Steget in i det okända
Nu har jag tagit klivet. Rakt ut i det okända och rakt in i det som jag med alla tänkbara medel har lyckats undvika i så många år. Det är förknippat med mycket inre kamp, på gränsen till ångest och panik, att ta steget som nu utan möjlighet till reträtt är taget. Vad kommer att hända nu? Är min tid kommen för att rannsakas offentligt och kommer det slutligen upptäckas vilken bluff jag varit hela livet? Eller kommer det att uppdagas vilken fantastisk människa jag är och vilket oersättligt värde mitt beslut innebär för en framtida och bättre värld?
I samma sekund som jag tryckte på knappen startade min inre intellektuelle rådgivare (hjärnan, egot) sin kampanj för att få mig att förstå det katastrofala i det jag gjort. Attacken var våldsam och fick mig att känna att det ultimata misstaget var gjort. I den stunden klev min sanna intelligente rådgivare (hjärtat, själen) fram och tog upp kampen. Det var en intensiv, men trots allt kort, kamp och egot fick snart vika undan och böja sig för den allvetande själen.
Vi har ju alla mer eller mindre hemliga drömmar och visioner som tyvärr alltför ofta stannar vid just drömmar och visioner som aldrig förverkligas på grund av att vi låter intellektet styra över intelligensen.
Så även jag, tills nu.
Om mitt beslut, och den handling som jag nu genomfört, leder hela vägen till drömmen har jag ingen aning om. Det spelar heller ingen roll. Det enda som betyder något är att jag tagit steget, klivit fram ur garderoben och vågat utmana mina största rädslor och begränsningar i livet. Är det rätt dröm jag följer kommer resultatet att bli precis det som det ska bli. Jag har öppnat dörren och överlåtit resten åt det eller den eller vad som än bestämmer här i livet.
Att jag tagit steget nu beror på många faktorer. Jag är mogen nu. Jag har fått tillräckligt med träning och prövningar i livet. Jag har äntligen förstått alla de signaler och bekräftelser som jag under många år fått och som säger att det är dags och jag tackar de vänner, framför allt den fantastiska regnbågsmamman, som slutligen ruskade om mig på ett hårt men mycket kärleksfullt sätt.
Vad är det för knapp jag tryckt på? Den heter skicka och finns på min dator. Jag har tryckt på den och därigenom, i rymden, skickat ett dokument till en mottagare. Det dokumentet består av mina innersta tankar, bilder och känslor och har formen av ett manus till en bok. Mottagaren är ett riktigt förlag, inte ett förlag där man på egen hand ger ut sin bok, utan ett riktigt etablerat förlag med lektörer och förläggare. De ska granska mina ord och meningar. Okända människor, professionella yrkesmän och kvinnor, erfarna litteraturexperter. De ska förstå mina känslor och kunna se mina bilder.
Eller inte.
Och det gör mig faktiskt inget. Jag har uppnått mitt första, och kanske största, mål på min resa, att utmana mina livslånga präglingar och mitt väl etablerade ego, och om det inte leder hela vägen vet jag nu att jag kan bryta igenom rädsla, skam och skuld, och att det blir morgon nästa dag oavsett vilket. Jag vet att mitt hjärta är starkast bara jag väljer att lyssna på det och låta det ta fighten med intellektet. Jag vet att det jag skriver är bra, jag vet att det berör människor, jag vet att det är min uppgift att dela med mig.
Så, nu är det bara att vänta och se om mina ord tillhör de två till fyra procent av alla inlämnade manus som slutligen får liv i form av en bok. Jag vet inte, men jag tror något……
Bo Gunnar Karlsson