Peters Hus

Känner mig tacksam idag. Snart sextio år och med förmånen att leva det liv jag vill. Visserligen är det lite stiltje ibland, vakuumet känns alltför påtagligt och behovet att ”prestera” trycker på i ryggen som en höststorm. Kraven från kompisen på axeln, vars namn brukar börja på J…., vi har ju kamperat ihop ganska länge nu, blir lite väl intensiva ibland.

Men, det är bara ibland. Och jag presterar faktiskt hela tiden.

Idag: 15 kilometer löpning i bra fart. Bygga på egen bastu enligt ”kan själv principen”. Cykla med Peter som han tycker så mycket om. Bara så, på en vanlig söndag.

Kommande vecka har jag obegränsade möjligheter att prestera. Det har även du.

I morgon och några kommande dagar: Träff med inspirerande människor som jag har förmånen att hjälpa med att röja nya vägar i livet och skapa hållbara sunda plattformar. Vill också du veta hur du kan röja dina vägar och skapa din hållbara sunda plattform? Fråga mig hur man gör.

Onsdag: Träff med min alldeles egna, fantastiskt oslagbara, mentor och coach som pressar mig att se sunt på vad det innebär att prestera. Som får mig att inse att jag duger oavsett mina prestationer. Vill också du ha en alldeles egen fantastisk oslagbar mentor och coach som pressar dig att se sunt på vad det innebär att prestera. Som får dig att inse att du duger oavsett dina prestationer? Fråga mig hur man gör.

Torsdag: Efterlängtat möte med kära vänner för planering av den egna framtiden. En planering som kommer att betyda så väldigt mycket för många människor. Vill du veta vad som kommer att betyda så mycket för så många människor? Fråga mig.

Ja, livet är fint, om jag väljer det, och jag kan faktiskt välja själv. Jag kan ta de beslut jag behöver som leder till att jag tar kommandot över mitt liv. Gamla paradigmer, intränade trossystem med påföljande attityder, rädslor och begränsningar. Alla dessa kan jag välja bort. Kanske inte trolla bort genom en fingerknäppning, men genom att välja nya konstruktiva trossystem som leder till nya attityder och därmed försätter mig i nya tillstånd. Beslutet om det kan jag göra genom en fingerknäppning och samtidigt säga: ”Nu räcker det”. Sedan arbetar jag mig successivt fram mot det nya.

Det, är mitt val.

Det, är min rättighet.

Då, skapar jag frihet.

Då, blir jag en tillgång i världen…

Ja, livet är fint.

Sommaren har hittills inte varit den allra bästa vad avser soltimmar och värme. Sommaren har däremot kanske varit den bästa på andra vis för dig. Det har den varit för mig. Allt i livet handlar ju inte om sol och värme.

Men jag vet nu var solen har varit den här sommaren.

Den har varit fången i en ros. En kär vän och fantastisk fotograf har talat om det för mig genom sin bild.

Kanske rosen behövde lite extra sol och värme ett tag, solen insåg det och kom till hjälp. Då får vi glädjas av rosens skönhet i stället.

Men nu släpper snart rosen sitt grepp om solen och låter oss alla ta del av den.

I takt med att värmen då kommer till dig, fundera lite extra över vad som gjort att sommaren hittills har varit den bästa, trots att solen varit fången i rosen.

Fundera också över om du varit fången i något. Kanske något som höll dig fången för att det behövde just dig och din värme ett tag. Men gör nu som solen, frigör dig och låt din värme omfatta allt och alla omkring dig. Låt din värme göra så att du själv, och allt omkring dig, växer och utvecklas till sitt allra mest praktfulla liv.

Livet är gott, med eller utan sommarsol.

Jag känner mig glad, förhoppningsfull. Livet är sådant att det ibland är upp och ibland mindre upp.

Ganska länge nu har det mest varit mindre upp. Kanske behöver det vara så. Bara för att riktigt inse värdet av att stå där uppe med rak rygg, sträckt nacke och se ut över livet och njuta när det är mera upp.

Egentligen har inget särskilt runt omkring hänt nu som gör att det är mer upp. Det som hänt har hänt inom mig. Kanske är det åldern? Vad vet jag. I alla fall så känner jag just nu att följande attityd dominerar i mina tankar:

Nu räcker det!

Vad har jag att förlora!

Jag tror att insikten om att det är dags för den attitydförändringen kom i lördags. Jag lyssnade på musik, somnade till och tvärvaknade när Freddie Mercury vrålade i mina öron att: ”I want to break free”. Något hände där och då.

Det uppvaknandet försatte mig väldigt hastigt i ett helt nytt tillstånd, som inte bestämts av mina tankar. Det tillståndet skapades i stället någonstans djupt inom mig och ledde snabbt fram till ett, nästan undermedvetet, beslut:

Nu räcker det!

Vad har jag att förlora!

Sedan dess har jag brutit mot ett antal av mina rädslor och begränsningar. Inget farligt har hänt.

Jag har skrivit ner 50 anledningar till varför ”I want to break free”. Min coach, mentor och framför allt vän, gav mig det uppdraget, och då lyder jag.

Jag har återknutit kontakt med någon som stod mig nära och som jag tappade bort ett tag. Det var inte heller något farligt.

Jag har återupptagit något som en gång betydde väldigt mycket för mig och som jag värjt mig för, känns bara rätt, och jag har tillsammans med andra planerat starten på något nytt och viktigt. Känns också bara rätt.

Jag har stått på perrongen allt för länge nu och väntat på rätt tåg, men inget av alla de som kommit och gått har jag vågat kliva på. Så:

”It`s time to break free” innan det sista tåget går.

För många år sedan skapade jag, efter mycket tanke- och känsloarbete, den text jag kallade Min Livsmening och som var min ledstjärna på den stig som jag då vandrade i mitt liv. Ibland låter vi dock livet ta oss på andra vägar och vi tappar fokus på det viktiga. Jag har varit på ”utflykt” från min livsmening, och lite vilsen i livet, ett antal år men har nu åter ”upptäckt” denna text i mina gömmor och minns drivkraften i den. Jag har nu börjat röja undan den sly som vuxit upp på min gamla stig under den tid som den legat otrampad. Ibland känns det lite övermäktigt men för varje steg framåt blir stigen tydligare och tydligare och jag börjar känna igen terrängen och minns vart den leder.

Att ha ett uttalat syfte och uttalad mening med livet är för mig en central faktor för att hålla mig på rätt stig och för att utvecklas och ge mig själv chansen att leva mitt optimala liv. Denna nedtecknade livsmening sitter nu återigen i mitt blickfång på väggen vid min arbetsplats samt på datorskärmens skrivbord. Jag påminns om den, känner kraften i den och närmar mig den mer och mer för varje dag i takt med att mina handlingar är i fas med den.

Om livet ska bli det jag vill, behöver handlingar vara i linje med det jag önskar. Leda dit jag vill komma. Tyvärr är det kanske inte alltid så. Mycket håller mig kvar i invanda handlingar, eller brist på handlingar, och inget av det leder mig mot de förändringar som jag önskar.

Många aspekter påverkar mitt uppskjutarbeteende och min handlingsförlamning. Jante är ju den mest populära figuren i omgivningen som inte bara jag lägger skulden på. Stackars Jante som får ta ansvaret för så många människors ”begränsade” liv. Om det är Jantes fel eller inte att jag har haft ett antal företeelser omkring mig under alltför lång tid som, om jag agerat med rätt handlingar, skulle ta mig med stora steg framåt mot mina drömmars mål vet jag inte. Det enda jag vet, och har vetat alla år, är att det är jag som bestämmer över både mina handlingar och över Jante, och därmed över mitt liv. Men att veta räcker inte.

Därför sker nu följande:

Tre saker där kraftfulla beslut och handlingar har saknats länge och som hållit mig i ett sorts livsvacuum är nu på väg att omsättas i konkreta handlingar. Det handlar bland annat om två tjocka kuvert fyllda med fulltecknade papper som med helt olika innehåll ska läggas på postens gula låda, med mig och Peters Hus som avsändare och med……………. som mottagare. Det första är nu oåterkalleligt släppt ner i den skrämmande lådan. Min kontroll över det är borta. Nu ligger det i andras händer. Skrämmande, härligt och med en röst inom mig som högt och tydligt ropar som Gert Fylking; ”Äntligen.”

Två tjocka kuvert var det. Det andra är på gång och kommer att gå samma öde tillmötes under hösten. När det är klart kommer Fylking att riktigt vråla ut sitt ”Äntligen”, och kanske blir resultatet att vi möts han och jag?

Den tredje faktorn, ett beslut som utmanar de flesta av mina rädslor, kommer att tas inom en snar framtid. Antingen Eller, ja eller nej, handlar det om.

Antingen. Det skulle ta mig ut på en ”resa” som jag vet vad den skulle kunna för med sig av utmaning och fantastisk utveckling, både för mig och för andra.

Eller. Det betyder att jag stannar ”hemma” och förvaltar det trygga och fina som jag redan har, men kanske med lite mindre utmaningar och utveckling, både för mig och för andra.

Livet är fantastiskt med alla möjligheter, utmaningar, begränsningar och sorger. Nu är det Antingen Eller som gäller, nu eller aldrig.

Midsommar för 61 år sedan gavs ett löfte i Frösö kyrka. ”Tills döden skiljer oss åt”. Så blev det. Men ändå inte. Löftet har utvidgats, förlängts.

I sextio år har ett stort fång rosor prytt varje midsommar i mitt barndomshem. Ett tecken på troheten i de ord som sades där i kyrkan. I vått och torrt, i glädje och sorg, har löftet hållits.

Nu, den sextioförsta midsommaren, kommer rosorna inte att överlämnas som vanligt. Döden har spelat sin roll i överrenskommelsen.

Men…

”tills döden skiljer oss åt” har bytts ut i löftet till ”även när döden skiljer oss åt”.

Den här midsommaren får pappa i stället besöka sin livskamrat på minneslunden för att överlämnade en blomma den sextioförsta bröllopsdagen.

Livet är fantastiskt men ibland obegripligt svårt. Jag är outsägligt tacksam för att löftet gavs där på Frösön. Var hade jag varit annars? Jag är evigt tacksam för det och för alla år, upplevelser och erfarenheter som sedan formade mig till den jag är idag.

Till dig som läser, njut av midsommaren och; Överlämna dina blommor till den som ska ha dem nu, säg dina ord nu. Alla får inte sextio år att leva sina löften tillsammans.

”Alla människors lika värde.” ”Alla ska med.”

Har precis skrivit ett långt, omfattande inlägg kring ovanstående citat. Inlägget handlade om det självklara i detta samt det politiskt korrekta att stödja att inte välja bort någon annan människa som mindre värd eller med mindre berättigande som medborgare i vårt samhälle. Detta oavsett ras, religion, politisk uppfattning eller annat som separerar och särskiljer. Men i stället för att trycka på ”Publicera” tryckte jag på ”Delete”.

Varför?

Jag orkar inte längre strida mot det politiskt korrekta utan valde att i stället fokusera på det fina påskvädret och tänka på de fantastiska 24 år fyllda av glädje och kärlek som jag haft genom att dela livet med en person som tillhör den enda grupp människor i vårt solidariska samhälle som det är politiskt korrekt att ifrågasätta rätten att leva och ifrågasätta att ha samma värde som alla andra. Människor med Downs syndrom.

Vi satsar stora resurser på att människor med olika etniska, religiösa och politiska bakgrunder ska integreras i vårt samhälle. Vi satsar stora resurser på att forska kring sjukvård och mediciner så att sjukdomar ska kunna botas. Allt detta med all rätt och en självklarhet för ett upplyst samhälle.

Alltså…

Vi satsar stora resurser på att kunna mångfaldiga vårt samhälle samt att kunna hjälpa sjuka människor få ett längre och bättre liv. Fantastiskt och en utveckling att glädjas åt och vara stolt över.

Men…

Vi satsar också stora resurser på att kunna upptäcka om det väntade barnet har Downs syndrom. Inte för att som samhälle kunna ge det kommande livet så bra levnadsvillkor som möjligt och utifrån värderingen att ”alla är lika värda”, utan för att ha möjlighet att välja bort den människan.

Jag väljer att ”Deleta” inlägget för jag vill inte att andra ska känna att jag dömer den som väljer bort, det är inte min rättighet eller mitt syfte. Jag respekterar den som av okunskap och påföljande rädsla väljer bort. Hur skulle jag själv gjort om jag för 24 år sedan ställts inför det omöjliga valet utan att veta det fantastiska värdet att dela livet med Downs syndrom? Jag vet ärligt talat inte.

Det jag däremot dömer är att det uppenbarligen är politiskt korrekt att samhället tillåter, uppmuntrar, att en enda människogrupp inte med självklarhet räknas in i rubriken:

”Alla människors lika värde.”  

Jag dömer att det uppenbarligen är politiskt korrekt att inte samhällets alla försvarare av ”Alla människors lika värde” står upp och skriker även till denna grupps försvar:

”Alla ska med”.

Därför går jag i stället ut i påsksolen och njuter av livet och alla dess värden, tack vare erfarenheterna av ett på gott och ont fantastiskt liv påverkat av Downs syndrom i snart 24 år, och försöker samtidigt tänka bort allt det jag känner inför människans tillkortakommanden.

Bilden har bleknat, träramen är nött och färgen på den är svag och delvis bortskrapad. En gång i tiden var fotot nytt och fint och visade stolt upp sitt motiv. Mitt i bilden på fotot ser man den avlånga sandlådan. Det sitter nio barn i den och de verkar uppdelade i mindre grupper. På långsidorna mitt emot varandra sitter fyra barn, tre pojkar och en flicka på ena sidan och två pojkar och två flickor på den andra sidan. De ser ut att ropa och peka mot varandra, det ser ut som att de vill göra olika saker. Mitt i sandlådan, mellan de bägge grupperna, sitter en ensam pojke. Han ser ut som att han inte bryr sig om att det finns flera barn i sandlådan utan gräver i sanden helt på egen hand. Jag tittar på fotot en stund och tycker mig plötsligt höra röster från fotot:

”Nu är det faktiskt så att jag har frågat om ni vill vara med och bygga sandslottet med mig”, säger en pojke på den vänstra sidan i sandlådan samtidigt som han tittar på de som sitter på den högra sidan. Mamma sa att jag skulle bestämma ett tag nu. Han har en röd tröja på sig och verkar vara lite större än de som sitter bredvid honom. ”Men ni ville ju inte det så ni får skylla er själva, och nu bygger jag med mina riktiga kompisar i stället”.

”Ja, ni får skylla er själva, ”säger flickan som sitter bredvid den stora pojken. Hon har en röd och grön blus på sig och sitter närmast den stora pojken. ”För ni kan i alla fall inte bygga så att det håller, men vi vet hur man gör, så det så, eller hur?” Hon tittar på pojken som sitter framför henne och han ser glad ut. Han är lite mindre och har en väldigt grön skjorta på sig. Han tittar först på flickan och sedan på den stora pojken med den röda tröjan och nickar hela tiden på huvudet som att han håller med.

”Jag kan också bygga så att det håller”, säger nu den minsta pojken på den vänstra sidan i sandlådan. Han har en väldigt röd jacka på sig och en röd arbetskeps på huvudet. ”Jag vet hur man bygger tillsammans, eller hur?” Han tittar på pojken i den gröna skjortan som fortfarande ser lika glad ut och som fortsätter att nicka med huvudet.

”Ni kommer i alla fall inte att kunna bygga ett bättre sandslott än vad vi hade gjort innan det rasade, så det så”. Det är en av flickorna på den högra sidan av sandlådan som tittar nonchalant på den lilla sandhög som de på den vänstra sidan öst ihop samtidigt som hon pratar. ”Det där kommer aldrig att bli något fint sandslott”. De andra tre på den högra sidan säger med gemensam röst; ”för vi är faktiskt bäst på att bygga sandslott faktiskt”. Alla fyra på den högra sidan har kläder i samma blåa färg på sig och försöker bygga upp det sandslott som nyss rasat framför dem.

Nu hör jag den ensamma pojken som sitter för sig själv, mitt emellan de andra, prata. Han är klädd i en brun skjorta som är knäppt ända upp till halsen och säger:

”Det spelar ingen roll hur mycket ni bygger, för jag kommer i alla fall att ha sönder alla era sandslott om inte jag får bestämma hur vi ska bygga. Förresten så är det ingen av er som har tillräckligt med sand för att bygga ett fint sandslott, för jag har den sanden som behövs här hos mig”.

Det verkar inte som att någon på den vänstra eller högra sidan lyssnar på vad pojken i den bruna skjortan säger för de fortsätter bara att skrika på varandra rakt över huvudet på honom.

”Det är erat fel att han tar så mycket sand att det inte räcker för oss”, säger den stora pojken med den röda tröjan. ”Ja, det är det”, säger den lilla pojken med den väldigt röda jackan och kastar samtidigt sin röda keps hårt ner i sanden för att visa att han är arg på de på den högra sidan. Pojken med den gröna skjortan sitter och nickar intensivt på huvudet.

”Det är inte alls vårat fel”, säger de med blå kläder samtidigt i en kör. ”Det är erat fel som gjorde att vårat sandslott rasade så att han kan ta sanden”.

Pojken i mitten med den bruna skjortan sitter bara och flinar och fortsätter att dra mer och mer sand till sig från bägge sidor av sandlådan medan de andra barnen bråkar om vem som varit dummast.

Nu ser jag på fotot att det står en kvinna en bit ifrån sandlådan och tittar på barnen. Hon ser trygg ut men samtidigt sträng. Hon är klädd i en blågul dräkt och med ett guldbelagt spänne i form av en krona i håret. Hon har stått tyst och lyssnat på de käbblande barnen i sandlådan ett tag men nu hörs hennes röst tydligt:

”Nu får ni alla sluta bråka med varandra. Titta bara hur det ser ut i sandlådan. Ni håller ju på att förstöra den fullständigt. Kom ihåg att ni är syskon och att ni tillhör samma familj. Sanden i sandlådan tillhör er alla lika mycket. Annie, Anna, Göran och Jan. Nu får ni faktiskt tillsammans med Stefan, Åsa, Gustav och Jonas börja prata med Jimmy. Och du Jimmy, du får omedelbart sluta med att bara förstöra för de andra om du inte får bestämma allting själv. Du måste bygga tillsammans med dem om du ska vara med i sandlådan och leka. Om ni fortsätter på det här viset och bara anklagar, och förstör för varandra kommer jag att riva hela sandlådan och sen har varken ni eller några andra barn någonstans att leka. Nu tar ni och hjälps åt och samlar all sand på ett ställe och ser till att det blir ett riktigt fint sandslott. Den som inte vill hjälpa till kliver omedelbart ut ur sandlådan. Har ni förstått nu?”

Barnen i sandlådan ser skamsna ner i sanden. Ja, alla utom pojken i den gröna skjortan som sitter glatt och nickar med huvudet åt mammas håll. Sedan ser han att de andra tittar surt på honom och han slår ner sin blick och blir stilla med huvudet.

”Stefan, du skulle ju se till att ni kunde samarbeta här i sandlådan sedan Fredric flyttade hemifrån när han blev sur över att hans slott inte höll ihop längre. Som mamma till er alla ger jag er nu tre månader på er att hitta ett sätt att tillsammans bygga något bra. Det är allvar nu för om ni inte klarar det så kommer det inte finnas någon sandlåda alls att leka i för någon längre.

Fredagskväll efter en intensiv vecka. Räddningen i kväll har som så många andra gånger varit ett stenhårt träningspass på cykeltrainern. Där kan jag filtrera bort utmaningarna i vardagen och bara vara närvarande i kroppens ansträngning.

Tyvärr har utmaningarna varit av den sorten som känns så onödiga och orättvisa. Maktlöshet, frustration, ilska och sorg. Myndighetsmissbruk, maktmissbruk.

Myndigheters aktiva och snabba ställningstagande att genomföra åtgärder för att försvara sina system och ekonomiska budgetar byts mot en total tystnad och långbänk när det handlar om att vara lyhörd för konsekvenser och att rätta till felaktigheter.

Varför?

Det är människor det handlar om. Inte maskiner. Inte system.

Varför?

Är det prestige det handlar om? Jag lovar, jag kommer inte döma någon som ändrar sig.

Handläggaren säger: Jag vet och förstår att det här drabbar er svårt men jag gör bara mitt jobb.

Beslutsfattaren säger: Jag vet och förstår att det här drabbar er svårt men jag har mina direktiv att förhålla mig till.

Verksamhetsansvarig säger: Jag vet och förstår att det här drabbar er svårt men det kan jag inte ta hänsyn till.

Politikern säger: Jag vet och förstår att det här drabbar er svårt men vi måste utreda först.

Fackrepresentanten säger: Jag vet och förstår att det här drabbar er svårt men vi kan bara se till våra medlemmar.

Uppdrag granskning säger: Jag vet och förstår att det här drabbar er svårt men tyvärr är det för få som det berör.

Svensken säger; Jag vet och förstår att det här drabbar er svårt men ni får väl lov att anpassa er och acceptera lagar och regler.

Den drabbade säger: Hjälp, det här drabbar mig svårt och tyvärr har jag ingen annanstans att ta vägen.

Jag säger: Det är tur att jag har cykeltrainern för där kan jag fly undan verkligheten en stund.

”Hej. Det känns lite konstigt det här, men vi har ju aldrig pratat med varandra. Jag vet inte om du egentligen förstår mig, och jag vet ju att du inte kan prata. Ja, med ord menar jag. Du pratar ju med dina händer och du visar med hela kroppen vad du vill. Ibland förstår jag, och ibland inte alls. Mamma är mycket bättre på att förstå dig än vad jag är. Men om du kunde förstå mig, om du kunde prata, vad skulle du säga då?”

”Ja, men jag förstår dig pappa. Fast på mitt vis förstås. Jag ser när du är ledsen. Varför är du ledsen så ofta? Det är inte jag?”

”Är det verkligen du som pratar med mig, kan du prata?”

”Ja, det är klart jag kan prata; bara du tror på det så. Men varför är du så ledsen?”

”Jag är ledsen för att jag inte har kunnat prata med dig och för att jag inte vet om du förstår vad jag säger. Därför är jag ledsen.”

”Men jag förstår ju så du behöver inte vara ledsen. Jag tycker vi åker och köper pizza nu istället.”

”Är du glad när du får pizza?”

”Ja, det är klart, det är ju toppen med pizza, det är ju det bästa på hela dagen. Tycker inte du det?”

”Ja, jo det är klart att det är. Men du, vad är det mer du tycker riktigt mycket om att göra?”

”Lyssna på musik och dansa. Det är jag jättebra på. Sen tycker jag om att titta på TV och vara på teatern. Men du pappa, nu ser du så där ledsen ut igen, varför då?”

”Jag tänker bara på alla stunder när du varit så sjuk på lasarettet och jag inte har kunnat hjälpa dig. När jag tänker på det blir jag ledsen.”

”Lasarettet är inget kul. Där tycker jag inte om att vara. Jag tycker inte vi åker dit igen, fast det är bra att du och mamma alltid är där, då är jag inte så rädd:”

”Hur tror du att det blir när du blir riktigt stor?”

”Menar du sen när vi har hämtat pizzan och när jag ätit upp den? Då ska jag dansa. Det ska jag göra sen när jag ätit pizzan och blivit riktigt stor.”

”Ja, men jag menar ännu längre bort, när pizzan är slut och du har dansat färdigt. När det har varit både vinter och sommar många gånger. Hur tror du att det blir då?”

”Varför ska jag veta det? Det är väl bättre att äta pizza och dansa nu för tänk om pizzan och dansen tar slut innan en massa vintrar och somrar har varit. Nej du, nu hämtar vi pizzan och sen dansar vi, Jag kan visa dig hur man gör pappa.”

”Ok, vi åker och köper pizza nu så kan du dansa sen medan jag funderar på hur det ska bli efter en massa vintrar och somrar.”