat med, och allt har ett första steg. Faktum är dock att jag stod där på en scen inför ca 300 människor som en direkt konsekvens av att en del av mina andra målbilder inför året uppfyllts…)     

Nu är vi framme vid de första blanka bladen i 2019-års bok. Vet du vad det ska stå i din bok? Jag har det fullkomligt klart för min del. 2018 bekräftade för mig med mycket stark tydlighet att saker och ting, här i det universum vi svävar omkring i, fungerar på ett sätt som är i fas med min tro. Vet jag VAD jag vill, vet jag VARFÖR det är viktigt och om jag sedan i konkret handling genomför det som krävs så kommer jag också att nå mina mål. I den processen kommer även mina HUR jag ska gå tillväga för att nå mina mål bli tydliga. Jag måste komma ihåg att det handlar om att tro och att agera, inte sitta med armarna i kors och tvivlande drömma om målen. Nej, skapa tydliga handlingsplaner, följ dem med disciplin och utvärdera ständigt att du är på rätt väg och korrigera omgående dina planer om du upptäcker att du avvikit från den rätta vägen. Gör det med en stark tro så är möjligheterna mycket stora att det blir verklighet.

Kom fram till VAD det är du vill uppnå/skapa/förändra i ditt liv genom att lyssna inåt och lita på att det du drömmer om är möjligt, utan att fastna i tvivel för att du inte förstår. Innan du sedan börjar fundera på HUR det ska kunna vara möjligt, vilket ofta är det första vi gör och beslutar oss redan där för att det inte går, ta reda på VARFÖR du vill uppnå/skapa/förändra det du vill. Det är så viktigt att du är säker på att det verkligen är du som vill detta. Först när du har planterat ditt VARFÖR djupt inom dig är det dags att börja ta tag i HUR du ska gå till väga för att nå ditt VAD, det du vill uppnå/skapa/förändra.

Som sagt, det här är min filosofi och tro på hur livet fungerar, du har säkert din egen. För mig har dock livet så tydligt visat att det är jag själv som styr var jag hamnar. Motgångar, hinder och annat som avbryter min resa kommer ständigt även i min väg. Ofta till synes oöverstigliga hinder orsakade av faktorer jag inte ser mig ansvarig för eller har möjlighet att påverka. Valet är då att inta offerrollen, bli bitter och konstatera att det inte fungerade och lägga mig ner och ge upp, eller också kan jag se över mina handlingsplaner och hitta alternativa, nya vägar, för att nå mitt mål. Jag är den första att erkänna att det inte alltid är enkelt, men alternativet att ge upp har jag övergett. Det är inte det som drabbar oss som hindrar utan hur vi förhåller oss till det som avgör. Är bara mitt innersta VARFÖR tillräckligt starkt så kommer jag alltid att hitta styrkan för att ta mig vidare fram till dessa nya vägar.

Efter allt det som hänt i mitt liv under 2018 så har nu följande två uttryck blivit som lite av ett mantra för mig: ”Än sen då” och ”Vad mer är möjligt”.

Än sen då ger mig trygghet i att inte lägga energi på vad andra ska tycka om mig, mina idéer och mina prestationer. Det betyder inte att jag inte lyssnar på, och respekterar, andras åsikter och råd, men jag låter alltid mig själv bedöma om det har någon relevans i min resa mot mina mål. Var medveten om att den kanske största ”faran”, förutom det egna tvivlet, är andra människors försök att, oftast i välvilja, prata oss tillrätta. ”Du” som läser det här kanske känner ett behov av att prata mig tillrätta? Vet du, det är precis det jag menar med ”Än sen då”. Jag kan inte avgöra vad det är hos ”dig” som gör att du inte tror på det jag säger. Jag har inte heller någon som helst ambition att övertala och jag respekterar till fullo ”din” åsikt men väljer att följa min tro och övertygelse som baseras på mina erfarenheter. Gör detsamma du också om du möter någon som vill tala dig tillrätta när du bryter mönster och förverkligar dina drömmar.

Vad mer är möjligt symboliserar just det att varken jag eller någon annan kan veta vad som verkligen är möjligt förrän allt är gjort för att nå målet. Låt oss istället bara förutsättningslöst testa och se hur långt det går att sträcka livets upplevelser, utan förutfattade meningar eller begränsande tankar. Jag har gjort det och är otroligt nöjd med att ha fått det bekräftat på så tydliga och fantastiska sätt hur universum och dess lagar fungerar. I alla fall för mig….

Mitt 2019 är redan klart och tydligt dokumenterat som en del i mitt livsutvecklingskoncept LIVSPROJEKTET. Mitt arbete med visualiseringar och handlingsplaner pågår där för fullt och jag ser med växande förtjusning fram mot att stämma av allt detta om exakt tolv månader, och jag är omåttligt nyfiken att ta reda på ”Vad mer är möjligt…”