Peters Hus

Du säger att din myndighet värnar om reformen personlig assistans för att den är viktig. Jag är mycket tacksam för det. Du säger att ni vill få stopp på fusket med assistansersättningen så att de som behöver den ska få den. Jag är mycket tacksam för det. Men Svante, varför vill du lösa problemen med fusk genom att lägga fram ett lagförslag som förbjuder mig att vara delaktig i min sons omsorg? Det är jag inte speciellt tacksam eller förstående inför.

Jag förstår att du inte vill de funktionsnedsatta eller deras anhöriga illa. Jag förstår att du bara vill göra ditt jobb så bra som möjligt, precis som jag vill göra med mitt jobb som assistent åt min son. En liten skillnad kanske är att du har ditt jobb för att du vill ha det, ser en egen karriär och personlig utveckling i det och har valt det själv. Jag har mitt jobb för att det är en förutsättning för min sons överlevnad och utveckling, jag har valt det själv men vill egentligen inte ha det. Men Svante, handen på hjärtat, kan det vara så att du ibland ser lite mer till myndighetens ansvar som just myndighet än ansvaret som myndighet gentemot de den är till för? Kan det vara så att du ibland tappar bort det verkliga syftet i ambitionen att göra ett bra jobb i din roll som företrädare för myndighetens egna intressen? Kan det vara så att din myndighets interna strategier och egensyfte ibland får lite högre prioritet än de som behöver myndighetens stöd?

I ditt förslag till åtgärder för att stoppa fusket inom assistansersättningen föreslår du att jag inte längre ska kunna vara personlig assistent till min son, Peter. Peter är snart 23 år. Han har en egen lägenhet, precis som de flesta unga vuxna, men han behöver någon hos sig dygnet runt. Du säger att Peter ska få större inflytande över sitt eget liv om jag inte längre är hans assistent, att jag bromsar hans utveckling till att bli en självständig individ. Om det är jag som är problemet och om konsekvensen av ditt förslag skulle vara att Peter blir självständig, då är jag mycket tacksam och kliver omgående undan.

Nu är det bara ett litet problem. Peter är alltså snart 23 år, det står så i hans papper. Han är dock bara tre år om du ser till hans förmåga att klara sig själv. Dessutom, han har ännu inte lärt sig att prata. Inte ens som en treåring, nej han pratar faktiskt inte alls. Så, det skulle bli lite problem för Peter att se till sitt eget inflytande, framför allt när du och dina kolleger kommer och vill höra om hans funktionsnedsättning har växt bort ännu. Ni kommer ju vartannat år och frågar det. Nu är det ju så att Peters funktionsnedsättning aldrig kommer att växa bort. Den kommer enbart att bli mer och mer påtaglig ju äldre han blir så om du och dina kolleger kunde lyssna och lita på mig, Peters läkare och andra runt hans vård och omsorg så skulle ni inte behöva fråga det vartannat år. Då skulle du få rätt Svante. Peter skulle bli mer fri och självständig, i alla fall från Försäkringskassan.

Några små detaljer till som kan vara bra att du vet innan du lägger fram ditt lagförslag. Du tycker alltså inte att jag ska arbeta längre som Peters assistent nu när han är vuxen och myndig och behöver få leva ett självständigt liv, fritt från mig. Du säger att du inte vill att anhöriga ska vara assistenter till myndiga personer. Vet du Svante, vi är helt överrens om det du och jag. Jag vill egentligen inte heller vara assistent åt Peter. Jag skulle bara vilja vara hans pappa, precis som jag är åt hans bröder. Jag skulle vilja se honom bygga upp sitt eget liv, skaffa familj precis som hans bröder och ta emot honom som gäst i mitt hem vid helger och andra tillfällen precis som jag gör med dem. Däremellan skulle jag vilja leva mitt liv, gå till mitt jobb, det jobb jag fick lämna för många år sedan eftersom det inte fungerade tillsammans med dygnet runt arbete som förälder till svårt sjukt barn. Verkligheten säger dock något annat och tyvärr kan vi inte lagstifta bort den verkligheten.

Sen, bara som en bisak och som egentligen inte har med anledningen att jag vill fortsätta som Peters assistent att göra men är ändå en verklig faktor att beakta när du föreslår att anhörigassistenter ska sparkas, på grund av misstanke om fusk i jobbet, när den funktionsnedsatte blir myndig. Eftersom du inte tycker att jag längre är lämplig som assistent åt Peter kanske du har några råd och tips vad du tycker att jag ska göra istället. Du vet, efter det att Peter föddes för snart 23 år sedan har det varit lite si och så med möjligheterna att upprätthålla den egna yrkeskarriären, så som jag beskrev tidigare. De första 15 åren kämpade jag med tillfälliga arbeten, de perioder när jag inte fanns på sjukhus tillsammans med Peter, för att familjen skulle överleva rent ekonomiskt. Under samma tid lämnade Peters mamma sitt jobb och arbetade i hemmet ”ideellt” på heltid utan ersättning som Peters assistent och tillsammans ansvarade vi för hans omsorg dygnet runt. De senaste åtta åren har vi bägge arbetat som Peters personliga assistenter tillsammans med hans övriga ovärderliga assistentteam. Som du säkert känner till har det ju hänt en del på arbetsmarknaden under dessa år och jag har inte riktigt haft möjlighet att hänga med där. Men eftersom du nu tycker att jag ska göra något annat tar jag tacksamt emot tips på var en 57-åring utan relevant utbildning och som varit borta från arbetsmarknaden i många år ska hitta sysselsättning. (eftersom samhället inte anser mig lämplig som personlig assistent åt Peter väljer jag bort det jobbet på grund av bristande självkänsla).

Men, om det är så att ditt lagförslag innebär att det kommer att finnas andra som passar bättre som assistenter till Peter så att hans liv utvecklas till det bättre, om det finns andra som tar all jour och som omedelbart hoppar in, vardag som helg, och arbetar utan relevant ersättning (vilket är verkligheten för de flesta anhöriga som oftast arbetar nätter och helger med enbart jourersättning) ställer jag mig med glädje omedelbart till arbetsmarknadens förfogande. Det löser sig nog för mig med vad gäller framtiden, huvudsaken att det blir bättre för Peter.

En sista sak Svante. Du säger att du vill stoppa fusket genom dessa åtgärder. Jag måste säga att jag tror du har missuppfattat vad fusket handlar om och hur det genomförs och att ditt sätt att vilja lösa det pekar framför allt på brist på mod. Tyvärr ser jag det som väldigt fegt att fokusera åtgärderna på anhöriga som arbetar som personliga assistenter. Ja, det finns de som missbrukar reformen bland dessa men både du och jag vet att de verkliga bovarna inte finns i den gruppen. De verkliga bovarna är organiserade kriminella element, ofta med kopplingar utanför landet. De stjäl mycket pengar från vårt samhälle och måste stoppas, men de är ytterst få i förhållandet till alla de som inte fuskar. Att försöka komma åt dessa förhållandevis få kriminella genom att straffa tusentals oskyldiga anhöriga som kämpar varje dag för att ta sig från morgon till kväll är fel väg, ja till och med en feg väg. Jaga de kriminella i stället och låt mig och alla andra tusentals anhöriga få känna trygghet och tillit i, och få lite respekt och tacksamhet för, det icke frivilliga men för oss självklara arbetet vi gör för några av vårt samhälles mest utsatta.

2013. Ett utmanande år. Ett prövande år. Ett bortkastat år eller ett oerhört värdefullt år?

Så vill jag beskriva, och ifrågasätta, mitt år som nu enbart har enstaka timmar kvar. Jag är tacksam för det; alltså att det bara återstår enstaka timmar, men egentligen är jag lika tacksam för att året varit både utmanande och prövande. Det har tagit mig fram i livet till en ny plattform, stärkt av insikter och erfarenheter, och på frågan om året varit bortkastat eller värdefullt är mitt svar tveklöst; Ja, men det beror på vilket jag väljer.

2013 var året då jag förlorade mycket av min tillit till andra människor. Jag förlorade tilliten till min egen förmåga att bedöma andra människors avsikter och värderingar. Detta tog mig ner till nivåer av självkänsla och livsenergi som jag inte var bekant med och som jag inte på det viset, av de anledningarna, besökt förut. Är då detta bortkastat eller värdefullt? Smärtan som det medfört är något som jag gärna varit utan, men insikterna som det gett mig om mig själv är ovärderliga. Jag har insett att mitt sätt att hantera motgångar, och att fastna i det destruktiva jag uppfattar hos andra människor och deras beteende, bottnar i tvivel inom mig själv. Ingen annan människa kan föra mig bort från min väg i livet, mina drömmar och visioner, annat än om jag tillåter det.

2013 var året då mina tvivel på var jag befinner mig politiskt slog igenom med full kraft. Den politiska värdegrund som jag känt mig trygg i började för mig krackelera betänkligt. Om jag inte hör hemma där jag trott, var hör jag då hemma? Rädslan för att börja ifrågasätta det jag trott på har varit starkare än öppenheten för något nytt. Insikten om att det främst handlar om rädsla för att själv bli ifrågasatt har fått mig att undersöka varför jag hållit mig till en sida av synen på den politiska aspekten av vårt samhälle. Jag har ingen aning om var det landar men känner en nyfikenhet på vem jag verkligen är politiskt.

2013 var året då min känsla av maktlöshet inför myndigheters hantering av utsatta människors behov av stöd i livet blev starkare än min känsla av förmåga att kunna hjälpa. Om inte jag kan hjälpa de människor som behöver, och har rätt till, hjälp igenom myndigheternas fyrkantiga, stelbenta och inhumana byråkrati, vem kan då? Den maktlösheten tog all kraft ifrån mig men i mitt kraftlösa tillstånd insåg jag att varken jag, eller någon annan, kan frälsa hela världen. Jag har hittat en ny kraft genom detta som innebär att jag inser att jag enbart kan göra mitt bästa vid varje enskilt tillfälle. På så vis kan jag fortsätta att kämpa för de som behöver, en kamp för varje individ.

Men, 2013 var också året då jag hittade ett frö av trygghet i min livsnerv som jag förträngt hela livet; att skriva. Jag har släppt taget om behovet att prestera, att bli bedömd, att få uppskattning, att lyckas i andras perspektiv. Det behovet har inneburit att jag tidigare inte visat något av det jag, i bästa fall, skrev i min egen instängda värld av ord. Att släppa behovet av att ”vara bra” och bara skriva har tagit mig in i min litterära värld och jag ser med spänning och förväntan fram mot den som en betydande del av min framtid.

Och, 2013 var året då jag mötte människor som återgav mig modet och tron på min förmåga att skapa relationer. Möten med människor med integritet och kärlek som plattform i livet. Människor med motsvarande prövningar i livet och som trots det, eller på grund av det, hittat nya drivkrafter. Tillsammans med dem ser jag nu ett nytt år och en gemensam framtid skymta där borta som ett spirande ljus i tunneln.

2013 var alltså ett utmanande och prövande år, men samtidigt ett värdefullt och förberedande år för det som nu kommer. Jag ser 2014 som början på en resa där nya insikter om vem jag är finns i varje utmaning. Jag ser som det absolut främsta målet med den resan att till fullo lära känna mig själv, att hitta det verkliga syftet med mitt liv för att kunna dela det värdet med andra. För många år sedan skrev jag ner något jag kallade för min Livsmening. Under många år föll den i glömska, mycket på grund av att livets prövningar just då var starkare. Idag förstår jag att dessa prövningar har varit en nödvändig del i förverkligandet av min Livsmening. Varje utmaning som jag möter tar mig ett steg närmare mina möjligheter att fullt ut leva min livsmening; om jag gör det valet. Jag ser fram mot 2014 som det år när min Livsmening kommer att vara det som dominerar min tillvaro.

Min Livsmening: ”Jag är en ödmjuk och intelligent lärare och det är mitt livs syfte, mening och orubbliga vilja att för all framtid och för alla människor som önskar, betyda skillnad mellan stagnation och utveckling i livets alla aspekter”.

Nu tänker jag göra det jag bestämt mig för att göra i livet. Säga min mening utan att döma andras och utan att själv vara rädd för att bli dömd. Med hänsyn till min egen integritet, med respekt för andras åsikt och trots risk för att anses som bakåtsträvare vad gäller genusfrågor, vilket är det minsta jag är, säger jag i dag:

Jag gillar Zlatan Ibrahimovich.

Jag gillar honom som fotbollspelare men framför allt som en människa med integritet, ödmjukhet och glimten i ögat bakom den kaxiga offentliga personen. Zlatan ville något med sitt liv och han vågade berätta om det. Han blev hånad för det men han lät andra tycka, lät andra skratta åt hans ”naiva” tro på att bli bäst i världen och gjorde i stället det han behövde göra för att nå dit. Zlatan väcker känslor. Zlatan är det man av någon anledning brukar kalla för osvensk. Zlatan är inte politiskt korrekt och det visar sig med all tydlighet i den debatt som nu råder med anledning av hans uttalande som egentligen enbart handlar om jämförelsen mellan manlig och kvinnlig fotboll, inte om att det ena är bättre eller sämre än det andra.

Sverige har ett av världens absolut bästa dam/tjejfotbollslag, med några av världens bästa dam/tjejfotbollsspelare. (Jag fundera ibland om det är ok att använda uttrycket dam/tjejfotboll när man talar om fotboll som spelas av kvinnor eller om det bara ska kallas fotboll?) Min uppfattning är att de kvinnliga fotbollsspelarna, på alla nivåer, lägger ner lika mycket engagemang, är lika professionella och lika seriösa som sina manliga kolleger. Jag uppfattar det som att Zlatan uttrycker samma sak i sitt uttalande men att det tolkas olika beroende på vilken grunduppfattning man har i ”konflikten” mellan den manliga och den kvinnliga fotbollen, eller det manliga och kvinnliga i allmänhet.

Om man anser att det inte på något vis, i några avseenden, går att separera manlig och kvinnlig fotboll förstår jag att man hör Zlatans ord som hånfulla och nedvärderande mot tjejer. Om man ser på kvinnlig fotboll utifrån sina villkor, och manlig fotboll utifrån sina villkor hör man att Zlatan talar med respekt om sina kvinnliga kollegor men att han anser att det inte är rättvist, varken för den kvinnliga eller manliga sidan, att jämföra den faktiska fotbollen. I detta, både vad gäller respekten och jämförelsen, är jag helt enig med Zlatan.

Om man nu låter Zlatan, den absolut största förebilden både för tjejer och killar och egentligen den enda manliga världsstjärnan vi har i svensk fotboll, bli den stora symbolen för ”fiendementaliteten” mellan dessa grupper är svensk fotboll, och främst då alla ungdomar, den stora förloraren. Jag hoppas nu att fotbollsförbundet visar förmåga och kompetens att, på representativa och rättvisa villkor, företräda både kvinnlig och manlig svensk fotboll på alla nivåer. Dessutom är det viktigt i dessa motsättningens tider att man för fram de svenska förebilderna, de svenska kvinnliga och manliga landslagstjärnorna, i en offentlig gemenskap där respekt och uppskattning för varandra som människor och fotbollsspelare är den gemensamma plattformen.

Ser verkligen fram nu mot den kommande helgen, trots regn, dis och plusgrader, efter ett år med en hel del utvecklande motgångar och utmaningar, självförvållande och oförskyllda. Om det nu finns några oförskyllda utmaningar, vem vet.

Vad är det då jag ser fram mot? Jo, förmånen att med tacksamhet få uppleva ännu en jul.  Alla som uppskattade julen i fjol får inte den möjligheten i år igen… Försöker tänka på det.

Jag uppskattar det faktum att alla som jag hade omkring mig i fjol finns här i år igen; barn, föräldrar, släkt och vänner . Även de som jag kanske inte riktigt var överrens med, och inte är det nu. De finns här nu med, fast lite på distans. Jag önskar uppriktigt att de känner samma förmån som jag att de får uppleva en jul igen.

Nya människor som inte fanns här i fjol finns närmare mig i år i stället. Människor som ger mig ny inspiration, nytt hopp. Människor som jag ger ny inspiration, nytt hopp. Lugn och julefrid. Låt det råda en stund, snart kommer vardagen igen. Låt julefriden ge oss kraft att se fram mot den med nytt hopp, nytt mod.

Julsångernas främsta sång säger att vi ska helga glatt vår frihet. I din ovän ser du din broder; människa, hälsa din frihet, säger också sången. Lyssna till dessa fraser och se med tacksamhet på den frihet vi har. Alla har inte den. Se på de människor du möter, även de som strider mot dig, som din syster eller broder. Förstå att alla människor gör sitt bästa. Förstå att de kanske gått tusen mil i kamp genom livet, genom både tårar och sorg. Oavsett var på jorden de finns, var de kommer ifrån, hur de ser ut eller var de är på väg. Även om deras väg inte stämmer med din väg, din tro, förstå att de gör sitt bästa. Precis som du alltid gör även om du ibland känner dig otillräcklig.

Tro på alla människor du möter, Tro på dem även när de misstror dig, även när de du ser som dina vänner sviker dig. Låt ingen smärta eller oro stoppa dig, det finns alltid någon som tror på dig.

Jag tror på dig. Jag vet att du tror på mig. Låt oss tro på varandra. Låt oss tro på fred på jorden tillsammans, på en tid när människor håller sams. Låt oss tro på en värld som vi tillsammans vårdar ömt.

Jag vill vara där för dig, och jag önskar att du finns där för mig när jag behöver någon att hålla i hand, när det ibland blir kallt och mörkt. Jag hoppas jag kan finnas där när du behöver ljus på din väg, och att du lyser upp min väg. Låt oss trösta varandra när det behövs och se fram mot den bästa av världar kommande år.

Öppet brev till berörda av hantering av den årliga schablonjusteringen av assistansersättningen för funktionshindrade:

 Kommunal

Vårdföretagarna

KFO

Försäkringskassan

Sveriges kommuner

Riksdagens Socialutskott

Brukarorganisationer

Assistansanordnare

Assistansberättigade

Personliga assistenter

Som föräldrar till barn med assistansbeslut ser vi med bekymmer och stor oro på hur fördelningen av schablonhöjningen av assistansersättningen hanteras av arbetsgivarorganisationer, fackförbund och utbetalande myndigheter, uppenbart i samförstånd på ena sidan, och de konsekvenser det medför för de assistansberättigade och assistenter på andra sidan.

Under 2013 tecknades nya löneavtal mellan kommunal och framför allt de dominerande parterna, Vårdföretagarna och KFO, för personliga assistenter under de kommande tre åren fram till juli respektive september 2016. Kring dessa avtal finns en hel del frågetecken vad gäller lönejusteringen kopplat till den årliga höjningen av schablonbeloppet. Vi vill belysa detta genom att sammanställa utfallet för 2013 vad gäller de privata anordnarnas ekonomiska aspekt som följd av obalansen i tid på året mellan schablonhöjningen och lönejusteringarna. Vi gör sammanställningen baserat på de ungefär 7800 assistansberättigade med ett beslut från Försäkringskassan som valt en privat anordnare.

Avtalen mellan Kommunal och Vårdföretagarna respektive KFO innebär att löner justeras från och med juni respektive augusti varje avtalsår. Eftersom schablonhöjningen utbetalas redan från 1 januari innebär det att ingen kostnadsökning, vad gäller lönekostnader, belastas anordnarna för årens första fem respektive sju månader. Vi väljer dock här att göra beräkningar utifrån Vårdföretagarnas avtalstid med lönejusteringar från och med juni. Det verkliga utfallet blir alltså ännu högre eftersom KFO:s avtal innebär lönejusteringar först från och med augusti.

Det genomsnittliga assistansbeslutet via Försäkringskassan är 2013 drygt 118 timmar per vecka. För perioden januari till och med maj erhöll anordnarna ungefär 159,9 miljoner i höjd ersättning genom den justerade schablonersättningen, utan att någon kostnadsökning på grund av lönejusteringar skedde. Om det antas att lönekostnaderna uppgår till mellan 80-90 procent av schablonbeloppet innebär det att 128-144 miljoner riskerar att stanna som ett direkt överskott i anordnarnas resultat- och balansräkning.

Det här är alltså ett utfall beräknat enbart på de 48,5 procent av assistansverksamheten där privata aktörer administrerar beslut från Försäkringskassan, och under förutsättning att lönejusteringar hanteras enligt avtalet vad gäller tidpunkt och nivåer. Till det kommer assistansberättigade med beslut från Försäkringskassan men där kommuner är anordnare samt ett antal assistansberättigade med kommunala beslut där statistik över vald anordnare saknas. Sett till hela volymen beslutade assistanstimmar enbart av Försäkringskassan handlar obalansen i tid över året mellan schablonbeloppshöjningen och lönejusteringar om betydligt större belopp än de vi, som exempel, sammanställt här. Det handlar teoretiskt om 250-300 miljoner kronor för 2013 som riskeras att inte komma assistenternas lönejusteringar till del. Med detta som grund vill vi ställa ett antal frågor till olika berörda av den här utvecklingen.

Till Vårdföretagarna och KFO: Hur rekommenderar ni era medlemmar att hantera den här obalansen mellan schablonhöjningen och lönejusteringen för att det inte ska innebära att en så stor del av schablonhöjningen stannar som oreglerade intäkter i anordnarens balansräkning?

Till Kommunal: Hur motiverar ni er delaktighet i beslutet att teckna avtal som innebär att så stor del av schablonhöjningen som är avsedd för lönejusteringar till de personliga assistenterna inte kommer dem till del?

Till Försäkringskassan: Hur ser ni på det faktum att den höjda schablonersättningen riskerar att inte gå till det den är avsedd för i så stor omfattning?

Sveriges kommuner: Hur hanterar ni det här i rollen som assistansanordnare samt i rollen som utbetalare av schablonersättningen till privata aktörer?

Till Riksdagens socialutskott: Vilka, om några, åtgärder gentemot marknadens parter och utbetalande myndigheter ser Sveriges ansvariga politiker att detta bör medföra?

Till anordnarna: Hur väljer ni att hantera den delen av schablonhöjningen som utbetalats under perioden januari-maj under avtalstiden för Vårdföretagarnas medlemmar respektive januari-juli för medlemmar i KFO och som riskeras att inte regleras?

Till den assistansberättigade: Vad vet du om detta och hur hanterar din anordnare lönejusteringarna utifrån schablonhöjningen för dina assistenter?

Till den personliga assistenten: Hur ser du på att parterna, kommunal och arbetsgivaren med myndigheters och politikers godkännande, är överrens om att hantera de pengar som avser din löneökning på detta sätt?

Framtiden kommer att uppvisa samma realitet de kommande åren. Vad gäller anordnare med Vårdföretagarna som avtalspart sker lönejusteringarna per 1 juni avtalsåren 2014 och 2015. För anordnare tillhörande KFO gäller samma realitet med skillnaden att lönejusteringarna 2014 och 2015 sker först per 1 augusti. Det syns även ett tydligt historiskt mönster i avtalen för tidigare år hur lönejusteringarna successivt flyttats fram på året trots att schablonjusteringen alltid skett per 1 januari. Varje assistanstimme som utförs på året fram till det att lönejusteringar sker genererar (kan generera, beroende på hur anordnaren väljer att hantera schablonhöjningen) ett direkt bruttoöverskott i anordnarens resultat- och balansräkning.

Skam och skuld är två mycket tunga aspekter som har en central roll för de flesta av oss och det finns många typer av skam och skuld som påverkar livet på olika sätt. En form kan till och med vara sund om det får oss att reflektera över saker vi gör, säger eller tycker och inser att de inte är sunda för oss själva eller andra. Att då känna skam och skuld kan vara betydelsefullt, om jag inser att det handlar om mitt beteende och inte om mig som person, och därefter ändrar på det beteendet, säger förlåt till någon, förlåter mig själv och går sedan vidare i livet med ett lättare sinne och starkare självkänsla.

Känslor av skam och skuld kan också läggas på oss av andra, eller rättare sagt; vi låter andras omdöme, värderingar och åsikter träffa oss personligt och sedan reagerar vi med att skapa känslor av skam och skuld. Den vanligaste aspekten som belägger oss med dessa känslor är dock vår förmåga att själva framkalla dem genom att låta tankar om vår otillräcklighet ta kommandot. Vi upplever i olika sammanhang att vi inte duger, att vi inte uppfyller andras förväntningar. Det handlar också om att vi inte tror oss vara omtyckta och respekterade. Det här beteendet skapas oftast ur helt ogrundade orsaker, men ibland kan det komma ur verkliga händelser och upplevelser som vi känner oss helt maktlösa inför.

Skam och skuldkänslor kan vara oerhört begränsande och sätta mer eller mindre outplånliga präglingar på den som drabbas. Ett av de troligtvis vanligaste områden som har en koppling till upplevelsen av skam och skuld är i nära relationer. I dessa blir känslor av otillräcklighet och svek än mer påtagliga. Framför allt i relationen föräldrar/barn respektive barn/föräldrar är det här starka aspekter. Som förälder är det lätt att hamna i känslor av att inte räcka till, att inte kunna ”erbjuda” sitt barn de bästa förutsättningarna, att inte kunna skydda och försvara i alla lägen. Som barn, även upp i vuxen ålder, är det främst känslan av att inte duga, att inte motsvara de förväntningar man tror att föräldrar har. Även om det i den absoluta majoriteten av dessa relationer inte finns verklig grund för skam och skuldkänslor är det mer vanligt än ovanligt att vi upplever dem.

Jag vill berätta min historia om hur jag som förälder hamnade i en absolut absurd situation där min känsla av framför allt skuld i princip blev ohanterlig under en period. Ända fram till dess att jag flera år senare hittade modet och kraften att skriva, och därefter prata, om det bar jag det med mig som en ofantligt tung ryggsäck överlastad av skuldkänslor och sorg. Det jag ska berätta här handlar om mina tankar och känslor, min sanning. Det är en konsekvens från en del av mitt liv som varit oerhört tung och smärtsam, fylld av sorg och som sagt; skam, men framför allt skuldkänslor. Det är upplevelser som jag helst velat slippa att gå igenom, men som gett mig kunskaper, värderingar och en plattform i livet som är ovärderlig. För detta är jag livet oändligt tacksam. Jag vill berätta för att ge människor insikt om att det är möjligt att komma vidare i livet, stärkta och fyllda av glädje och kärlek, trots situationer där skam, skuld och sorg varit förlamande.

Kampen

Platsen där allt kulminerade, efter en nästan femton år lång resa fylld av rädsla, oro och sorg, är på ett akutsjukhus där vi då hade levt dygnet runt under en tid. Jag vet idag inte om det handlade om en vecka eller flera veckor. Allt har flutit ihop i ett enda osammanhängande, men oerhört tydligt, minne och tidsaspekten har ingen betydelse. Här är vi tillsammans med Peter, jag och hans mamma, vår yngste son som vid det här tillfället snart är femton år och mycket svårt sjuk.

Dag eller natt, regn eller sol. Det finns ingen skillnad på det längst in i ett intensivvårdsrum, långt bort från fönster och kontakt med omvärlden. Vi rör oss mellan det och ett övernattningsrum längre bort i en korridor, utan fönster och stort som en klädgarderob med en våningssäng, ett bord och en stol som enda inredning. I de här miljöerna tillbringar vi all vår tid. Hemma finns våra övriga barn. Trots vetskap om att de får obegränsat mycket kärlek och omsorg från människor i vår närhet är känslan av att överge dem extremt stark. Att känna att man väljer bort vissa av sina egna barn, till förmån för ett annat syskon, i en situation när de behöver en är obeskrivbar. Känslan av svek och otillräcklighet är näst intill övermänsklig, i en situation när det inte finns något alternativ, och känslan av skuld är total.

Med detta i sinnet sitter jag och ser rädslan i Peters frågande och oförstående ögon framför mig. Det finns ingen möjlighet att trösta eftersom Peter inte förstår något av vad som händer. Det finns ingen möjlighet att få höra vad han känner eller tänker, ingen möjlighet att förstå vad han går igenom i sin stumma värld. Känslorna som hans ögon uttrycker för med sig en förlamande tomhet i mitt inre som snabbt tar överhanden och den maktlöshet jag känner är enorm och mycket smärtsam och panikångesten ligger hela tiden och attackerar med full kraft för att ta kommandot över mig.

Ångesten, som jag vet att jag måste stå emot, handlar om maktlösheten över att inte kunna förklara, att inte kunna styra. Den växer i mitt inre likt en okontrollerad lavin som rusar nerför sluttningen mot ödeläggelsens fullbordan och om jag inte lyckas kontrollera den kommer den kväva allt i sin väg och lämna efter sig ett tjockt täcke av katastrof som resultat av sin kraftfulla uppvisning. Allt detta ramas vid upprepade tillfällen in av det röda blodet som, på grund av den djävulska och återkommande blödarsjukan, sprider sig runt Peter i samma takt som livet försvinner ur den lilla och utmattade kroppen. Rummet liknar vid dessa stunder snabbt mera ett slakthus under älgjakten än ett intensivrum på lasarettet.

Mitt i detta ohanterliga trauma när jag vet att inget kan bli värre, blir plötsligt allt totalt kaos. Peters redan livshotande tillstånd försämras dramatiskt. Personal springer, apparater blinkar och larmar. Vi får kliva undan från sängen för att ge plats åt alla de som kämpar för att hålla livet kvar i den svaga och i det här läget medvetslösa kroppen. Omedelbart rullas sängen iväg. Peter måste omgående opereras för att det överhuvudtaget ska finnas någon chans för honom att överleva. Läkare berättar småspringande för oss att vi inte kan ha några förhoppningar om att de ska klara hans liv. Möjligheterna till det är i stort sett obefintliga. Vi ser sängen med Peter försvinna in i hissen på väg till operation och vi inser att det är sista gången vi ser honom levande.

Väntan blir lång. En väntan på ett besked som i mitt sinne just då bara kan ha en innebörd. Det har gått så långt att jag inte vill ha något annat besked än det slutgiltiga. Det här är grunden för den långa och tuffa kampen som jag sedan utkämpat med mitt sinne i många år: Insikten om att jag ville få ett besked om att mitt barn dött. Det fanns inte mer kraft just då. Det fanns inte utrymme att återigen väcka liv i hoppet. Det enda som fanns just då var önskan om att få frid, för mig själv. Att få möjlighet att se framåt, ta hand om de andra barnen och att slippa leva i ett tillstånd som hela tiden var på randen till panik och kaos. En tillvaro som enbart handlade om överlevnad tills nästa katastrof var ett faktum. En tillvaro där min otillräcklighet att kunna skydda mitt eget barn, att inte ens kunna förklara och trösta, fullständigt dränerade mig på all livsenergi. Men önskan om ett avslut kom även ur en stark känsla som grundade sig på min oförmåga och maktlöshet att kunna lindra den smärta och ångest som jag var på det klara med att Peter upplevde, utan att han kunde förstå varför eller förmedla det. I mitt kaotiska tillstånd såg jag att genom att acceptera och tillåta att han fick dö skulle jag hjälpa till att befria honom från hans smärta och ångest, och samtidigt rädda mig själv.

Med detta i sinnet ser vi läkarna komma mot oss där vi satt i en korridor med grå betong runt omkring oss. Äntligen ska vi få beskedet som innebär att vi kan göra ett avslut, att vi kan få sörja på riktigt och lägga den förbjudna sorgen bakom oss. Läkarna ser på oss och säger att det verkar som om Peter har klarat den här utmaningen också. De säger att de är väldigt överraskade och att allt just nu ser annorlunda ut på ett hoppfullt sätt, men att de ännu inte kan lova något. Orden träffar mig som en blixt och jag känner panikångesten med kraftiga tag omsluta mig. Jag ser på läkarna och säger; lever han fortfarande, varför då?

Vid det här tillfället är det snart femton år sedan Peter föddes och vi har kämpat med detta kaos lika länge. Jag är oerhört trött på allt detta, att gång på gång kastas mellan förtvivlan och hopp totalt oförmögen att påverka, totalt oförmögen att hjälpa och skydda min egen son, att uppleva hur jag överger mina andra barn. Dessa femton år har varit fyllda med traumatiska perioder med ambulansresor, akutsjukvård, dramatiska helikoptertransporter mellan intensivvårdsavdelningar på olika sjukhus, tuffa besked om funktionshinder och svåra sjukdomar, frågor om nöddop och mentala förberedelser för begravning. År som varit fyllda med myndighetskontakter, strid för att få del av hjälp och rättigheter och ständig kamp med att få tillvaron att fungera ekonomiskt, socialt, yrkesmässigt och relationsmässigt. Att förstå var jag nu skulle hitta kraft för att återigen se detta scenario som livets realitet under oöverskådlig framtid blev mig övermäktigt.

I samma stund som min, sett i ett normalt perspektiv, absurda reaktion på läkarnas besked kom insåg jag naturligtvis det fantastiska. Det fanns en chans att vi skulle få ha Peter kvar bland oss. Vi skulle få vår belöning för allt vi gått igenom; Peter skulle få möjlighet att leva utan smärta och ångest och hela familjen skulle kunna känna trygghet, lugn och frid. Men vi var långt ifrån där ännu.

Peter hämtade sig långsamt och den närmaste tiden på sjukhuset innebar många kast mellan hopp och förtvivlan. Ibland berodde förtvivlan på faktiska försämringar i hans tillstånd, men lika ofta på den konstanta press och oro som det innebar att inte veta åt vilket håll det skulle gå. Vi hade ju oräkneliga gånger under så många år kastats tillbaka in i förtvivlan efter perioder med förhoppning om att allt löst sig. En svår sak att hantera, och som spädde på skuldkänslorna, var att kunna möta alla positiva tillrop från alla omkring oss, våra nära i familjen och våra vänner som alla lidit med oss; ”Vad skönt att det gick bra”. ”nu kommer det att bli bra”. ”Snart får ni komma hem igen, vad skönt det är över”.

Nej, det är inte över och, ja, vi önskade inget hellre än att komma hem igen men samtidigt fasade vi för det. Hem till vad. Rädsla, oro, bevakande, kontrollerande, sömnlöshet. Jag kände att jag borde varit den som ropade högst av glädje och tillförsikt. Men vi kom hem, och jag kämpade med skuldkänslorna och alla dessa rädslor som alltid varit, och alltid kommer att vara, en realitet i vår tillvaro.

Det har nu gått mer än åtta år sedan Peter mirakulöst nog, som läkarna uttryckte det, inte dog där på sjukhuset. Man säger att tiden läker alla sår. Nej, tiden läker inte alla sår, men tiden hjälper en att se syften och värden med de sår som aldrig läker. Känslorna; sorg, ilska, rädsla, ångest, som skapades ur reaktionen av skuld kring Peters sjukdom och funktionshinder finns kvar och gör sig ständigt påminda. Däremot har jag nu kommit fram till en insikt om det självklara och naturliga i varför min reaktion blev sådan och själva skulden har jag försonats med. Vi gläds idag oerhört mycket över varje dag som Peter finns med oss. Han har ett fantastiskt liv nu. Han har sin egen lägenhet och han är en av de stora stjärnorna på scenen när Revyresan spelar för utsålda hus.

Däremot handlar varje dag som förälder till ett barn (Peter är vuxen till kropp och ålder, men ett mycket litet barn i avseende att klara livet på egen hand) med grava funktionsnedsättningar om en kamp. En kamp för egen del, en kamp för sitt barns rättigheter och möjligheter att leva ett bra liv i ett samhälle som tagit stora kliv bakåt när det gäller empati och omsorg om de svagaste. Men det är en annan historia.

Ibland är livet tungt. Ibland är livet mindre tungt. Ibland är livet fantastiskt lätt och självklart. Det är precis allt detta som är livet. Varje dag, varje stund. Och jag älskar det; livet.

Igår var livet tungt, för mig. Möte med människor som jag tillåter dra ner mig, allt för djupt. Idag är livet fantastiskt, för mig. Möte med människor som lyssnar, som ser mig och som vill med mig.

Tyvärr låter jag människor, som inte vill med mig, dra ner mig ibland. Det är inte deras fel, jag ger dem möjlighet.

Tack och lov låter jag människor, som vill med mig, lyfta mig. Det är både deras och min förtjänst. Idag har vi lyft tillsammans, jag och dem. Tillsammans kommer vi göra skillnad för alla de som behöver oss. Alla de som kämpar med utanförskap, livstvivel, skuld och en känsla av att vara ett offer för livets ibland obegripliga verklighet.

Så, lystra på dig själv och finn tröst. Livet är alltid fullständigt trots dina utmaningar.

Och, lystra på dig själv och se framåt. Livet är alltid ditt trots andras utmaningar.

Sen, lystra på dig själv och förstå att du alltid har alla svar.

Idag är jag inte stark.

”Just idag är jag stark, just i dag mår jag bra” sjunger Kenta; Jag önskar just nu att jag kunde sjunga den sången, men den vill inte hitta fram till mig idag.

”Vänd andra kinden till” heter det i Bibeln; Jag har bara två kinder säger jag, hur många varv måste jag snurra innan det räcker?

”Man växer i smärta” säger ordspråket; Hur stor måste jag bli, frågar jag?

”Alla jag möter är till för mig att lära” säger Kay Pollack; Det räcker för mig nu svarar jag Kay, jag vill inte lära mig mer av fler nu.

”Tiden läker alla sår” heter det; Men hur lång måste tiden vara om såret slås upp gång på gång och blir infekterat, finns det så mycket tid undrar jag?

Men sedan, när jag hittar sången, då växer jag, läker jag. Då, när jag sjunger sången möter jag dem som jag inte behöver vända andra kinden till för. Jag tror, jag vet.

”Disce  arcanum magnum Vivendi; amare oblivisci igniscere”. ”Lär dig livets stora gåta; älska, glömma och förlåta”. Det vill jag lära. Det ska jag göra. Även om det skrämmer och hela mitt ego ropar nej, så lyssnar jag på Jonatan och skorpan i sagan;

” Skorpan Lejonhjärta, sa Jonatan, är du rädd?
Nej… jo, jag är rädd! Men jag gör det ändå, Jonatan, jag gör det nu… nu… och sen blir jag aldrig mera rädd”.

Ett dygn i huvudstaden. Ett dygn som ger intryck. Människor, rasande tempo, bilar, ljud, fler människor, fler bilar, ännu fler människor.

Tidig morgon på söder. Vart är alla på väg? Någonstans. Dricker alla kaffe i pappmuggar, småspringande, i Stockholm? Alla är nog trötta, ingen ler. Kanske har de tappat bort skrattet?

På några minuter exploderar staden, rörelse överallt. Bilar, bussar, människor som rör sig åt alla håll samtidigt. Stressande och lite skrämmande men; oerhört fascinerande och inspirerande.

Samtidigt som jag upplever allt detta kaos ger det en inspiration som handlar om att vara mitt i något större. Här händer allt det som inte händer någon annanstans i mitt liv. Här finns pulsen, idéerna, det nya. Men här finns också den inspirerande historien, och här finns även lugnet mitt i ruset och tempot.

Att gå upp till Cornelisparken via Fjällgatan på Erstahöjden, vidare på Svartensgatan fram till Mosebacke och sedan ner mot Slussen via Götgatan är som att befinna sig i en annan värld jämfört med kvarteren på andra sidan Centralbron. Jag upplever på något vis uppe på Söders höjder att det är där min plats finns. Trots att det är så långt från min värld känns det som jag hör dit.

Varför; vem vet? Kanske i något tidigare liv? Kanske är det miljön som påminner mig om något som är jag, och som jag inte är. Idag?

Sen eftermiddag. Lämnar Söder och Stockholm bakom mig i bil i ett rasande tempo tillsammans med tusen och åter tusen andra. Andra på väg någonstans. Åt samma håll som de kom ifrån i morse, till samma plats som de kommer från i morgon, med kaffet i pappmuggen. Småspringande på väg till något. Kanske har de hittat skrattet då?

Jag är också på väg, någonstans. Hem. Jag kommer inte tillbaka i morgon.

Revolution, i sin klassiska mening, är kanske inte min främsta aspekt när det gäller hur förändringar i samhället ska genomföras. Men det är nog dags nu att alla sätter ner foten där man står och tar ställning, oavsett politiskt färg, eller inriktning höger vänster. Annars riskerar vi att det slutar med en revolution med klassiskt anarkistiska filosofier som grund, både på ”vänster och högerkanten”. Det skulle inte gagna vår frihet, solidaritet och demokrati på något vis.

Vi måste lära av historien. Det är överlevnad och vår gemensamma framtid det handlar om. Passivitet i de breda grupperna är det som ger utrymme för extremer med särintressen att ta plats. Passivitet tillsammans med ”civil lydnad”, i stället för ”civil olydnad”, är det som ger mandat till de auktoriteter som tar kommandot för att förverkliga sina visioner, vi ser det just nu mycket tydligt i vårt politiska samhälle.

Om jag vore ett politiskt parti, med beteckningen; VPMDG(oad), VänsterPartietModeraternaDeGröna (och allt däremellan), skulle det partiet ha ett valmanifest inför kommande val som ”revolutionerar” synen på hur saker och ting borde vara i det samhället vi alla ska förvalta. Partiet skulle inte förespråka revolution men däremot en total renovering av traditionella och historiska politiska ideologier och konstellationer. Ett av de absolut viktigaste områdena som jag ser behöver renoveras är det som handlar om vår sociala välfärd. Jag ska här beskriva hur detta skulle se ut i frågan om hanteringen av områdena; skola, vård och omsorg.

Först lite nulägesanalys. Historiskt, i modern tid, har vi haft en modell som initialt bygger på att all verksamhet drivs i offentlig regi; Stat, kommun och landsting. Successivt har privata alternativ släppts fram som aktörer, på gott och ont. Med facit i hand mest på ont eftersom frihet under ansvar uppenbarligen inte har plats i många av de privata alternativens främsta värdegrund. De privata alternativen har främst etablerats i form av vinstdrivande företag, och där de dominerande är ägda av riskkapitalister. Det finns även en mindre del privata aktörer i form av kooperativ och ideella föreningar. Med facit i hand idag ser vi tydligt att dessa två former av utförare, offentligt och privat, var för sig som ”konkurrerande” alternativ inte är optimalt för oss medborgare.

Förändring måste till men att kliva tillbaka till en värld där all verksamhet inom skola, vård och omsorg drivs med det offentliga som huvudman vore inte ett bra steg. Då riskerar vi att återigen ha en verksamhet där allt för mycket fokus hamnar på byråkratiska regleringar, ineffektiva och kostnadskrävande organisationsformer, i stället för att fokusera på de människor som verksamheten är till för. Så en total återgång till offentligheten, som vissa etablerade politiska inriktningar vill se, vore i mitt perspektiv ett allvarligt misslyckande i det nödvändiga arbetet att förändra våra gemensamma sociala intressen och trygga vår framtida välfärd.

Det andra befintliga alternativet är alltså privata aktörer, som andra etablerade politiska inriktningar vill lägga allt mer inflytande på. I den form som avregleringen hanterats kan man konstatera att det i alltför stora delar inte fungerar bra, eller inte fungerar alls. Många av de dominerande privata aktörerna styrs av värderingar som handlar om andra saker än de värden som verksamheten är till för. Saldolistor, resultatrapporter, marknadsandelar och vinstutdelning är frågor som har mer tyngd på bolagsstämmorna än värdegrundsfrågor och visioner som handlar om det egentliga syftet med verksamheten. Att ett företag har som ett primärt intresse att optimera vinster, avkastning på kapital och utdelning till ägare är självklart och nödvändigt sett i ett marknads- och företagsekonomiskt perspektiv. Det har jag ingenting emot i sig när det sker i branscher som är lämpade för vinstmaximering, och jag ser det som ett självklart inslag i ett samhälle som bygger på just marknadsekonomiska grunder. Däremot ser jag starka motsättningar med den filosofin när ett företag väljer att vara verksam inom just de sektorer som är riktade mot människor i behov av hjälp och stöd.

Jag anser att det företag som väljer att vara verksam inom skola, vård och omsorg ska ha den centrala, och absolut främsta, drivkraften i andra saker än saldolistor och resultatrapporter. Fokus måste ligga på ett äkta engagemang för att hjälpa andra människor att skapa förutsättningar som handlar om att leva ett så bra liv som möjligt, och inte bara överleva. Många opponerar sig då och säger att det måste finnas ett ekonomiskt incitament för att ett företag ska bedriva verksamhet. Jag ställer helt upp på det eftersom det är en förutsättning för all verksamhet. Men, min absoluta uppfattning är att om fokus hålls på det verkliga syftet och de verkliga värdegrunderna så kommer det ekonomiska incitamentet att hamna på en nivå som är rimlig och sund. Den nivån är sund ur ett långsiktigt företagsperspektiv, ett långsiktigt samhällsperspektiv och i det viktigaste perspektivet, för de som berörs av verksamheten; barn, sjuka, funktionsnedsatta och äldre samt alla de som är avgörande för att verksamheten överhuvudtaget ska fungera; personal.

Hur ska då denna så livsavgörande verksamhet bedrivas enligt VPMDG(oad)? Jag ser helt enkelt att man sammanför de bästa delarna från de två världarna; det offentliga och det privata. Idag lever dessa två huvudmän parallellt, men i en konkurrenssituation. Priset för denna konkurrens får alla människor som är i behov av verksamheten betala. Egentligen har dessa konkurrenter samma problem, fast det tar sig lite olika uttryck. Det handlar om pengar, våra pengar, dina och mina, som vi via skatten betalar till dem för att ge oss det vi behöver. Pengarna räcker inte till för det offentliga eftersom allt för mycket försvinner i byråkrati och tröga, ineffektiva organisationer. Pengarna räcker inte till för det privata eftersom alltför mycket försvinner i vinster och utdelningar till företagens ägare.

Det vi behöver är något helt nytt. Vi behöver en kontroll och reglering av hur våra pengar hanteras och vi behöver den effektivitet och det kvalitetstänkande som finns hos engagerade privata, och offentliga, utförare av välfärdstjänster. Hur ska då detta förvekligas och vad är det som är nytt i mina tankar?

Det jag ser som framtidens modell för verksamhet inom skola, vård och omsorg kräver mod och nytänkande. Det kräver mod och nytänkande bland politiker, entreprenörer och väljarna; du och jag. Jag vill se att det startas nya konstellationer på marknaden i form av företag som ägs och drivs gemensamt av privata entreprenörer och staten. Jag vet att det finns många privata entreprenörer med kunskap och engagemang om dessa sektorer inom välfärden som har ett totalt engagemang för just syftet att hjälpa människor att leva ett bra liv. Jag tror och hoppas att det finns tillräckligt många politiker som ser bortom traditionella politiska färger och riktningar, och ser vad som behövs för att rädda vårt samhälles välfärd genom att solidariskt och demokratiskt arbeta för en gemensam sak.

Det jag föreslår är inrättandet av opolitiska statliga ”fonder”, kontrollerade och styrda av kompetenta och erfarna människor från det privata och offentliga näringslivet, politiken och arbetstagarorganisationer, vars syfte är att vara affärsmässiga delägare tillsammans med engagerade privata entreprenörer i nya företag inom sektorerna skola, vård och omsorg. Det skulle vara företag som verkar på samma villkor som alla traditionella privata företag men där en hållbar värdegrund är den centrala frågan på bolagsstämman och vinsthantering tydligt reglerad utifrån den hållbara värdegrunden. Dessa företag inom skola, vård och omsorg skulle sätta normen vad gäller kvalitet och ekonomi på ett sätt som innebär att de privata aktörer som vill bedriva verksamhet i framtiden som fristående aktörer har tydliga spelregler att följa.

Genom en sådan modell skulle engagerade och drivna entreprenörer, tillsammans med engagerade och drivna företrädare för det offentliga ägarskapet, eller som fristående privata aktörer, forma framtidens trygga välfärd. En välfärd som fokuserar på det verkliga syftet; att ge människor den utbildning, vård och omsorg som är en garanti för att det samhälle vi tillsammans ska förvalta är tryggt, stabilt och hållbart för många generationer framåt. Och att den ekonomi, dina och mina pengar, som finansierar välfärdens sektorer förvaltas på ett optimalt sätt som gagnar en långsiktigt hållbar välfärd.

I stället för den traditionella, offentliga och privata, sjukvården vill jag se företag som arbetar med förebyggande hälsovård där friskvård är den dominerande grenen för att på så vis skapa maximalt utrymme för den primära och akuta sjukvården, man också tillhandahåller, när den är oundviklig. Jag vill se skolor som arbetar med att utbilda barn och ungdomar för att möta livet med kunskap om just livet på den enskildes villkor. Inte enbart med att ”mata” in teoretisk fakta på ett likriktat plan, oavsett den enskildes villkor, förutsättningar och behov. Jag vill se en äldreomsorg som ger mina och dina föräldrar, och senare dig och mig, friheten att välja när, var och hur ålderdomen ska mötas, och jag vill se att de funktionsnedsattas omsorg baseras på en orubblig attityd av alla människors tveklöst lika värde i alla lägen.

Jag vet att det går att skapa helt nya lösningar, det kräver enbart visioner, mod och ett gott ledarskap. Har vi dessa visioner, det modet och det ledarskapet?

Det kräver inte mer pengar än de vi redan har tillgång till i vårt samhälle. Det krävs enbart att dessa fördelas annorlunda. För att göra det krävs modiga visioner, politiskt mod och ett modigt ledarskap. Om VPMDG(oad) skulle få makten finns dessa visioner, och det ledarskapet skulle uppmuntra modig civil olydnad när det gäller att möta icke solidariska och odemokratiska särintressen. Frågan är om det finns en modig väljarkår som törs sätta ner foten, ta ställning och våga säga sin mening? Kom ihåg att det är väljarna som dikterar villkoren för den politik som formar vårt samhälle. Det är väljarna som ytterst avgör om förändringen sker genom demokratiska processer eller via en anarkistisk revolution. Det är väljarna, jag och du, som avgör om det VPMDG(oad) står för kommer att få inflytande vid nästa val, oavsett om det finns valsedlar som det står VPMDG(oad) på eller inte!