Den förbjudna sorgen

Sorg är nog den fas i livet som är den allra svåraste och tuffaste att ta sig igenom. Samtidigt är det en av de aspekter som i princip alla människor konfronteras med ett flertal gånger i livet. Vi hanterar alla sorgen olika men det gemensamma är att det är en process som måste genomföras för att på andra sidan sorgen hitta kraft att för egen del fortsätta livet trots en stor förlust. Tiden är ofta något som lyfts fram som en avgörande faktor i läkningen efter en förlust. Man brukar ju säga att tiden läker alla sår, och det finns mycket tröst i det även om det mitt i kaoset efter exempelvis en närståendes bortgång är svårt att se något ljus där borta i det vi kallar framtid.

Vanligtvis förknippar vi sorg med någon annan människas död, och en sådan förlust är oftast den svåraste upplevelsen i livet. Men sorg är även en avgörande faktor i många andra faser av våra liv som inte är förknippade med fysisk död. Alla uppbrott, avslut och förändringar som vi ställs inför har inslag av sorg i den bearbetningsprocess som följer. Exempelvis vid en skilsmässa från den partner man valt att leva tillsammans med, barnet som växer upp och flyttar hemifrån, uppbrottet från arbetskamrater vid pensionering eller vid nedläggning av en arbetsplats och andra mer eller mindre dramatiska och omfattande livsförändringar.

Alla dessa sorger handlar om att acceptera och förstå den förändring som sker i livet och där den enskilde som drabbas av sorgen oftast är maktlös att påverka. Att acceptera och förstå innebär inte att tycka om eller godkänna det som sker. Att acceptera innebär att komma till insikt om att det som skett har skett och att det inte går att förändra. Det är enda sättet att ta sig vidare och skapa en ny relation med livet utan det eller den som man just har förlorat.

Det finns dock en form av sorg som jag vill belysa lite mer ingående här och det är den man kallar ”Den förbjudna sorgen”. Den förbjudna sorgen kan exempelvis innebära att man som individ ställs inför en förlust av en kär person utan att den personen har avlidit eller på annat sätt försvunnit fysiskt ur ens närhet. Exempel på det är kanske framför allt att få ett barn som föds med olika typer av sjukdomar och funktionshinder. Som blivande förälder väntar man på det barn som skall komma och där det finns omvälvande förväntningar på framtiden, det skapas en bild av hur livet kommer att förändras och den glädje och stolthet som förknippas med att vara förälder. Sen föds ett barn som inte är det barn man väntat på utan ett annat barn som i många stycken avviker från det förväntade. Helt plötsligt ställs man inför en situation där det handlar om ett egentligt behov av att sörja det barn man väntat på men förlorade, samtidigt som man ska lära sig att älska och knyta an till ett barn man inte förväntade sig och inte var förberedd på att få.

I den här fasen av föräldraskapet har man plötsligt och chockartat ställts inför en mycket svår livssituation av en omfattning som ingen kan förbereda sig för och det är oerhört viktigt det finns stöd i den omedelbara närheten som har insikt och förståelse för vad individen går igenom. När det gäller bemötandet inom vården i samband med exempelvis en förlossning där ett barn föds med svårare sjukdom eller funktionshinder är det tyvärr fortfarande alltför stora brister när det gäller att hantera de känslomässiga och sociala aspekterna kring detta för de anhöriga. När det gäller den medicinska omvårdnaden är den oftast mycket kompetent och relevant men alla insatser fokuseras i princip helt på det sjuka eller funktionshindrade barnet, vilket i sig naturligtvis är helt självklart. Det behövs dock samtidigt mycket aktiva insatser som är direkt riktade mot de mentala aspekterna för de nyblivna föräldrarna, eventuella syskon samt andra närstående och berörda.    

Likartade aspekter som i det ovanstående med det nyfödda barnet handlar det även om när någon annan närstående drabbas av sjukdom eller olycka i livet, det kan vara barn, partner, förälder, syskon, annan anhörig eller vän . Vad händer när ens partner plötsligt eller successivt mentalt försvinner bort genom att personligheten förändras totalt. Det kan ske genom en olycka eller sjukdom som demens, stroke eller annat. Helt plötsligt är det inte längre samma person man lever nära. Det är även lika relevanta frågeställningar när det kommer in missbruk i bilden. Att som anhörig förlora sin nära till någon form av missbruk kan innebära att en personlighet totalt förändras.

Alla dessa livssituationer innebär att en sorgeprocess behöver startas. Om en nära anhörig eller vän dör är det helt ok, och även självklart, att uttrycka detta på olika vis inför sig själv och andra i omgivningen. Om det däremot handlar om ”den förbjudna sorgen” är situationen oftast betydligt mer komplex och ofta mycket fylld av både skam och skuldkänslor. Att som nybliven förälder inte förbehållslöst älska sitt nyfödda barn är förknippat med oerhörda skuldkänslor, att som barn till en missbrukande förälder ta ansvaret för att dölja detta missbruk och se till att familjen fungerar är förknippat med starka skamkänslor, att som make eller maka inte nå fram till den man älskat, att inte kunna hjälpa och lindra, att inte kunna förstå är mer än vad som är hanterbart och skapar mycket starka känslor av både skam och skuld. Men utöver skam och skuld är det även känslor som ilska, rädsla, orättvisa och maktlöshet som är relevanta och behöver förstås och uttryckas. Att i dessa lägen inte förmå sig att uttrycka sin egen sorg över den förlust man genomlider är förödande för möjligheterna till ett eget liv med glädje och kärlek, trots den svåra livssituationen, och håller individen kvar i ett läge av destruktiv livsenergi.

Jag menar att det inte bara är ok att sörja den man älskar, och som man förlorat, trots att den personen finns levande i min närhet, det är en rättighet och en absolut nödvändighet. För att i fortsättningen också kunna älska den person som nu finns istället för den man älskat och väntat på, krävs ett avslut. Att avsluta en relation genom att sörja till dess att man är beredd att gå vidare innebär inte på något vis att man glömmer, överger eller slutar att älska. Det innebär att man genom sorgen skapat utrymme för att släppa in ny kärlek. Utan detta utrymme för ny kärlek är dörren stängd eftersom ”kärlekslokalen” är fullsatt med obearbetad sorg.

Jag vet att det i alla lägen fungerar att ge plats för kärlek även till den som kom i stället för den vi förlorat men som fortfarande finns i vår närhet. Genom att inse att alla känslor som glädje, kärlek, lycka, olycka, sorg, ilska, besvikelse är lika viktiga och relevanta och att det inte finns bra eller dåliga känslor; det finns bara känslor, och att alla känslor är det som för stunden behöver ges utrymme. Kom också ihåg att det inte finns något allmängiltigt facit kring vad som är rätt eller fel när det handlar om att hantera sorger. Alla sorger är olika och alla människor har olika sätt att hantera det på. Det jag beskrivit här är mina ”sanningar” som bygger på mina livserfarenheter samt relationer med många andra människor som på olika vis i livet hamnat i situationer som väcker frågan om ”den förbjudna sorgen”. Kom också ihåg att det alltid kommer en ny dag ”med rena ark och nya kritor till” och som du har förmånen och tillåtelsen att skapa din helt egna tillvaro på. Den tillvaron är alltid värd att leva och att fylla med glädje och skratt, sorg och gråt och som oavsett vilket bygger på kärlek till dig själv, livet och alla som finns omkring dig, oavsett sjukdom, funktionshinder, missbruk eller annat som kan ge upphov till ”den förbjudna sorgen”.        

 

Bo Gunnar Karlsson             

Publicerat 2013-02-13