Tillväxt = utveckling?

Signalerna kommer tätt nuförtiden. Signalerna om människor som hamnar i svårigheter på grund av ohälsa, arbetslöshet, handikapp och andra utmaningar i livet. Det sociala skyddsnät som vi förväntar oss ska stötta i dessa situationer har mer och mer urholkats på grund av att samhällets ekonomiska resurser krymper och de politiska, ekonomiska och ”marknadsanpassade” strategierna, oavsett ideologisk inriktning, som nu dominerar får allt mer makt och fjärmas snabbt från de människor de är till för att tjäna.

Det är alltid människan som direkt eller indirekt drabbas av dessa minskade resurser och incitament. Vi ser dagligen problemen med neddragningar inom vård och omsorgssektorn. Räddningstjänst och polis får minskade resurser med konsekvenser för medborgarnas trygghet och säkerhet som följd. Tullen är underbemannad vilket innebär öppna gränser där vapen och droger strömmar in. Skolan saknar tillräckliga resurser för att se till att elever och lärare har fungerande arbetsmiljöer och att ungdomar kan lämna skolan med godkända kunskaper. Funktionshindrade förlorar det stöd och den omsorg som behövs för att leva ett bra liv och äldreomsorgen kämpar med samma utmaningar. Listan kan göras hur lång som helst på områden i vår välfärd och i de sociala systemen som idag i olika omfattning riskerar att haverera, eller redan har gjort.

En undersökning som nyligen är gjord på uppdrag av SVT om medborgarnas syn på välfärden idag jämfört med 2010, visar en skrämmande tydlig bekräftelse på vad som just nu sker i landet. Undersökningen ger följande resultat;

”När det gäller sjukvården svarar 60 procent i undersökningen att det blivit sämre eller mycket sämre, detsamma när det gäller det sociala skyddsnäten (exempelvis a-kassa och socialbidrag). När det gäller skolan anser 57 procent att det blivit sämre eller mycket sämre”.

Men det finns något som är förvånande motsägelsefullt i det som nu sker i Sverige. Som ett faktum konstateras alltså att problemen inom välfärden, den sociala sektorn och de offentliga institutionerna ökar mycket dramatiskt, och det sker med argument som handlar om bristande offentliga resurser. Samtidigt redovisar Sverige som land en ”balansräkning” som visar ett historiskt relativt gott resultat där Sverige i förhållande till andra jämförbara länder uppvisar, bland andra goda parametrar, en låg statsskuld. Samtidigt kommer i en Schweizisk rapport, Global Wealth Report, färska siffror på den privatekonomiska förmögenhetsutvecklingen i ett globalt perspektiv som bland annat för Sveriges del visar följande fakta:

• Världens förmögenheter är extremt ojämnt fördelade. Hälften av jordens befolkning äger mindre än 1 procent av den totala förmögenheten och den allra rikaste procenten av världens rikaste äger 46 procent av alla tillgångar.
• Sverige, USA, Frankrike och Danmark finns med i den grupp där genomsnittsförmögenheten ligger strax under 300 000 dollar, motsvarande knappt 2 Mkr.
• Sverige hör till de åtta länder där den totala förmögenheten i landet ökade med mer än 1 300 miljarder kronor under de tolv senaste månaderna.
• Sverige fick 100 000 nya dollarmiljonärer under det senaste året. Med drygt      en halv miljon dollarmiljonärer kvalar Sverige in på listan över de tolv länder som har flest dollarmiljonärer.

”Det är ingen tvekan om att Sverige mår bra”, konstaterar också flera experter i en artikel i Expressen. ”Sett ur ett historiskt perspektiv har de svenska hushållens disponibla inkomst aldrig varit så bra. Om man däremot studerar inkomstlistor från skatteverket framkommer att den rikaste femtedelen av befolkningen äger 87 procent av den totala nettoförmögenheten”.

Den snabba och kraftfulla förmögenhetstillväxten i landet, både vad gäller privatekonomiskt såväl som nationalekonomiskt, avspeglar sig alltså inte i en motsvarande positiv utveckling och tillväxt vad gäller välfärden och det sociala skyddsnätet. Att genomsnittsförmögenheterna ökar kraftigt i landet, och i världen i stort, innebär alltså inte att samhället som helhet blir en bättre plats att leva på eftersom de ökade förmögenheterna samlas på allt färre människor.

Det här är ju ett problem som är globalt, men det är bara att inse att Sverige idag inte skiljer sig från övriga världen när det gäller att fördela resurser på ett solidariskt sätt. Min uppfattning är att det kommer att krävas helt nya politiska krafter, sociala system och näringslivsaktörer med hållbara drivkrafter för att skapa förändring. Aktörer och system som agerar utifrån filosofier, strategier och visioner som radikalt skiljer sig från dagens, och historiens, etablerade höger/vänster, blått/rött och alla riktningar och nyanser där emellan. Oavsett ursprungliga filosofier och ideologier är det för den stora majoriteten väljare och medborgare tyvärr allt för marginella skillnader i konsekvenserna av den politik som partier och konstellationer på den traditionella ”färgskalan” bedriver.

Sverige, och världen, behöver nytt ledarskap. Ett ledarskap som handlar om att se människor som likvärdiga. Ett ledarskap som inser att vi har en gemensam värld att förvalta och ett ledarskap som hjälper varje enskild individ att nå sin högsta potential. Det ledarskapet måste starta hos varje enskild individ genom att ta ansvar för sina egna beslut och ta ställning till sin del och sitt ansvar i det gemensamma framtida samhället. I det ledarskapet är en självklar och central del att värna om alla medmänniskor som för stunden behöver ”min” hjälp. Gör vi alla det har vi en fantastisk resa att se fram mot, både som individer och som medlemmar i det ”opolitiska” kollektivet Tellus.

Publicerat 2013-11-04