Peters Hus

Det som för mig var en relation, var för den andre ett avtal.

Det som för mig var vänskap, var för den andre affärer.

Det som för mig var viktigt och värdefullt, var för den andre oviktigt och värdelöst.

Den relation som för mig var livslång, var för den andre ett tillfälligt spel.

Den vänskap som för mig var orubblig, var för den andre förgänglig.

Riktig vänskap och viktiga relationer väcker känslor och föder kärlek. Den andre blundar för känslor och flyr kärlek.

Riktig vänskap och viktiga relationer bryts inte, men avtal går att bryta.

Ett brutet avtal går att lägga bakom sig, svek av vänskap och relationer följer hela livet.

Den andre har också behov av riktig vänskap och viktiga relationer.

Den andre har bara inte insett det ännu, men kommer en dag att göra så när sorgen och vanmakten kryper på.

Då gäller inga avtal, då är inget längre oviktigt.

Då behövs vänner, inte avtalspartners eller kompanjoner.

Då finns inte längre de omkring som tidigare valdes, de som lever utifrån avtal.

Då saknas de riktiga relationerna, då saknas de som tidigare sveks; vännerna.

Då saknas de som behövs; de som förstår.

Ja, den andre kommer att vakna, och ser då att livet byggts på avtal.

Avtal med andra som också blundar för känslor och flyr kärlek.

Dessa försvinner, och trots allt svek, kommer de som var vänner att åter lyssna.

För vänskap och relationer av kärlek kan inte, så som avtal, brytas. Bara förträngas av de som blundar.

Och vännerna, de som ser och förstår, de som vågar leva med känslor och kärlek, förlåter.

Svek – vem sviker?

Är det de andra? Är det jag?

Varför gjorde de som de gjorde, varför sa de som de sa? Trodde de kanske att det var rätt?

Ja, jag trodde att det var så, att de andra faktiskt tror på det de gör och säger.

Jag tror inte på det längre, det som de gör och säger, att det är det de tror på.

Men det spelar ingen roll vad jag tror på, för dem.

Jag vet nu att de egentligen inte tror på det de säger och gör utan att de säger och gör det som de vill tro på.

Men trots det, det var jag som svek mina drömmar. Det var jag som valde att svika mig själv.

Inte de andra. De gör och säger det som gagnar dem. De vill göra deras sanning lika rätt för dem som min är för mig. Jag måste förstå det, respektera det, acceptera det. Alltid. För min egen skull.

Inte för de andras skull.

De tror på sina drömmar, inte på mina, och de kommer att gå under. De andra.

Jag kan inte ta död på deras drömmar, det kan bara de göra själva. Och det kommer de att göra.

Jag kan svika de andra, de andra kan svika mig, men ingen kan ta död på mina drömmar; utan tillåtelse. De andra tar död på sina drömmar; av egen kraft.

Jag valde att tvivla på mina drömmar, det gör jag inte längre, de lever igen, drömmarna.

Jag valde att bli offret, det är jag inte längre. De är offren, de andra.

När de förstår att de offrat sig själva kommer jag att finnas där, trots allt. För deras skull, för min skull. Det enda sanna är förlåtelse.

Knegarens lott

Allt mer vad åren lider, ser man tillbaks på gamla tider.

Då arbetaren och hans söner, fick slita hårt för usla löner.

Och hur de måste krusa, bocka, buga, för patronen och hans fruga.

Även enkla tjänstemän med krage, slips och fluga, fordrade att knegaren för honom skulle buga.

Tolv timmars arbetsdag och ingen semester, stugan full av ungar och med hyran låg de efter.

Hjälp att föda upp dem fanns inte av något slag, inte föräldrapenning eller barnbidrag.

Och de som var av kvinnligt kön, fick ännu mindre lön.

Halva dygnet fick de diska, skura, städa, men ändå var de inte mycket värda.

På krita fick de handla i Bruksfilialen, men stolta var de och hellre svalt än gick till socialen.

Pensionären

Jag läste häromdagen, i ett av tidningsbladen

att pensionären mer än andra fått det bättre ställt, för att de alltid gnällt.

Han har väl lika rätt till sitt pensionärsbidrag, som miljonären får, för sina barn, sitt barnbidrag.

Förresten så har han pensionären förr betalt, det han nu får, skatt för sin pension till staten under femtio år.

Vår plats

Vi har alltid varit vår vana trogen, att så ofta som möjligt få vandra i skogen.

Träden och fåglarna alla oss känner, de vet att vi är deras verkliga vänner.

De bjuder välkommen till oss båda två, och fåglarna sjunger, var god och stig på.

Sida vid sida på stigar vi vandra, som för länge sen trampats upp utav andra.

Vi gläds och vi njuter av naturens under, detta min vän är våra lyckliga stunder.

Karl-Gustav Bjurman

Livet tar oss med på en resa där vi inte alltid förstår varför vi hamnat just där vi hamnat. Vi gör kontinuerligt val, medvetet eller omedvetet, som innebär att vi väljer någon av ett otal möjliga vägar. Vad är det som gör att vi gör specifika val, och vad skulle hända om vi gjort andra val?

Några svar har jag inte men av olika anledningar har jag nu kommit att fundera över detta och framför allt då kring en specifik händelse som varit borta från mitt medvetande till och från under många år. För ungefär 35 år sedan stod jag inför ett radikalt vägskäl där den ena vägen med all säkerhet skulle ha betytt att mitt liv sett helt annorlunda ut. Nu fortsatte dock mitt livs resa på den väg som tagit mig hit, efter mängder med andra vägval på resan. Jag vet inte idag vad det var som avgjorde valet av väg den gången. Jag vet inte ens om det var jag som valde eller om ödet, slumpen eller något annat såg till att jag beträdde den väg jag gjorde.

Jag var dryga 20 år gammal, rastlösheten var stor. Behovet av att komma ut i världen, se annat, komma bort från det begränsande, det välbekanta. Bort från det som då var vardagen. Det behovet var stort.

Peace River lockade, ropade på mig att komma. Långt borta på andra sidan. 50 mil nordväst om Edmonton Canada, det stora spännande landet med den fantastiska naturen.

Arbetet på plats var klart, bilen skulle säljas, resan bokad och alla papper inhämtade på Embassy of Canada i Stockholm. Någon vecka före avfärd tappas kontakten. Resdag närmar sig, ska jag åka ändå? Flyg från Stockholm via Chicago till Edmonton och där hämtas med bil av de jag skulle arbeta åt inom mitt dåvarande hantverksyrke. Skulle de vara där och vänta på mig eller skulle jag upptäcka att så inte var fallet. Frågorna var många, svaren inga. Varför vet jag inte men kontakten uteblev och jag blev kvar i det begränsade, det välbekanta. Kvar i vardagen och behovet att komma ut i världen var också kvar.

Vad var det som gjorde att jag inte fick de sista kontakterna för bekräftelse inför resan? Var det jag som på något vis själv styrde detta med rädsla för uppbrottet, för det nya och okända. Innebar det att jag inte gjorde allt som behövdes för att lösa situationen? Eller var det annat som faktiskt låg utanför min kontroll som avstyrde allt? Jag kommer aldrig att få svar på det. Jag kommer inte heller att få svar på hur livet blivit om Peace River blivit min nya hemort då för 35 år sedan.

Jag vet däremot vad jag inte skulle haft om jag hamnat i Peace River: Det liv jag i stället fick. Ett liv som jag är ytterst tacksam för. Med människor omkring mig som utgör hela min verklighet. Med en, ibland svår och till synes övermäktig, uppgift att fylla men som blivit mitt livs syfte och mening. Inget kan få mig att vilja byta bort detta.

Men, ibland är livet ändå svårt. I stunder när motståndarna är som hårdast och livets syfte bjuder på sina tuffaste motgångar och förmågan att kämpa håller på att övervinnas av rädsla för nederlaget. Då kan tankarna komma; Hade livet varit en kamp även om jag hamnat i Peace River, hade motståndarna funnits även där, hade jag haft andra människor omkring mig som jag inte för något skulle byta bort, hade mitt livs syfte och mening varit lika tydligt och betydande då? Med säkerhet blir svaret på alla frågorna; jag vet inte, men troligtvis ja.

Vi möter alla genom hela livet kontinuerligt vägskäl där vi på olika grunder gör val. Varje val tar oss någonstans, bort från ett Peace River och mot ett annat. Varje val är livsförändrande, i stort eller smått. Jag är glad och stolt över det Peace River jag skapat i mitt liv, det enda som varit möjligt för mig på grund av alla val jag med min fria vilja, medvetet eller omedvetet, har gjort och jag kommer att fortsätta att skapa det optimala Peace River där mitt liv hör hemma. Några andra svar finns inte och bara genom att göra fria val kan vi påverka hur vårt Peace River ser ut.

Men en sak vet jag; någon gång kommer jag att besöka det enda Peace River som ligger 50 mil nordväst om Edmonton, i Canada, och kanske få några svar på hur livet kunde sett ut om jag kommit dit för 35 år sedan.

Du säger att din myndighet värnar om reformen personlig assistans för att den är viktig. Jag är mycket tacksam för det. Du säger att ni vill få stopp på fusket med assistansersättningen så att de som behöver den ska få den. Jag är mycket tacksam för det. Men Svante, varför vill du lösa problemen med fusk genom att lägga fram ett lagförslag som förbjuder mig att vara delaktig i min sons omsorg? Det är jag inte speciellt tacksam eller förstående inför.

Jag förstår att du inte vill de funktionsnedsatta eller deras anhöriga illa. Jag förstår att du bara vill göra ditt jobb så bra som möjligt, precis som jag vill göra med mitt jobb som assistent åt min son. En liten skillnad kanske är att du har ditt jobb för att du vill ha det, ser en egen karriär och personlig utveckling i det och har valt det själv. Jag har mitt jobb för att det är en förutsättning för min sons överlevnad och utveckling, jag har valt det själv men vill egentligen inte ha det. Men Svante, handen på hjärtat, kan det vara så att du ibland ser lite mer till myndighetens ansvar som just myndighet än ansvaret som myndighet gentemot de den är till för? Kan det vara så att du ibland tappar bort det verkliga syftet i ambitionen att göra ett bra jobb i din roll som företrädare för myndighetens egna intressen? Kan det vara så att din myndighets interna strategier och egensyfte ibland får lite högre prioritet än de som behöver myndighetens stöd?

I ditt förslag till åtgärder för att stoppa fusket inom assistansersättningen föreslår du att jag inte längre ska kunna vara personlig assistent till min son, Peter. Peter är snart 23 år. Han har en egen lägenhet, precis som de flesta unga vuxna, men han behöver någon hos sig dygnet runt. Du säger att Peter ska få större inflytande över sitt eget liv om jag inte längre är hans assistent, att jag bromsar hans utveckling till att bli en självständig individ. Om det är jag som är problemet och om konsekvensen av ditt förslag skulle vara att Peter blir självständig, då är jag mycket tacksam och kliver omgående undan.

Nu är det bara ett litet problem. Peter är alltså snart 23 år, det står så i hans papper. Han är dock bara tre år om du ser till hans förmåga att klara sig själv. Dessutom, han har ännu inte lärt sig att prata. Inte ens som en treåring, nej han pratar faktiskt inte alls. Så, det skulle bli lite problem för Peter att se till sitt eget inflytande, framför allt när du och dina kolleger kommer och vill höra om hans funktionsnedsättning har växt bort ännu. Ni kommer ju vartannat år och frågar det. Nu är det ju så att Peters funktionsnedsättning aldrig kommer att växa bort. Den kommer enbart att bli mer och mer påtaglig ju äldre han blir så om du och dina kolleger kunde lyssna och lita på mig, Peters läkare och andra runt hans vård och omsorg så skulle ni inte behöva fråga det vartannat år. Då skulle du få rätt Svante. Peter skulle bli mer fri och självständig, i alla fall från Försäkringskassan.

Några små detaljer till som kan vara bra att du vet innan du lägger fram ditt lagförslag. Du tycker alltså inte att jag ska arbeta längre som Peters assistent nu när han är vuxen och myndig och behöver få leva ett självständigt liv, fritt från mig. Du säger att du inte vill att anhöriga ska vara assistenter till myndiga personer. Vet du Svante, vi är helt överrens om det du och jag. Jag vill egentligen inte heller vara assistent åt Peter. Jag skulle bara vilja vara hans pappa, precis som jag är åt hans bröder. Jag skulle vilja se honom bygga upp sitt eget liv, skaffa familj precis som hans bröder och ta emot honom som gäst i mitt hem vid helger och andra tillfällen precis som jag gör med dem. Däremellan skulle jag vilja leva mitt liv, gå till mitt jobb, det jobb jag fick lämna för många år sedan eftersom det inte fungerade tillsammans med dygnet runt arbete som förälder till svårt sjukt barn. Verkligheten säger dock något annat och tyvärr kan vi inte lagstifta bort den verkligheten.

Sen, bara som en bisak och som egentligen inte har med anledningen att jag vill fortsätta som Peters assistent att göra men är ändå en verklig faktor att beakta när du föreslår att anhörigassistenter ska sparkas, på grund av misstanke om fusk i jobbet, när den funktionsnedsatte blir myndig. Eftersom du inte tycker att jag längre är lämplig som assistent åt Peter kanske du har några råd och tips vad du tycker att jag ska göra istället. Du vet, efter det att Peter föddes för snart 23 år sedan har det varit lite si och så med möjligheterna att upprätthålla den egna yrkeskarriären, så som jag beskrev tidigare. De första 15 åren kämpade jag med tillfälliga arbeten, de perioder när jag inte fanns på sjukhus tillsammans med Peter, för att familjen skulle överleva rent ekonomiskt. Under samma tid lämnade Peters mamma sitt jobb och arbetade i hemmet ”ideellt” på heltid utan ersättning som Peters assistent och tillsammans ansvarade vi för hans omsorg dygnet runt. De senaste åtta åren har vi bägge arbetat som Peters personliga assistenter tillsammans med hans övriga ovärderliga assistentteam. Som du säkert känner till har det ju hänt en del på arbetsmarknaden under dessa år och jag har inte riktigt haft möjlighet att hänga med där. Men eftersom du nu tycker att jag ska göra något annat tar jag tacksamt emot tips på var en 57-åring utan relevant utbildning och som varit borta från arbetsmarknaden i många år ska hitta sysselsättning. (eftersom samhället inte anser mig lämplig som personlig assistent åt Peter väljer jag bort det jobbet på grund av bristande självkänsla).

Men, om det är så att ditt lagförslag innebär att det kommer att finnas andra som passar bättre som assistenter till Peter så att hans liv utvecklas till det bättre, om det finns andra som tar all jour och som omedelbart hoppar in, vardag som helg, och arbetar utan relevant ersättning (vilket är verkligheten för de flesta anhöriga som oftast arbetar nätter och helger med enbart jourersättning) ställer jag mig med glädje omedelbart till arbetsmarknadens förfogande. Det löser sig nog för mig med vad gäller framtiden, huvudsaken att det blir bättre för Peter.

En sista sak Svante. Du säger att du vill stoppa fusket genom dessa åtgärder. Jag måste säga att jag tror du har missuppfattat vad fusket handlar om och hur det genomförs och att ditt sätt att vilja lösa det pekar framför allt på brist på mod. Tyvärr ser jag det som väldigt fegt att fokusera åtgärderna på anhöriga som arbetar som personliga assistenter. Ja, det finns de som missbrukar reformen bland dessa men både du och jag vet att de verkliga bovarna inte finns i den gruppen. De verkliga bovarna är organiserade kriminella element, ofta med kopplingar utanför landet. De stjäl mycket pengar från vårt samhälle och måste stoppas, men de är ytterst få i förhållandet till alla de som inte fuskar. Att försöka komma åt dessa förhållandevis få kriminella genom att straffa tusentals oskyldiga anhöriga som kämpar varje dag för att ta sig från morgon till kväll är fel väg, ja till och med en feg väg. Jaga de kriminella i stället och låt mig och alla andra tusentals anhöriga få känna trygghet och tillit i, och få lite respekt och tacksamhet för, det icke frivilliga men för oss självklara arbetet vi gör för några av vårt samhälles mest utsatta.

2013. Ett utmanande år. Ett prövande år. Ett bortkastat år eller ett oerhört värdefullt år?

Så vill jag beskriva, och ifrågasätta, mitt år som nu enbart har enstaka timmar kvar. Jag är tacksam för det; alltså att det bara återstår enstaka timmar, men egentligen är jag lika tacksam för att året varit både utmanande och prövande. Det har tagit mig fram i livet till en ny plattform, stärkt av insikter och erfarenheter, och på frågan om året varit bortkastat eller värdefullt är mitt svar tveklöst; Ja, men det beror på vilket jag väljer.

2013 var året då jag förlorade mycket av min tillit till andra människor. Jag förlorade tilliten till min egen förmåga att bedöma andra människors avsikter och värderingar. Detta tog mig ner till nivåer av självkänsla och livsenergi som jag inte var bekant med och som jag inte på det viset, av de anledningarna, besökt förut. Är då detta bortkastat eller värdefullt? Smärtan som det medfört är något som jag gärna varit utan, men insikterna som det gett mig om mig själv är ovärderliga. Jag har insett att mitt sätt att hantera motgångar, och att fastna i det destruktiva jag uppfattar hos andra människor och deras beteende, bottnar i tvivel inom mig själv. Ingen annan människa kan föra mig bort från min väg i livet, mina drömmar och visioner, annat än om jag tillåter det.

2013 var året då mina tvivel på var jag befinner mig politiskt slog igenom med full kraft. Den politiska värdegrund som jag känt mig trygg i började för mig krackelera betänkligt. Om jag inte hör hemma där jag trott, var hör jag då hemma? Rädslan för att börja ifrågasätta det jag trott på har varit starkare än öppenheten för något nytt. Insikten om att det främst handlar om rädsla för att själv bli ifrågasatt har fått mig att undersöka varför jag hållit mig till en sida av synen på den politiska aspekten av vårt samhälle. Jag har ingen aning om var det landar men känner en nyfikenhet på vem jag verkligen är politiskt.

2013 var året då min känsla av maktlöshet inför myndigheters hantering av utsatta människors behov av stöd i livet blev starkare än min känsla av förmåga att kunna hjälpa. Om inte jag kan hjälpa de människor som behöver, och har rätt till, hjälp igenom myndigheternas fyrkantiga, stelbenta och inhumana byråkrati, vem kan då? Den maktlösheten tog all kraft ifrån mig men i mitt kraftlösa tillstånd insåg jag att varken jag, eller någon annan, kan frälsa hela världen. Jag har hittat en ny kraft genom detta som innebär att jag inser att jag enbart kan göra mitt bästa vid varje enskilt tillfälle. På så vis kan jag fortsätta att kämpa för de som behöver, en kamp för varje individ.

Men, 2013 var också året då jag hittade ett frö av trygghet i min livsnerv som jag förträngt hela livet; att skriva. Jag har släppt taget om behovet att prestera, att bli bedömd, att få uppskattning, att lyckas i andras perspektiv. Det behovet har inneburit att jag tidigare inte visat något av det jag, i bästa fall, skrev i min egen instängda värld av ord. Att släppa behovet av att ”vara bra” och bara skriva har tagit mig in i min litterära värld och jag ser med spänning och förväntan fram mot den som en betydande del av min framtid.

Och, 2013 var året då jag mötte människor som återgav mig modet och tron på min förmåga att skapa relationer. Möten med människor med integritet och kärlek som plattform i livet. Människor med motsvarande prövningar i livet och som trots det, eller på grund av det, hittat nya drivkrafter. Tillsammans med dem ser jag nu ett nytt år och en gemensam framtid skymta där borta som ett spirande ljus i tunneln.

2013 var alltså ett utmanande och prövande år, men samtidigt ett värdefullt och förberedande år för det som nu kommer. Jag ser 2014 som början på en resa där nya insikter om vem jag är finns i varje utmaning. Jag ser som det absolut främsta målet med den resan att till fullo lära känna mig själv, att hitta det verkliga syftet med mitt liv för att kunna dela det värdet med andra. För många år sedan skrev jag ner något jag kallade för min Livsmening. Under många år föll den i glömska, mycket på grund av att livets prövningar just då var starkare. Idag förstår jag att dessa prövningar har varit en nödvändig del i förverkligandet av min Livsmening. Varje utmaning som jag möter tar mig ett steg närmare mina möjligheter att fullt ut leva min livsmening; om jag gör det valet. Jag ser fram mot 2014 som det år när min Livsmening kommer att vara det som dominerar min tillvaro.

Min Livsmening: ”Jag är en ödmjuk och intelligent lärare och det är mitt livs syfte, mening och orubbliga vilja att för all framtid och för alla människor som önskar, betyda skillnad mellan stagnation och utveckling i livets alla aspekter”.

Nu tänker jag göra det jag bestämt mig för att göra i livet. Säga min mening utan att döma andras och utan att själv vara rädd för att bli dömd. Med hänsyn till min egen integritet, med respekt för andras åsikt och trots risk för att anses som bakåtsträvare vad gäller genusfrågor, vilket är det minsta jag är, säger jag i dag:

Jag gillar Zlatan Ibrahimovich.

Jag gillar honom som fotbollspelare men framför allt som en människa med integritet, ödmjukhet och glimten i ögat bakom den kaxiga offentliga personen. Zlatan ville något med sitt liv och han vågade berätta om det. Han blev hånad för det men han lät andra tycka, lät andra skratta åt hans ”naiva” tro på att bli bäst i världen och gjorde i stället det han behövde göra för att nå dit. Zlatan väcker känslor. Zlatan är det man av någon anledning brukar kalla för osvensk. Zlatan är inte politiskt korrekt och det visar sig med all tydlighet i den debatt som nu råder med anledning av hans uttalande som egentligen enbart handlar om jämförelsen mellan manlig och kvinnlig fotboll, inte om att det ena är bättre eller sämre än det andra.

Sverige har ett av världens absolut bästa dam/tjejfotbollslag, med några av världens bästa dam/tjejfotbollsspelare. (Jag fundera ibland om det är ok att använda uttrycket dam/tjejfotboll när man talar om fotboll som spelas av kvinnor eller om det bara ska kallas fotboll?) Min uppfattning är att de kvinnliga fotbollsspelarna, på alla nivåer, lägger ner lika mycket engagemang, är lika professionella och lika seriösa som sina manliga kolleger. Jag uppfattar det som att Zlatan uttrycker samma sak i sitt uttalande men att det tolkas olika beroende på vilken grunduppfattning man har i ”konflikten” mellan den manliga och den kvinnliga fotbollen, eller det manliga och kvinnliga i allmänhet.

Om man anser att det inte på något vis, i några avseenden, går att separera manlig och kvinnlig fotboll förstår jag att man hör Zlatans ord som hånfulla och nedvärderande mot tjejer. Om man ser på kvinnlig fotboll utifrån sina villkor, och manlig fotboll utifrån sina villkor hör man att Zlatan talar med respekt om sina kvinnliga kollegor men att han anser att det inte är rättvist, varken för den kvinnliga eller manliga sidan, att jämföra den faktiska fotbollen. I detta, både vad gäller respekten och jämförelsen, är jag helt enig med Zlatan.

Om man nu låter Zlatan, den absolut största förebilden både för tjejer och killar och egentligen den enda manliga världsstjärnan vi har i svensk fotboll, bli den stora symbolen för ”fiendementaliteten” mellan dessa grupper är svensk fotboll, och främst då alla ungdomar, den stora förloraren. Jag hoppas nu att fotbollsförbundet visar förmåga och kompetens att, på representativa och rättvisa villkor, företräda både kvinnlig och manlig svensk fotboll på alla nivåer. Dessutom är det viktigt i dessa motsättningens tider att man för fram de svenska förebilderna, de svenska kvinnliga och manliga landslagstjärnorna, i en offentlig gemenskap där respekt och uppskattning för varandra som människor och fotbollsspelare är den gemensamma plattformen.

Ser verkligen fram nu mot den kommande helgen, trots regn, dis och plusgrader, efter ett år med en hel del utvecklande motgångar och utmaningar, självförvållande och oförskyllda. Om det nu finns några oförskyllda utmaningar, vem vet.

Vad är det då jag ser fram mot? Jo, förmånen att med tacksamhet få uppleva ännu en jul.  Alla som uppskattade julen i fjol får inte den möjligheten i år igen… Försöker tänka på det.

Jag uppskattar det faktum att alla som jag hade omkring mig i fjol finns här i år igen; barn, föräldrar, släkt och vänner . Även de som jag kanske inte riktigt var överrens med, och inte är det nu. De finns här nu med, fast lite på distans. Jag önskar uppriktigt att de känner samma förmån som jag att de får uppleva en jul igen.

Nya människor som inte fanns här i fjol finns närmare mig i år i stället. Människor som ger mig ny inspiration, nytt hopp. Människor som jag ger ny inspiration, nytt hopp. Lugn och julefrid. Låt det råda en stund, snart kommer vardagen igen. Låt julefriden ge oss kraft att se fram mot den med nytt hopp, nytt mod.

Julsångernas främsta sång säger att vi ska helga glatt vår frihet. I din ovän ser du din broder; människa, hälsa din frihet, säger också sången. Lyssna till dessa fraser och se med tacksamhet på den frihet vi har. Alla har inte den. Se på de människor du möter, även de som strider mot dig, som din syster eller broder. Förstå att alla människor gör sitt bästa. Förstå att de kanske gått tusen mil i kamp genom livet, genom både tårar och sorg. Oavsett var på jorden de finns, var de kommer ifrån, hur de ser ut eller var de är på väg. Även om deras väg inte stämmer med din väg, din tro, förstå att de gör sitt bästa. Precis som du alltid gör även om du ibland känner dig otillräcklig.

Tro på alla människor du möter, Tro på dem även när de misstror dig, även när de du ser som dina vänner sviker dig. Låt ingen smärta eller oro stoppa dig, det finns alltid någon som tror på dig.

Jag tror på dig. Jag vet att du tror på mig. Låt oss tro på varandra. Låt oss tro på fred på jorden tillsammans, på en tid när människor håller sams. Låt oss tro på en värld som vi tillsammans vårdar ömt.

Jag vill vara där för dig, och jag önskar att du finns där för mig när jag behöver någon att hålla i hand, när det ibland blir kallt och mörkt. Jag hoppas jag kan finnas där när du behöver ljus på din väg, och att du lyser upp min väg. Låt oss trösta varandra när det behövs och se fram mot den bästa av världar kommande år.

Öppet brev till berörda av hantering av den årliga schablonjusteringen av assistansersättningen för funktionshindrade:

 Kommunal

Vårdföretagarna

KFO

Försäkringskassan

Sveriges kommuner

Riksdagens Socialutskott

Brukarorganisationer

Assistansanordnare

Assistansberättigade

Personliga assistenter

Som föräldrar till barn med assistansbeslut ser vi med bekymmer och stor oro på hur fördelningen av schablonhöjningen av assistansersättningen hanteras av arbetsgivarorganisationer, fackförbund och utbetalande myndigheter, uppenbart i samförstånd på ena sidan, och de konsekvenser det medför för de assistansberättigade och assistenter på andra sidan.

Under 2013 tecknades nya löneavtal mellan kommunal och framför allt de dominerande parterna, Vårdföretagarna och KFO, för personliga assistenter under de kommande tre åren fram till juli respektive september 2016. Kring dessa avtal finns en hel del frågetecken vad gäller lönejusteringen kopplat till den årliga höjningen av schablonbeloppet. Vi vill belysa detta genom att sammanställa utfallet för 2013 vad gäller de privata anordnarnas ekonomiska aspekt som följd av obalansen i tid på året mellan schablonhöjningen och lönejusteringarna. Vi gör sammanställningen baserat på de ungefär 7800 assistansberättigade med ett beslut från Försäkringskassan som valt en privat anordnare.

Avtalen mellan Kommunal och Vårdföretagarna respektive KFO innebär att löner justeras från och med juni respektive augusti varje avtalsår. Eftersom schablonhöjningen utbetalas redan från 1 januari innebär det att ingen kostnadsökning, vad gäller lönekostnader, belastas anordnarna för årens första fem respektive sju månader. Vi väljer dock här att göra beräkningar utifrån Vårdföretagarnas avtalstid med lönejusteringar från och med juni. Det verkliga utfallet blir alltså ännu högre eftersom KFO:s avtal innebär lönejusteringar först från och med augusti.

Det genomsnittliga assistansbeslutet via Försäkringskassan är 2013 drygt 118 timmar per vecka. För perioden januari till och med maj erhöll anordnarna ungefär 159,9 miljoner i höjd ersättning genom den justerade schablonersättningen, utan att någon kostnadsökning på grund av lönejusteringar skedde. Om det antas att lönekostnaderna uppgår till mellan 80-90 procent av schablonbeloppet innebär det att 128-144 miljoner riskerar att stanna som ett direkt överskott i anordnarnas resultat- och balansräkning.

Det här är alltså ett utfall beräknat enbart på de 48,5 procent av assistansverksamheten där privata aktörer administrerar beslut från Försäkringskassan, och under förutsättning att lönejusteringar hanteras enligt avtalet vad gäller tidpunkt och nivåer. Till det kommer assistansberättigade med beslut från Försäkringskassan men där kommuner är anordnare samt ett antal assistansberättigade med kommunala beslut där statistik över vald anordnare saknas. Sett till hela volymen beslutade assistanstimmar enbart av Försäkringskassan handlar obalansen i tid över året mellan schablonbeloppshöjningen och lönejusteringar om betydligt större belopp än de vi, som exempel, sammanställt här. Det handlar teoretiskt om 250-300 miljoner kronor för 2013 som riskeras att inte komma assistenternas lönejusteringar till del. Med detta som grund vill vi ställa ett antal frågor till olika berörda av den här utvecklingen.

Till Vårdföretagarna och KFO: Hur rekommenderar ni era medlemmar att hantera den här obalansen mellan schablonhöjningen och lönejusteringen för att det inte ska innebära att en så stor del av schablonhöjningen stannar som oreglerade intäkter i anordnarens balansräkning?

Till Kommunal: Hur motiverar ni er delaktighet i beslutet att teckna avtal som innebär att så stor del av schablonhöjningen som är avsedd för lönejusteringar till de personliga assistenterna inte kommer dem till del?

Till Försäkringskassan: Hur ser ni på det faktum att den höjda schablonersättningen riskerar att inte gå till det den är avsedd för i så stor omfattning?

Sveriges kommuner: Hur hanterar ni det här i rollen som assistansanordnare samt i rollen som utbetalare av schablonersättningen till privata aktörer?

Till Riksdagens socialutskott: Vilka, om några, åtgärder gentemot marknadens parter och utbetalande myndigheter ser Sveriges ansvariga politiker att detta bör medföra?

Till anordnarna: Hur väljer ni att hantera den delen av schablonhöjningen som utbetalats under perioden januari-maj under avtalstiden för Vårdföretagarnas medlemmar respektive januari-juli för medlemmar i KFO och som riskeras att inte regleras?

Till den assistansberättigade: Vad vet du om detta och hur hanterar din anordnare lönejusteringarna utifrån schablonhöjningen för dina assistenter?

Till den personliga assistenten: Hur ser du på att parterna, kommunal och arbetsgivaren med myndigheters och politikers godkännande, är överrens om att hantera de pengar som avser din löneökning på detta sätt?

Framtiden kommer att uppvisa samma realitet de kommande åren. Vad gäller anordnare med Vårdföretagarna som avtalspart sker lönejusteringarna per 1 juni avtalsåren 2014 och 2015. För anordnare tillhörande KFO gäller samma realitet med skillnaden att lönejusteringarna 2014 och 2015 sker först per 1 augusti. Det syns även ett tydligt historiskt mönster i avtalen för tidigare år hur lönejusteringarna successivt flyttats fram på året trots att schablonjusteringen alltid skett per 1 januari. Varje assistanstimme som utförs på året fram till det att lönejusteringar sker genererar (kan generera, beroende på hur anordnaren väljer att hantera schablonhöjningen) ett direkt bruttoöverskott i anordnarens resultat- och balansräkning.