Guldägg
Det finns en gammal skröna som handlar om en höna som värpte guldägg. Den är nog välbekant för många men jag ska berätta den här som inledning på lite av mina tankar kring hur vi som människor agerar i verkliga livet idag.
Det var en bonde, som plötsligt en dag när han var i hönshuset och hämtade dagens ägg, upptäckte att en av hönorna hade värpt ett ägg av renaste guld. Han förstod inte hur detta var möjligt men han tog ägget och gömde det noga i sitt hus. Nästa dag hände samma sak. I redet låg ytterligare ett guldägg. Detta upprepades de kommande dagarna och bonden såg hur högen med guldägg växte och växte i hans gömställe. Nu förstod bonden att det var på riktigt och tänkte att det vore bra om han kunde få alla guldägg som fanns i hönan på en gång. Då skulle han snabbt bli en förmögen och mäktig man och kunna skaffa sig alla rikedomar han önskade.Tänkt och gjort. Bonden nackande hönan och sprättade upp henne. Det var då han upptäckte att det inte fanns fler guldägg i hönan och bonden insåg försent att hans girighet hade berövat honom det värde som hönan innebar.
Det här kan tyckas som en påhittad saga, vilket det i sig naturligtvis är. Men ju mer jag ser hur vi människor, och därmed samhället i stort, missbrukar och tar död på de långsiktiga värden vi blivit välsignade att förvalta blir symboliken i den här sagan mer och mer påtaglig. Den är relevant i de flesta av livets områden och hur vi hanterar saker och ting, kanske mest tydligt kring naturen och miljön. Men blir mycket tydlig även när man ser hur vi behandlar oss själva och våra medmänniskor.
Ett specifikt område som för mig, och andra i samma situation i livet, är grund för mycket oro är hur jag som anhörig till svårt funktionshindrat barn ofta blir bemött och behandlad av myndigheter, politiker och media i min roll som personlig assistent. Tyvärr också av fler och fler människor i allmänhet som påverkas av dessa institutioners agerande och framför allt av den debatt det skapar.
I min roll som förälder till svårt funktionshindrad son med ett behov av tillsyn och omsorg 24 timmar per dygn befinner jag mig i en situation som innebär att jag själv och mina förutsättningar och behov i livet i slutänden alltid kommer i andra hand när min sons tillstånd kräver min närvaro. Hur mycket jag än skulle ”vilja” kan jag aldrig undandra mig det yttersta åtagandet för min sons trygghet och möjligheter att leva ett meningsfullt liv när ingen annan finns närvarande. I det perspektivet är det självklart att jag även ingår i hans ”personalstyrka” som personlig assistent. Vissa tider som schemalagd avlönad assistent andra tider som akutvikarie när behov hastigt uppstår och i övrigt som oavlönad assistent när beslutade timmar inte täcker hela hans omsorgsbehov. Det som dock alltid ingår i rollen som förälder är den slutliga lösningen på jourbehovet dygnet runt 365 dagar per år.
Tyvärr har nu fokus kommit att hamna på en debatt som pekar mot anhöriga, som har rollen som personlig assistent, som främsta orsak till fusk och bedrägerier med skattemedel avsedda för stöd till funktionshindrade. Den debatten bottnar helt i ett, av politiker, outtalat syfte av ekonomiska neddragningar och besparingar utan hänsyn till konsekvenserna för de som det påverkar i slutänden; de funktionshindrade.
I det perspektivet ser jag liknelsen med bonden och hönan. Bonden representerar samhällets olika funktioner som har ansvaret för att de behövande får den omsorg (guldägg) de behöver och hönan representerar den anhörige, den som förser bonden (samhället) med guldäggen.
Utan anhörigas ”ideella” arbete som personliga assistenter, med eller utan ekonomisk ersättning, skulle samhällets ansvar och förmåga att tillgodose de funktionsnedsattas behov av omsorg haverera omgående. Ändå jagar myndigheter, politiker och media de anhöriga som presumtiva fuskare och överutnyttjare och förslagen om att anhöriga inte ska få vara assistenter duggar tätt i debatten.
Det här är bara ett specifikt område, och som i praktiken berör endast en liten del av samhället, men som drabbar denna lilla del mycket hårt. Att som anhörig inte bli uppskattad för den insats (för de guldägg) man tillför samhället utan i stället bli ifrågasatt och misstänkliggjord som fuskare gör mycket ont. Det sker i en situation i livet som redan i sig är fylld med oerhört mycket smärta och sorg. Jag hoppas att samhället ska förstå värdet av sin höna (de anhöriga) innan de som bonden upptäcker det efter det att den är slaktad.
Fundera kring hur du agerar i ditt liv, oavsett var du befinner dig i livet eller vad du har omkring dig. Tar du tillvara på dina guldägg på ett sunt sätt? Hanterar du din värphöna med omsorg och respekt? Dessutom; fundera kring vad du ser omkring dig som visar på att samhället förbrukar sina värphöns på ett kortsiktigt sätt, och finns det något som du kan göra för att förändra det.