Peters Hus

I begynnelsen var ordet, och ordet var jag. Så står det skrivet i boken om mig.

För mig är ord livet, och livet är; jag.

Att skriva orden är för mig att skapa livet, mitt liv, min verklighet, all verklighet.

Skrivna ord kommer för alltid att synas, ord som inte skrivs finns men syns inte.

Utan mina ord syns jag inte. Jag finns, men jag syns inte.

I begynnelsen var ordet, och ordet var Gud. Så står det skrivet i boken om Gud.

För mig symboliserar Gud styrkan i livet. Styrkans språk är kärlek, alla skrivna ord är kärlekens språk.

Jag är livet, livet är kärlek; jag är kärlek i mitt liv, alla är kärlek i sitt liv.

Att styrkan finns i mig gör att jag kan skapa mitt eget liv, min verklighet; jag syns.

Utan styrka syns jag inte. Jag finns, men jag syns inte.

Att skriva är för mig att erkänna kärleken; till mig själv, mitt eget liv, min verklighet.

Att inte skriva förnekar kärleken; till mig själv, mitt eget liv, min verklighet.

Att skriva är för mig att bekräfta livet, att synas. Att inte skriva förnekar livet.

För andra är det annat som bekräftar livet.

Men oavsett vad som bekräftar livet; utan ord, kärlek, finns inte det som kan bekräfta livet.

Jag såg en film nyss på nätet, som en vän länkade, om himlens svarta, okända, fantastiska perspektiv som vi i vårt snäva perspektiv kallar universum. Det är svindlande tankar som väcks och frågan som blir hängande i mitt sinne, utan möjlighet till svar, är den om vad som finns bortom detta gränslösa fenomen.

Finns det något där, eller är det vi kallar för universum en plats utan några gränser, utan något slut?

I den tankens svarslöshet blir jag liten, igen. Liten och glömsk på en obetydlig plats i universum som är den enda jag kan vara på, oavsett var jag är, vart jag går. Om det inte finns något därute som kan kallas slut eller gräns måste ju allt vara oändligt, i all oändlighet. Om allt är gränslöst omkring mig så måste ju jag vara alltings centrum, i mitt liv, i mitt universum.

Eftersom jag inte kan förstå något annat blir också du centrum i ditt liv, i ditt universum. Vilket blir till vårt universum.

Om inte du är centrum i ditt gränslösa och oändliga universum, vem är då i centrum? Om inte jag befinner mig i centrum i mitt gränslösa och oändliga universum, var befinner sig då centrum?

Vad betyder det?

Jag har ingen aning längre, jag visste det en gång, när jag var liten, men jag glömde bort det när jag blev stor. Eftersom jag inte kommer ihåg vad det betyder så kan jag bestämma själv på nytt vad det betyder, för mig, nu.

Jag kan bestämma att det betyder att jag är centrum och att jag har tillgång till allt jag behöver i mitt universum för att leva mitt liv. Jag bestämmer att jag tror på detta fast jag inte vet.

Du kan bestämma för dig, vad det betyder för dig och ditt liv. Vet du, eller bestämmer du dig för att tro fast du inte vet, eller att du inte tror för att du inte vet?

På något vis är det helt absurt, nästan som att det inte är på riktigt. En grupp politiska makthavare, med ett mycket litet antal personer bestående av den så kallade Tea Party rörelsen i USA i spetsen, håller just nu hela världen i en form av ekonomisk gisslan. En grupp som bygger sitt agerande på värderingar som handlar om extrema särintressen, i klartext är det rena egenintressen. En grupp människor, med stor makt, som anser att det inte är rätt att alla ska ha tillgång till likvärdig sjukvård och omsorg. Som anser att det är helt i sin ordning att inkomsterna ökat med 750 procent för företagsledare i USA under samma tidsperiod som de ökat med 5 procent för de med de svagaste inkomsterna. Denna grupp håller hela världens utveckling i sina händer just nu.

Men grundproblemet är att världens ekonomi, med USA och dess dollar i spetsen, idag helt och hållet är uppbyggd som en klassisk Ponzi scheme. Ponzi scheme är ett bedrägerisystem som har många gemensamma inslag med, allt för många av, de nätverksuppbyggda pyramidspel som florerar som affärsupplägg och som bygger på att hela tiden öka ett fiktivt värde på något som i bästa fall kommer att finnas i en framtid, men som i verkligheten oftast ännu inte finns.

Ponzi scheme kan även jämföras med det klassiska danska folklustspelet Ebberöds Bank där banken utlovar en inlåningsränta som är dubbelt så hög som utlåningsräntan vilket leder till totalt haveri i bankens finanser. Strategin i Ebberöds Bank att på lång sikt lova mer ut än vad som finns, och löpande kommer in, i kassan har stora liknelser med det som nu ska vara lösningen på den finanskris som är dagsakut i USA. Kongressen måste godkänna att USA:s lånetak höjs så att staten kan låna ytterligare pengar för att klara sina finanser. Det sker genom att man släpper ytterligare statsobligationer vars värde täcks med nya dollar som trycks.

Alltså; USA löser sitt kapitalbehov genom att trycka nya pengar. Pengar som det egentligen inte finns täckning för i motsvarande värde. För att sen kunna lösa de lån man alltså måste ta för att inte gå i konkurs nu behöver man återigen låna ännu mer, och för att kunna låna mer behöver man trycka ännu mer dollar, och så vidare. Ett eget konstruerat moment 22!

Om det nu beslutas, 17 oktober, att höja skuldtaket kommer nästa lånebehov att vara akut redan i februari 2014. De lösningar man nu pratar om handlar alltså om att skjuta den presumtiva katastrofen framför sig enbart ett par månader åt gången. Vem som helst borde förstå att detta är ett totalt ohållbart sätt att lösa problemet på.

Jag har inte något konkret svar på vad som i det dagsakuta läget behöver göras för att inte förvärra situationen. Men jag förstår så mycket att i ett långsiktigt perspektiv, som vi kanske inte har speciellt lång tid att skapa, krävs ett totalt nytt förhållningssätt till den globala fördelningspolitiken, och till tron på att en konstant ökad tillväxt genom konsumtion ska vara den framtida plattformen för vår planet och de människor som lever där.

Då det troliga är att Sverige omedelbart skulle påverkas dramatiskt om USA:s ekonomi havererar, men framför allt eftersom Sverige oavsett vilken politisk majoritet som för stunden styr landet alltid följer USA:s utveckling, har vi samma framtid att se fram mot här, om den inte redan är här. Jag har sagt det förr och gör det igen: en politisk rörelse, lokalt, nationellt och globalt, med ledare som törs bryta mönstren och kliva fram och företräda en långsiktigt hållbar fördelningspolitik som inte bygger på den gamla paradigmen som säger att mer alltid är bättre kommer att vara en nödvändighet för allas vår framtid. En rörelse som inte grundas på gamla traditionella ideologier utan på värderingar relevanta med dagens och framtidens förutsättningar. Värderingar som erkänner att varje enskild människa är unik, att varje enskild människa är lika mycket värd som någon annan, och som förstår att vi har ett gemensamt ansvar för vår planets framtid oavsett vem vi är, var vi bor och hur mycket pengar och prylar vi ärvt eller skapat.

Mer är dock ibland bättre, nej mer är alltid bättre, om det handlar om hänsyn, omsorg och empati gentemot de människor som har det sämre, gentemot djur, natur och miljö och sett till det ansvar vi alla har gentemot våra framtida generationers möjlighet att leva vidare här på jorden med ett gott liv.

Mer är alltid bättre när det handlar om att ge och ta emot kärlek, att med integritet leva det liv som innebär att varje människa hittar sig själv och sitt eget värde för att därigenom skapa ett liv som utvecklas till sin fulla potential, och som en konsekvens av det leva som en värdefull pusselbit i det samspel som vi kallar mänskligheten.

Den här hösten har för mig varit makalös på många sätt. Med alla fantastiska färger och den friska och klara luften är den en värdig avslutning på en av de bästa somrar på mycket länge. Inte sedan Brolin, Ravelli och Andersson grävde guld ( men hittade brons) i USA och höll mig vaken på nätterna den makalösa sommaren nittiofyra har sommaren så välförtjänt lämnat stafettpinnen vidare till hösten.

Hösten ger mig energi och livslust. Inte bara den här hösten utan alla höstar är den tid som jag kallar min tid på året. Jag vet att det kanske inte är så för alla, kanske faktiskt tvärtom. De flesta i min omgivning ger just nu uttryck för en tuff period; Mörker, kyla, trötthet och en lång vinter (och nästan ett helt år kvar till nästa semester) är det som fokus fästes på.

För min del betyder hösten tid för återhämtning. Hösten ger mig en känsla av kravlöshet och skapar möjlighet för reflektion. Att sitta framför brasan, när den kyliga höstvinden drar fram där ute, i eftertänksamhet och tacksamhet för det som varit och med blicken fylld av nyfikenhet och förtröstan mot det som skall komma. Det skapar ett tillstånd hos mig som öppnar kanalerna för mottagandet av livsenergin.

Vi brukar prata om ”ålderns höst” som en symbolik för den tid i livet där slutet börjar skymta. Hösten som årstid innebär att livet i naturen drar sig tillbaka från den form som vi ser som levande där grönska, strömmande vattendrag och spegelblanka sjöar, ljumma vindar, insekter och uppfriskande regn är symboler för liv. När hösten efter sommaren har utfört sin del återstår bara det vi ser som dött och förbrukat.

Jag tror att mycket av den dysterhet och känsla av depression som många människor upplever på hösten bottnar i en omedveten känsla av att något i livet tar slut. Vi upplever det som fysiska konsekvenser genom trötthet och som mentala konsekvenser i form av håglöshet och kanske depression. Att mörker och kyla påverkar oss både fysiskt och mentalt är i och för sig påtagligt och verkligt men den stora aspekten kring höstproblematiken tror jag är en, ofta undermedveten, känsla av att något i vår uppfattning om livet tar slut.

Men vad är det egentligen som händer under hösten? Allt det vi ser som symboler för sommaren, livets tid, vissnar och dör bort. Det försvinner, det tar slut. Men faktum är att genom att det vissnar och dör så återgår det bara till den fas i processen som är villkoret för allt liv. Allt som dör på hösten är alltså förutsättningen för att vi ska få uppleva alla de attribut som en sommar står för, återigen nästa år. Trädet ser ut att dö, men det dör inte, det går in i en fas av återhämtning och vem vet, kanske reflektion. De gamla löven har fallit ifrån och i stället gett trädet förutsättningar för att ta hand om de nya och friska löv som kommer, födda ur den energi som de fallna löven ger.

Kanske ger hösten oss en konkret påminnelse om vårt egna oundvikliga åldrande, vår egen oundvikliga dödlighet och gör dessa påtagliga och verkliga för oss. Kanske kan vi, istället för rädsla och ångest inför vår egen höst, finna trygghet i insikt om att vi människor också är en del av samma system som styr årstiderna och kanske kan vi se samma symbolik kring vår egen höst som i naturens höst.

Vårt livs höst, ålderdomen, kan vara en tid för återhämtning, vara fylld av kravlöshet och skänka oss glädje genom minnen och reflektion. Att sitta framför brasan när ålderns, kanske lite behagligt kyliga, vind drar fram där ute, i eftertänksamhet och tacksamhet för det som varit och med blicken fylld av nyfikenhet och förtröstan mot det som skall komma, det oundvikliga och självklara. Kanske vi kan finna tröst i en tanke om att förutsättningen för kommande generationers upplevelser av livets årstider är att föregående generationer lämnat plats, sett höstens fallna löv bli till mull och förberett allt inför nästa sommar genom att föra sin egen odödliga energi i form av kunskap och kärlek vidare.

Det här är helt och hållet min egen fantasi om hur livet, naturen och årstiderna spelar i harmoni med universums orubbliga lagar om alltings förutsättningar. Det här är min tro och min stabila berggrund att bygga mitt liv på och det som ger mig trygghet att lita på att mitt livs kapell står stadigt trots alla utmaningar på vägen och med en förtröstansfull väntan på kommande höststormar och vinterkyla.

Tänk om jag vågade. Vågade ge uttryck för alla de ord som finns inom mig. Alla ord som visar vem jag är, ord som talar om vad jag vill, ord som talar om allt jag vet.

Tänk om jag vågade, med mina ord ge uttryck för alla tankar och känslor som finns inom mig. Då skulle jag låta orden berätta om mina största kärlekar och vad de har betytt för mig. Då skulle jag berätta om alla de människor som jag har omkring mig och som är värda att få höra vad de betyder för mig. Om jag vågade, då skulle de få höra de orden från mig.

Tänk om jag vågade, då skulle jag gestalta all den ångest som jag färgat mitt liv med, i stället för med kärlek. Ångest som lärt mig allt om livets verklighet, som lärt mig att uppskatta allt omkring mig, även ångesten. Ångesten som förklarar vad kärlek är, på samma sätt som mörkret förklarar ljuset.

Jag skulle berätta om mina drömmar som jag hållit inlåsta i mitt inre, drömmar som bara levt i mitt sinne och i mina tankar. Om jag vågade skulle jag låta dem få liv genom mina ord och bli till de barn som jag fått ansvaret att låta växa till verklighet i nuet och se dem fylla världen med skönhet. Jag skulle berätta om mina drömmar genom att skriva, att sjunga och att låta världen få ta del av allt jag är här för att dela med mig av.

Jag skulle berätta om, och stå för, min gudstro som ger mig styrka och vilja att leva detta liv till fullo, om min längtan att få lugn och ro i mitt sinne. Jag skulle berätta om mina fysiska, själsliga och mentala utmaningar och hur jag förträngt alla konsekvenser, bortom den fysiska utmaningen, som de medfört. Jag skulle berätta om hur jag inte delat detta med någon, om hur jag stängt ute alla från att ta del av min kamp.

Allt detta och tusen saker till skulle jag berätta om, om inte min rädsla stoppat mig. Jag skulle erkänna människors rätt att ta del av hur livet självt har lärt mig det rätta värdet. Jag skulle dela med mig av all den kunskap som jag har, alla de insikter som leder mig idag och all den trygghet jag har. En trygghet som är så grundläggande att inget som händer omkring mig, och det händer mycket, rubbar min livslust.

Jag skulle ta ställning i den politiska debatten, jag skulle göra min röst hörd på ett sätt som ger avtryck. Jag skulle bestämma mig för att inte låta livet förspillas till sådant som inte är värdefullt för mig och alla andra. Jag skulle låta min ståndpunkt lysa vägen för de svaga och utsatta, för de som behöver hjälp att leva ett gott liv.

Tänk om jag vågade, då skulle jag sluta med att bestämma mig för vad jag skulle göra om jag vågade. Jag skulle sluta med det och börja med att vara och att göra; bara jag inte var så rädd för att vara och att göra.

Tänk, nu när jag vågar, nu ska jag berätta om vem jag är. Jag ska berätta om vad jag vill. Jag ska berätta om min trygghet och min glädje. Jag ska göra det nu när jag vågar.

Jag älskar att skriva, Men jag räds det skrivna.

Inte det skrivna av andra, men det skrivna av mig själv.

Jag vet att det skrivna av andra är ärligt, lögn, fantasi eller allt på en gång.

Och det spelar inte mig någon roll, jag dömer inte utan ser till vad det ger mig.

Men om det skrivna av mig är ärligt, blir det farligt, utlämnande, dömande.

För mig.

Om det är lögn blir det falskt och inte trovärdigt. I andras ögon.

Om det skrivna är fantasier, vem är jag att hitta på?

Någon som av en slump landat i min blickpunkt, räds sitt skrivande.

Värjer sig för sitt skrivande.

Men skriver ändå.

Att inte skriva skrämmer någon mer.

Jag läser det någon skriver och förstår att det är ok att skriva ärligt, att ljuga, att fantisera.

Att låta andra fundera vilket som är vilket.

Någon inspirerar mig, att skriva, att låta andra fundera på varför.

Att inte skriva skrämmer mig mer.

Det finns en gammal skröna som handlar om en höna som värpte guldägg. Den är nog välbekant för många men jag ska berätta den här som inledning på lite av mina tankar kring hur vi som människor agerar i verkliga livet idag.

Det var en bonde, som plötsligt en dag när han var i hönshuset och hämtade dagens ägg, upptäckte att en av hönorna hade värpt ett ägg av renaste guld. Han förstod inte hur detta var möjligt men han tog ägget och gömde det noga i sitt hus. Nästa dag hände samma sak. I redet låg ytterligare ett guldägg. Detta upprepades de kommande dagarna och bonden såg hur högen med guldägg växte och växte i hans gömställe. Nu förstod bonden att det var på riktigt och tänkte att det vore bra om han kunde få alla guldägg som fanns i hönan på en gång. Då skulle han snabbt bli en förmögen och mäktig man och kunna skaffa sig alla rikedomar han önskade.Tänkt och gjort. Bonden nackande hönan och sprättade upp henne. Det var då han upptäckte att det inte fanns fler guldägg i hönan och bonden insåg försent att hans girighet hade berövat honom det värde som hönan innebar.

Det här kan tyckas som en påhittad saga, vilket det i sig naturligtvis är. Men ju mer jag ser hur vi människor, och därmed samhället i stort, missbrukar och tar död på de långsiktiga värden vi blivit välsignade att förvalta blir symboliken i den här sagan mer och mer påtaglig. Den är relevant i de flesta av livets områden och hur vi hanterar saker och ting, kanske mest tydligt kring naturen och miljön. Men blir mycket tydlig även när man ser hur vi behandlar oss själva och våra medmänniskor.

Ett specifikt område som för mig, och andra i samma situation i livet, är grund för mycket oro är hur jag som anhörig till svårt funktionshindrat barn ofta blir bemött och behandlad av myndigheter, politiker och media i min roll som personlig assistent. Tyvärr också av fler och fler människor i allmänhet som påverkas av dessa institutioners agerande och framför allt av den debatt det skapar.

I min roll som förälder till svårt funktionshindrad son med ett behov av tillsyn och omsorg 24 timmar per dygn befinner jag mig i en situation som innebär att jag själv och mina förutsättningar och behov i livet i slutänden alltid kommer i andra hand när min sons tillstånd kräver min närvaro. Hur mycket jag än skulle ”vilja” kan jag aldrig undandra mig det yttersta åtagandet för min sons trygghet och möjligheter att leva ett meningsfullt liv när ingen annan finns närvarande. I det perspektivet är det självklart att jag även ingår i hans ”personalstyrka” som personlig assistent. Vissa tider som schemalagd avlönad assistent andra tider som akutvikarie när behov hastigt uppstår och i övrigt som oavlönad assistent när beslutade timmar inte täcker hela hans omsorgsbehov. Det som dock alltid ingår i rollen som förälder är den slutliga lösningen på jourbehovet dygnet runt 365 dagar per år.

Tyvärr har nu fokus kommit att hamna på en debatt som pekar mot anhöriga, som har rollen som personlig assistent, som främsta orsak till fusk och bedrägerier med skattemedel avsedda för stöd till funktionshindrade. Den debatten bottnar helt i ett, av politiker, outtalat syfte av ekonomiska neddragningar och besparingar utan hänsyn till konsekvenserna för de som det påverkar i slutänden; de funktionshindrade.

I det perspektivet ser jag liknelsen med bonden och hönan. Bonden representerar samhällets olika funktioner som har ansvaret för att de behövande får den omsorg (guldägg) de behöver och hönan representerar den anhörige, den som förser bonden (samhället) med guldäggen.

Utan anhörigas ”ideella” arbete som personliga assistenter, med eller utan ekonomisk ersättning, skulle samhällets ansvar och förmåga att tillgodose de funktionsnedsattas behov av omsorg haverera omgående. Ändå jagar myndigheter, politiker och media de anhöriga som presumtiva fuskare och överutnyttjare och förslagen om att anhöriga inte ska få vara assistenter duggar tätt i debatten.

Det här är bara ett specifikt område, och som i praktiken berör endast en liten del av samhället, men som drabbar denna lilla del mycket hårt. Att som anhörig inte bli uppskattad för den insats (för de guldägg) man tillför samhället utan i stället bli ifrågasatt och misstänkliggjord som fuskare gör mycket ont. Det sker i en situation i livet som redan i sig är fylld med oerhört mycket smärta och sorg. Jag hoppas att samhället ska förstå värdet av sin höna (de anhöriga) innan de som bonden upptäcker det efter det att den är slaktad.

Fundera kring hur du agerar i ditt liv, oavsett var du befinner dig i livet eller vad du har omkring dig. Tar du tillvara på dina guldägg på ett sunt sätt? Hanterar du din värphöna med omsorg och respekt? Dessutom; fundera kring vad du ser omkring dig som visar på att samhället förbrukar sina värphöns på ett kortsiktigt sätt, och finns det något som du kan göra för att förändra det.

Lite tankar och funderingar kring mina egna ställningstaganden, gamla och nya.

Det är nu mindre än ett år kvar till nästa politiska val här i Sverige. Frågorna är många och viktiga men tyvärr; svaren är få. Att förvänta sig att på förhand få besked om vad det i praktiken kommer att innebära för den enskilde och för landet i stort om det ena eller andra partiet får makten, om den ena eller andra alliansen eller konstellationen vinner eller vem som blir statsminister är naivt. Som enskilda individer och medborgare står vi inför stora och svåra beslut. Vi kämpar med hög arbetslöshet, krympande resurser inom den sociala sektorn, klimatförändringar, kriminalitet och våld och i allt för stor omfattning lider människor i landet av fysisk, mental och social ohälsa. För mig är de stora frågorna, de som blivit mer och mer påtagliga: Vilket samhälle vill jag ha i framtiden? Vad är jag som individ beredd att försaka och vad vill jag prioritera?

Jag har alltid stått på den enskilda människans sida, oavsett dennes politiska hemvist. Min övertygelse är att om individen är stark och trygg i sig själv så kommer hon att vara en tillgång för alla andra som behöver hennes stöd. Om samhället består av individer vars agerande bygger på respekt, ödmjukhet, integritet och empati för sig själv, andra och samhället i stort skapas en långsiktigt hållbar plattform av samförstånd och positiv hållbar utveckling, oavsett politiska skiljelinjer.

Det är ingen hemlighet att jag har, i traditionell politisk mening, alltid hållit mig på den borgerliga kanten. Den sidan har attraherat min filosofi starkast för jag tror att varje människa i grunden är självständig och vill väl, och att hon inser att respekt för andra människor handlar om att respektera just personen, även om dennes åsikter i sak skiljer sig från den egna. Min grundfilosofi i alla möten och relationer med andra människor är att; en annan människas sanning är lika rätt för henne som min sanning är rätt för mig.

Den största utmaningen jag har inför det kommande valet är att jag inte längre kan se en trygghet och stabil plattform för att skapa ett hållbart och välmående samhälle inför allas vår framtid i den politik som landet just nu leds i. Tyvärr ser jag inte heller de befintliga alternativen som något som på ett bättre sätt ska ta oss till framtiden.

Som jag upplever det bygger alla politiska partier och konstellationer sina argument idag på filosofier och ideologier som handlar om att lösa dagens, och morgondagens, problem med samma verktyg som skapade dem i går. Den ena sidans kapitalistiska ideologi som idag inte fungerar på ett sunt sätt i ett samhälle som har utvecklats allt mer mot att domineras av egoism och rädsla, och den andra sidans motsvarande ideologi som, trots alla ord om motsatsen, i grunden fortfarande bygger på planekonomiska och kollektivistiska tankar som aldrig i praktiken skapat ett sunt samhälle med fria, välmående och växande människor någonstans. Jag vet att många tycker att det ena eller andra systemet är det rätta, att det fungerat, är sunt och även ser det som framtidens alternativ och det respekterar jag. Men tanken på en fortsatt samhällsutveckling baserat på dessa ”förlegade” ideologier skrämmer i alla fall mig.

I mitt sinne finns en drömvision om ett alternativ, och en framtida plattform, med en politisk agenda där helt nya parametrar utgör grunden. Inget höger eller vänster, inget rött eller blått. En agenda och debatt som handlar om att sätta fokus på de frågor som är avgörande för Sveriges, och hela världens, framtid i stället för att misskreditera motståndarsidan och driva förlegade prestigefrågor.

Den agendan och debatten handlar egentligen bara om en enda grundläggande förutsättning: hur ska vi bruka, fördela och vårda allt det som vi tillsammans ansvarar för på ett annat sätt än vad som skett historiskt och sker idag? Ekonomi. Naturtillgångar. Livsmedel. Miljön. Människor.

Blir jag verkligen lyckligare och friskare, blir världen bättre, av en skattesänkning som ger mig mer i plånboken för att jag ska konsumera mer prylar, köpa fler aktier och göra fler resor? Men å andra sidan; blir jag verkligen lyckligare och friskare, blir världen bättre, av en skattehöjning som ger mig mindre i plånboken och som riskerar att förbrukas i byråkrati, administration, slöseri och slarv?

Svaret på bägge dessa scenarier är, för mig, naturligtvis nej. Problemet just nu är det faktum att det är dessa två alternativ som jag upplever att vi riskerar att ställas inför om vi inte väljer att se problem och lösningar ur nya perspektiv. Att flytta fokus från det vi lärt oss genom livet som vara rätt eller fel och därigenom skapa en ny verklighet baserat på värden som handlar om att i grunden ge oss själva och kommande generationer förutsättningar att leva och inte bara, i bästa fall, att överleva.

Jag tror på detta. Jag tror på en ljus framtid.

Jag tror på vår vilja och våra förutsättningar att skapa ett samhälle där vi alla, oavsett politisk ideologi, känner trygghet i att veta att; vi får hjälp direkt om vi blir sjuka, våra föräldrar har det bra när de inte klarar sig själva längre, funktionshindrade och människor med psykiska och sociala problem får den omsorg och stöd som är livsavgörande, polis och räddningstjänst finns där när vi behöver dem akut, vi prioriterar miljön framför tillväxt.

Det kommer att krävas mycket arbete, mod och uthållighet och på vägen kommer vi att möta mycket oro och rädsla. All förändring skapar rädsla och osäkerhet men det är det pris vi får vara beredda att betala. På andra sidan, efter förändringens uppförsbacke av rädsla och osäkerhet, står belöningen i form av ett framgångsrikt och hållbart samhälle och väntar.

Alternativet att inte göra något, att inte se behovet av förändring i grunden kring hur vi hanterar vår gemensamma planet, tro att det är omöjligt eller ge vika för rädslan och osäkerheten är egentligen inget alternativ; annat än om vi struntar i vilka konsekvenser som vårt nuvarande agerande får.

Vi måste stanna upp var och en och rannsaka oss själva; vad är det jag verkligen tycker är viktigt? Är de val, politiska eller andra, jag tidigare gjort i livet fortfarande de jag tror på och vill stå för, eller behöver jag ändra uppfattning och prioritera om i mitt liv. Det kan innebära mycket motstånd från vårt ego, och vår omgivning, att exempelvis omvärdera det politiska ställningstagande, men det är viktigt nu att alla verkligen gör medvetna val. Val som bygger på de egna värderingarna och inte på gamla traditioner, paradigmer och förlegade politiska ideologier.

Uppdaterat och rättat; 10 november, inte 9 november.

10 november. Klockan 8.00. Tänk på mig då. Kom ihåg det, skriv upp det.

10 november. Strax efter lunch. Lid med mig då, gläds med mig då.

10 november. Klockan 8.00. Nice, Frankrike.

10 november. Strax efter lunch. 42 195 meter senare. Cannes, Frankrike.

10 november. Framåt kvällen. Skål.

11-15 november. Hela dagarna, kvällarna och nätterna; semester i Nice.

Svek. Ett starkt ord med många aspekter och som väcker många känslor. Att uppleva att man blir sviken av andra genom deras agerande är något av det svåraste man kan mötas av i livet, men frågan är vad känslan av svek egentligen handlar om. Uppfattningen kan vara att de människor jag upplever har svikit mig har genom sitt sätt att agera tagit död på mina drömmar och visioner. Frågan som successivt växt inom mig är då; kan någon annan ta död på mina drömmar? Är det möjligt att andra människor har den makten över mitt liv. Svaret på det är att naturligtvis har de det, men bara om jag ger dem den makten.

För att utveckla detta ska jag beskriva min syn på drömmar och visioner. När jag här pratar om drömmar är det inte de drömmar som besöker oss under nattens sömn, utan de medvetna visioner och mål vi har inom oss genom livet. En dröm i det perspektivet innebär att jag som individ skapar en bild av något som jag vill förverkliga i mitt liv. Den bilden är bara min egen och ingen kan ta den bilden ifrån mig mot min vilja.

Sedan kommer mängder av saker, händelser och människor att stå mellan mig och min dröm och om jag ser dessa som det som har makten över min dröm har jag inte själv kontroll över mitt eget liv. Allt som sker omkring mig kommer i och för sig att praktiskt påverka resan mot min dröm och kan till och med i vissa lägen var mycket svåra hinder på vägen. Men det är en stor skillnad på att ta död på en dröm mot att vara stora hinder på vägen. Att vara ett hinder på vägen är inget som kan påverka drömmen i sig, bara försvåra vägen dit. Om jag då ser det som att andra människor eller händelser tagit död på min dröm beror det på det faktum att jag själv gett upp min dröm på grund av människors motstånd och händelser som jag inte kan påverka.

Kan då andra människor svika mig? Ja, självklart, likaväl som jag kan svika andra. Men andra kan aldrig svika min dröm, andra människor kan aldrig ta död på min dröm eller mina visioner. Det kan bara jag själv göra. Om jag slutar att arbeta för att förverkliga mina drömmar och visioner på grund av att andra människor eller omständigheter har stängt de vägar jag haft siktet på är det jag själv, och ingen eller inget annat, som sviker.

Att komma till insikt om detta är både jobbigt och mycket hoppfullt. Det svåra är att flytta fokus från offerrollen till att själv helt ta ansvar för hur jag relaterar till det som hänt i mitt liv och vad som kommer att hända med mina drömmar och min framtid. Det hoppfulla är förståelsen över att det är jag som har makten över mitt liv, det är jag som bestämmer nivån av lycka och framgång i mitt liv.

Vi kan under längre tider vara totalt uppfyllda och förgiftade av bitterhet, besvikelse, ilska och sorg på grund av det vi uppfattar som svek av andra människor. Det de gjort, baserat på mina egna upplevelser och värderingar, kan vara verkligt för mig och jag kanske inte på något vis kan bortse från det som hänt. Däremot kan jag flytta fokus från alla de destruktiva känslorna och attityderna av offer och maktlöshet som det skapar, till en insikt om mitt eget ansvar i både det som hänt samt, framför allt, i det som kommer att ske.

Att jag upplevt saker som hänt som oerhört kränkande och svekfullt kan jag se som en konsekvenser av min egen syn på mina egna tillkortakommanden och begränsningar i självkänsla och självförtroende. Genom att inte fullt ut ha tillit till mina egna förmågor kan jag låta mig vara beroende av andra människors attityder och åsikter gentemot det som jag är involverad i. När människor agerar på ett sätt som strider mot mina värderingar, åsikter och visioner kan jag reagera på detta med rädsla, oro och ett behov av att rätta till. När saker och ting påverkar mina planer på ett sätt som innebär att jag backar undan från mina visioner kan jag uppleva det som att det är andras fel att mina drömmar inte blir av och känslan av svek blir påtaglig.

Faktum är dock att allt som jag upplever i andra människors beteenden och ageranden, är egentligen bara avspeglingar av de begränsningar som finns i mitt eget inre. Eftersom vi tolkar allt omkring oss utifrån det egna perspektivet så innebär det att även allt vi ser hos andra är just saker som vi tolkar utifrån våra egna inre referensramar. Om jag drar en liknelse vid vädret innebär det att två personer som upplever ett visst väder kan uppfatta det på totalt olika sätt. En person upplever en ruskig, regning och blåsig höstdag på ett mycket deprimerande sätt och ser vädret som orsaken till en djup depression. En annan person uppfattar samma väder som mycket inspirerande och skönt, en möjlighet att sitta inne framför brasan och läsa en bra bok, att reflektera och planera inför framtiden. Den ena personen mår riktigt dåligt och den andra mår riktigt bra. Det har inget med vädret i sig att göra, det beror enbart på hur var och en relaterar till vädret.

Vad är det då som påverkar hur man relaterar till saker och ting. Det kan vara många faktorer som exempelvis präglingar från uppväxt, föräldrar, skolan och allt annat som vi på olika sätt interagerar med genom livet. Till viss del kan man då säga att vi är styrda av andra och annat kring hur vi relaterar till saker och ting. Det stämmer så länge som vi inte är medvetna om just detta. Om vi däremot har insikt om, och förstår, det egna ansvaret så inser vi även att dessa präglingar styr mitt liv enbart så länge, och till den gräns, som jag tillåter det. Alla mina präglingar genom livet är sådant som jag medvetet kan välja att luta mitt liv emot eller också kan jag välja att bryta med dem och skapa nya referensramar.

Att bryta ett inpräglat beteende är inte svårt, men det är heller inte enkelt. Med att det inte är svårt menar jag att det bara handlar om att ta ett nytt beslut. Att bara bestämma sig för att inleda ett nytt sätt att bemöta och se på det som sker omkring mig. Jag kan välja att se på höstvädret som en möjlighet till vila och återhämtning, kanske på grund av en förståelse kring det faktum att vädret inte kommer att ändra sig hur dåligt jag än mår. Jag kan se värdet i att det ger mig utrymme för att reflektera över vad det egentligen är i mitt liv som gör att jag tror att det är vädret som gör att jag mår dåligt.

Om det inte är svårt att bestämma sig för att ta nya beslut och ändra relation till livet innebär det inte att det är enkelt att genomföra. Skillnaden mellan svårt och enkelt är för mig det att saker som är svårt är något som kräver speciella kunskaper eller egenskaper för att behärska. Att ändra ett beteende genom ett nytt beslut är något som varje människa kan genomföra här och nu, till det har vi alla samma förutsättningar.

Det svåra däremot, det som gör att det enkla inte är lätt, är arbetet med att bryta de starka präglingar och beteenden som vårt ego kämpar för att hålla kvar efter det att vi tagit nya beslut.

Det handlar alltså om två steg när det gäller att ta kommandot över sitt eget liv och sin framtid. Steg ett är att bryta gamla begränsningar i beteenden och attityder genom att ta nya beslut som grundar sig på egna värderingar, drömmar och visioner. Det kan ske här och nu utan några som helst begränsningar eller hinder andra än de jag själv låter vara det som stoppar mig. Det andra steget är arbetet med att implementera dessa beslut i min verklighet och det är här som den tuffa resan börjar.

Tyvärr så inser vi inte alltid möjligheten, och vår absoluta frihet, att ta nya beslut utan låter oss sitta fast i de gamla mönstren av hinder och begränsningar som våra präglingar skapat. Vi förstår inte fullt ut att det bara handlar om att ta nya beslut. Det innebär att vi ofta inte ens kommer fram till fas två där vi börjar arbeta med förändringar och får möjlighet att successivt upptäcka de obegränsade möjligheterna som livet ger oss.

Trots att jag inser att jag kommit långt på resan till medvetenhet i mitt liv, känner även jag ibland att jag bara vill lägga mig platt ner och kapitulera i bemärkelsen ge upp, skrika rakt ut och bara försvinna från denna resa eftersom jag känner att jag inte kommer dit jag vill. Samtidigt har jag en otroligt stark inre röst som bara skriker efter mitt mod och min förståelse för vad mitt syfte är. Allt det som jag gått igenom i livet måste ha en mening. Det kan inte vara så att alla sorger, erfarenheter och egna ageranden bara passerar som isolerade företeelser på en resa utan syfte och mening.

Jag har ett syfte. Jag är inte religiös i traditionell kyrklig bemärkelse men tror på att sanningar kan finnas i bibelns texter och att Gud har ett syfte för mig oavsett vad, vem eller hur Gud är, eller vilket namn vi har på företeelsen Gud. Som redskap för att uppfylla detta syfte har jag fått ta del av allt det som fram till nu varit mitt liv. Uppväxt, personlighet, arbeten, misslyckanden, framgång, familj, funktionshinder, panikångest, relationer, svek, sjukdom. Allt detta och allt annat är värden som jag har tillgång till. Det är upp till mig att hantera dessa värden. Ska jag förspilla dem och förbruka dem genom att förtränga dem, eller ska jag förvalta och förädla dem? Valet är mitt och belöningen är också min. Om jag väljer att förspilla och förbruka dem kommer belöningen, konsekvensen, kanske att domineras av frustration, besvikelse, oro, ångest. Om jag väljer att förädla dem kommer belöningen att bestå av ett meningsfyllt liv i harmoni, inre frid och framgång på alla plan för mig och alla omkring mig.

Det är dags nu att kliva fram ur gömmorna och verkligen släppa taget. Inte om livet eller i perspektivet att ge upp, utan precis tvärt emot. Släppa taget om alla rädslor, begränsningar, ångesten. Släppa taget om detta genom att möta det, inte genom att förtränga det. Jag behöver verkligen möta mina rädslor. Jag behöver kliva fram och våga ta risken att både lyckas och misslyckas. Jag måste våga tro på det jag faktiskt är; en mycket speciell människa med en mogen själ. Någon som har en mycket viktig uppgift här i livet och som så här långt betalat ett högt pris för möjligheten att kunna förverkliga mig själv.