Framtidstro

Postat den 27 februari, 2013 av BoGe

Tidningar, TV och media generellt är nog inte alltid de bästa kanalerna och verktygen för oss människor att skapa och upprätthålla de kanske viktigaste faktorerna för ett framgångsrikt liv med harmoni och balans; positiva attityder och äkta grundläggande värderingar. Men ibland finns det undantag även i dessa forum och man hittar lite ljusglimtar. En sådan upptäckte jag för en tid sedan i en morgontidning där det redogjordes för en undersökning bland sex tusen barn och ungdomar i åldrarna fem till sexton år. Undersökningen handlade om vad barn och ungdomar tyckte utifrån en fråga som löd; Vad tycker du är viktigt i livet?

Svaren gav mig både hopp och tro inför framtiden. Det framkom i svaren att dessa framtida vuxna tycker följande är det viktigaste i livet: att få tillräckligt med mat, att ha kompisar och att få leka, att föräldrarna inte bråkar och slåss, att ha snälla och rättvisa lärare, att få ta det lugnt och slippa stressa.

Tänk om vi kunde ta till oss detta och ge våra barn och ungdomar det de främst önskar i sina liv, nämligen att få ha en lugn och trygg tillvaro omkring sig med människor som ser dem och bryr sig om dem. Barnen vill ha oss vuxna omkring sig i hemmet, i skolan och på fritiden. De vill ha vår kärlek och omtanke och inte våra bilar, våra pengar eller våra karriärer.

De värderingar som idag driver det etablerade samhället, jag har valt att kalla dem för 3-P, (Prestige, Position och Pengar) är ett konstruerat livsmönster som inte har något med våra verkliga värderingar och behov att göra. De verkliga värderingarna och behoven i alla människors liv bygger på det som barnen och ungdomarna ger uttryck för; kärlek, omtanke, glädje och empati. Det är något som vi alla föds med och som är grunden för alla människors behov genom hela livet. Den nu vuxna världen med sitt skapade ”3-P beteende” var i grunden inte annorlunda när de var barn.

Vi skapar successivt själva våra värderingar och attityder genom de präglingar som är följden av alla intryck och all inlärning som kommer till oss under livets gång. Låt oss alla hjälpas åt och ge våra barn och ungdomar de intryck och den inlärning som ger dem förutsättningarna att behålla och utveckla de värderingarna som är all barndoms grund. Dagens barn och ungdomar är ju de som ska ta över ansvaret för vår framtid och vi får aldrig glömma att det är vi, de vuxna förebilderna, som formar dem inför det ansvar som läggs på dem. Det är också vi som är, eller kommer att bli, beroende av hur de hanterar detta ansvar.   

Mahatma Ghandi lär ha sagt att; ”livet går ut på annat än att öka tempot”. Ta till dig innebörden i de orden i ditt eget liv och för dem samtidigt vidare genom dina handlingar till de barn och ungdomar som ska ta över så kommer vi tillsammans med dem skapa en bättre och hållbar värld.  

Bo Gunnar Karlsson

Publicerat i Noveller | Lämna en kommentar

De sju generationernas vägledning

Postat den 21 februari, 2013 av BoGe

När du ska fatta beslut och göra val i livet, hur ska du veta vad som är de rätta valen och besluten? Först och främst gäller det att de bygger på värderingar som du verkligen vet är dina egna, och inte på grunder som du tror att andra förväntar sig av dig. Det svåra kan vara att inse skillnaden på vilket som är vilket. Att ta reda på det handlar om att göra en inre resa och verkligen lyssna på intuitionen, de egna känslorna, inför det jag möter i livet, och att sedan våga följa de signalerna trots att det många gånger är i stark konflikt med den personlighet vi låtit oss präglats till. När man väl hittat sin verkliga värdegrund är det enkelt att ta beslut, men det är inte alltid lätt.  

Jag vill berätta om ett starkt och fascinerande sätt att använda just tydliga värdegrunder som utgångspunkt när ett beslut ska fattas. Enligt gammal sed bland många indianska kulturer berättas om hur de vise i stammen fattade beslut som hade betydelse för stammens framtid på en princip som kallades för; ”de sju generationernas vägledning”. Den principen bygger på insikten om att allt hör samman; människan och natur, verklighet och andevärld (kropp och själ). Indianerna inser att allt vi gör påverkar allt och alla i många generationer och att den nu levande generationen har samma ansvar för kommande generationer som tidigare haft för den nu levande.

I dina olika val- och beslutsituationer i livet, se tillbaka och inse hur utvecklingen och vår verklighet idag påverkats av de beslut som generationer före dig har fattat. Genom att först reflektera över detta får du en tydlig insikt om hur konsekvenserna av dina beslut får betydelse i helt andra tidsperspektiv.

Hur hade världen sett ut idag om enskilda individer, olika grupper eller samhällen fattat annorlunda eller inga beslut alls i tidigare generationer? Edison fattade beslutet att trots tusentals ”misslyckanden” inte ge upp sina idéer. Vi har ju viss glädje av det idag. Under andra världskrigets mörkaste tid beslutade Winston Churchill att föra ut visionen till sitt folk att: ”vi ska försvara vår ö till varje pris. Vi ska kämpa på stränderna, vi ska kämpa på gatorna, på fälten och i bergen. Vi ska aldrig ge upp”. Hans beslut och vision hjälpte en svårt ansträngd nation och försvarsmakt att hålla ut och därigenom vända krigets tidvattenvåg. Hur skulle världen sett ut idag om nazisterna segrat?

Inom medicinen har vi åtskilliga beslut fattade av människor med visioner som gett oss läkemedel och behandlingsformer som ger lindring i lidande och som räddar liv. Många modiga människor har i tidigare generationer fattat beslut som idag betyder att våra liv har mening och att vår värld har utvecklats positivt på många sätt.

Men det finns även många exempel på hur individer, grupper och samhällen fattat beslut utan att ha tagit lärdom av tidigare generationers betydelse och utan att ta hänsyn till konsekvenserna för den framtida världen och dess innevånare. Hur skulle världen sett ut idag utan ett beslut om att utveckla kärnvapen? Hur mår vår miljö idag och kan det möjligen ha någon koppling till de beslut som fattats tidigare? Hur kommer världen att se ut i morgon om vi inte fattar nya beslut idag som berör vår miljö? Det finns många, alltför många, exempel på negativa konsekvenser av tidigare fattade beslut, framför allt under de senaste etthundra åren.

När du ska fatta ett beslut, oavsett om det är ett litet beslut som kanske bara handlar om dig själv just nu, eller stort och livsavgörande beslut som berör många fler, låt de sju generationerna vägleda dig. Tänk, utifrån insikten om hur tidigare generationers beslut påverkat vår verklighet idag, noga igenom hur de långsiktiga konsekvenserna av ditt beslut kan påverka ditt eget liv, kommande generationer samt hela vår värld.

Försök att så aktivt som möjligt väga in de värderingar som för dig symboliserar kärlek och omtanke om ditt liv och alla andra människor. Fatta inte dina beslut enbart baserat på kortsiktiga yttre belöningar och materiellt vinnande. Låt dig vägledas av din verkliga visdom baserat på de sju generationernas vägledning. Låt dig vägledas av insikten om att de beslut du fattar även påverkar dina barn, barnbarn och deras barns framtid, den framtida miljön och hela vår världs framtid. Gör dina val som de gamla indianerna gjorde och fyll ditt liv med harmoni och medvetenhet och skapa därmed den energin i ditt liv som ger dig styrka att uppfylla alla de mål och visioner som är ditt syfte i livet.

Bo Gunnar Karlsson    

Publicerat i Noveller | Lämna en kommentar

Livet är som att cykla

Postat den 20 februari, 2013 av BoGe

Kommer du ihåg hur det var när du lärde dig att cykla? Försök att minnas. Eller när du lärde dig någon annan färdighet som du nu behärskar utan att behöva fundera hur du gör, något som en gång i tiden verkade omöjligt att klara. Hur var det första gången du försökte att cykla? Du kanske tappade balansen, kanske till och med ramlade och skrapade dig sönder och samman. Du kanske gav upp för stunden, men troligtvis så gjorde du som de flesta; på med ett plåster och upp och försöka igen. Så höll du säkert på till dess att det fungerade. Du lärde dig både hålla balansen, trampa, svänga och bromsa. Du kanske ropade; titta, jag kan, och sen cyklade du från morgon till kväll. 

Du kan säkert hitta mängder med färdigheter som du idag ser som självklarheter att utföra. Du tänker säkert inte ens på att du en gång i tiden inte förstod hur det var möjligt att klara av det. När vi lär oss något nytt i livet så handlar det om att övervinna okunskapen, att öva upp färdigheten. För att göra det krävs ett antal förutsättningar:

  • Vi måste ha ett mål, syfte och mening med det vi försöker lära oss. När du började med ditt cyklande visste du vad du ville. Kanske var det för att kunna hänga med kompisarna som redan lärt sig att cykla. (det blev lite drygt i längden att springa efter).
  • Vi måste ta reda på vad man behöver, hur man gör, och få den hjälp som behövs. För att kunna cykla insåg du att du behövde en cykel och någon som visade dig hur man gör. (troligtvis hade du sett någon som redan kunde cykla). Du fick också säkert hjälp att hålla balansen i början.
  • Vi måste lära oss av våra erfarenheter. När du hade ramlat ett antal gånger, eftersom du kanske glömde bort att bromsa, lärde du dig snart nog att det är dumt att inte bromsa ibland. (det gjorde i alla fall ont).

 När vi lärt oss grunderna i konsten att cykla utvecklar vi den så långt vi vill genom att, cykla. I takt med att vi utvecklar vår cykelförmåga klarar vi av de hinder och problem som möter oss på våra cykelturer. Har vi lärt oss hur man fixar en punktering så är det inget som får oss att ge upp cyklingen, bara ett litet tillfälligt stopp på vägen mot målet.

Är vi tillräckligt skickliga och tränade så tar vi både motlut och motvind med glans och jämnmod eftersom våra erfarenheter säger att det efter motlut och motvind alltid kommer motsatsen och vi älskar ju att cykla i medlut och medvind. Vill vi däremot bara cykla när det är medlut så är vi förr eller senare vid backens slut och har troligtvis ingen motivation eller ambition att ta oss upp för nästa motlut. Det är slutcyklat, vi stannar där vi är och blir kvar där.

Att lära sig leva sitt liv full ut är detsamma som att lära sig cykla. När vi lär oss att leva handlar det om att förstå ett antal grundläggande förutsättningar:

  • Vi måste ha ett mål, syfte och mening med det i livet vi försöker lära oss.
  • Vi måste ta reda på vad man behöver, hur man gör, och få den hjälp som behövs.
  • Vi måste lära oss av våra erfarenheter.

Att leva ditt liv fullt ut, att vara lycklig och tillfreds, är som att cykla. Du vet vart du ska och varför du ska dit, vad du behöver och hur du ska göra det och du ser dina oundvikliga vurpor i livet som erfarenheter du lär dig av och du klarar dina punkteringar, motlut och motvinden i livet med glans. Du bestämmer själv vart resan ska gå. Du har alla verktyg du behöver för att skaffa dig all den kunskap och hjälp du behöver och du lär dig successivt att bli bättre och bättre på att leva ditt liv för varje dag som går. Du attackerar med friskt mod och konstruktiv attityd både motlut och motvind i livet för du vet att det alltid kommer medlut och medvind därefter.

När vi behärskar konsten att leva utvecklar vi den så långt vi vill genom att, leva. Du har hela livet på dig. Antingen så använder du det till att passivt vänta på nästa medlut eller också tar du dig upp för motlutet genom att träna upp dina färdigheter och blir världsmästare i just ditt liv.

Som avslutning; den fantastiske tenoren Luciano Pavarotti (vars främsta talang i livet kanske inte var att cykla) sa i en intervju att meningen med livet är, livet.

Bo Gunnar Karlsson    

 

Publicerat i Krönikor/övrigt | Lämna en kommentar

Lite åldersreflektion

Postat den 19 februari, 2013 av BoGe

Jag ser inte speciellt mycket på TV men ibland blir jag ändå sittande där. Antingen är det något sportprogram eller också någon form av dokumentär eller program som har ett värdefullt budskap. För något år sedan såg jag ett program som handlade om ålder där man fick följa ett antal människor i olika faser av livet. Av dessa människor var det två som fick min speciella uppmärksamhet på grund av deras syn på livet där de befann sig just då. Den ena var en yngre kvinna och den andra en äldre man.

Kvinnan höll precis på och förberedde sin födelsedag och hade fullkomlig panik inför detta. Hon var uppriktigt skärrad och upprörd och såg sin ålder som en total katastrof. Hon tyckte att livet redan var passerat. Hon skulle precis fylla tjugofem år!

Den äldre mannen i reportaget fick man följa när han var ute och tränade. Han började med ett löppass på nästan tio kilometer och gick sedan in på gymmet och körde ett rejält styrketräningspass. Som avslutning på dessa fysiska utmaningar tog han ett dopp i sjön. Utomhus. I januari! Det här gjorde han varje dag.

Mannen berättade om ett mycket aktivt och spännande liv och man skulle kunna tro att han kanske skulle se tillbaka på livet med en känsla av att ha det bästa bakom sig. Sedan får han frågan av reportern; ”Vilken ålder och tidpunkt i ditt liv har varit allra bäst”?

Den äldre mannen funderade en mycket kort stund och så sa han med tydlig glädje i rösten; ”Den bästa tiden och åldern i mitt liv är nu”. Han hade precis fyllt nittiofyra år!

Den bästa åldern du någonsin kan ha är den du har just nu. Du kan ju aldrig ha någon annan ålder än den du just nu har, oavsett om den är tjugofem eller nittiofyra. Den ålder, och därmed det liv, du har just nu är det enda liv du någonsin kommer att ha, just nu.

Skjut inte upp ditt liv, det som du kan ha nu, till sen. Sen kommer nämligen inte. När det sen kommer som du väntar på, kommer det visa sig att det också är, just det, nu. Och eftersom du sköt upp ditt liv i det nu du tidigare hade, i väntan på sen, är risken stor att du fortsätter med det även när sen kommit, eftersom det då också visar sig vara nu.

Om du inte trivs med det nu som är ditt liv i dag, kommer det att vara det samma sen om du inte förändrar din attityd och inser att det nu som i varje stund är ditt liv, alltid är den enda verklighet du har.

Så se till att du tar vara på de enda dagarna du har och gör det nu, oavsett din ålder. Gör du det så kommer du inte bara vid nittiofyra års ålder kanske springa, styrketräna och vinterbada, eller vad det är som är viktigt i ditt liv. Du kommer att göra det efter ett aktivt och spännande liv där varje dag har varit det bästa nu det någonsin kunnat vara i ditt liv.  

 

Bo Gunnar Karlsson

(56 år just nu)

Publicerat i Krönikor/övrigt | Lämna en kommentar

Den förbjudna sorgen

Postat den 13 februari, 2013 av BoGe

Sorg är nog den fas i livet som är den allra svåraste och tuffaste att ta sig igenom. Samtidigt är det en av de aspekter som i princip alla människor konfronteras med ett flertal gånger i livet. Vi hanterar alla sorgen olika men det gemensamma är att det är en process som måste genomföras för att på andra sidan sorgen hitta kraft att för egen del fortsätta livet trots en stor förlust. Tiden är ofta något som lyfts fram som en avgörande faktor i läkningen efter en förlust. Man brukar ju säga att tiden läker alla sår, och det finns mycket tröst i det även om det mitt i kaoset efter exempelvis en närståendes bortgång är svårt att se något ljus där borta i det vi kallar framtid.

Vanligtvis förknippar vi sorg med någon annan människas död, och en sådan förlust är oftast den svåraste upplevelsen i livet. Men sorg är även en avgörande faktor i många andra faser av våra liv som inte är förknippade med fysisk död. Alla uppbrott, avslut och förändringar som vi ställs inför har inslag av sorg i den bearbetningsprocess som följer. Exempelvis vid en skilsmässa från den partner man valt att leva tillsammans med, barnet som växer upp och flyttar hemifrån, uppbrottet från arbetskamrater vid pensionering eller vid nedläggning av en arbetsplats och andra mer eller mindre dramatiska och omfattande livsförändringar.

Alla dessa sorger handlar om att acceptera och förstå den förändring som sker i livet och där den enskilde som drabbas av sorgen oftast är maktlös att påverka. Att acceptera och förstå innebär inte att tycka om eller godkänna det som sker. Att acceptera innebär att komma till insikt om att det som skett har skett och att det inte går att förändra. Det är enda sättet att ta sig vidare och skapa en ny relation med livet utan det eller den som man just har förlorat.

Det finns dock en form av sorg som jag vill belysa lite mer ingående här och det är den man kallar ”Den förbjudna sorgen”. Den förbjudna sorgen kan exempelvis innebära att man som individ ställs inför en förlust av en kär person utan att den personen har avlidit eller på annat sätt försvunnit fysiskt ur ens närhet. Exempel på det är kanske framför allt att få ett barn som föds med olika typer av sjukdomar och funktionshinder. Som blivande förälder väntar man på det barn som skall komma och där det finns omvälvande förväntningar på framtiden, det skapas en bild av hur livet kommer att förändras och den glädje och stolthet som förknippas med att vara förälder. Sen föds ett barn som inte är det barn man väntat på utan ett annat barn som i många stycken avviker från det förväntade. Helt plötsligt ställs man inför en situation där det handlar om ett egentligt behov av att sörja det barn man väntat på men förlorade, samtidigt som man ska lära sig att älska och knyta an till ett barn man inte förväntade sig och inte var förberedd på att få.

I den här fasen av föräldraskapet har man plötsligt och chockartat ställts inför en mycket svår livssituation av en omfattning som ingen kan förbereda sig för och det är oerhört viktigt det finns stöd i den omedelbara närheten som har insikt och förståelse för vad individen går igenom. När det gäller bemötandet inom vården i samband med exempelvis en förlossning där ett barn föds med svårare sjukdom eller funktionshinder är det tyvärr fortfarande alltför stora brister när det gäller att hantera de känslomässiga och sociala aspekterna kring detta för de anhöriga. När det gäller den medicinska omvårdnaden är den oftast mycket kompetent och relevant men alla insatser fokuseras i princip helt på det sjuka eller funktionshindrade barnet, vilket i sig naturligtvis är helt självklart. Det behövs dock samtidigt mycket aktiva insatser som är direkt riktade mot de mentala aspekterna för de nyblivna föräldrarna, eventuella syskon samt andra närstående och berörda.    

Likartade aspekter som i det ovanstående med det nyfödda barnet handlar det även om när någon annan närstående drabbas av sjukdom eller olycka i livet, det kan vara barn, partner, förälder, syskon, annan anhörig eller vän . Vad händer när ens partner plötsligt eller successivt mentalt försvinner bort genom att personligheten förändras totalt. Det kan ske genom en olycka eller sjukdom som demens, stroke eller annat. Helt plötsligt är det inte längre samma person man lever nära. Det är även lika relevanta frågeställningar när det kommer in missbruk i bilden. Att som anhörig förlora sin nära till någon form av missbruk kan innebära att en personlighet totalt förändras.

Alla dessa livssituationer innebär att en sorgeprocess behöver startas. Om en nära anhörig eller vän dör är det helt ok, och även självklart, att uttrycka detta på olika vis inför sig själv och andra i omgivningen. Om det däremot handlar om ”den förbjudna sorgen” är situationen oftast betydligt mer komplex och ofta mycket fylld av både skam och skuldkänslor. Att som nybliven förälder inte förbehållslöst älska sitt nyfödda barn är förknippat med oerhörda skuldkänslor, att som barn till en missbrukande förälder ta ansvaret för att dölja detta missbruk och se till att familjen fungerar är förknippat med starka skamkänslor, att som make eller maka inte nå fram till den man älskat, att inte kunna hjälpa och lindra, att inte kunna förstå är mer än vad som är hanterbart och skapar mycket starka känslor av både skam och skuld. Men utöver skam och skuld är det även känslor som ilska, rädsla, orättvisa och maktlöshet som är relevanta och behöver förstås och uttryckas. Att i dessa lägen inte förmå sig att uttrycka sin egen sorg över den förlust man genomlider är förödande för möjligheterna till ett eget liv med glädje och kärlek, trots den svåra livssituationen, och håller individen kvar i ett läge av destruktiv livsenergi.

Jag menar att det inte bara är ok att sörja den man älskar, och som man förlorat, trots att den personen finns levande i min närhet, det är en rättighet och en absolut nödvändighet. För att i fortsättningen också kunna älska den person som nu finns istället för den man älskat och väntat på, krävs ett avslut. Att avsluta en relation genom att sörja till dess att man är beredd att gå vidare innebär inte på något vis att man glömmer, överger eller slutar att älska. Det innebär att man genom sorgen skapat utrymme för att släppa in ny kärlek. Utan detta utrymme för ny kärlek är dörren stängd eftersom ”kärlekslokalen” är fullsatt med obearbetad sorg.

Jag vet att det i alla lägen fungerar att ge plats för kärlek även till den som kom i stället för den vi förlorat men som fortfarande finns i vår närhet. Genom att inse att alla känslor som glädje, kärlek, lycka, olycka, sorg, ilska, besvikelse är lika viktiga och relevanta och att det inte finns bra eller dåliga känslor; det finns bara känslor, och att alla känslor är det som för stunden behöver ges utrymme. Kom också ihåg att det inte finns något allmängiltigt facit kring vad som är rätt eller fel när det handlar om att hantera sorger. Alla sorger är olika och alla människor har olika sätt att hantera det på. Det jag beskrivit här är mina ”sanningar” som bygger på mina livserfarenheter samt relationer med många andra människor som på olika vis i livet hamnat i situationer som väcker frågan om ”den förbjudna sorgen”. Kom också ihåg att det alltid kommer en ny dag ”med rena ark och nya kritor till” och som du har förmånen och tillåtelsen att skapa din helt egna tillvaro på. Den tillvaron är alltid värd att leva och att fylla med glädje och skratt, sorg och gråt och som oavsett vilket bygger på kärlek till dig själv, livet och alla som finns omkring dig, oavsett sjukdom, funktionshinder, missbruk eller annat som kan ge upphov till ”den förbjudna sorgen”.        

 

Bo Gunnar Karlsson             

Publicerat i Krönikor/övrigt | 2 kommentarer

Integritet

Postat den 12 februari, 2013 av BoGe

Ordet integritet kommer från latinets Integritas, och betyder hel eller orörd. Att vara en människa som har integritet betyder alltså att vara en hel människa, att ha balans och harmoni mellan handlingar och värderingar. Jag vill berätta hur detta blev tydligt för mig i samband med en intervju av skådespelaren och komikern Claes Malmberg jag läste för ett tag sedan.

Claes Malmberg, i mångas ögon en framgångsrik och sorglös person som roar och underhåller både med allvar och med komik. Bakom den offentliga sidan av honom visade det sig finnas en sida bestående av både tragik och djupsinnighet. Uppväxt i ett hem med en alkoholiserad far hamnade han själv i omfattande missbruksproblem. Han lyckades ta sig ur det och ser numera på livet, och sin framgång, med en uppenbar distans. I intervjun framgår det även tydligt hur det går att vända synen på livets tragik och misslyckanden till värdefulla erfarenheter och tillgångar.

Det som dock berörde mig starkast var när han beskrev sin stora förebild i livet, den som gett honom de värderingar som hans liv numera grundar sig på. Den personen var hans farfar som levde sitt liv baserat på värderingen att i alla lägen leva livet med fullständig integritet. Claes Malmberg berättar att det som karaktäriserade hans farfar var hans oerhörda förmåga att alltid säga och stå för vad han tyckte, oavsett omständigheter och omgivning. Det han uttryckte var dessutom speglingen av ett liv fyllt av ödmjukhet och medmänsklighet.

Claes Malmberg är ju känd, och kanske fruktad, för sin frispråkighet och för att i offentliga sammanhang säga vad han tycker och är ofta ansedd som kontroversiell, uppkäftig och arrogant. Han själv tycker att det han gör inte är speciellt märkvärdigt eller så mycket att orda om. Han menar att det kan vara lätt att profilera sig genom att ha åsikter offentligt som en offentlig person. Att synas i TV och tidningar och tycka till om saker och ting, även om andra människor, kan till och med vara en del av ett yrke, en roll att spela. Att göra det offentligt kan vara ett sätt att upprätthålla de egna intressena genom att vinna uppskattning hos vissa som en följd av att kritisera andra. Att kritisera något eller någon i ett offentligt forum innebär nästan alltid att man får någon form av bekräftelse och uppskattning, en belöning, för det agerandet. Det finns oftast en grupp bakom som stöder de kritiska åsikterna. Det eller den som blir kritiserad är dessutom ofta i stor utsträckning anonymt för den som kritiserar.

Claes Malmbergs farfar var ingen kändis, politiker eller annan offentlig person. Han var en helt vanlig människa som alltid sa stopp direkt till en annan person när något i hans ögon var fel. Han backade inte för att det var obehagligt att säga emot ens till en nära vän. Han gjorde det alltid utan tanke på vad han själv skulle ”vinna” på det. Den enda vinst han såg var att upprätthålla sin egen integritet.

Att i ett direkt möte med en annan människa stå upp för sina värderingar kräver mod. Att ifrågasätta en annan människas handlingar, moral och attityder, och att göra det i direkt konfrontation utan att ifrågasätta den andra personens värde, utan att på något vis behöva ha bekräftelse på dina åsikter från någon stödtrupp och utan att göra det för att vinna några fördelar eller få någon annan belöning än den egna känslan av att ha stått upp för det man tror på kräver stor integritet och en mycket stark självkänsla.

En sådan integritet och självkänsla kan bara skapas om man i sitt agerande som medmänniska, med medkänsla och omtanke om andra som ledstjärna, är i kontakt med de egna inre värderingarna och ser till att dessa är i balans och harmoni med de handlingar man utför. Med detta som grund sviker man aldrig de egna idealen till förmån för andras på grund av att egot vill hålla sig väl med den eller de personerna, eller att ”passa” in i en roll som tilltalar andra. Men man låter heller aldrig behovet att uppfylla de egna värderingarna betyda att man utnyttjar eller misshandlar andra för att ta sig dit.

Genom att hitta de egna verkliga värderingarna och bygga upp och leva utifrån den egna integriteten kommer en optimal livskvalitet att bli konsekvensen genom att ärliga, lojala och kärleksfulla relationer med andra människor i livets alla områden skapas.

Publicerat i Krönikor/övrigt | Lämna en kommentar

Vinterdagbok

Postat den 9 februari, 2013 av BoGe

Jag tycker om en författare som heter Paul Auster, lite mystisk och kanske lite svår i sitt språk och framför allt i dispositionen av sina texter som är på ett sätt som jag attraheras av, och jag känner att hans böcker ger mig det där extra värdet av eftertanke och reflektion. Han har nu kommit ut med en helt ny bok som heter Vinterdagbok och som är en form av livsberättelse i en sorts dagboksform kring hans eget liv. Den är mycket utlämnande och med en stark ton av fokus på åldrandet och med en sorg och en melankoli kring relationer med både föräldrar och partners i livet genom allt från skilda kärlekar i ungdomen och tidigt vuxenliv till den mer än 30 år långa relationen med sin nuvarande livspartner.

När jag köpte boken och började läsa blev det att jag sträckläste den eftersom det kändes som att den talade direkt till mig och jag fick svårt att avbryta. Hans berättelse innehåller så mycket som jag kan relatera till; en trasslig uppväxt, ett sökande genom ett större antal mer eller mindre bra relationer som varade allt från någon dag till något längre perioder, ett livslångt karriärsökande baserat på ett prestationsinriktat bekräftelsebehov, panikångest som konsekvens av en tillvaro där känslor under lång tid undanträngs. Samtidigt med detta ”traumatiska” och i vissa perspektiv destruktiva livsbeteende pågår dock ett väl fungerande och framgångsrikt yrkes- och socialt liv.

Paul Auster genomför i sin bok en process där han på ett öppet och självutlämnande sätt redovisar sin livsresa. Han gör det genom att boken är skriven i du-form rätt igenom. Jag har aldrig läst en bok som har det upplägget och det gav en känsla av trygghet genom att det blev som att se på, utifrån, på något annorlunda sätt. Jag inser att det har varit det enda sätt som författaren troligtvis sett sig kapabel att hantera allt det smärtsamma som lyfts fram; att låta någon annan, berättarrösten, tala till sig själv.

Vinterdagbok av Paul Auster är som sagt kanske inte den mest lättillgängliga bok vad gäller språk och disposition men jag rekomenderar att lägga den energi som krävs för att läsa den eftersom den kan skapa för de flesta av oss en insikt om värdet att reflektera över den livsresa som var och en gjort och som konstant pågår.

Publicerat i Böcker | Lämna en kommentar

Konflikten

Postat den 12 december, 2012 av BoGe

Thomas ser pojkens små, frågande och oförstående ögon framför sig. Känslorna de uttrycker är en förlamande tomhet som snabbt tar överhanden och maktlösheten Thomas känner är enorm och mycket smärtsam. Det är maktlösheten över att inte kunna förklara, att inte kunna styra, som växer i hans inre likt en okontrollerad lavin som rusar nerför sluttningen mot ödeläggelsens fullbordan. Den kväver allt i sin väg och lämnar efter sig ett tjockt täcke av katastrof som resultat av sin kraftfulla uppvisning. Allt detta ramas in av det röda blodet som, på grund av den djävulska och återkommande blödarsjukan, sprider sig runt pojken i samma takt som livet försvinner ur den lilla och utmattade kroppen. Rummet liknar snabbt mera ett slakthus under älgjakten än ett intensivrum på lasarettet.

Plötsligt blir allt stilla. Pojkens tillstånd stabiliseras och det verkar som om tiden stannar. Thomas befinner sig återigen i det välbekanta vakuum där röster hörs långt borta, allt som händer runt omkring i kaoset tappar betydelse och paniken känns lika intensivt verklig som de egna andetagen. Samma scenario uppstår varje gång detta trauma utspelar sig. Han känner sig mycket obekväm i de här situationerna, utan kontroll och utan möjlighet att ta kommandot över händelserna.

Det är mer än tio år sedan pojken föddes och Thomas och Maria har kämpat med detta kaos lika länge. Han är nu oerhört trött på att låta sitt liv så totalt begränsas och styras av ett sjukt barn. Irritationen och ilskan över detta tar sig alltmer uttryck i bitterhet. En bitterhet som riktas mot pojken; varför kom han just till mig, så olägligt och så orättvist, som en fullständig katastrof i livet. Bitterheten riktas också mot Maria, som han tycker ställer orimliga krav på honom, och mot i stort sett allt annat i livet. Han har ju viktiga saker, som att leda ett företag, att ägna sig åt i stället för att sitta instängd på ett sjukhus stup i kvarten och behöva ta ansvar för någon som ändå aldrig kommer att kunna förverkliga hans drömmar om ett barn att vara stolt över. Han reser sig upp och går stressad runt i rummet, sedan vänder han sig mot Maria och säger kort; ”Jag åker till kontoret, du får ringa om det händer något”

Maria, hans livspartner sedan snart femton år, ser trött och uppgivet efter honom när han går ut genom dörren och hon sitter ensam kvar vid sängen. Så har det varit många gånger under de senaste tio åren och hon reagerar knappt längre. Hon orkar inte ta striden för att få hjälp och stöd, utan behöver all kraft för sin och pojkens skull. Samtidigt förstår hon att Thomas, som trots allt är pojkens pappa, innerst inne lider och kämpar hårt med att hålla alla sina känslor under kontroll. Tidigare har hon försökt att få honom att öppna sig inför allt som händer, men har sedan en längre tid gett upp tanken på att få någon respons.

Thomas slår på mobilen i samma stund som han lämnar entrén till sjukhuset och displayen visar; Fjorton missade samtal och åtta nya meddelanden. Han har alltid irriterat sig på att inte kunna ha mobilen påslagen där inne. Ovissheten av vad som sker utanför sjukhuset stressar honom och innebär att han inte känner att han har den kontroll på saker och ting som han vill ha. Han suckar djupt och slår snabbnumret till telefonpassningen. Samma gamla vanliga frågor spelas upp och han bestämmer sig för att de får vänta tills han är på kontoret.

Ett av de missade samtalen känner han dock inte igen numret på och av nyfikenhet bestämmer han sig för att ringa upp det på en gång. Flera signaler går fram och han är precis på väg att avsluta uppringningen när en stressad röst hörs i andra änden;  ”Svensson.” Det tar någon sekund innan han förstår att det är den nya produktionschefen som han anställde för en månad sen, en yngre förmåga som han uppfattat som väldigt kompetent och som det kändes rätt att satsa på. ”Jag kommer inte in idag” hör han den nyanställde säga, ”min pojke är sjuk och han behöver mig hemma nu.”

Thomas blir först tyst men säger sedan snabbt och med kraft i rösten: ”Det går inte. Vi har budgetgenomgång inför det nya projektet idag och jag måste ha dina uppgifter omedelbart.” Produktionschefen svarar omgående med tydlig och förvånansvärd skärpa i rösten: ”Han är faktiskt riktigt sjuk och min fru har ingen möjlighet att vara…” För ett kort ögonblick blixtrar en bild av Maria och pojken förbi i hans inre men Thomas känner hur ilskan stegras och han avbryter hastigt sin medarbetares förklaring. ”Jag trodde du förstod att det krävs ansvar och lojalitet för den här uppgiften. Ska du ha en plats i det här laget ställer du upp på våra villkor. Du får fixa barnpassningen på något vis och komma in så fort som möjligt.”

Han avslutar snabbt samtalet och känner en tillfredsställelse över att återigen ha kontrollen över tillvaron. Samtidigt upplever han den konstiga, krypande känslan av obehag som han så väl är bekant med, men innan han hunnit samla sina tankar kring detta ringer hans mobil igen. Han ser att det är Maria som ringer och trycker omedelbart av samtalet och tänker att han ringer upp henne när han kommer fram.

Bilen är som ett livgivande vattenhål i öknen för Thomas. Han upplever alltid en frihet när han kör och lyckas för det mesta fly undan från verklighetens utmaningar dessa stunder. I bilen styr han helt sina tankar och upplever en känsla av total kontroll. Ibland åker han en extra omväg för att skapa ytterligare lite andrum innan nästa prövning i livet ska antas.

Nu tänker han först att han ska ta den extra svängen men känner sig så uppjagad och stressad av hela situationen att han beslutar sig för att köra snabbaste vägen till kontoret. Väl framme går han från sin privata parkering framför entrén vid företaget och märker hur solen värmer från en himmel med mycket moln, men där den ändå hittar en lucka ibland. Han tänker att det är precis som med livet; mycket moln men trots allt lite sol då och då. I receptionen möts han av sin assistent med en lista på ytterligare samtal som väntar på hans åtgärder. ”De får vänta” säger han med otålig röst. ”Kalla in alla avdelningscheferna på en gång så får vi börja mötet före lunch. Assistenten ser på honom lite ansträngt och säger med osäker röst; ”Den nya, Svensson, ringde för bara någon minut sen, han verkade upprörd och sa att han slutar här. Det var något om sjukt barn och en förlegad människosyn med orimliga förutsättningar.”

Thomas stannar hastigt och ser på henne som om han inte förstår vad hon säger. Sedan vänder han hastigt om och skyndar sig in på sitt arbetsrum. Tänk att man kan ha så fel om vissa människor. Jag trodde han visste vad han ville och att han var att lita på, tänker han innan han omedelbart funderar på vilken av de övriga avdelningscheferna som är lämpligast att överta arbetsuppgifterna tills vidare, eller om han själv ska ta den rollen.

Budgetmötet löper på som vanligt. Han styr helt dagordningen och känner sig tillfreds med rollen som chef och ledare. Mitt under mötet kommer assistenten in och meddelar diskret att Maria söker honom och att det är viktigt. Irriterat och med en djup suck lämnar han rummet och tar telefonen med ett hastigt och stressat; ”Ja, jag är här.” Han hör Maria i telefonen; hon låter väldigt trött och han förstår att hon gråter stilla. ”Kan du komma hit, han mår inte bra nu och jag vet inte vad som kommer att hända.”

Frustrationen växer hos honom och han känner paniken stiga inom sig. Just nu har han inga möjligheter att välja. Budgeten ska in till styrelsen i morgon och det är hans ansvar att se till det. Dessutom är hela projektet hans skötebarn och kommer att bli den stora språngbrädan för honom uppåt i företaget. ”Jag har inga möjligheter att åka nu. Du vet ju att det brukar lugna ner sig efter ett tag. Jag kommer så fort vi är klara här.” Maria försöker igen få honom att komma men han avslutar samtalet med att be henne samla sig och återgår sedan till mötet.

Det har varit en lång dag men Thomas känner sig trots allt tillfreds med arbetet. ”Hade det inte varit för allt strul vid sjukhuset skulle jag ha mått riktigt bra” tänker han, men flyttar snabbt fokus mot budgeten igen. Den blev bra och han kommer att kunna presentera ett komplett underlag för styrelsen i morgon. Han känner tröttheten och tänker på att han måste få vila ut riktigt ordentligt innan morgondagens viktiga presentation och funderar på hur han ska lägga upp det så att han slipper en vaken natt på sjukhuset igen.

Han hinner inte klara ut någon plan för detta innan dörren till hans kontor öppnas och in kommer styrelsens ordförande tillsammans med en obekant person. Han ser förvånat på dem medan ordföranden hastigt drar fram två stolar till andra sidan skrivbordet. ”Det här är Alan Berger” säger ordföranden och visar på den obekante. ”Han är styrelseordförande i Berger & Berger. De har precis lagt ett bud på hela vår verksamhet och vi kommer att acceptera det vid en extra bolagsstämma ikväll. Det innebär att all produktion flyttas till deras anläggning i Norge och att vi kommer att avveckla här.”

Thomas tar emot resten av informationen som i ett töcken. Han uppfattar bara brottstycken men förstår att även projektet är nerlagt och att all personal kommer att bli uppsagd med omedelbar verkan efter styrelsebeslutet senare på kvällen. De bägge männen lämnar rummet och han sitter utmattad och chockad kvar vid bordet och bläddrar planlöst i en hög med tidningar som ligger där.

Samma gamla vanliga trams, tänk om det kunde skrivas något vettigt någon gång, tänker han, och blir samtidigt förvånad över sitt primitiva sätt att reagera på gamla tidningar i det här läget. I den stunden ser han ett kort som sticker ut från en av de tidningar han bläddrat i. Han tar tvekande upp kortet och ser en bild på ett barn i tioårsåldern med ett bedjande uttryck i ögonen. Ett uttryck som omedelbart och med kraft träffar honom rakt i hjärtat. Han håller andan och läser det som, med tydliga bokstäver, står skrivet under bilden:     

”Tänk på att även i den största katastrofen finns ett syfte; ibland väl dolt. Ett syfte som Du kanske inte alls kan se och förstå när Du står mitt i din katastrof, men som kan visa sig vara det bästa som hänt dig. Tänk på att varje människa Du möter är olika. Även Du. Tänk på att varje människa Du möter är annorlunda. Kanske med en annan hudfärg, med ett annorlunda språk, med ett annorlunda utseende, med ett handikapp, med andra behov och värderingar, med ett annorlunda något… Tänk på att varje olika och annorlunda människa Du möter, en gång föddes naken med känslor, relationer och kärlek som enda utgångspunkt och behov. Sen kom livet… Låt inte det föra dig bort ifrån ditt ursprung och ditt verkliga syfte; känslor, relationer och kärlek”.

Thomas låter kortet falla ner i sitt knä. Långsamt och trött lyfter han blicken och ser ut genom fönstret. Solen har försvunnit bakom stora mörka moln. En rysning av obehag går igenom hans kropp och i samma stund ljuder mobilens SMS-signal. Meddelandet kommer från Maria och han knappar tafatt fram det och förstår omedelbart att allt är för sent. Displayens lysande bokstäver skriker lika högt som hans eget inre vrål av ångest, och tio års lagrade känslor exploderar med full kraft upp genom hela hans varelse;

  ”han har somnat för gott nu, det är över. Nu kan du ägna dig åt ditt liv i lugn och ro. (Han frågade efter dig precis innan han släppte taget, jag sa att du är hos honom när han vaknar); din Maria.”

Just i detta ögonblick inser Thomas att hans fight med livets verkliga projekt, sig själv, precis har börjat och att bönen hos de små, frågande och oförstående ögonen kommer att följa honom länge, mycket länge, på den resan.

Publicerat i Noveller | Kommentarer inaktiverade för Konflikten

Jordbävning-en metafor

Postat den 4 november, 2012 av BoGe

Det börjar som en knappt förnimbar skälvning i djupet av planeten. De olika delarnas obalans har nått en punkt när inte längre himlakroppen Tellus klara av att hålla de spänningar som skapats under kontroll. Sakta sprider sig energin från djupet upp mot ytan för att där skapa ett kaos utan jämförelse. Kanske i form av en havsvåg som utplånar allt i sin väg.

Detta är en beskrivning över ett förlopp vid en jordbävning. Två landmassiv förskjuts i förhållande till varandra beroende på att de hamnat i konflikt och där sedan harmonin återställs genom att enorma krafter som håller allt samman frigörs för att återskapa kroppen till sin ursprungliga balans. Det är också min beskrivning, och metafor, av vad som sker när och varför en panikångestattack uppstår och försätter en människas liv i totalt kaos.

Konflikten mellan de mänskliga delarna består av att en människas yttre liv med mönster skapade av attityder, karriär, hälsa, relationer, är i obalans och i konflikt med den inre äkta personligheten. Under en tid kan intellektet (hjärnan, egot) reglera de spänningar som uppstår men förr eller senare tar intelligensen (hjärtat, själen) över och vi hamnar i en rejäl konflikt med vårt eget liv, med en våg av känslor som resultat och som utplånar all upplevelse av kontroll.

Skillnaden mellan en jordbävning och en ångestattack är dock att en jordbävning har vi människor mycket liten makt att förebygga medan vi kan både förebygga och läka en ångestattack genom att medvetet, ödmjukt och med integritet lyssna på vår inre röst, följa dess råd och recept och därmed sammanfoga våra mänskliga delar till en helhet i balans och i harmoni med livet.

Bo Gunnar Karlsson

Publicerat i Metaforer | Lämna en kommentar

Min son

Postat den 4 november, 2012 av BoGe

De säger att Du inte har förmågan att lära,

att leva det liv som förväntas av oss.

Var tacksam för det och bli som Du är,

dina känslor och värme ger Dig mer liv än oss andra.

 

Förmåga till hat och falskhet är det Du saknar,

kunskap om kärlek och öppenhet har Du i överflöd.

Så låt oss av Dig få insikt om livet,

och våga leva det varje stund.

 

Du ger mig styrka och lär mig att inse,

vad kunskap om kärlek och känslor är värt.

Så hjälp mig förstå min mening med livet,

Och visa mig vägen till ditt paradis.

Bo Gunnar Karlsson

Publicerat i Dikter | Lämna en kommentar