Peters Hus

Fighten för tillvaron i vårt samhälle för de som inte riktigt följer de normer som kallas för normala fortsätter, och det är svårt att se något slut på den. Här följer ytterligare ett exempel på hur livet som anhörig till funktionsnedsatt är en konstant pågående kamp i strid med samhällets olika funktioner och med den egna sorgen och frustrationen som återkommande resesällskap.

Peter är funktionsnedsatt. Han har en kognitiv utvecklingsstörning som innebär att han inte riktigt uppfattar världen på samma sätt som vi andra som klassas som icke utvecklingsstörda. Peter är 23 år, han är myndig i lagens mening. Han får rösta i politiska val. Han blir uppvaktad av våra politiska partier som gärna vill ha hans röst. Han får handla på systembolaget bara han kan uppvisa sin legitimation som visar att han faktiskt är 23 år gammal. Den här rättigheten att handla på systemet utnyttjar han i och för sig inte eftersom han bara vill ha Fanta till sitt fredagsmys med Diggilloo och pizza.

Skatteverket kräver att Peter själv skriver under sin självdeklaration så att de ser att han betalar sin skatt precis som alla andra på sin ”väl tilltagna”, obs ironi, inkomst i form av aktivitetsersättning samt lön på 35 kronor om dagen, före skatt, för det arbete han gör på sin arbetsplats på dagcenter. (tyvärr kostar matlådan 45 kronor per dag, efter skatt, så det går inte riktigt ihop för honom). Peter hyr en egen lägenhet där han bor med stöd av de fantastiska människor som ser till att hans intressen i vardagen tillgodoses. Peter hyr den lägenheten eftersom han inte har möjlighet att köpa den då banken inte anser honom tillräckligt kreditvärdig och nekar honom ett lån.

Peter är alltså 23 år. Han är myndig, får rösta, gå på systemet, deklarera, betala skatt, själv bestämma vad han vill äta, när han ska äta, vad han vill se på tv och allt annat som är självklara rättigheter och skyldigheter för alla 23-åringar som är medborgare i detta land. När Peter är kund hos något företag och köper en tjänst eller någon vara, tar de med glädje emot samma pengar från honom som från vilken annan kund som helst. Telekombolagen ser honom gärna som kund. Borlänge Energi har med glädje, förmodar jag, skrivit ett avtal med honom själv om rätten att handla el till sin lägenhet.

Men det finns alltså en ”samhällsbärande” instans där Peter inte accepteras: och det är som kund i den lokala banken på samma villkor som alla andra myndiga människor i vårt land. Peter anses inte kreditvärdig och får därmed inte låna pengar till att köpa sin egen lägenhet, inte ens med en kreditvärdig borgensman som stöd. Han får alltså inte låna pengar i banken och han får dessutom inte självständigt öppna konto i eget namn så att hans ekonomiska transaktioner ska kunna skötas via internet. Däremot tar banken gärna emot honom och hans eventuella sparkapital om ett konto i hans namn ansvaras för av förvaltare eller god man. Banken gör uppenbarligen en annan tolkning av de juridiska aspekterna kring en myndig medborgares möjligheter att leva ett liv likvärdigt alla andra än vad exempelvis landets högsta beslutande organ, Riksdagen gör.

Peter är inte omyndigförklarad, han har varken förvaltare eller god man eftersom han har människor omkring sig som tar hand om honom och ser till hans bästa i alla lägen. I juridisk mening svarar han därmed själv för sina egna handlingar. Dock inte hos den lokala banken. Nu är det här ingen ny situation för oss omkring Peter, eller för alla andra i samma situation. Däremot gör det lika ont varje gång som det så uppenbart visas att vissa människor, exempelvis människor med kognitiva utvecklingsstörningar, i vårt land åsidosätts. Vi lär oss dock som anhöriga att leva med det och hittar alltid nya lösningar, men smärtan och sorgen väcks varje gång.

Bankens motivering är att kunden själv måste förstå vad ett avtal innebär. Jag kan i sig förstå det resonemanget men har svårt att se varför det är viktigare att Peter förstår vad det innebär att teckna ett avtal med banken, och allt det finstilta som medföljer och som ärligt talat varken du eller jag egentligen sätter oss in i, än att exempelvis förstå vilkets partis valsedel han skulle lägga i sitt valkuvert om han röstade, förstå vad det innebär att på heder och samvete underteckna sin självdeklaration eller förstå det finstilta i ett avtal med det kommunala energibolaget.

Peter behöver alltid ha sin ”tolk”, den personliga assistenten med sig i alla sina kontakter med myndigheter och alla andra situationer han befinner sig i under vardagen. Hur många andra grupper i vårt samhälle finns det inte som på olika sätt behöver ha ”tolk” med sig för att ta del av de avtal de ingår? Var går gränsen för diskriminering? Vilka grupper, som är fullvärdiga och myndiga medborgare i vårt land, kan undantas, på ett i många stycken godtyckligt sätt på grund av sina personliga förutsättningar, utan att det kan klassas som diskriminering?

Nu ska jag som skrivit detta ta en stund och i grunden se över mina egna relationer med den lokala banken för att ta ett beslut om mina snart 50 år som privat- och företagskund ska förändras. Som jag brukar säga till människor i behov av förändring i livet: Allt levande växer. Allt som växer förändras och utvecklas. Alltså är att leva det samma som att förändras och utvecklas.

Det är dags att själv inse att jag är i högsta grad levande och att det kanske är hög tid att växa även när det gäller bankrelationen i livet. Ett stort problem bara; jag ser ingen skillnad på de banker jag har att välja mellan.

Jag har tidigare skrivit om anhörigaspekten i en familj där det finns en funktionsnedsatt medlem. Framför allt är syskonfrågan något som berör mig djupt och priset för många syskon till funktionsnedsatta kan vara högt. Men om priset är högt finns det också stora värden i situationen. Som syskon till funktionsnedsatt bror eller syster får man ett mycket värdefullt perspektiv på livet.

Som ett exempel på detta vill jag dela en skrift som för mig som förälder betyder oerhört mycket. Det är ett utdrag ur en föreläsning som ett vuxet syskon till en funktionsnedsatt bror håller. Både syskonet och brodern är mina egna barn. Tillsammans kommer vi alla runt Peter nu att återigen skapa det Peters Hus som jag vet behövs därute. Vi kommer att skapa en verksamhet kring anhörigfrågorna som på riktigt fokuserar på de viktigaste människorna; den funktionsnedsatte, assistenterna och de anhöriga.

Som ett led i detta vill jag alltså delge er den verklighet, och de konsekvenser, som Peters syskon ställts inför och som så många där ute delar.

Syskonkärlek

”Det är fyra minuter kvar på matchen när jag känner det komma. Jag försöker kämpa emot och tänka på något annat men kan eller orkar inte utan ger snabbt upp och låter det ännu en gång skölja över mig. Blicken får svårt att fokusera, hockeyspelarna blir suddiga och jag blinkar och blinkar men det svartnar för ögonen, hjärtat börjar rusa hårt och snabbt, illamående och en känsla av att jag håller på att svimma infinner sig. Börjar dra i kragen för att få luft och släppa ut lite av den klaustrofobiska känslan som sitter klistrad på kroppen. Försöker följa med i spelet. Jag vet var närmsta utgång är och jag vet var närmaste papperskorg är som jag kan spy i och jag går igenom i huvudet hur jag ska gå tillväga för att ursäkta mig förbi folket som sitter bredvid mig. Tittar mig omkring och vill bara skrika rakt ut att; hallå jag håller på att dö här.

Vill springa härifrån men kan inte resa mig upp för då svimmar jag, ingen möter dock min blick och ingen lägger märke till att jag lider för det enda som syns utanpå det kaos som är inuti min kropp är lite handsvett och mitt snabba blinkande med ögonen som flackar och letar efter referenspunkter att fästa blicken på. Publikens och hejarklackens rop är öronbedövande. En kompis knuffar mig i sidan och ropar; fy fan vad spännande det är. Ja, ropar jag tillbaka, så spännande att jag inte ens vågar titta! Han skrattar och knuffar till mig igen.

Min blick är riktad ner mot betonggolvet och jag försöker att fästa blicken på ett tuggat tuggummi. Ta det lugnt, andas, du har haft såhär hundratals gånger innan och du har varken svimmat eller spytt någon gång förut. Fast jag vet inte, det kanske är just idag som är första gången. Ja det känns nog lite värre än vad det brukar göra faktiskt. Tittar upp mot andra sidan arenan och lokaliserar sjukvårdarna som fortfarande sitter kvar där dem satt i första perioden. Skönt då finns det i alla fall folk kvar som kan hjärt- och lungräddning nu när jag kollapsar. Människorna börjar resa sig upp och gå mot utgången, jag reser mig och följer med strömmen och kommer ut i friska luften. Hela kroppen slappnar av och slår ifrån adrenalinpåslaget som utlöste panikattacken. Jag är helt slut och kroppen darrar av utmattning. Jag har ingen aning om hur matchen slutade och det skulle vara avslöjande att fråga mina kompisar vad resultatet blev eftersom vi för en minut sedan satt bredvid varandra och tittade på matchen tillsammans. Jag får helt enkelt kolla upp slutresultatet på nätet när jag kommer hem”.

Ibland kan det säkert kännas som att ditt syskon kommer i första hand och du hamnar lite vid sidan om och så kan det mycket väl vara, ibland. Men saken är den att dina föräldrar tycker om er precis lika mycket, det kanske bara är så att ditt syskon behöver lite mer hjälp vid vissa tidpunkter. Berätta för dina föräldrar hur du känner, ingenting kommer bli bättre om du håller det kvar inom dig, tro mig det hjälper varken dig eller skyddar dina föräldrar. Jag har varit väldigt dålig på att berätta hur jag kände och även fortfarande är det så ibland. Jag tror jag höll mycket inom mig för att jag ville skydda min bror eftersom det var ”hans fel”. En konsekvens av detta är att jag blev en orolig själ, lite tillbakadragen och tystlåten med en dålig självkänsla. Men jag har lärt mig att spela en roll när det behövs, där jag blir en person med mycket självförtroende som exempelvis vågar stå inför 100 personer och prata, men om någon skulle kolla innanför skalet så ser de en liten darrande mus. Den panikattacken jag berättade om i början, och alla de andra panikattacker jag haft, tror jag säkert har med det här att göra. Att inte våga eller vilja prata om saker eftersom man inte vill lasta över mer problem och bekymmer på till exempel sina föräldrar, att inte be om hjälp i syfte att hålla sig ur vägen och att hjälpa till mycket för att inte riskera att mamma och pappa skulle skilja sig.

Jag har en lillebror med Downs Syndrom och vill berätta lite om hur det är att vara anhörig, ha ett syskon med en utvecklingsstörning, eller funktionsnedsättning som det heter idag. Om du själv är i den situationen kanske du har berättat om det för dina kompisar och klasskamrater eller så har du inte gjort det. Orsakerna till det kan vara många; att man skäms, att man är rädd för att själv bli retad, för att skydda personen eller att man helt enkelt känner att man inte behöver berätta. Jag valde att berätta när jag gick i skolan och alla som var runt mig visste om det. Trots att jag visste att Peter, som min bror heter, var omtyckt, att han var med när vi spelade fotboll och på andra aktiviteter så flög ändå orden ”mongo” och ”CP” runt mig. Det var aldrig någon som sa det till mig, men även fast jag bara hörde det när två kompisar pratade med varandra blev man lite nedstämd. För det var ändå indirekt min lillebror de syftade på. Jag sa aldrig till dem att sluta använda dessa ord. Varför vet jag inte. Jag vet dock att de antagligen hade ansträngt sig för att använda sig av andra ord om jag bara sagt något till dem. Orden ”mongo” och ”CP” är för många bara ett, i princip, tomt ord som de knappt vet vad det betyder. Men vad de inte vet är att den personen de säger det till, eller den personen som står bredvid och bara lyssnar kan likt mig ha en lillebror som är ”mongo” eller ”CP” och då tar det med sig en liten bit av hjärtat, även fast det bara används som ett tomt ord.

För min del började det 1991 när Peter föddes. Jag har väldigt få om ens något minne från den första tiden förutom sådant jag sett på kort eller fått återberättat för mig. Jag var fem år och skulle fylla sex lite senare när han kom till världen på BB i Falun. Han var väldigt dålig och sjuk när han föddes så det blev transport med ambulans till Uppsala för honom och mamma. Och här har jag ett minne av att vi åker ner till Uppsala; jag, pappa och min andra bror för att hälsa på. Peter var dock så känslig för infektioner, och jag hade nyss haft vattkoppor, så vi fick stå ute i en rabatt och kika in genom fönstret.

Det hade kunnat vara så att Peter dött där under de första dagarna eller veckorna för att han var så sjuk och då skulle jag inte ha haft ett enda minne av honom, förutom det här med att vi klättrar i buskarna som jag inte vet är ett återberättat minne eller något som jag själv minns. Då hade jag med all säkerhet själv gått runt och kallat folk för ”mongo” eller ”CP”. Utan att veta vad det egentligen betyder, och utan att vara medveten om att det kan såra en tredje person som också råkar höra när jag skrattar åt min kompis som är helt CP för han inte kan tyda busstidtabellen.

Jag kunde tänka förut att; tänk om han hade dött där, vad mycket enklare livet hade blivit utan honom. Är inte det hemskt och väldigt konstigt, att man önskar att någon inte fanns för något ens kompisar säger. Men vad var det som hade blivit enklare egentligen? Skulle jag kanske varit bättre på matte, vilket jag faktiskt inte är speciellt bra på på. Hade jag varit bättre på fotboll och varit fotbollsproffs nu? Kanske hade det varit så att jag skulle bott i New York och jobbat som modell just nu. Tror ni att det är Peters fel att jag inte är något av detta?

Nej, jag har faktiskt inte kommit på än vad som skulle ha varit enklare utan honom. Snarare tvärtom. Vissa delar i mitt liv har blivit enklare och roligare just tack vare Peter. En sak är att jag jobbat som assistent åt honom och gör det fortfarande ibland. Tänk er det, sitta på sitt eget rum hemma och spela Playstation med sin lillebror när mamma och pappa var borta och få betalt för det. Vi var även bland de första i Sverige som hade studsmatta när jag var liten. Det skulle vara bra träning för honom att lära sig gå med hjälp av studsmattan. Men han fick aldrig använda den för det var bara vi andra som hoppade hela tiden, och det var väl kanske därför det tog så lång tid för honom att lära sig gå också.

Han kunde vara ett riktigt ”pain in the ass” som skulle hänga efter oss hela tiden. Men i dagens läge ser jag ingenting som hade varit till det bättre, eller varit enklare, om han inte fanns. En sak som däremot hade varit enklare skulle varit om folk i ens närhet inte hade pekat och skrattat åt någon som var annorlunda eller sagt ”mongo” och ”CP” till andra personer.

Från en stolt bror

Vad kan jag göra för att lätta din börda, att hjälpa dig bära din sorg och smärta på resan utan slut? Jag önskar jag kunde, men; jag kan inte ta den ifrån dig hur gärna jag än vill. Du äger din egen börda precis på samma sätt som du äger ditt liv på resan utan slut. Och jag kan inte styra över ditt liv, lika lite som du kan styra mitt.

Du gav mig mitt liv som en del av ditt liv, jag kan inte ge dig det tillbaka. Men mitt liv är även nu lika mycket ditt liv, vi delar alltid det. Min glädje och lycka är lika mycket din glädje och lycka, du behöver bara inse det, ta tag i min glädje och släppa taget om din oro och sorg.

Din resa har varit lång och ibland tung, precis som för de som rest före dig, precis som min ibland varit och kommer att vara när jag fortsätter på vår gemensamma stig. Den stig som har beretts och trampats av de som är grunden för ditt och mitt liv, den stig som kommer att trampas länge av de som sedan kommer efter oss på resan utan slut.

Så kom nu, vi tar sällskap en bit på vägen och hjälps åt att förstå att alla bördor vi lastat på oss inte är något annat än livets förutsättningar för att förstå vad glädje och kärlek är. Så kom nu, vi tar sällskap en bit på vägen genom smärtan och sorgen som är livets sätt att få oss att uppskatta skillnad. Skillnad som på natt och dag, värme och kyla. Utan smärtan och sorgen, ingen kärlek och glädje.

Låt det som återstår av din del av resan utan slut, vara en upplevelse av glädje och kärlek. Låt den vara en värdefull del av resan utan slut som ytterligare bereder vägen för de som kommer efter. Låt den jämna vägen för dem, skapa trygga viloplatser och tydliga vägskyltar så att de inte går vilse på sin resa utan slut.

Min kärlek och tacksamhet för dig och alla de före dig som jämnat vägen för mig är oändlig. Jag kan göra allt för att bära mina egna bördor, på samma sätt som du kan göra med de bördor du bär. Så kom nu, vi tar sällskap på den lilla biten på vägen som är vår gemensamma, och låt oss tillsammans, du och jag precis som alla före och efter oss, dela på våra bördor även om vi bär dem själv var och en.

Ibland ställs jag inför situationer där jag möter människor som upplevs som negativa eller negativt kritiska till mig eller det jag gör. Likaså möter jag människor som uppfattar mig negativ eller kritisk till dem eller det de gör. Eftersom vi människor alla är individer med egna värderingar och präglingar som innebär att vi uppfattar och tolkar saker olika är det en logisk konsekvens att dessa situationer uppstår. Det som är det centrala dock är hur vi väljer att förhålla oss till det.

Om jag har en relation till en annan människa i något sammanhang, det kan vara såväl yrkesmässigt som socialt, och jag upplever av någon anledning att den personen uppträder negativt eller kritiskt gentemot mig kan jag agera på ett av tre sätt. Det första och kanske tyvärr det vanligaste innebär att jag omedelbart själv reagerar med samma medel. Jag blir negativt inställd till den personen och förutsätter att kritiken är ogrundad och att denne inte vill mig väl. Det andra sättet är att bara nonchalera kritiken, slå bort den som irrelevant och fortsätta på den egna linjen utan att ta någon egentlig notis om den andres åsikter. Inget av dessa bägge alternativ är speciellt konstruktivt och det första alternativet riskerar att försätta mig i en destruktiv konflikt med den andra personen och att jag själv mår dåligt på grund av en uppfattad, och i det egna tycket ogrundad, kritik. Det andra alternativet kan innebära att jag i bästa fall bara ”kör på” som om inget hänt och jag lär mig inget av värde men kan också innebära att jag missar relevanta synpunkter som kan visa sig värdefulla för mig eller min verksamhet.

Däremot finns ett tredje sätt som är konstruktivt, värdeskapande och som jag tycker vi borde se som det självklara. När en person kommer med det som jag alltså uppfattar som negativitet och kritik riktat mot mig eller min verksamhet väljer jag att se på synpunkterna utan att lägga några omedelbara värderingar på dem och jag accepterar att den andra personens sanning innebär att denne upplever mig eller det jag gör negativt. Jag vänder därefter blicken helt inåt mig själv och ser om det finns något i mitt agerande som kan vara grund för den andres kritik. Om jag gör det här innan jag väljer att ifrågasätta den andres åsikt som ogrundade eller falska får jag en möjlighet att reflektera över min roll i det som föranlett kritiken. Om jag väljer den här strategin och det visar sig att det faktiskt finns grund för den andres åsikter ger jag mig själv, och min verksamhet i de fall det handlar om det, en chans att växa och utvecklas. Jag ger även mig själv och den andre möjlighet att tillsammans se på hur vi istället ska kunna agera för att ta vår gemensamma relation vidare på ett ännu bättre sätt.

Om det nu, och här kanske skulle du säga mot förmodan, vore så att det är jag som uppfattas kritisk och negativ av någon annan kan jag inte annat än se till att jag är trygg i den egna vetskapen att det jag framför har för mig relevans och är menat väl och med syfte att utveckla vår relation. Jag har ingen möjlighet att påverka den andres sätt att hantera min kritik och får själv välja framtida förhållningssätt till den relationen beroende på hur den personen väljer att hantera mina synpunkter. Om den andre blint ser mina åsikter som negativitet och ogrundad kritik lyssnar jag återigen på den andres argument med öppet sinne för att verkligen förstå dennes sanning och ståndpunkt. Om det fortfarande visar sig att jag anser att min kritik är befogad är det bästa att själv då välja alternativ två ovan; att slå bort den andres bemötande, inse med ödmjukhet att det handlar om den andres rädsla för att se på sitt eget ansvar, respektera dennes sanning och därefter välja min egen väg vidare framåt.

Debattens vågor går höga och åsikterna är många. Det handlar om hur vård, skola och omsorg ska bedrivas i vårt land. Vinst eller inte? Privat eller offentligt? Dessa frågor är viktiga men det tragiska tycker jag är att debatterna handlar mer om detta än om hur verksamheterna fungerar, eller kanske inte fungerar, för de som är i behov av dem.

Jag tror inte att ett generellt förbud mot vinster eller förbud för privata aktörer att bedriva verksamhet inom dessa områden är det som är lösningen. Om det genomförs återstår enbart de offentliga aktörerna och då kommer all valfrihet att försvinna samtidigt som det inte finns några som helst garantier för att detta skulle utveckla kvalitet eller hantera skattemedel mer effektivt, det finns ju redan ett visst facit gällande detta. Det behövs i stället nya grepp och nya drivkrafter för att skapa framtidens vård, omsorg och skola.

Det är för mig uppenbart att en alltför stor del av de privata aktörer som idag bedriver verksamhet gör det med fel incitament för ögonen. Det gäller inte alla, inte ens majoriteten, men tyvärr lyfts dessa fram, framför allt i media och bland politiker, som representativa för hela branscher vilket skadar otroligt mycket. Det finns dock en liten grupp aktörer, men med alltför destruktiv inverkan, som bedriver rent kriminell verksamhet. Dessa skall jagas och dömas så hårt det går. En annan grupp med ibland fel fokus för ögonen är de aktörer som går under begreppet ”riskkapitalbolag” och som mer eller mindre befogat kritiseras hårt för att bedriva verksamheter i rent vinstsyfte.

De kriminella är det svårt att komma åt genom lagstiftning, de finns i alla branscher och i alla delar av vårt samhälle. De kan bara stoppas genom att jagas och dömas. När det däremot gäller problematiken inom välfärdsbranscherna som ligger mer på det etiska och moraliska än på det rent kriminella planet tror jag att en lösning kan vara att se på just den faktor som är den främsta orsaken till att riskkapitalbolagen hamnar i ifrågasatta situationer. Jag vill dock belysa att detta fenomen inte enbart handlar om de stora, ofta internationellt ägda, riskkapitalbolagen utan företeelsen är förhållandevis vanlig även bland rent privatägda bolag. Jag vill också påtala att de som arbetar utifrån denna faktor inte gör något olagligt men att det uppenbarligen, med facit i hand, inte är lämpligt inom välfärdsbranscher som handlar om att förvalta skattemedel till förmån för människors behov av vård, utbildning och omsorg. Det jag vill belysa handlar om bolagsstrukturer.

Många privata företag inom de sociala branscherna är uppbyggda i koncerner bestående av exempelvis moderbolag, dotterbolag och systerbolag i relativt komplicerade modeller. Detta medför framför allt två saker. Det ena är att i grunden handlar syftet med en bolagsstruktur av de här formerna om att kunna samordna och hantera kapital i olika grenar av koncernen. Det kan, som ett vanligt exempel, vara genom hantering av koncernbidrag samt räntehantering vid interna lån. Det kan även vara att hantera exempelvis lönekostnader och andra kostnader korsvis i olika företag. Detta är idag en vedertagen strategi bland framför allt de lite större aktörerna, både bland riskkapitalet såväl som bland rent privatägda bolag. Den andra aspekten är det faktum att det blir svårare att se hur verksamheten i en enskild del av en sådan bolagsstruktur egentligen fungerar ekonomiskt, framför allt för de kunder som oftast är lekmän inom dessa områden, men även för kontrollerande myndigheter. Ett bokslut i exempelvis ett dotterbolag inom omsorgssektorn kan uppvisa ett visst ekonomiskt resultat men för att vara säker på att det avspeglar det verkliga utfallet för just den verksamheten krävs en analys av hela koncernens redovisning. Poster som sänker den slutliga vinsten kan alltså exempelvis bestå av räntekostnader, ofta på rent fiktiva interna lån, mellan exempelvis koncernmoder och dotterbolag.

Jag ser att en möjlig framtida modell för att skapa de rätta förutsättningarna för privata aktörer, med ett verkligt syfte som handlar om att bedriva verksamhet med fokus på kvalitet, är att begränsa möjligheterna med omfattande bolagsstrukturer. Entreprenörskap inom dessa sektorer bör enbart bedrivas i fristående bolag utan direkta kopplingar till andra bolag ingående i en gemensam koncern. Ett omsorgsföretag ska inte kunna vare sig ha, eller själv vara, ett dotterbolag eller ha andra former av koncernkopplingar. Verksamheten bör alltså bedrivas i ett ”isolerat” och suveränt bolag där all ekonomi och redovisning hanteras exklusivt i det bolaget. Genom detta ger det två förutsättningar för den privata aktören att främst fokusera på det verkliga syftet som drivkraft för sitt engagemang. Det första är det faktum att det ger bättre förutsättningar både för kunder och kontrollerande myndigheter att följa upp verksamhetens verkliga ekonomiska utfall. Det andra är att det troligtvis skulle innebära att de aktörer som har vinstmaximering som drivkraft väljer andra mer affärsstrukturellt lämpliga branscher.

Jag tror att om det skapas ett regelverk som reglerar detta finns goda förutsättningar att attrahera kunder till de aktörer som bedriver sin verksamhet med högsta kvalitet och i enlighet med de etiska och moraliska värderingar som samhället, du och jag, förväntar sig via uppdraget. Om det är realistiskt i ett juridiskt perspektiv att begränsa en sådan struktur låter jag vara osagt och överlåter åt andra med sådan kunskap att avgöra. Jag ser dock att det lika väl som det går att förändra gällande lagstiftning när det handlar om förutsättningarna för exempelvis omsorgstagare att erhålla stöd eller att lagstifta om vinstbegränsningar borde det vara lika självklart att genomföra dessa förändringar vad gäller bolagsstrukturen. För att vi i framtiden ska kunna hantera våra gemensamma institutioner på ett sådant sätt att de är hållbara även i ett längre perspektiv krävs nytänkande och mod. Jag menar inte heller att en koncernstruktur i sig innebär att det generellt är i ett syfte att ”gömma undan” pengar och maximera vinster, det handlar helt om hur det sköts. Men tyvärr är det just denna aspekt som tydligast sticker ut när det handlar om välfärdsföretagens sätt att hantera ekonomin. Tyvärr är det alltid missbruket av några få som drabbar det stora flertalet seriösa aktörer. Jag avslutar med en länk till den modell för framtidens välfärdsföretag som jag tidigare skrivit om och ser den som absolut optimal i samspel med de förändringar som jag här lyfter fram.

I hela mitt liv har jag ägnat mig åt ledarskap i olika former. Initialt förstod jag inte att det var det jag gjorde när jag kände ansvar för allt och alla och skulle ha kontroll på allt i alla lägen redan som liten. Successivt har min medvetenhet om mitt ledarskap utvecklats och jag har mycket aktivt påtagit mig den rollen i de flesta sammanhang, såväl yrkesmässigt som socialt, både när det varit efterfrågat och ibland mera självpåtaget. Jag tror mig också kunna inse, och erkänna till och med för mig själv, att jag i de allra flesta fall gjort ett ganska bra jobb.

Vid ett tillfälle i livet kom jag dock till en punkt när jag insåg att jag i ett sammanhang varit en riktigt dålig, faktiskt rent utav urusel, ledare vilket tyvärr då pågått under lång tid och med allvarliga konsekvenser som följd. Jag hade en längre tid haft tre medarbetare omkring mig för vilka jag hade ledaransvaret. Två av dessa tre samverkar jag även med idag i alla olika sammanhang i livet trots det som hände tidigare. Jag har i relationerna med bägge dessa numera det fulla förtroende i rollen som den formelle ledaren även fast jag fram till dess att jag insåg mina brister som ledaren i gruppen fallerade grovt.

Den första kom jag i kontakt med redan när vi bägge var små och vi har alltså följts åt sedan dess. Han har fått smeknamnet ”Presteraren” på grund av sitt aldrig sinande behov av att skapa och att bidra. I grunden är han oerhört konstruktiv och kreativ och har en mycket hög arbetskapacitet och det som alltid drivit honom har varit behovet av bekräftelse. Det successivt växande problemet med Presteraren var dock att han utvecklade en egenhet som innebar att han aldrig blev nöjd, den bekräftelse han fick räckte inte till. I det här skedet kom den andra aktören in i bilden, han som gavs smeknamnet Controllern.

Jag minns inte riktigt när Controllern först dök upp men jag insåg senare att det berodde på det faktum att jag misslyckats i mitt ledarskap när det bara var jag och Presteraren. Jag hade gett Presteraren helt fria händer att skapa det liv som jag trodde var målet för min verksamhet. Någonstans på den resan blev ansvaret och de egna kraven honom övermäktigt och Controllern började ge synpunkter på vad som inte var bra och vad som borde göras bättre och vad konsekvenserna riskerade att bli om han misslyckades. Presteraren hade mycket svårt att hantera sin nya kollega och det innebar att de två under många år stred kring varje projekt. Men, de lyckades hålla det internt och utåt såg verksamheten ut att fungera riktigt bra. Under den här tiden var jag själv alltför upptagen med att representera vår verksamhet och vara ansiktet utåt och den som personifierade allt.

Åren gick och slitningarna mellan Presteraren och Controllern blev allt intensivare och till slut var konflikten total. Det ledde till att verksamheten började få svårare och svårare att upprätthålla den glänsande, och fortfarande förtroendeingivande, fasaden. Den krackelerade sakta men säkert och allt detta berodde på att jag i min ledarroll inte gett mina medarbetare det stöd och den utveckling som behövdes, och utan att jag förstod det hade en tredje aktör kommit och tagit plats i teamet. Jag var så upptagen av att marknadsföra och distribuera det som Presteraren och Controllern, trots all kamp dem emellan, faktiskt med hög kvalitet fortfarande levererade att jag inte uppfattade den nya förrän det var för sent. Möjligheten att etablera sig i teamet för denna tredje aktör, som snabbt fick smeknamnet ”Panikern”, var faktiskt direkt skapat av Presteraren och Controllern men som en konsekvens av bristande ledarskap från min sida.

Presteraren och Controllern har bägge en mycket viktig roll att fylla i verksamheten, och gör det fantastiskt bra om de bara får rätt stöttning och vägledning. Panikern däremot har ingen rationell eller konstruktiv funktion att fylla men kliver snabbt in i verksamheter när han ser en möjlighet. Panikern uppmuntrar, manar på och pushar Presteraren att öka takten samtidigt som han ger Controllern full support i dennes syn på behovet av att kontrollera och kritisera Presteraren. Det slutar alltid med att Presteraren och Controllern tappar greppet och då står Panikern där och låter hela sin personlighet av ångest och panik paralysera hela verksamheten. Efter det att ett projekt havererat drog sig Panikern alltid tillbaka ett tag och Presteraren och Controllern återhämtade sig successivt och startade nästa projekt. Det blev dock så att Presteraren blev svagare och svagare för varje gång medan Controllern på något vis tog för sig mer och mer makt i deras relation. Men Panikern återkom allt oftare och när han höjde rösten backade även Controllern in i hans grepp och paniken och ångesten blev något som färgade verksamheten starkare och starkare under längre och längre perioder.

Dessa tre medarbetare lät jag alltså bedriva verksamheten under många år utan att jag som ledare agerade. Verksamheten bestod, och gör så fortfarande, av företaget Mitt liv AB. Jag hade totalt fallerat i ledarskapet samtidigt som jag med full kraft, tillsammans med Presteraren och Controllern, levde det framgångsrika ledarskapsliv som var det som marknadsfördes ut på marknaden. I verksamheten Mitt liv AB var jag då, och är fortfarande, VD och yttersta ansvarig operativ ledare. Som sådan hade jag flyttat hela mitt fokus utanför verksamhetens egna förutsättningar och behov och följde blint min ambition på att uppfylla vad jag trodde att marknaden förväntade sig och krävde. Jag delegerade till mina medarbetare, och främst då till Presteraren, utan att ge dem de förutsättningar i form av stöd och utveckling som behövdes för dessa uppgifter. Jag hade helt missat ledarskapets absolut viktigaste byggsten.

Det som blev vändningen på allt var när Presteraren tappade förmågan att agera. Han tappade all kraft och blev mer eller mindre handlingsförlamad. Det medförde i sin tur att Controllern blev förvirrad och la ner all aktivitet eftersom det inte fanns något att ha kontroll över. Panikern uppfattade detta snabbt och med full kraft försökte han ta över all verksamhet. Verksamheten var i djup kris och min förmåga att utöva ledarskap även ute på marknaden blev allt mer begränsad. I detta akuta läge klev ytterligare en aktör in i sammanhanget; företaget Mitt liv AB:s Styrelseordförande.

I alla år har jag som VD haft fullt mandat, och fullt stöd, från min styrelseordförande. Styrelsen, som består av ordföranden, hans son och med mig som suppleant upprättade vid bolagets start en vision för verksamheten. Visionen lyder:

”Mitt liv AB är en ödmjuk och intelligent lärare och det är företagets syfte, mening och orubbliga vilja att för all framtid och för alla människor som önskar, betyda skillnad mellan stagnation och utveckling”.

Som VD är det min uppgift att verkställa det syfte som styrelsen förmedlat som mål och jag har hela tiden i den rollen varit till etthundra procent överrens med styrelsen om visionen. Däremot insåg jag, när kaoset i organisationen nådde sin kulmen, att jag inte fullföljt min uppgift. Bolaget var i gungning och styrelseordföranden gjorde det som var nödvändigt. Jag blev kallad till ett extra styrelsemöte med en enda punkt på dagordningen: att återupprätta Mitt liv AB:s förutsättningar att uppfylla sin vision. Styrelsemötet i sig var mycket annorlunda än vad som är normalt i ett företag. Det hör till saken att jag aldrig direkt träffat min styrelseordförande, eller hans son. Jag vet att de hela tiden följer verksamheten noga och genomför kontinuerliga uppföljningar med både saldolista och resultatrapport som underlag men väljer att helt låta mig söka efter deras åsikter. Så ger de mig total frihet att under fullständigt ansvar driva verksamheten, ända till dess att de inser att det krävs en upprättad kontrollbalansräkning eftersom nästan hela aktiekapitalet, i form av livsenergi, är förbrukat. Kallelsen från ordföranden till mötet gick ut som ett fysiskt meddelande. Det kom paketerat i form av en livshotande sjukdom som jag inte kunde blunda för. Det kan tyckas märkligt men så jobbar han min ordförande. Han hade tidigare skickat ut kallelser till ordinarie styrelsemöten paketerade i olika former. Exempel på det är sömnproblem, ångest, magont, stressreaktioner och andra mer eller mindre påtagliga utmaningar. Jag hade dock inte förstått att kallelserna gällde styrelsemöten som var ämnade att stärka verksamhetens förutsättningar och nonchalerade dem.

Mitt kontrakt som VD i bolaget är ett livstidskontrakt och det går bara att bryta från styrelsens sida. Ordföranden byter dock aldrig VD utan han lägger i sådana fall ner verksamheten och VD får avgå för gott, så det var aldrig aktuellt med ett skifte på VD posten. Däremot fick jag mycket starka bekräftelser på att om jag väljer att fortsätta nonchalera mitt ledarskap och min VD roll så skulle bolaget Mitt liv AB vara historia och därmed skulle jag få avgå med kort varsel utan fallskärm. Men om jag valde att ta mitt ansvar så skulle styrelsen ge mig alla tänkbara verktyg och stöd för att lyckas. Jag fick också klart för mig att den verktygslådan är obegränsad och att jag själv är den som initierar leveransen av nödvändiga verktyg genom mitt agerande. Jag antog efter mycket kort betänketid det senare erbjudandet.

Det första som skedde var att jag sammankallade hela organisationen till en framtidskonferens. Det var jag, Presteraren, Controllern och Panikern. Jag hade bjudit in styrelseordföranden och hans son men de valde att, sin vana trogen, delta på länk via mig. Ordföranden hade informerat mig om att både han och sonen sitter i ett mycket stort antal styrelser och att de ständigt är aktiva med stötta de VD:ar som liksom jag hamnat snett i ledarskapet, så möjligheterna att närvara i egen uppenbarelse var begränsade. Konferensen blev mycket lyckad. Den var initialt ganska påfrestande eftersom vi alla var riktigt slitna och Presteraren och Controllern var skeptiska till att det skulle fungera. Jag fick dem dock att förstå att jag nu insett mitt ansvar som ledare i bolaget och att de skulle få allt det stöd de behövde. De förstod även att styrelsen stod helt bakom satsningen och att jag hade deras totala och kravlösa stöd. Tillsammans fick vi tre Panikern, som faktiskt var helt passiv under inledningen av konferensen, att inse att hans roll nu var över. Vi tackade honom för att han faktiskt hade haft stor del i det faktum att vi nu satt här med blicken riktad rakt framåt. Innan han lämnade konferensen tyckte jag mig se ett visst mått av stolthet och tacksamhet över de orden. Han lämnade lite mer stillsamt än vad som brukade vara vanligt och det sista han sa var: Ok, ni får en chans, men kom ihåg att det är lika kort väg tillbaka för mig som det är bort dit jag nu går. Så vem vet, kanske behövs jag igen någon gång.

Det här är nu ett bra tag sedan och bolaget Mitt liv AB bygger sakta men säkert en stabil verksamhet med totalt fokus på vår vision. Presteraren och Controllern är fantastiska medarbetare och de samarbetar numera på ett imponerande sätt. Var för sig och utan trygg ledning är de bägge osäkra och tappar snabbt greppet om sina roller. Med kontinuerliga utvecklingssamtal, och tydliga befattningsbeskrivningar så har de växt otroligt mycket och har numera hela tiden blicken på det konstruktiva arbetet. De är bägge in i döden lojala och vi har ägnat mycket tid åt att lära känna varandra och för mig har det varit ovärderligt att få Presterarens bild av sin del av vår gemensamma historia. Controllern har även han fått mig att förstå varför han kom och att hans betydelse för bolaget är oersättlig. Deras respektive livshistorier och resa i Mitt liv AB är fantastiska och oerhört lärorika och är grund för egna berättelser, och vem vet, kanske de väljer att berätta dem någon gång.

Bägge dessa medarbetare är helt nödvändiga delar av bolaget för att vi ska nå vår vision. Däremot är det helt avgörande att jag verkligen uppfyller min del av vårt samarbete. Att vara den trygga, tydliga och positiva ledaren som kan skapa hållbara och långsiktiga relationer i alla led.

Så här långt har vi inte sett till Panikern sedan han lämnade konferensen och vi ser inget som helst behov av honom längre. Min relation med styrelsen, både ordföranden och hans son, är idag mycket mer konkret och jag uppfattar mycket tydligt när de vill kalla till möte. Jag har ännu inte mött dem i ett direkt möte men jag vet att de finns där hela tiden och stämmer av bolagets balans- och resultatrapporter.

Det här är min historia om hur Mitt liv AB gått från att ha tappat bort sig fullständigt till att med full kraft vara på väg mot att förverkliga sin sedan länge fastställda vision. Jag inser idag att allt i livet handlar om ledarskap. I alla sammanhang är det ledarskapet som gör skillnad mellan utveckling och stagnation. Oavsett om det handlar om företaget du arbetar åt eller för, om det är din idrottsförening som vill vinna medaljer, om det är familjen du lever i eller om det är ditt eget liv så är det ledarskapet som avgör. Ledarskapets hela essens är att utveckla relationer. Se över ditt eget team av medarbetare i Ditt liv AB och analysera grundligt och ärligt hur relationerna är och vem det är som har ledarrollen. Kanske du inser att det inte är du utan din Presterare, Controller eller annan anställd, eller är det rent utav så att Panikern har hittat en ny arbetsplats. Men, kom alltid ihåg: Lyssna på kallelserna till dina styrelsemöten, de är viktiga. Jag förmodar att du har samma ordförande som jag så följ styrelsens råd och jag lovar dig att Ditt liv AB kommer att blomstra och att din vision, vad den än är, kommer att bli verklighet.

Idag såg jag faktiskt solen en stund. Jag såg den på himlen i en glugg i de snöfyllda molnen och den gav ett besked om att den faktiskt finns där fortfarande. Men jag såg den även vid matbordet under lunchen idag. Jag hade förmånen att sammanträffa med en gammal kollega och vän med vilken det nuförtiden blir alltför glest mellan träffarna. Vi pratade bland annat om ”gamla” tider och om gemensamma kamrater som vi båda har fina minnen av.

Min vän och jag har en gemensam yrkesbakgrund och det är där som våra minnen och vänner finns. Det härliga idag är att vår relation har bytt fokus. Från att ha varit en yrkesrelation är det numera en relation som innebär förtroendefulla samtal om livets värden och om livets prövningar. Min vän genomgår just nu en tuff, smärtsam och känslofylld period i sitt liv och det är med värme som jag känner att förtroende finns för mig i den stunden. Det ger också att jag har samma möjlighet att lyfta mina egna aspekter på livets värde och utmaning på ett tryggt och tillitsfullt sätt.

Det är fascinerande. Två män i sina bästa år, ja i alla fall i våra liv, som under en stor del av livet haft en relation på en mer eller mindre yrkesrelaterad plattform hittar en helt ny nivå i relationen. När livet prövar oss tillräckligt länge med verkliga utmaningar frostas nya kanaler av inom oss. Det är kanaler som är direkt anslutna till det verkliga syftet med livet, det syfte som handlar om att lära känna sig själv och att hitta trygghet i tillvaron oavsett vad som sker omkring oss. Så länge som vi har fullt fokus på livets vardagliga strävan efter framgång i enlighet med de yttre faktorerna som karriär, ekonomi, status och alla andra mer eller mindre förgängliga aspekter av livet, förblir de nya kanalerna isbelagda och alltför outforskade av oss.

Solens strålar av förtroende och tillit sken på oss två under lunchen idag. Samma sol skiner på oss alla varje dag i alla våra möten, även om det ibland är en del moln som separerar oss från att uppfatta den. Om vi bara väljer bort molnen i de möten och relationer vi har kommer solens sken ge den en värme av förtroende och tillit. Den värmer så att isen smälter på kanalerna till livets verkliga värde och syfte och blir segelbar för oss. Om vi sedan väljer att sjösätta båten och följa kanalerna; det valet är upp till var och en av oss.

Men kom ihåg att om du låter solen av tillit och förtroende följa med dig in i dina möten med människor, oavsett sammanhang, så kommer även de att känna av den värme som den utstrålar och molnen som skymmer solen kommer att sakta börja skingras även för dem. Vänta inte på att andra ska skingra dina moln. Var den som skapar högtrycken i ditt eget och andra människor liv. Och du; det är ingen risk att bränna sig på solen av tillit och förtroende och det behövs ingen solskyddsfaktor.

Idag hände något som jag närmast kan se som en uppenbarelse. En händelse som innebar att jag fick en ny syn på mina möjligheter här i livet. Nej, jag mötte inte Jesus eller hans Fader. Tror jag i alla fall. Det var lite mer jordnära kan man säga. Fast egentligen tror jag ju att både Jesus och hans Fader är lika jordnära som jag. Men det är ju en annan historia.

Det som hände var följande. Efter sex dagars fasta med enbart intag av örtte, grönsaksjuice och ren buljong satte jag mig i kväll på cykeln och körde ett hårt pass på trainern. Jag kan först kort berätta om mina upplevelser under fastan:

Dag 1: Hunger och begynnande kaffeabstinens. Dag 2: Bara svag hunger, extrem kaffeabstinens med huvudvärk, vingliga ben och hjärtklappning. Dag 3-4: Ingen hunger, ingen kaffeabstinens men fanatiskt värkande ben. En molande och ilande värk som är på gränsen till outhärdlig och omöjliggjorde i princip sömn under två nätter. Läste sedan på nätet om Ketonernas inverkan på muskler vid fasta när fett börjar förbrännas och förstod att det som sker i mina ben är ett gott tecken på att fastan är effektiv genom att jag befinner mig i stark Ketos. Dag 5-6: Mår fantastiskt bra både fysiskt och mentalt och presterar alltså på topp fysiskt.

Eftersom jag inte intagit någon som helst fast föda på sex dygn och börjar äta först i morgon hade jag inga förväntningar på prestation mer än att bara trampa lite sakta i några minuter. Det blev en timme med hög belastning och ett nytt rekord för denna säsong i distans. 33 kilometer på en timme med relativt tung belastning.

Faktum är alltså att jag efter en vecka utan föda presterar på ett sätt som jag inte gjorde före fastan. Innan fastan har jag efter ett sådant pass varit helt slut med flimmer för ögonen, sjöblöt av svett och vinglig på benen. När jag klev av idag: fräsch i huvudet, starka ben och knappt fuktig på ryggen. Uppenbarelsen i allt detta består för mig i det att jag har nu har bestämt mig för att fortsätta fasta en vecka till. Dock kommer jag att börja äta i morgon.

Hur hänger då det ihop? Fasta en vecka till men börja äta i morgon. Jo, eftersom jag nu upplevt en så oerhört stark energiförändring efter en veckas fysisk fasta kommer jag att fasta en vecka mentalt. Under den vecka som jag fastat fysiskt har jag uteslutit allt som belastar kroppens olika organ. Ingen fast föda, inget kaffe, alkohol eller socker och ersatte det med enbart sådant som ger kroppens olika organ möjlighet till vila, utrensning och återhämtning. Om det fungerade så oerhört effektivt fysiskt så är jag säker på att detsamma fungerar lika effektivt mentalt. Därför kommer jag nu alltså att fasta en vecka mentalt.

Hur ska då det gå till? Jag kommer att utesluta allt som belastar mitt sinne, min själ och mitt hjärta med skräp och annat negativt och ersätta det med sådant som ger mitt sinne, min själ och mitt hjärta möjlighet till vila, utrensning och återhämtning. Inga negativa nyheter kommer att intagas, inga destruktiva relationer upprätthålls och inget gnällande varken på vädret, regeringen, försäkringskassan eller Putin. I stället kommer jag att vara äckligt disciplinerad när det gäller att tänka positivt, vara utmanande ärlig mot mig själv och andra samt ägna mig åt konstruktivt tänkande och skrivande kring min framtid efter det att fastan är över och min andra uppenbarelse uppenbarat sig.

Så, om du nu vill har du chansen att få reda på mina uppriktiga sanningar på ett kanske utmanande sätt. Har du något du funderar över, vem vet, du kanske får ett svar som du inte förväntar dig.

Försäkringskassans generaldirektör Dan Eliasson uttrycker officiellt sina åsikter om Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och hans människosyn på sociala medier efter det att Åkesson framträtt i TV-programmet Debatt. Han skriver på twitter och på Försäkringskassans officiella hemsida att; ”J Åkesson i Debatt gör att jag kräks”. Mycket liten debatt i media har följt på detta uttalande. Ingen, förutom Jimmie Åkesson själv, har ropat på krav om Dan Eliassons avgång. Mycket få, förutom Jimmie Åkesson själv, har uttryckt att det inte är OK av en generaldirektör för en statlig myndighet att uttrycka ett så tydligt politiskt ställningstagande i en officiell myndighetsroll och på officiella myndighetsforum.  Göran Greider, Dalademokratens så normalt högröstade åsiktsmaskin, noterar i en kort undanskymd kommentar på ledarsidan att det ”naturligtvis är rätt” att Dan Eliasson uttrycker sin åsikt på sociala medier och att ”jag förstår hans upprördhet inför Åkesson men att det står att läsa på Försäkringskassans hemsida är definitivt inte bra. Troligen gynnar det dessutom SD”. Greider ser alltså problemet främst i den aspekten att det gynnar SD.

Jag lägger inte in några som helst egna aspekter eller ställningstagande kring enskilda politiker, dennes politik eller Dan Eliassons personliga åsikter, det är upp till varje människa att avgöra utifrån egna värderingar och politisk ideologi. Däremot har jag mycket svårt att se det acceptabla i att en generaldirektör för en statlig myndighet så tydligt uttrycker sin negativa relation till en folkvald politiker. Oavsett vad man anser om Jimmie Åkesson eller hans politik så är han vald till Sveriges riksdag i ett demokratiskt val. Vid val idag skulle han och hans parti dessutom kunna representera uppemot tio procent av landets väljare. Det innebär att var tionde person som är anställd på Försäkringskassan skulle rösta på Jimmie Åkesson och var tionde ”kund” på Dan Eliassons myndighet skulle rösta på Jimmie Åkesson. Det är människor som är beroende av Dan Eliassons myndighet för sin överlevnad, som anställda eller i behov av myndighetens stöd vid utmaningar i livet. Är det då OK att den ytterst ansvarige för den myndigheten så tydligt visar sin negativa åsikt om dessa människors politiska ställningstagande?

Skulle det vara lika accepterat i det politiska etablissemanget och medietyst om Dan Eliasson officiellt kräks i sociala medier och på Försäkringskassans officiella hemsida om statsminister Fredrik Reinfeldt vid ett framträdande i Debatt uttrycker åsikter som Dan Eliasson inte sympatiserar med, eller om oppositionsledaren Stefan Löfvén gör det? Vad skulle Vänsterns normalt så åsiktsbenägna anhängare anse om Dan Eliasson uttrycker sin magsjuka över Jonas Sjöstedt på grund av hans åsikter i samma Debatt?

Jag är en av alla de många medborgare som är beroende av Dan Eliasson och hans myndighet. Jag är det i rollen som förälder till svårt funktionshindrat barn. Men nu är inte det så att jag kräks när jag möter Dan Eliasson, hans åsikter och människosyn, eller representanter för den myndighet han ansvarar. Jag gråter. Jag gråter av sorg och förtvivlan över alla de utsatta människor som behandlas omänskligt av Dan Eliassons myndighet. Jag gråter av uppgivenhet när en av Dan Eliassons handläggare uttrycker att; ”i slutänden har jag mitt jobb att tänka på, det är viktigast för mig”, när frågan ställs varför handläggaren kan ta ansvar för ett beslut som är i direkt strid med det faktiska behov av stöd som är en realitet och uppenbart även för handläggaren, och ett behov som lagen stöder, men där myndighetens egen policy och interna vägledning säger annat.

Jag gråter av uppdämd ilska när en representant för hans myndighet står med stoppuret och mäter hur lång tid det tar för mitt barn på toaletten. Jag gråter av panik när Dan Eliassons representant inte lyssnar på, utan misstror, mig när jag som förälder återigen försöker förklara mitt barns uppenbara begränsningar och behov. Jag gråter av uppgivenhet när jag läser om cancersjuka som tvingas tillbaka till arbete och om andra människor som behandlas kränkande i utsatta livssituationer.

Dan Eliasson kräks när han upplever att människor inte tycker som han. Jag kräks inte, jag gråter, när Dan Eliasson inte lyssnar på mig, inte tycker som mig. Det finns ytterligare en markant skillnad mellan Dan Eliasson och mig. Han har tillgång till en statlig myndighets hemsida för att föra fram sina högst personliga åsikter, det har inte jag.

Livet är fantastiskt men kan också vara oöverstigligt grymt och smärtsamt och ibland sker saker som gör att de egna problemen och utmaningarna för en stund bleknar och får ett annat perspektiv.

Fick besked idag från en vän som, efter många andra prövningar, nu ställts inför det tyngsta i livet; förlusten av det käraste man har. Med detta kom samtidigt den stora och livsomvälvande, men självklara, uppgiften att ta hand om det mest värdefulla som den käraste hade i sitt liv och fick så hastigt lämna kvar, ensam.

Ja, livet är fantastiskt men ibland så svårt att förstå. Men trots allt; vi får aldrig mer än vi klarar av, även om det inte känns så alla stunder. Den här sången är till dig min vän och jag vet att du, ni, klarar denna livsuppgift. Tears in heaven