Liv på lika villkor eller…
Fighten för tillvaron i vårt samhälle för de som inte riktigt följer de normer som kallas för normala fortsätter, och det är svårt att se något slut på den. Här följer ytterligare ett exempel på hur livet som anhörig till funktionsnedsatt är en konstant pågående kamp i strid med samhällets olika funktioner och med den egna sorgen och frustrationen som återkommande resesällskap.
Peter är funktionsnedsatt. Han har en kognitiv utvecklingsstörning som innebär att han inte riktigt uppfattar världen på samma sätt som vi andra som klassas som icke utvecklingsstörda. Peter är 23 år, han är myndig i lagens mening. Han får rösta i politiska val. Han blir uppvaktad av våra politiska partier som gärna vill ha hans röst. Han får handla på systembolaget bara han kan uppvisa sin legitimation som visar att han faktiskt är 23 år gammal. Den här rättigheten att handla på systemet utnyttjar han i och för sig inte eftersom han bara vill ha Fanta till sitt fredagsmys med Diggilloo och pizza.
Skatteverket kräver att Peter själv skriver under sin självdeklaration så att de ser att han betalar sin skatt precis som alla andra på sin ”väl tilltagna”, obs ironi, inkomst i form av aktivitetsersättning samt lön på 35 kronor om dagen, före skatt, för det arbete han gör på sin arbetsplats på dagcenter. (tyvärr kostar matlådan 45 kronor per dag, efter skatt, så det går inte riktigt ihop för honom). Peter hyr en egen lägenhet där han bor med stöd av de fantastiska människor som ser till att hans intressen i vardagen tillgodoses. Peter hyr den lägenheten eftersom han inte har möjlighet att köpa den då banken inte anser honom tillräckligt kreditvärdig och nekar honom ett lån.
Peter är alltså 23 år. Han är myndig, får rösta, gå på systemet, deklarera, betala skatt, själv bestämma vad han vill äta, när han ska äta, vad han vill se på tv och allt annat som är självklara rättigheter och skyldigheter för alla 23-åringar som är medborgare i detta land. När Peter är kund hos något företag och köper en tjänst eller någon vara, tar de med glädje emot samma pengar från honom som från vilken annan kund som helst. Telekombolagen ser honom gärna som kund. Borlänge Energi har med glädje, förmodar jag, skrivit ett avtal med honom själv om rätten att handla el till sin lägenhet.
Men det finns alltså en ”samhällsbärande” instans där Peter inte accepteras: och det är som kund i den lokala banken på samma villkor som alla andra myndiga människor i vårt land. Peter anses inte kreditvärdig och får därmed inte låna pengar till att köpa sin egen lägenhet, inte ens med en kreditvärdig borgensman som stöd. Han får alltså inte låna pengar i banken och han får dessutom inte självständigt öppna konto i eget namn så att hans ekonomiska transaktioner ska kunna skötas via internet. Däremot tar banken gärna emot honom och hans eventuella sparkapital om ett konto i hans namn ansvaras för av förvaltare eller god man. Banken gör uppenbarligen en annan tolkning av de juridiska aspekterna kring en myndig medborgares möjligheter att leva ett liv likvärdigt alla andra än vad exempelvis landets högsta beslutande organ, Riksdagen gör.
Peter är inte omyndigförklarad, han har varken förvaltare eller god man eftersom han har människor omkring sig som tar hand om honom och ser till hans bästa i alla lägen. I juridisk mening svarar han därmed själv för sina egna handlingar. Dock inte hos den lokala banken. Nu är det här ingen ny situation för oss omkring Peter, eller för alla andra i samma situation. Däremot gör det lika ont varje gång som det så uppenbart visas att vissa människor, exempelvis människor med kognitiva utvecklingsstörningar, i vårt land åsidosätts. Vi lär oss dock som anhöriga att leva med det och hittar alltid nya lösningar, men smärtan och sorgen väcks varje gång.
Bankens motivering är att kunden själv måste förstå vad ett avtal innebär. Jag kan i sig förstå det resonemanget men har svårt att se varför det är viktigare att Peter förstår vad det innebär att teckna ett avtal med banken, och allt det finstilta som medföljer och som ärligt talat varken du eller jag egentligen sätter oss in i, än att exempelvis förstå vilkets partis valsedel han skulle lägga i sitt valkuvert om han röstade, förstå vad det innebär att på heder och samvete underteckna sin självdeklaration eller förstå det finstilta i ett avtal med det kommunala energibolaget.
Peter behöver alltid ha sin ”tolk”, den personliga assistenten med sig i alla sina kontakter med myndigheter och alla andra situationer han befinner sig i under vardagen. Hur många andra grupper i vårt samhälle finns det inte som på olika sätt behöver ha ”tolk” med sig för att ta del av de avtal de ingår? Var går gränsen för diskriminering? Vilka grupper, som är fullvärdiga och myndiga medborgare i vårt land, kan undantas, på ett i många stycken godtyckligt sätt på grund av sina personliga förutsättningar, utan att det kan klassas som diskriminering?
Nu ska jag som skrivit detta ta en stund och i grunden se över mina egna relationer med den lokala banken för att ta ett beslut om mina snart 50 år som privat- och företagskund ska förändras. Som jag brukar säga till människor i behov av förändring i livet: Allt levande växer. Allt som växer förändras och utvecklas. Alltså är att leva det samma som att förändras och utvecklas.
Det är dags att själv inse att jag är i högsta grad levande och att det kanske är hög tid att växa även när det gäller bankrelationen i livet. Ett stort problem bara; jag ser ingen skillnad på de banker jag har att välja mellan.