Peters Hus

Hur viktigt är det inte att känna sina rötter, att förstå vilka präglingar från tidigare generationer som format varje människas personlighet. Jag har fått förmånen att ta del av en dagbok som är skriven av en av mina förfäder, född 1881, där jag är fjärde generationen sett ifrån den skrivande. Det är en person som för mig hittills egentligen bara varit ett namn och ett gammalt foto. Av det lilla jag känt till har jag förstått att det var ett komplext liv bestående av mycket sjukdom och sorg, vilket nu med all tydlighet framkommer i dagbokens, i många stycken oerhört poetiska, texter. Jag kommer framöver att fördjupa mig i dagbokens texter eftersom jag inser att det finns en oersättlig skatt i dessa som kan ge mig många svar på frågor kring mitt eget liv och hur jag som person präglats genom tidigare generationers personligheter. Här nedan har jag initialt infogat en av texterna som är en poetisk reflektion skriven en vinterdag för länge sedan vid min förfaders älskade Rönnvik vid sjön Valsans strand.

     Hängbjörken i Rönnvik

Det är idag den femte januari 1930. Färden hit upp företogs per trampcykel. Vägarna frusna, men bra. På glansis gick det gudomligt över sjöarna från Valsfors och luften känns som ett källfriskt bad. Klädd i päls och filtar sitter jag här på verandan, dricker kaffe och äter smörgås, allt andas frid och ro. Ingen människa synes, men jag hör en vinterfiskare någonstans genom ”telegrafering” i isen, men var är han? Solen lyser så vackert över hela nejden och Loberget står som en skyddande mur i väster, klädd i vitt, gult, blått och lila.

Ett älskande par har jag till sällskap, två stycken talgoxar. De är hungriga och jag har nyss kastat till dem både skinka och smörgås, som de broderligt delat på isen. Den ena flög nyss upp i hängbjörken, men kom strax tillbaka och satte sig på verandaräcket här bredvid mig. Hon vrider på huvudet, vippar med stjärten och tigger mera mat. Lyckliga varelser tänker jag, ni är fria i Guds fria natur, har inga bekymmer för morgondagen och för mat och kläder. Jag vänder blicken och ser på min vackra hängbjörk här bredvid och fantiserar:

”O, om jag kunde en vacker saga om dig. Jag älskar dig, jag kan ej annat när jag ser din vita krona, skönare än någon krönt furstes, resa sig i rimfrost och iskristaller, gnistrande praktfull mot en vinterklar blå himmel. Dejliga idyll, trolsk och bedårande är du, vackra vita björk. Jag kan ej annat än älska dig. Med din vårfriska fägring har du mången gång gett mig livets ljusaste drömmar, och svalkande skugga under sommarens solheta brand. I höstens tungsinthet tänder du din själ, och låtert den lysa, som en brinnande fackla, samt stråla likt en livsklar dikt. När förgängelsen susade genom naturen, lät du mången gång, en stilla svärmisk månskensnatt, dina silvrade blad ändock lysa och susa om livets evighet. Och kanske någon gång två älskande hjärtan sökt ditt skydd, din ro, för att i stilla ensamhet och daggstänkt tystnad svärja varandra sin tro”?

Mjukt börjar skymningen falla. Solnedgångens brinnande färgskrud har brustit. Dess sista bleka fästning dröjer sig dock kvar vid västers portar, bortom Loberget, som ville den i det sista och längsta njuta aftonstjärnans magiska glans. Jag går in, och mjukt faller skymningen in i kojan, faller med stillhet och ro över själ och sinne. Nu kommer skymningsfantasin, framlockad av eldens dansande guldklara flammor och röda skimrande glöd från spisen. Jag tänker åter på min kära björk härute. En enkel naturlig saga, som många tycker att den ingenting är, brasans saga, och kanske en gång min kära björks saga:

”En vacker vinterdag, som i dag, kanske du måste böja ditt mäktiga huvud för bödelsyxan, sedan du osjälviskt givit mig och andra ditt liv och din skönhet, och med en dov klagan faller du mot den jord ur vilken ditt väsen sugit must och näring. Och kanske du sedan blir en skymningsbrasa, som flammar, likt den jag har härinne, och som lockar fram sagor och sägnens poesi ur dunklet. Då vill jag inte vara med. O, må jag slippa det. Må du få leva, stå kvar och glädja mig samt många andra år från år, vackra vita björk, susande träd i skogen, här vid mitt kära Rönnvik. Du har glatt mig och susat för mig så mången gång. Jag älskar dig, flera älskar dig, vi kan ej annat”.

Josef Bjurman, 1881-1932

  (genom Bo Gunnar Karlsson)

I kväll sitter jag och lyssnar på musik via Spotify i datorn. Nostalgi, sentimentalitet, tårar, sorg, glädje, kärlek. Alla dessa känslor far genom mitt sinne just nu. För tillfället hör jag Demis Roussos , Den bräkande greken, som ger mig känslor av ungdomlig kärlek till någon som egentligen inte var tillgänglig, och en tro på framtiden som inte hade några som helst begränsningar. Vad hände sen? Livet kom och tog över. I dag inser jag att jag trott att jag behövt försvara min uppfattning att jag tycker det är bra musik att lyssna på, Den bräkande greken, Demis Roussos. Jag vill inte längre göra det. Jag vill här och nu meddela att jag tycker att Den bräkande greken ger mig en skön känsla av positiva minnen och att jag är tacksam över det. Jag kopplar mycket av mina minnen till musik och det ger mig en direkt koppling till det som varit. Varför det just är musik som väcker mina minnen vet jag inte men det finns säkert en förklaring till det.

Jag kan räkna upp ett antal musikupplevelser som ger mig en direkt koppling till mina minnen och olika upplevelser. Santana för mig direkt tillbaka till 70-talets ungdomliga sökande efter mening. Bruce Springsteen är för mig kopplingen till de ohämmade festerna där det kanske konsumerades mer än vad som var lämpligt, med följande konsekvenser. Till det kommer alla dansband som innebär den första egentliga kopplingen till kontakten med det motsatta könet. Jag kan än idag älska att lyssna på dansband. Inte kanske främst på musiken som sådan men på grund av de minnen den ger. Buggkurserna i Säterdalen, tryckarna med de man inte riktigt vågade hålla hårt, men där en av dem till slut blev livskamraten i mer än trettio år nu. Tack och lov för att det finns någon logik i livet.

Midsommar 1974. Rättvik. Det var en fantastiskt varm midsommar med raggare, tält som rasade första kvällen men som ingen observerade förrän tre dygn senare när det var dags att packa ihop, hon som bodde i tältet bredvid; vart tog hon vägen efter den helgen. Kommer hon ihåg den kvällens musik. För mig är den lika levande i dag som den var då. ”Dr Hook, A little bit more”. Jag minns inte vad hon hette, var hon bodde eller egentligen hur hon såg ut. Men det var en fantastisk upplevelse. Minns hon, hon som jag egentligen inte minns, den helgen? Minns hon musiken, minns hon mig, värmen, morgonen efter i värmen i tältet. Var finns hon idag? Hur blev hennes liv? Vilken musik sitter hon i kväll och minns till?

Något som inte borde talas om. Las Canteras, Las Palmas 1977. Ni som var med vet varför det inte borde talas om. Men egentligen är det fel. Det behöver talas om. Det var nog vår lyckligaste tid i livet. Att det inte borde talas om idag beror nog på att en 56-årings perspektiv är annorlunda än en 21-årings. ELO, 10 CC, Boney M, Elvis, Chicago och många andra satte vår värld i spinn just då. Konsekvenserna är det inga större problem att leva med idag om man ska vara riktigt ärlig.

Kalifornien, Las Vegas, Texas, Fort Lauderdale 1978. Eric Clapton och Bee Gees. Saturday Night Fever, i en bil längs Highway one. Fanns det några som helst problem i livet då? Att höra den musiken idag ger omedelbart samma känsla av frihet och framtidstro. Vad är skillnaden idag? Innebär trettiofem år att möjligheterna i livet förändras? Ja, på ett sätt är det naturligtvis så, vi har inte samma tid framför oss. Men bortsett från det faktum att tiden går framåt, vi har aldrig haft mer än nuet att leva i. Musiken som gav mig glädje och energi för trettiofem är sedan är densamma idag och den kan ge mig samma energi nu.

Om musiken som inspirerade mig till kärlek, glädje och framtidstro för trettiofem år sedan ger mig samma känslor idag om jag ger den chansen, varför låter jag den inte få samma utrymme i mitt liv idag? Varför tror jag att jag har andra behov idag? Vem är jag idag som jag inte var för trettiofem år sedan? Låt mig vara samma person idag, men med ytterligare trettiofem års livserfarenhet. Låt mig lyssna på samma musik med samma känslor som då. Låt mig uppskatta mina minnen utan att döma, utan ångest och låt min musik påminna mig om mina goda stunder i livet. Låt musiken vara min plattform även under min resterande tid här; dansband, hårdrock, blues, klassiskt och alla andra varianter.    

Bo Gunnar Karlsson  

Nu har jag tagit klivet. Rakt ut i det okända och rakt in i det som jag med alla tänkbara medel har lyckats undvika i så många år. Det är förknippat med mycket inre kamp, på gränsen till ångest och panik, att ta steget som nu utan möjlighet till reträtt är taget. Vad kommer att hända nu? Är min tid kommen för att rannsakas offentligt och kommer det slutligen upptäckas vilken bluff jag varit hela livet? Eller kommer det att uppdagas vilken fantastisk människa jag är och vilket oersättligt värde mitt beslut innebär för en framtida och bättre värld?

I samma sekund som jag tryckte på knappen startade min inre intellektuelle rådgivare (hjärnan, egot) sin kampanj för att få mig att förstå det katastrofala i det jag gjort. Attacken var våldsam och fick mig att känna att det ultimata misstaget var gjort. I den stunden klev min sanna intelligente rådgivare (hjärtat, själen) fram och tog upp kampen. Det var en intensiv, men trots allt kort, kamp och egot fick snart vika undan och böja sig för den allvetande själen.   

Vi har ju alla mer eller mindre hemliga drömmar och visioner som tyvärr alltför ofta stannar vid just drömmar och visioner som aldrig förverkligas på grund av att vi låter intellektet styra över intelligensen.

Så även jag, tills nu.

Om mitt beslut, och den handling som jag nu genomfört, leder hela vägen till drömmen har jag ingen aning om. Det spelar heller ingen roll. Det enda som betyder något är att jag tagit steget, klivit fram ur garderoben och vågat utmana mina största rädslor och begränsningar i livet. Är det rätt dröm jag följer kommer resultatet att bli precis det som det ska bli. Jag har öppnat dörren och överlåtit resten åt det eller den eller vad som än bestämmer här i livet.

Att jag tagit steget nu beror på många faktorer. Jag är mogen nu. Jag har fått tillräckligt med träning och prövningar i livet. Jag har äntligen förstått alla de signaler och bekräftelser som jag under många år fått och som säger att det är dags och jag tackar de vänner, framför allt den fantastiska regnbågsmamman, som slutligen ruskade om mig på ett hårt men mycket kärleksfullt sätt.  

Vad är det för knapp jag tryckt på? Den heter skicka och finns på min dator. Jag har tryckt på den och därigenom, i rymden, skickat ett dokument till en mottagare. Det dokumentet består av mina innersta tankar, bilder och känslor och har formen av ett manus till en bok. Mottagaren är ett riktigt förlag, inte ett förlag där man på egen hand ger ut sin bok, utan ett riktigt etablerat förlag med lektörer och förläggare. De ska granska mina ord och meningar. Okända människor, professionella yrkesmän och kvinnor, erfarna litteraturexperter. De ska förstå mina känslor och kunna se mina bilder.

Eller inte.  

Och det gör mig faktiskt inget. Jag har uppnått mitt första, och kanske största, mål på min resa, att utmana mina livslånga präglingar och mitt väl etablerade ego, och om det inte leder hela vägen vet jag nu att jag kan bryta igenom rädsla, skam och skuld, och att det blir morgon nästa dag oavsett vilket. Jag vet att mitt hjärta är starkast bara jag väljer att lyssna på det och låta det ta fighten med intellektet. Jag vet att det jag skriver är bra, jag vet att det berör människor, jag vet att det är min uppgift att dela med mig.

Så, nu är det bara att vänta och se om mina ord tillhör de två till fyra procent av alla inlämnade manus som slutligen får liv i form av en bok. Jag vet inte, men jag tror något……     

 Bo Gunnar Karlsson    

Kommer du ihåg hur det var när du lärde dig att cykla? Försök att minnas. Eller när du lärde dig någon annan färdighet som du nu behärskar utan att behöva fundera hur du gör, något som en gång i tiden verkade omöjligt att klara. Hur var det första gången du försökte att cykla? Du kanske tappade balansen, kanske till och med ramlade och skrapade dig sönder och samman. Du kanske gav upp för stunden, men troligtvis så gjorde du som de flesta; på med ett plåster och upp och försöka igen. Så höll du säkert på till dess att det fungerade. Du lärde dig både hålla balansen, trampa, svänga och bromsa. Du kanske ropade; titta, jag kan, och sen cyklade du från morgon till kväll. 

Du kan säkert hitta mängder med färdigheter som du idag ser som självklarheter att utföra. Du tänker säkert inte ens på att du en gång i tiden inte förstod hur det var möjligt att klara av det. När vi lär oss något nytt i livet så handlar det om att övervinna okunskapen, att öva upp färdigheten. För att göra det krävs ett antal förutsättningar:

• Vi måste ha ett mål, syfte och mening med det vi försöker lära oss. När du började med ditt cyklande visste du vad du ville. Kanske var det för att kunna hänga med kompisarna som redan lärt sig att cykla. (det blev lite drygt i längden att springa efter).
• Vi måste ta reda på vad man behöver, hur man gör, och få den hjälp som behövs. För att kunna cykla insåg du att du behövde en cykel och någon som visade dig hur man gör. (troligtvis hade du sett någon som redan kunde cykla). Du fick också säkert hjälp att hålla balansen i början.
• Vi måste lära oss av våra erfarenheter. När du hade ramlat ett antal gånger, eftersom du kanske glömde bort att bromsa, lärde du dig snart nog att det är dumt att inte bromsa ibland. (det gjorde i alla fall ont).

 När vi lärt oss grunderna i konsten att cykla utvecklar vi den så långt vi vill genom att, cykla. I takt med att vi utvecklar vår cykelförmåga klarar vi av de hinder och problem som möter oss på våra cykelturer. Har vi lärt oss hur man fixar en punktering så är det inget som får oss att ge upp cyklingen, bara ett litet tillfälligt stopp på vägen mot målet.

Är vi tillräckligt skickliga och tränade så tar vi både motlut och motvind med glans och jämnmod eftersom våra erfarenheter säger att det efter motlut och motvind alltid kommer motsatsen och vi älskar ju att cykla i medlut och medvind. Vill vi däremot bara cykla när det är medlut så är vi förr eller senare vid backens slut och har troligtvis ingen motivation eller ambition att ta oss upp för nästa motlut. Det är slutcyklat, vi stannar där vi är och blir kvar där.

Att lära sig leva sitt liv full ut är detsamma som att lära sig cykla. När vi lär oss att leva handlar det om att förstå ett antal grundläggande förutsättningar:

• Vi måste ha ett mål, syfte och mening med det i livet vi försöker lära oss.
• Vi måste ta reda på vad man behöver, hur man gör, och få den hjälp som behövs.
• Vi måste lära oss av våra erfarenheter.

Att leva ditt liv fullt ut, att vara lycklig och tillfreds, är som att cykla. Du vet vart du ska och varför du ska dit, vad du behöver och hur du ska göra det och du ser dina oundvikliga vurpor i livet som erfarenheter du lär dig av och du klarar dina punkteringar, motlut och motvinden i livet med glans. Du bestämmer själv vart resan ska gå. Du har alla verktyg du behöver för att skaffa dig all den kunskap och hjälp du behöver och du lär dig successivt att bli bättre och bättre på att leva ditt liv för varje dag som går. Du attackerar med friskt mod och konstruktiv attityd både motlut och motvind i livet för du vet att det alltid kommer medlut och medvind därefter.

När vi behärskar konsten att leva utvecklar vi den så långt vi vill genom att, leva. Du har hela livet på dig. Antingen så använder du det till att passivt vänta på nästa medlut eller också tar du dig upp för motlutet genom att träna upp dina färdigheter och blir världsmästare i just ditt liv.

Som avslutning; den fantastiske tenoren Luciano Pavarotti (vars främsta talang i livet kanske inte var att cykla) sa i en intervju att meningen med livet är, livet.

Bo Gunnar Karlsson    

Jag ser inte speciellt mycket på TV men ibland blir jag ändå sittande där. Antingen är det något sportprogram eller också någon form av dokumentär eller program som har ett värdefullt budskap. För något år sedan såg jag ett program som handlade om ålder där man fick följa ett antal människor i olika faser av livet. Av dessa människor var det två som fick min speciella uppmärksamhet på grund av deras syn på livet där de befann sig just då. Den ena var en yngre kvinna och den andra en äldre man.

Kvinnan höll precis på och förberedde sin födelsedag och hade fullkomlig panik inför detta. Hon var uppriktigt skärrad och upprörd och såg sin ålder som en total katastrof. Hon tyckte att livet redan var passerat. Hon skulle precis fylla tjugofem år!

Den äldre mannen i reportaget fick man följa när han var ute och tränade. Han började med ett löppass på nästan tio kilometer och gick sedan in på gymmet och körde ett rejält styrketräningspass. Som avslutning på dessa fysiska utmaningar tog han ett dopp i sjön. Utomhus. I januari! Det här gjorde han varje dag.

Mannen berättade om ett mycket aktivt och spännande liv och man skulle kunna tro att han kanske skulle se tillbaka på livet med en känsla av att ha det bästa bakom sig. Sedan får han frågan av reportern; ”Vilken ålder och tidpunkt i ditt liv har varit allra bäst”?

Den äldre mannen funderade en mycket kort stund och så sa han med tydlig glädje i rösten; ”Den bästa tiden och åldern i mitt liv är nu”. Han hade precis fyllt nittiofyra år!

Den bästa åldern du någonsin kan ha är den du har just nu. Du kan ju aldrig ha någon annan ålder än den du just nu har, oavsett om den är tjugofem eller nittiofyra. Den ålder, och därmed det liv, du har just nu är det enda liv du någonsin kommer att ha, just nu.

Skjut inte upp ditt liv, det som du kan ha nu, till sen. Sen kommer nämligen inte. När det sen kommer som du väntar på, kommer det visa sig att det också är, just det, nu. Och eftersom du sköt upp ditt liv i det nu du tidigare hade, i väntan på sen, är risken stor att du fortsätter med det även när sen kommit, eftersom det då också visar sig vara nu.

Om du inte trivs med det nu som är ditt liv i dag, kommer det att vara det samma sen om du inte förändrar din attityd och inser att det nu som i varje stund är ditt liv, alltid är den enda verklighet du har.

Så se till att du tar vara på de enda dagarna du har och gör det nu, oavsett din ålder. Gör du det så kommer du inte bara vid nittiofyra års ålder kanske springa, styrketräna och vinterbada, eller vad det är som är viktigt i ditt liv. Du kommer att göra det efter ett aktivt och spännande liv där varje dag har varit det bästa nu det någonsin kunnat vara i ditt liv.  

Bo Gunnar Karlsson

(56 år just nu)

Sorg är nog den fas i livet som är den allra svåraste och tuffaste att ta sig igenom. Samtidigt är det en av de aspekter som i princip alla människor konfronteras med ett flertal gånger i livet. Vi hanterar alla sorgen olika men det gemensamma är att det är en process som måste genomföras för att på andra sidan sorgen hitta kraft att för egen del fortsätta livet trots en stor förlust. Tiden är ofta något som lyfts fram som en avgörande faktor i läkningen efter en förlust. Man brukar ju säga att tiden läker alla sår, och det finns mycket tröst i det även om det mitt i kaoset efter exempelvis en närståendes bortgång är svårt att se något ljus där borta i det vi kallar framtid.

Vanligtvis förknippar vi sorg med någon annan människas död, och en sådan förlust är oftast den svåraste upplevelsen i livet. Men sorg är även en avgörande faktor i många andra faser av våra liv som inte är förknippade med fysisk död. Alla uppbrott, avslut och förändringar som vi ställs inför har inslag av sorg i den bearbetningsprocess som följer. Exempelvis vid en skilsmässa från den partner man valt att leva tillsammans med, barnet som växer upp och flyttar hemifrån, uppbrottet från arbetskamrater vid pensionering eller vid nedläggning av en arbetsplats och andra mer eller mindre dramatiska och omfattande livsförändringar.

Alla dessa sorger handlar om att acceptera och förstå den förändring som sker i livet och där den enskilde som drabbas av sorgen oftast är maktlös att påverka. Att acceptera och förstå innebär inte att tycka om eller godkänna det som sker. Att acceptera innebär att komma till insikt om att det som skett har skett och att det inte går att förändra. Det är enda sättet att ta sig vidare och skapa en ny relation med livet utan det eller den som man just har förlorat.

Det finns dock en form av sorg som jag vill belysa lite mer ingående här och det är den man kallar ”Den förbjudna sorgen”. Den förbjudna sorgen kan exempelvis innebära att man som individ ställs inför en förlust av en kär person utan att den personen har avlidit eller på annat sätt försvunnit fysiskt ur ens närhet. Exempel på det är kanske framför allt att få ett barn som föds med olika typer av sjukdomar och funktionshinder. Som blivande förälder väntar man på det barn som skall komma och där det finns omvälvande förväntningar på framtiden, det skapas en bild av hur livet kommer att förändras och den glädje och stolthet som förknippas med att vara förälder. Sen föds ett barn som inte är det barn man väntat på utan ett annat barn som i många stycken avviker från det förväntade. Helt plötsligt ställs man inför en situation där det handlar om ett egentligt behov av att sörja det barn man väntat på men förlorade, samtidigt som man ska lära sig att älska och knyta an till ett barn man inte förväntade sig och inte var förberedd på att få.

I den här fasen av föräldraskapet har man plötsligt och chockartat ställts inför en mycket svår livssituation av en omfattning som ingen kan förbereda sig för och det är oerhört viktigt det finns stöd i den omedelbara närheten som har insikt och förståelse för vad individen går igenom. När det gäller bemötandet inom vården i samband med exempelvis en förlossning där ett barn föds med svårare sjukdom eller funktionshinder är det tyvärr fortfarande alltför stora brister när det gäller att hantera de känslomässiga och sociala aspekterna kring detta för de anhöriga. När det gäller den medicinska omvårdnaden är den oftast mycket kompetent och relevant men alla insatser fokuseras i princip helt på det sjuka eller funktionshindrade barnet, vilket i sig naturligtvis är helt självklart. Det behövs dock samtidigt mycket aktiva insatser som är direkt riktade mot de mentala aspekterna för de nyblivna föräldrarna, eventuella syskon samt andra närstående och berörda.    

Likartade aspekter som i det ovanstående med det nyfödda barnet handlar det även om när någon annan närstående drabbas av sjukdom eller olycka i livet, det kan vara barn, partner, förälder, syskon, annan anhörig eller vän . Vad händer när ens partner plötsligt eller successivt mentalt försvinner bort genom att personligheten förändras totalt. Det kan ske genom en olycka eller sjukdom som demens, stroke eller annat. Helt plötsligt är det inte längre samma person man lever nära. Det är även lika relevanta frågeställningar när det kommer in missbruk i bilden. Att som anhörig förlora sin nära till någon form av missbruk kan innebära att en personlighet totalt förändras.

Alla dessa livssituationer innebär att en sorgeprocess behöver startas. Om en nära anhörig eller vän dör är det helt ok, och även självklart, att uttrycka detta på olika vis inför sig själv och andra i omgivningen. Om det däremot handlar om ”den förbjudna sorgen” är situationen oftast betydligt mer komplex och ofta mycket fylld av både skam och skuldkänslor. Att som nybliven förälder inte förbehållslöst älska sitt nyfödda barn är förknippat med oerhörda skuldkänslor, att som barn till en missbrukande förälder ta ansvaret för att dölja detta missbruk och se till att familjen fungerar är förknippat med starka skamkänslor, att som make eller maka inte nå fram till den man älskat, att inte kunna hjälpa och lindra, att inte kunna förstå är mer än vad som är hanterbart och skapar mycket starka känslor av både skam och skuld. Men utöver skam och skuld är det även känslor som ilska, rädsla, orättvisa och maktlöshet som är relevanta och behöver förstås och uttryckas. Att i dessa lägen inte förmå sig att uttrycka sin egen sorg över den förlust man genomlider är förödande för möjligheterna till ett eget liv med glädje och kärlek, trots den svåra livssituationen, och håller individen kvar i ett läge av destruktiv livsenergi.

Jag menar att det inte bara är ok att sörja den man älskar, och som man förlorat, trots att den personen finns levande i min närhet, det är en rättighet och en absolut nödvändighet. För att i fortsättningen också kunna älska den person som nu finns istället för den man älskat och väntat på, krävs ett avslut. Att avsluta en relation genom att sörja till dess att man är beredd att gå vidare innebär inte på något vis att man glömmer, överger eller slutar att älska. Det innebär att man genom sorgen skapat utrymme för att släppa in ny kärlek. Utan detta utrymme för ny kärlek är dörren stängd eftersom ”kärlekslokalen” är fullsatt med obearbetad sorg.

Jag vet att det i alla lägen fungerar att ge plats för kärlek även till den som kom i stället för den vi förlorat men som fortfarande finns i vår närhet. Genom att inse att alla känslor som glädje, kärlek, lycka, olycka, sorg, ilska, besvikelse är lika viktiga och relevanta och att det inte finns bra eller dåliga känslor; det finns bara känslor, och att alla känslor är det som för stunden behöver ges utrymme. Kom också ihåg att det inte finns något allmängiltigt facit kring vad som är rätt eller fel när det handlar om att hantera sorger. Alla sorger är olika och alla människor har olika sätt att hantera det på. Det jag beskrivit här är mina ”sanningar” som bygger på mina livserfarenheter samt relationer med många andra människor som på olika vis i livet hamnat i situationer som väcker frågan om ”den förbjudna sorgen”. Kom också ihåg att det alltid kommer en ny dag ”med rena ark och nya kritor till” och som du har förmånen och tillåtelsen att skapa din helt egna tillvaro på. Den tillvaron är alltid värd att leva och att fylla med glädje och skratt, sorg och gråt och som oavsett vilket bygger på kärlek till dig själv, livet och alla som finns omkring dig, oavsett sjukdom, funktionshinder, missbruk eller annat som kan ge upphov till ”den förbjudna sorgen”.        

Bo Gunnar Karlsson