Peters Hus

Vem vet, inte du. Vem vet, inte jag (eller kanske vet jag?)

Kursgården låg för sig själv, lite isolerad ett par kilometer utanför det lilla samhället. När han hade kommit fram dit för snart en vecka sedan intogs han av en osäkerhet, en känsla av tvivel över om det verkligen var rätt beslut att åka hit. Men eftersom han alltid har känt en mycket stark inre kraft som skriker på att få släppas fritt och komma ut och skapa förändring hade han bestämt sig för att våga anmäla sig till de här två veckorna. Kraften han känt inom sig har fött en insikt om att han har något mycket värdefullt och speciellt att förmedla till människor, att det finns ett verkligt syfte med att finnas här, i det här livet.

En mycket stark signal, och nästan som en bekräftelse, på detta fick han efter en dryg vecka på kursen. Det var en kurs i ledarskap och personlig utveckling med mycket fokus på den egna personligheten och nu skulle en övning genomföras som handlade om att modellera, alltså efterlikna, någon person som man kände någon samhörighet med eller som man på något vis såg som förebild. Han skulle göra övningen tillsammans med Sara, en ung kvinna med ett ganska brokigt förflutet. Sara var inte ens hälften så gammal som honom men under kursens gång hade det, trots åldersskillnaden, skapats ett starkt band mellan dem. Han upplevde det som att Sara kände en trygghet i honom, en trygghet som var uppenbar att den hade saknats i hennes liv, och han blev glad när kursledaren sa att de skulle bilda ett par under den kommande övningen.

Uppgift i den här övningen var att den ena parten i övningen spelar klienten som skulle modellerade en person och den andra parten iklädde sig rollen som mentorn, coachen, som skulle vägleda i processen att leva sig in i den valda identiteten enligt ett specifikt mönster. Han skulle börja som klient och Sara som coach, men först var det helt tomt i hans sinne. Ett antal personer som han föreställde sig som förebilder föll undan så snart han började processen med att byta identitet. Han lyckades inte att skapa någon känsla av kontakt.

I försöken stod han blundande mitt i rummet. Det var bara Sara och han där. Processen hade pågått ett tag och han sa till Sara att det inte fungerar. De var på väg att byta roller när han kände att han inte kunde, ville, kliva tillbaka fullt ut till närvaron i rummet utan blev stående tyst, fortfarande blundande. Utan förvarning sa han plötsligt till sin partner att sätta sig ner och lyssna på det han hade att säga henne. Han sa, med en röst som var hans egen men med en inlevelse och lugn som ingen av dem kände igen.

”Jag har kommit för att ge dig ett budskap, en bekräftelse”. Det blev helt tyst innan rösten fortsatte med samma lugn. ”Jag vill att du förstår att du kan lita på din nya väg i livet och vara helt trygg i att du valt rätt och att du ska veta att det var dags nu”.

Hon frågade vem det var som talade och fick svaret att det vet du redan. Det blev helt tyst i rummet för någon sekund. Han försökte att öppna ögonen och se rummet men det lyckades inte. Först blev han rädd men omedelbart kom ett lugn över honom och något inom honom lät honom förstå att allt är precis som det ska vara. Han slappnade av och kände hur han befann sig som i ett varmt klimat, stående i en vind som var ljum och klädd i enkla luftiga kläder. Sinnet var helt fritt från tankar och hela hans varelse var uppfylld av en stillhet som han aldrig tidigare upplevt. Det enda som hördes i rummet var hur Sara snyftade lätt och den välbekanta men ändå okända rösten sa att det är bra och att hon kunde vara helt trygg,

De stod så här en stund, utan att något sades med ord. Om det var några sekunder, en minut eller mycket längre hade ingen av dem någon uppfattning om när de talade om det efteråt. Successivt började han känna hur medvetenheten om rummet blev allt mer påtaglig och när han sakta kunde öppna sina ögon såg han Sara sittande på knä på golvet direkt nedanför honom och han hade sin utsträckta hand strax ovanför hennes blonda hjässa. Hon såg på honom med ögon som utstrålade värme. Hon började sakta le, inte i formen att skratta utan mer som ett leende som kommer inifrån ett helt lyckligt sinne.

Sedan sa hon tyst. ”Du blev han, hela du bytte skepnad. Ditt ansikte, kroppshållning och rösten, jag såg dig faktiskt, alltså honom” Hon tystnade ett tag och fortsatte sedan.

”När du sa att du inte kunde hitta de personer du tänkte modellera började jag fundera på vem jag skulle välja. Det blev helt tomt inom mig och det enda som hela tiden återkom var bilden av mig själv. Samtidigt hörde jag något som sa, du behöver inte välja, var dig själv, någon annan är på väg till dig. Just i det ögonblicket sa du att jag skulle sätta mig ner och jag kände hur det spred sig en ljum vind i hela rummet. En värme som jag kände trängde djupt in i mig”.

Hon beskrev sedan mer i detalj hur hon hade uppfattat honom i den skepnad han framträdde i under övningen, och hon gav en beskrivning som var exakt den samma som den känsla han själv hade upplevt inom sig och bilden han såg på filmduken bakom sina stängda ögon.

De förblev tysta ett tag men snart började sorlet i salen utanför rummet signalera att de andra deltagarna i kursen var åter från sina övningar. Sara reste sig upp och de kramades intensivt och hårt. En kram som innehöll så mycket kärlek, en kärlek som han aldrig tidigare upplevt. Inte kärlek i perspektivet man och kvinna i en fysisk relation. Det var en totalt kravlös kärlek som innehöll allt det han som människa saknat; värme, trygghet, stillhet och frid. En kärlek som var så stark att han förstod att livet handlar om helt andra saker än de som upplevs som viktiga.

Hon såg honom i ögonen och sa. ”När vi kommer ut till de andra kommer vi aldrig att kunna förmedla detta”. Hon sa det med en lite sorgsen röst.

”Vi behöver inte förmedla det till dem, sa han. ”Det här handlar bara om dig och om mig. Vi har bägge fått ta del av något mycket värdefullt och vi kommer förr eller senare att kunna förmedla detta till många andra”.

När de kom ut till de övriga satt de redan ner och kursledaren var precis på väg börja genomgången av övningen.

”Ni blev klar sist”, sa hon. ”Ni måste ha haft mycket att ta del av genom era förebilder”. Kursledaren sa sedan leende, ”eftersom ni kom sist tillbaka får ni förmånen att börja med att berätta vilken person ni var och en har som inspiration och hur ni upplevde övningen”. Sara blev först tyst, såg sedan på sin partner och lät blicken fortsätta runt de övriga i gruppen. Sedan sa hon med tydlig och ödmjuk röst.

”Vi hann bara med den ena personens process”. Kursledaren såg förvånad och frågande på Sara som dock fortsatte utan att låta sig störas.

”Även om jag inte modellerade någon var jag under övningen en av de två personer som jag nu förstår är de absolut viktigaste i mitt liv. Den personen är jag själv, mitt äkta jag”, och hon fortsatte”, och jag mötte den andra personen alldeles nyss där inne i rummet under övningen”.

Det blev först ett dämpat sorl i rummet, sedan tystnade allt när Sara reste sig upp. Hon gick fram till honom där han satt, mitt emot hennes plats i den ring de alla formerade i rummet, och sjönk långsamt ned på knä. Hon tog hans händer mellan sina, böjde sitt ansikte upp mot hans och sa sakta och med en nästan overklig värme i rösten. ”Jag mötte en man som är Guds son idag, jag kallar honom…..”. Hon stannade där, slöt sina ögon och tystnaden i rummet var och förblev total.

Han blev helt tom inombords när han hörde orden hon sa. Först tänkte han, det här händer inte, det här är bara en dröm. Men samtidigt förstod han att det var det här han känt under så lång tid, att hans syfte handlar om något mycket stort, och han insåg där och då att hans liv aldrig mer skulle bli detsamma som innan resan till den här kursgården.

Svek – vem sviker?

Är det de andra? Är det jag?

Varför gjorde de som de gjorde, varför sa de som de sa? Trodde de kanske att det var rätt?

Ja, jag inser att det är så, att de andra faktiskt tror på det de gör och säger.

Jag tror inte på det, det som de gör och säger.

Men det spelar ingen roll vad jag tror på, för dem.

Det var jag som dödade mina drömmar. Det var jag som valde att svika mig själv.

Inte de andra. De tror på det de gör och säger. Deras sanning är lika rätt för dem som min är för mig. Jag måste förstå det, respektera det, acceptera det. Alltid.

Inte det de andra gör.

De tror på sina drömmar, inte på mina.

Jag kan inte ta död på deras drömmar, det kan bara de göra själva. Och det kommer de att göra.

Jag kan svika de andra, de andra kan svika mig, men ingen kan ta död på den andres drömmar; utan tillåtelse.

Jag valde att låta dem ta död på mina drömmar, det gör jag inte längre, de lever igen.

Jag valde att bli offret, det är jag inte längre.

I min bastu är det tyst, där hör jag allt jag behöver.

I min bastu är det tyst, där finner jag alla svar.

I min bastu är det tyst, där skriker ingen till mig.

I min bastu är det tyst, där begärs inget av mig.

I min bastu är det tyst, där finns jag med mig själv.

Jag blev så glad i dag när jag såg kärleken mellan en äldre man och hans hustru, efter mer än 60 fantastiska år tillsammans. Mer än 60 år som innehållit allt mellan stor glädje och djup sorg. Denna äldre man och hans hustru (ej personerna på bilden) är mina föräldrar. Deras resa har hållits samman trots prövningar, prövningar som i olika faser bytt skepnad och som fortgår nu när krafterna och hälsan börjat tryta. Deras relation är för mig ett bevis på att kärlek är ett verb, och trots att livet inte alltid känts rättvist har kärleken gett kraft att tillsammans bära de bördor som följt på vägen.

Tyvärr är det ju inte alltid så att relationer håller, och där en verklig kärlek är grunden, över tid. Vad är det då som gör att det ibland blir livslånga band och ibland inte? Det finns naturligtvis lika många ”relevanta” skäl till att relationer brister som det finns brustna relationer och ibland är uppbrott det som är den bästa lösningen. Vi människor utvecklas och förändras alla under hela vårt liv och det kan naturligtvis innebära att vi väljer en annan livsväg än vår partner och den gemensamma grund som en gång var det som relationen skapades på kanske inte längre finns. Så att bryta upp från en relation och gå vidare på varsitt håll kan vara det bästa och rätta att göra.

Vid tillfällen hör jag dock att; ”kärleken tog slut” som förklaring till en skilsmässa. Naturligtvis kan det faktum att vi människor utvecklas åt olika håll innebära just detta, att kärleken inte längre är det den en gång var, men ibland upplever jag det som att människan tappat bort vad kärlek faktiskt är. För mig bygger kärlek på det faktum att jag älskar någon eller något. Älska är något jag gör, en aktiv handling utifrån ett medvetet val; alltså är kärlek i grunden ett verb. Om jag ser kärlek som något jag medvetet gör, eller inte gör, istället för något jag har, eller inte har, blir möjligheten att min kärlek består över tid obegränsad, det är mitt eget val.

Min kärlek tar aldrig slut, om inte jag själv väljer att sluta att älska. Det kan vara riktigt och relevant att ”sluta älska” någon eller något, om jag sätter älska i perspektivet att det är grunden för en kärleksrelation. Men allt för ofta kanske jag låter andra värderingar i livet ta överhand och jag glömmer bort att kärleken är ett verb, något som jag utför. Om min kärlek till en annan människa, eller till mig själv, ska överleva livets alla prövningar är det mitt ansvar att kontinuerligt älska, i med- och motgång. Detsamma gäller den andra människans kärlek till mig och till sig själv. Om detta gemensamma ansvar är grunden i en relation överlever kärleken alltid, oavsett prövningar, om det är menat så. Låt inte din relation till den eller de du älskar, till dig själv eller till livet haverera på grund av att ”kärleken tog slut”. Glöm aldrig att kärlek bygger på ett verb, inte ett substantiv. Ett verb som innebär att aktivt älska.

Bo Gunnar Karlsson            

Plötsligt kommer det. Telefonsamtalet som du inte vill ha. Beskedet om olyckan som drabbar den du har kär och som betyder mest av allt i världen; ditt eget barn. Även om barnet är tjugosju år och sedan länge är självständig och med egna relationer omkring sig som betyder mer än vad du gör. Smärtan över att inte kunna hjälpa och lindra är svår att hantera. Samtidigt är stoltheten över att ditt barn hanterar sina svårigheter själv tillsammans med de som nu finns närmast så stor och du förstår med tacksamhet att du har bidragit till denna självständighet.

Livet är en konstant utmaning.

Kärleken är det som ger oss kraft att gå vidare och kärleken till våra barn är kanske den allra starkaste. När ditt barn är sjukt, skadat eller utsatt för faror sätts din trygghet och tilltro till livets syfte på prov.

En son allvarligt skadad.

En son gravt funktionsnedsatt.

En son i mänsklighetens tjänst i främmande land.

Allt detta sätter en fars tilltro till livets mening på prov. Resultatet blir dock en känsla av mening och stolthet över hur de hanterar detta själva.

Jag vill tacka Erik och Jennie.

Jag vill tacka Björn och Anna.

Jag vill tacka Peter.

Trots oro, ångest, smärta och sorg har ni gett mitt liv mening, precis den mening som gör livet så värt att leva, med glädje, stolthet och kärlek.

Tack.

”Life is difficult, and not before I accept and understand that, life can be easy”.

Det här citatet ovan som den amerikanske författaren och psykologen M Scott Peck skrev i sin bok ”Road less traveled”, har för mig blivit en stark livsguide. I många sammanhang har det fått mig att förstå att livet är värdefullt trots svårigheter och sorger och har hjälpt mig att orka vidare. Ytterligare en fantastisk bekräftelse på relevansen i detta citat fick jag för någon tid sedan då jag såg en dokumentär på tv som hette; ”Not dead yet”.

När dokumentären börjar handlar den om en då ung man, Jason Becker, med en fantastik talang och kärlek i livet. Som självlärd gitarrist ansågs han vid nitton års ålder vara en av de absolut främsta rockgitarrister och kompositörer som någonsin funnits och han jämfördes med bland annat Jimi Hendrix. Precis när karriären var på väg att definitivt skjuta i höjden genom turnéer och skivinspelningar med de allra främsta rockbanden i världen drabbades Jason av fysiska problem. Han fick smärtor i ett ben och började halta när han gick. Efter bara några veckor blev problemen värre och han kontaktade läkare. Efter undersökningar kommer så det förödande beskedet. Han ställs inför diagnosen ALS och med en prognos att leva högst två till tre år ytterligare. Han var alltså nitton år och med en enormt stark passion i livet; att spela gitarr och att komponera musik. Jason blev tvingad att, som en följd av sjukdomen, hoppa av alla engagemang som gitarrist och inom ett par månader var han, i stället för att vara på världsturné, helt oförmögen att ens hålla i sin älskade gitarr. Sjukdomen bryter sedan snabbt ner alla hans fysiska livsfunktioner och det enda som återstår är en väntan på att dö, tills dess helt beroende av maskiner och andra människor för att överhuvudtaget leva.

I det här läget vore det självklart att ge upp och att känna att livet inte har något mer att ge. Jason valde dock en annan väg. Hans kärlek till livet, främst genom sin kärlek till musiken och sin familj, innebar att han inte gav upp. Tillsammans med många människor i sin närhet, främst föräldrar och en blivande flickvän, skapade han förutsättningar för att kommunicera med hjälp av sina ögon. Han utvecklade även ett sätt att komponera musik på samma sätt. Jason lever än idag, mer än tjugo år efter det att han fick diagnosen och prognosen som sa att han skulle leva högst två till tre år ytterligare. Han är totalt förlamad i hela kroppen och har ingen förmåga att själv styra några som helst fysiska livsfunktioner, som att andas eller äta. Det enda som fungerar på honom fysiskt är förmågan att röra på ögonen.

Men något som fungerar till absolut fulländning är hans attityd och kärlek till livet. Trots sin totala brist på allt som normalt förväntas vara självklarheter i livet säger Jason, via ögontolkning, att han är tacksam och att han har ett fantastiskt liv. Som alla andra har han dagar när han mår sämre och dagar när han mår bättre, både fysiskt och mentalt, men han menar att det faktum att han är sjuk på ett dramatiskt sätt inte gör hans liv annorlunda än alla andras när det gäller hur han för stunden mår. Han har nu överlevt i tjugo år mot alla odds trots att all medicinsk erfarenhet och expertis är överrens om att det inte går att leva så länge med den sjukdom som han har.

Vad är det då som gör att Jason inte följer den ”mall” som hans sjukdom försett honom med? Jason själv, och alla omkring honom, är helt på det klara med att det är den absolut orubbliga passionen och kärleken till musiken som inte bara håller honom vid liv utan som dessutom ger honom ett rikare liv än de allra flesta någonsin kommer i närheten av. Han förverkligar sitt livs syfte till fullo med hjälp av de förutsättningar som han för stunden har. Han gav inte upp sin inre äkta livsvision och dröm för att de yttre omständigheterna ändrades, även om de förändrades på ett extremt dramatiskt sätt. Han anpassade i stället sina nya förutsättningar till sin orubbliga livsvision. Jason kan inte längre spela musik själv på sin gitarr men han komponerar fantastiska musikstycken som andra musiker framför. På så sätt förverkligar han sin dröm om att uttrycka sig genom musik. 

För mig blev berättelsen om Jason Becker en mycket stark påminnelse om, och bekräftelse på, det avgörande i att vi verkligen vet vad som är våra äkta passioner i livet. Vet vi det och följer vår resa mot att förverkliga dem har vi alla de verktyg vi behöver för att skapa ett optimalt liv. Kom ihåg att det inte innebär att vi inte möter problem, motgångar och sorger, det hör till det optimala livet. Men om vi har drivkraften i att leva i fas med våra verkliga passioner så kommer även motgångar och sorger hanteras på ett konstruktivt sätt.

För Jason Becker var det musiken. Sök dina verkliga passioner och kärlek i livet, identifiera vad det är som i grunden ger dig glädje och tillfredställelse och låt inga yttre omständigheter leda dig bort från just din väg i livet. Möt de yttre omständigheterna som kommer, i form av motgångar och sorger, som naturliga inslag i livet och se vilket syfte de har och vad du kan lära av dem. Anpassa sedan din resa utifrån de nya förutsättningar som motgångarna eventuellt inneburit. Släpp inte siktet på dina passioner på grund av att förutsättningarna ändras.  

Bo Gunnar Karlsson