Stockholm
Ett dygn i huvudstaden. Ett dygn som ger intryck. Människor, rasande tempo, bilar, ljud, fler människor, fler bilar, ännu fler människor.
Tidig morgon på söder. Vart är alla på väg? Någonstans. Dricker alla kaffe i pappmuggar, småspringande, i Stockholm? Alla är nog trötta, ingen ler. Kanske har de tappat bort skrattet?
På några minuter exploderar staden, rörelse överallt. Bilar, bussar, människor som rör sig åt alla håll samtidigt. Stressande och lite skrämmande men; oerhört fascinerande och inspirerande.
Samtidigt som jag upplever allt detta kaos ger det en inspiration som handlar om att vara mitt i något större. Här händer allt det som inte händer någon annanstans i mitt liv. Här finns pulsen, idéerna, det nya. Men här finns också den inspirerande historien, och här finns även lugnet mitt i ruset och tempot.
Att gå upp till Cornelisparken via Fjällgatan på Erstahöjden, vidare på Svartensgatan fram till Mosebacke och sedan ner mot Slussen via Götgatan är som att befinna sig i en annan värld jämfört med kvarteren på andra sidan Centralbron. Jag upplever på något vis uppe på Söders höjder att det är där min plats finns. Trots att det är så långt från min värld känns det som jag hör dit.
Varför; vem vet? Kanske i något tidigare liv? Kanske är det miljön som påminner mig om något som är jag, och som jag inte är. Idag?
Sen eftermiddag. Lämnar Söder och Stockholm bakom mig i bil i ett rasande tempo tillsammans med tusen och åter tusen andra. Andra på väg någonstans. Åt samma håll som de kom ifrån i morse, till samma plats som de kommer från i morgon, med kaffet i pappmuggen. Småspringande på väg till något. Kanske har de hittat skrattet då?
Jag är också på väg, någonstans. Hem. Jag kommer inte tillbaka i morgon.