Peters Hus

Thomas ser pojkens små, frågande och oförstående ögon framför sig. Känslorna de uttrycker är en förlamande tomhet som snabbt tar överhanden och maktlösheten Thomas känner är enorm och mycket smärtsam. Det är maktlösheten över att inte kunna förklara, att inte kunna styra, som växer i hans inre likt en okontrollerad lavin som rusar nerför sluttningen mot ödeläggelsens fullbordan. Den kväver allt i sin väg och lämnar efter sig ett tjockt täcke av katastrof som resultat av sin kraftfulla uppvisning. Allt detta ramas in av det röda blodet som, på grund av den djävulska och återkommande blödarsjukan, sprider sig runt pojken i samma takt som livet försvinner ur den lilla och utmattade kroppen. Rummet liknar snabbt mera ett slakthus under älgjakten än ett intensivrum på lasarettet.

Plötsligt blir allt stilla. Pojkens tillstånd stabiliseras och det verkar som om tiden stannar. Thomas befinner sig återigen i det välbekanta vakuum där röster hörs långt borta, allt som händer runt omkring i kaoset tappar betydelse och paniken känns lika intensivt verklig som de egna andetagen. Samma scenario uppstår varje gång detta trauma utspelar sig. Han känner sig mycket obekväm i de här situationerna, utan kontroll och utan möjlighet att ta kommandot över händelserna.

Det är mer än tio år sedan pojken föddes och Thomas och Maria har kämpat med detta kaos lika länge. Han är nu oerhört trött på att låta sitt liv så totalt begränsas och styras av ett sjukt barn. Irritationen och ilskan över detta tar sig alltmer uttryck i bitterhet. En bitterhet som riktas mot pojken; varför kom han just till mig, så olägligt och så orättvist, som en fullständig katastrof i livet. Bitterheten riktas också mot Maria, som han tycker ställer orimliga krav på honom, och mot i stort sett allt annat i livet. Han har ju viktiga saker, som att leda ett företag, att ägna sig åt i stället för att sitta instängd på ett sjukhus stup i kvarten och behöva ta ansvar för någon som ändå aldrig kommer att kunna förverkliga hans drömmar om ett barn att vara stolt över. Han reser sig upp och går stressad runt i rummet, sedan vänder han sig mot Maria och säger kort; ”Jag åker till kontoret, du får ringa om det händer något”

Maria, hans livspartner sedan snart femton år, ser trött och uppgivet efter honom när han går ut genom dörren och hon sitter ensam kvar vid sängen. Så har det varit många gånger under de senaste tio åren och hon reagerar knappt längre. Hon orkar inte ta striden för att få hjälp och stöd, utan behöver all kraft för sin och pojkens skull. Samtidigt förstår hon att Thomas, som trots allt är pojkens pappa, innerst inne lider och kämpar hårt med att hålla alla sina känslor under kontroll. Tidigare har hon försökt att få honom att öppna sig inför allt som händer, men har sedan en längre tid gett upp tanken på att få någon respons.

Thomas slår på mobilen i samma stund som han lämnar entrén till sjukhuset och displayen visar; Fjorton missade samtal och åtta nya meddelanden. Han har alltid irriterat sig på att inte kunna ha mobilen påslagen där inne. Ovissheten av vad som sker utanför sjukhuset stressar honom och innebär att han inte känner att han har den kontroll på saker och ting som han vill ha. Han suckar djupt och slår snabbnumret till telefonpassningen. Samma gamla vanliga frågor spelas upp och han bestämmer sig för att de får vänta tills han är på kontoret.

Ett av de missade samtalen känner han dock inte igen numret på och av nyfikenhet bestämmer han sig för att ringa upp det på en gång. Flera signaler går fram och han är precis på väg att avsluta uppringningen när en stressad röst hörs i andra änden;  ”Svensson.” Det tar någon sekund innan han förstår att det är den nya produktionschefen som han anställde för en månad sen, en yngre förmåga som han uppfattat som väldigt kompetent och som det kändes rätt att satsa på. ”Jag kommer inte in idag” hör han den nyanställde säga, ”min pojke är sjuk och han behöver mig hemma nu.”

Thomas blir först tyst men säger sedan snabbt och med kraft i rösten: ”Det går inte. Vi har budgetgenomgång inför det nya projektet idag och jag måste ha dina uppgifter omedelbart.” Produktionschefen svarar omgående med tydlig och förvånansvärd skärpa i rösten: ”Han är faktiskt riktigt sjuk och min fru har ingen möjlighet att vara…” För ett kort ögonblick blixtrar en bild av Maria och pojken förbi i hans inre men Thomas känner hur ilskan stegras och han avbryter hastigt sin medarbetares förklaring. ”Jag trodde du förstod att det krävs ansvar och lojalitet för den här uppgiften. Ska du ha en plats i det här laget ställer du upp på våra villkor. Du får fixa barnpassningen på något vis och komma in så fort som möjligt.”

Han avslutar snabbt samtalet och känner en tillfredsställelse över att återigen ha kontrollen över tillvaron. Samtidigt upplever han den konstiga, krypande känslan av obehag som han så väl är bekant med, men innan han hunnit samla sina tankar kring detta ringer hans mobil igen. Han ser att det är Maria som ringer och trycker omedelbart av samtalet och tänker att han ringer upp henne när han kommer fram.

Bilen är som ett livgivande vattenhål i öknen för Thomas. Han upplever alltid en frihet när han kör och lyckas för det mesta fly undan från verklighetens utmaningar dessa stunder. I bilen styr han helt sina tankar och upplever en känsla av total kontroll. Ibland åker han en extra omväg för att skapa ytterligare lite andrum innan nästa prövning i livet ska antas.

Nu tänker han först att han ska ta den extra svängen men känner sig så uppjagad och stressad av hela situationen att han beslutar sig för att köra snabbaste vägen till kontoret. Väl framme går han från sin privata parkering framför entrén vid företaget och märker hur solen värmer från en himmel med mycket moln, men där den ändå hittar en lucka ibland. Han tänker att det är precis som med livet; mycket moln men trots allt lite sol då och då. I receptionen möts han av sin assistent med en lista på ytterligare samtal som väntar på hans åtgärder. ”De får vänta” säger han med otålig röst. ”Kalla in alla avdelningscheferna på en gång så får vi börja mötet före lunch. Assistenten ser på honom lite ansträngt och säger med osäker röst; ”Den nya, Svensson, ringde för bara någon minut sen, han verkade upprörd och sa att han slutar här. Det var något om sjukt barn och en förlegad människosyn med orimliga förutsättningar.”

Thomas stannar hastigt och ser på henne som om han inte förstår vad hon säger. Sedan vänder han hastigt om och skyndar sig in på sitt arbetsrum. Tänk att man kan ha så fel om vissa människor. Jag trodde han visste vad han ville och att han var att lita på, tänker han innan han omedelbart funderar på vilken av de övriga avdelningscheferna som är lämpligast att överta arbetsuppgifterna tills vidare, eller om han själv ska ta den rollen.

Budgetmötet löper på som vanligt. Han styr helt dagordningen och känner sig tillfreds med rollen som chef och ledare. Mitt under mötet kommer assistenten in och meddelar diskret att Maria söker honom och att det är viktigt. Irriterat och med en djup suck lämnar han rummet och tar telefonen med ett hastigt och stressat; ”Ja, jag är här.” Han hör Maria i telefonen; hon låter väldigt trött och han förstår att hon gråter stilla. ”Kan du komma hit, han mår inte bra nu och jag vet inte vad som kommer att hända.”

Frustrationen växer hos honom och han känner paniken stiga inom sig. Just nu har han inga möjligheter att välja. Budgeten ska in till styrelsen i morgon och det är hans ansvar att se till det. Dessutom är hela projektet hans skötebarn och kommer att bli den stora språngbrädan för honom uppåt i företaget. ”Jag har inga möjligheter att åka nu. Du vet ju att det brukar lugna ner sig efter ett tag. Jag kommer så fort vi är klara här.” Maria försöker igen få honom att komma men han avslutar samtalet med att be henne samla sig och återgår sedan till mötet.

Det har varit en lång dag men Thomas känner sig trots allt tillfreds med arbetet. ”Hade det inte varit för allt strul vid sjukhuset skulle jag ha mått riktigt bra” tänker han, men flyttar snabbt fokus mot budgeten igen. Den blev bra och han kommer att kunna presentera ett komplett underlag för styrelsen i morgon. Han känner tröttheten och tänker på att han måste få vila ut riktigt ordentligt innan morgondagens viktiga presentation och funderar på hur han ska lägga upp det så att han slipper en vaken natt på sjukhuset igen.

Han hinner inte klara ut någon plan för detta innan dörren till hans kontor öppnas och in kommer styrelsens ordförande tillsammans med en obekant person. Han ser förvånat på dem medan ordföranden hastigt drar fram två stolar till andra sidan skrivbordet. ”Det här är Alan Berger” säger ordföranden och visar på den obekante. ”Han är styrelseordförande i Berger & Berger. De har precis lagt ett bud på hela vår verksamhet och vi kommer att acceptera det vid en extra bolagsstämma ikväll. Det innebär att all produktion flyttas till deras anläggning i Norge och att vi kommer att avveckla här.”

Thomas tar emot resten av informationen som i ett töcken. Han uppfattar bara brottstycken men förstår att även projektet är nerlagt och att all personal kommer att bli uppsagd med omedelbar verkan efter styrelsebeslutet senare på kvällen. De bägge männen lämnar rummet och han sitter utmattad och chockad kvar vid bordet och bläddrar planlöst i en hög med tidningar som ligger där.

Samma gamla vanliga trams, tänk om det kunde skrivas något vettigt någon gång, tänker han, och blir samtidigt förvånad över sitt primitiva sätt att reagera på gamla tidningar i det här läget. I den stunden ser han ett kort som sticker ut från en av de tidningar han bläddrat i. Han tar tvekande upp kortet och ser en bild på ett barn i tioårsåldern med ett bedjande uttryck i ögonen. Ett uttryck som omedelbart och med kraft träffar honom rakt i hjärtat. Han håller andan och läser det som, med tydliga bokstäver, står skrivet under bilden:     

”Tänk på att även i den största katastrofen finns ett syfte; ibland väl dolt. Ett syfte som Du kanske inte alls kan se och förstå när Du står mitt i din katastrof, men som kan visa sig vara det bästa som hänt dig. Tänk på att varje människa Du möter är olika. Även Du. Tänk på att varje människa Du möter är annorlunda. Kanske med en annan hudfärg, med ett annorlunda språk, med ett annorlunda utseende, med ett handikapp, med andra behov och värderingar, med ett annorlunda något… Tänk på att varje olika och annorlunda människa Du möter, en gång föddes naken med känslor, relationer och kärlek som enda utgångspunkt och behov. Sen kom livet… Låt inte det föra dig bort ifrån ditt ursprung och ditt verkliga syfte; känslor, relationer och kärlek”.

Thomas låter kortet falla ner i sitt knä. Långsamt och trött lyfter han blicken och ser ut genom fönstret. Solen har försvunnit bakom stora mörka moln. En rysning av obehag går igenom hans kropp och i samma stund ljuder mobilens SMS-signal. Meddelandet kommer från Maria och han knappar tafatt fram det och förstår omedelbart att allt är för sent. Displayens lysande bokstäver skriker lika högt som hans eget inre vrål av ångest, och tio års lagrade känslor exploderar med full kraft upp genom hela hans varelse;

  ”han har somnat för gott nu, det är över. Nu kan du ägna dig åt ditt liv i lugn och ro. (Han frågade efter dig precis innan han släppte taget, jag sa att du är hos honom när han vaknar); din Maria.”

Just i detta ögonblick inser Thomas att hans fight med livets verkliga projekt, sig själv, precis har börjat och att bönen hos de små, frågande och oförstående ögonen kommer att följa honom länge, mycket länge, på den resan.

Hotellfoajén ligger fortfarande lika öde. Jag erinrar mig meddelandet jag fick i brevlådan för ett par dagar sen; Vi träffas på Hotell City på torsdag klockan 10. Var där i tid, stora saker på gång. Meddelandet kom från min granne, två hus längre ner på gatan. Jag känner ju egentligen inte min granne, har aldrig riktigt förstått mig på honom och ibland upplevt honom lite skum, men för ett par månader sedan möttes vi på parkeringen och efter en del kallprat sa han att han ville visa mig något. Det var någon affärsgrej som han blivit erbjuden att ta del av, men på grund av sekretess och den otroliga potential som det hade kunde han inte berätta mer just då.

  – Jag återkommer när det är dags att gå vidare, sa han.

Klockan närmar sig halv elva och jag gör mig beredd att gå eftersom jag uppenbarligen måste ha missuppfattat tid och plats, och som vanligt bränt en möjlighet att göra något av mitt liv.

 – Hallå, hör jag från hissen som just stannade i foajén.

Min granne kommer leende fram tillsammans med en person som jag aldrig har sett förut. Bägge är uppklädda som om en viktigare middag väntade. Det ser inte helt rätt ut på min granne. Jag har aldrig sett honom så här förut. Oftare då som om han kom direkt ifrån trädgården eller någon verkstad. På nykomlingen däremot syns det att det hör hemma.

  – Det här är Kenny, säger min granne och klappar sin partner hårt i ryggen, vänta tills du får höra vad han har att berätta.

Grannen slog nog ganska hårt för han som heter Kenny reagerar med en hastig blick. Det blir tyst i någon sekund sedan vänder han blicken snabbt mot mig och med ett brett leende ber han mig vänta i en sekund.  Han tar fram sin mobil och knappar snabbt och vant på den och sätter den vid örat och säger efter någon sekund; – Ok, helt kanon. Jag återkommer så snart jag är klar här. Min granne blinkar med ena ögat mot mig och han verkar ha insett Kennys kvaliteter;

  – Kenny är världens klippa när det gäller business och nu söker han partners till sitt senaste affärskoncept, det är helt kanon och du kan bara inte missa chansen. Inga risker och säkra pengar. Dessutom; vänta tills du får se vilka han känner. Hans entusiasm verkar inte ha några gränser. Kenny stoppar ner mobilen i bröstfickan på kavajen och tittar upp samtidigt som han säger:

  – Hello my friend. Med ett leende som påminner om en amerikansk presidentkandidat på valturné, tar han kommandot.– Det blir snabba puckar nu. Vi går igenom konceptet och du får tre timmar på dig att ta ett beslut, sen går tåget. Min grannes ögon lyser som extraljusen han monterade på bilen i höstas, och som han gärna slår på när han ser någon på gatan oavsett om det behövs eller inte.

  – Det är helt kanon säger han igen. Du måste bara med. Femtio tusen, det är allt. Sen rullar det bara på.

Kenny kastar en snabb, lite vass, blick på min granne som omedelbart tystnar, sedan vänder Kenny återigen fokuset mot mig.

  – Alltså, han tittar med intensiv blick rakt in i mina ögon och säger sen;

  – Tre snabba frågor

  – Ett, vill du tjäna mer pengar?

  – Två, vill du ha mer fritid?

  – Tre, vill du förändra ditt liv?

Självklart, tänker jag, vem vill inte det? Jag hinner nätt och jämt svara innan det är Kenny själv den här gången som utropar med en förväntan i rösten;

  – Det är helt kanon, då är det bara att köra. Jag såg direkt att du är mannen för det här. Detaljerna tar vi sen men huvudsaken är att vi är med när tåget går i morgon. Kenny utstrålar kunskap, kompetens och pondus och för en gång skull är jag på rätt plats, i rätt tid och med rätt människor. Efter en mycket snabb och schematisk genomgång av konceptet ligger papperen undertecknade på bordet och jag är affärspartner med Kenny och min granne. Tänk att det kan vara så enkelt, så kanon; mitt nya liv ska precis börja. 

 Ett år senare

Jag går sakta ut från Tingshuset och stannar till på den stora stentrappan. Mina tankar vandrar iväg och jag vet inte riktigt vad mina känslor vill förmedla just nu. Glädje att det är över eller ilska och frustration över resultatet. Rättegången har varit mycket ansträngande och jag blev ju friad från alla anklagelser, men ändå.  Mitt vittnesmål blev till slut just inget värt, känns det som, eftersom Kenny och de övriga i ledningen också gick fria och det sitter som en vass och smärtsam tagg i själen på mig.

När jag går ner för trappan ser jag ut över parken framför Tingshuset och tänker på det samtal jag och Kenny hade när vi träffades sista gången innan rättegången. Det inträffade strax efter det att jag insett vad som egentligen pågick, hoppat av hela cirkusen och just startat mitt arbete med att försöka rädda så många som möjligt. För min grannes del visade det sig att det redan var försent eftersom han inte ville lyssna. Han tyckte att jag var osolidarisk, och att jag försökte förstöra hans möjligheter eftersom Kennys ord fortfarande var lag för honom. Priset för det får ju han, och många med honom, betala nu.

  – Det är bara förlorare som du som tror att framgång handlar om moral och etik, svarade Kenny den gången på min fråga om han någonsin hade några samvetsaspekter på sina affärsstrategier. Tror du att jag bryr mig om vilka som lyckas eller inte. Alla har samma möjlighet och om någon inte tar den är inte mitt problem. Jag har mina mål i livet och hur andra hanterar sina är deras ansvar.

  – Du menar alltså att det är fritt för alla att, liksom du, skapa framgång genom att lura andra, och så länge som de i sin tur gör samma sak når de också framgång, försökte jag lite frågande och la till; i din värld ligger alltså att essensen i framgångens syfte är att uppnå maximalt resultat för egen del utan att ta hänsyn till andra, och att alla andra får ta sitt eget ansvar för konsekvenserna av sin del i detta spel.

   – Självklart, Kenny såg på mig med ett uttryck i ögonen som jag sett tidigare och som alltid visar sig hos honom när han just avslutat en affär och känner att han segrat igen. Du väljer att stå kvar här och livnära dig på din moral och etik, och jag går vidare till nästa projekt. Jag är nyckeln till dörren för människors hemliga drömmar. Problemet är bara att när jag öppnat dörren vågar de flesta inte kliva igenom den utan står kvar på tröskeln och kikar in, och när det börjar blåsa gör de som du; backar tillbaka till det de sökte sig ifrån.

Med de orden gick Kenny därifrån och jag förstod då att han inte insett, och kanske aldrig kommer att inse, vilken skada han orsakar de människor han anser sig erbjuda en biljett till resan mot framgång, frihet och lycka. En biljett som oftast i slutänden betingar ett mycket högt pris för den enskilde och där oddsen för att med den biljetten som färdbevis komma fram till resans mål är mycket dåliga.

Jag sätter mig på en bänk strax nedanför trappan och mina tankar dröjer sig fortfarande lite ostrukturerat kvar kring det som hänt när jag ser Kenny komma ut från Tingshuset tillsammans med sin advokat och några av de trogna anhängarna. Till och med en del av de som idag blev fällda ser jag runt honom, vilket borde förvåna mig men det gör det faktiskt inte eftersom Kenny likt en sektledare lyckas manipulera människor att följa honom i alla lägen. Alla skrattar och om det inte vore för den enhetliga klädseln med kostym, vit skjorta och slips ser de ut som om de kom från en fotbollsmatch där deras lag just vunnit en avgörande match och nu är de på väg mot puben för att fira. Kenny får syn på mig och säger något till de övriga, lämnar dem sedan och går mot mig. De tittar mot mitt håll och skrattar gemensamt medan de långsamt går vidare i väntan på honom.

   – Gratulerar grabben, de smarta går fria, eller hur? Han sätter sig på bänken och lägger sin arm om min axel och ler sitt bekanta och ironiska segerleende; men det är klart, fortsätter han, det kan ju bero på tur också ibland och jag tror nog det är så i ditt fall. Hur som helst, jag har ett nytt projekt på gång och skulle kunna erbjuda dig en plats på skutan, men jag tror nog att det är bättre att du spelar i din division där tempot är lägre och insatserna små. Ett råd bara; låt oss som kan och vill spela i elitserien göra det. Försök inte blanda dig i det spelet en gång till, det kan göra väldigt ont. 

Samtidigt som han säger det trycker han till hårt kring min axel och jag ser i hans ögon att det blixtrar till. I samma stund inser jag att min framtida väg har stakats ut; jag kommer att göra allt jag kan för att en gång för alla stoppa Kenny och hans metoder. Jag sitter och ser efter honom när han ansluter till sitt väntande sällskap igen och mina känslor och tankar är inte längre diffusa utan mycket tydliga och klara; jag förstår i djupet av mitt inre att jag och Kenny inte har setts för sista gången.

Bo Gunnar Karlsson

Föreställningen

Han har precis framfört den sista texten i föreställningen själv. Musiken i bakgrunden som skapat en mycket stämningsfull inramning har just klingat ut. Tystnaden är total. Han befinner sig som i ett vakuum, totalt avskärmad från allt men ändå helt närvarande, och känslan han har i detta ögonblick överträffar allt han kunnat föreställa sig. I denna korta sekund blixtrar bilder förbi i hans inre på ett sätt som beskrivits vid nära döden upplevelser. Men för honom är det bilder av födelse, en förlossning av hans innersta dröm, hans verkliga jag. En dröm som han länge trodde var orealistiska fantasier och som han dolt djupt inne i sitt inre men som här och nu, i detta ögonblick, föds från dröm och fantasi till verklighet.

Här och nu innebär en fullsatt arena.  Han står ensam på den enorma scenen mitt i ett bländande starkt ljus. Ett ljus samlat till en cirkel precis så stor att den rymmer honom. För övrigt råder ett djupt och intensivt mörker i hela den stora lokalen. Under två timmar har hans texter framförts, både med och utan musik, av landets främsta aktörer inom sina olika konstområden. Föreställningen har framkallat alla tänkbara känsloyttringar. Publiken har skrattat åt dråpliga berättelser, gråtit i medlidande med de karaktärer han beskrivit, känt ilskan i luften över orättvisor han belyst och sorger efter igenkännande förluster har delats mellan artister på scenen och människorna i salongen. Men fram för allt har förhoppningar om en bättre värld byggd på värme och kärleksfulla relationer genomsyrat den energi som skapat en total gemenskap under dessa två timmar. Sakta börjar det gå upp för honom att han faktiskt har förverkligat och förmedlat sina tankar på det sätt som varit hans mål och dröm under så lång tid. Tankar som har bott i honom och som väntat på att få komma ut till så många fler, men med begränsningar byggd på rädsla som varit totalt blockerande framför tron på möjligheterna att förverkliga denna dröm. Men drivkraften att skapa har successivt lyft fram modet i honom och i takt med att utmaningar och motgångar i livet har tagit honom till högre nivåer av medvetenhet om livets verkliga syften och mening, har han växt.

Tystnaden i arenan är nu total och skapar en intensivt närvarande känsla av att allt sker här och nu och han upplever det som att ingen vågar bryta den av rädsla för att rasera den stämning som skapats. En tystnad som är så intensiv att den känns fysisk inne i själen. Men efter ytterligare några sekunder hörs en långsam, ensam applåd i mörkret. Den ekar i den enorma arenan och det låter som om den kallar på fler. En efter en följer människorna i publiken kallelsen från de vägledande händer och inom bara några sekunder exploderar allt i en ljudkuliss skapad av händer och röster så stark att arenan vibrerar av energi.

Ovationerna pågår oavbrutet och efter en obestämd tidsrymd hör han delar av det musikaliska temat som han skrev till minnet av pojken, sonen som bara fick uppleva livet en kort stund, åter ljuda i bakgrunden. Samtidigt upptäcker han att ljuset inte längre är centrerat enbart på honom, utan ytterligare en ljuskägla sveper fram över scenen, och stannar vid dess ena sida. Där står hon och för ett blixtsnabbt ögonblick tycker han sig se pojken stå bredvid henne och le på bara det sätt som han kunde när han var glad och lycklig, och ljuset lyser upp dem som om de vore sagofigurer i en saga med lyckligt slut. I samma stund känner han en enorm inre känsla av frid och ser sen återigen henne stå där ensam. Alla aktörer som framfört texter och sånger under kvällen kommer nu fram ur mörkret och sluter upp kring henne och nu står de alla och riktar sina applåder mot honom och tillsammans med publiken visar de sin uppskattning och kärlek. I denna stund existerar inte längre något annat än ödmjukhet och tacksamhet i hans universum. En total inre frid som skapar värme och trygghet växer från centrum av magen och ut i varje del av hans kropp. Tårar av glädje börjar sakta strömma nerför hans kinder och han inser att han i denna stund personifierar ett tillstånd av total lycka och närvaro; han har hittat hem, hem till sig själv, henne och pojken.

Bo Gunnar Karlsson 

Hämnden

Thomas gick långsamt fram längs den ojämna stenbeläggningen som slingrade sig fram mellan de låga husen uppe på söders höjder. Han hade en mycket kluven relation till Stockholm. På ett sätt stressades han av bara tanken på att åka dit. Han hade stora svårigheter med att hantera det tempo som allt skedde med där. Men utan att riktigt förstå det kände han det samtidigt som att han på något sätt kom hem varje gång han kom dit, och framför allt då i den del av staden som han nu befann sig i. Han fortsatte en bit längs gatan och stannade sedan och såg sig omkring med tom blick och insåg att han inte riktigt förstod vad som skulle hända. Hans tankar började göra sig hörda på ett intensivt och frågande sätt; vad är det som händer egentligen? Varför går jag här, just nu? När Thomas inte hade kontroll på saker och ting blev han alltid rastlös, tappade kraft och energi och ville helst bara fly bort från den aktuella situationen.

Han hade kommit hit dagen innan och han visste vad som uppmanat honom att resa hit men varför han hade tagit beslutet att genomföra resan hade han ännu inte riktigt förstått. Det hade regnat hela kvällen och natten och han hörde av personalen på hotellet att det hade varit liknande väder hela den senaste veckan. I samma stund som tankarna på vädret upptog hans medvetande avbröts de av att blicken fångade en liten pojke som stod en bit längre fram. Det var många barn ute i regnet och lekte men just den här pojken stod för sig själv och verkade inte vara delaktig i de andra barnens lek och det såg ut som att de inte var medvetna om att pojken stod där. Pojken var kanske fyra år och det var något med honom som gjorde att Thomas instinkt att fly bort från allt detta blev på ett oförklarligt sätt ännu starkare.

Plötsligt kom pojken närmare och hade sin blick riktad rakt in i Thomas ögon. Blicken var sorgsen och det var något frågande och bedjande över den. När pojken var framme stannade han och Thomas såg att han bar på en sliten trasdocka. Även dockan kallade på något underligt sätt på uppmärksamhet och Thomas kände att det var något bekant med den. Utöver dockan hade pojken ett vitt kuvert som han försiktigt, men bestämt, räckte fram. Thomas tog emot kuvertet som direkt påminde honom om det han hade fått med posten för tre veckor sedan, och som var upphovet till att han befann sig här på platsen. Brevet hade på ett sätt väckt ett hopp hos honom, men samtidigt förstärkt den oro av ovisshet som alltid skrämt honom, och som begränsat hans liv på ett sätt som skapade en bräcklig tillvaro.

Han blundade och upplevde en lätt yrsel när han kände kuvertet mot sin hand. Det var som om papperet i sig självt förmedlade ett budskap, och tankar och känslor rusade genom honom med samma intensitet som regnet som slagit mot marken de senaste dygnen. Korta, intensiva och bekanta bildsekvenser spelades upp i hans inre med de stängda ögonlocken som filmduk. Samma smärtsamma och skrämmande bilder som så ofta kommit till honom under det liv som nu pågått i snart femtio år och som han aldrig riktigt förstått innebörden i, varken bilderna eller livet. När han efter en kort stund öppnade ögonen såg han bara trasdockan som låg på marken där pojken nyss stått. Han såg samtidigt en rörelse i ögonvrån och när han vred på huvudet upptäckte han att pojken stod och såg på honom en bit nerför gatan. Thomas upplevde att pojken väntade på att han skulle se vart han tog vägen. De fick ögonkontakt för en kort stund och han tyckte nu att han än mer tydligt såg ett sorgset men samtidigt vädjande uttryck i det lilla ansikte och sedan sprang pojken in i en gränd mellan husen.

Thomas böjde sig ner och tog upp den blöta trasdockan. Han öppnade långsamt och tvekande kuvertet och såg att det låg ett foto där i. Bilden var ett gammalt pappersfoto och motivet bestod av en man, en kvinna och en liten pojke; han såg direkt att pojken var densamma som nyss gett honom kuvertet. En stark känsla av att han själv på något vis hörde samman med bilden kom över honom, nästan som en känsla av illamående. De såg ut som en liten familj samlad framför ett hus som påminde om de hus han nu hade framför sig. Mannen står lutad mot en dörr och ser ut att vara bestämd och stark. Kvinnan och den lilla pojken däremot ser nästan skrämda ut och står som i skuggan av mannen. Med tanke på personernas klädsel och fotots slitna yta drog Thomas slutsatsen att det var taget för många år sedan. Han vände på fotot och där var skrivet med nötta bokstäver:

 ”Ja, enligt lagen renas nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse”. Heb. 9:22.

Om han var oförstående innan hade det nu växt till förvirring. Han tänkte för en kort sekund att det extra glas vin han druckit vid den nyss intagna lunchen hade påverkat hans omdöme och att han inbillat sig allt. Han insåg dock omedelbart det orealistiska i detta eftersom han bara druckit två glas och trasdockan i hans hand bekräftade allt. Han stoppade ner fotot i kuvertet och bestämde sig för att vända om och vandra tillbaka till sitt hotell. Just då han vände sig om för att gå hörde han ett skrik. Det kom från det håll där pojken hade försvunnit. Det var ett skrik fyllt av ångest och rädsla. Det var inte pojken som skrikit, det hörde han, utan det var en kvinnas skrik. Thomas fick återigen en känsla av att han kände igen situationen och han insåg att han inte kunde fly undan från det, och förstod nu intuitivt att det var honom själv det handlade om.    

Sakta närmade han sig gränden där pojken försvunnit och det smärtande trycket över bröstet, som om han snart inte längre skulle kunna andas, växte sig starkare och intensivare ju närmare gränden han kom och den alltför välbekanta känslan av att en annalkande panik, att inte ha kontroll över sig själv, ramlade hastigt ner över honom. När han till slut klev in i gränden stannade han tvekande inför vad som väntade honom. Hastigt öppnades en dörr till ett av de låga husen längst in i gränden och en man kom ut. Han kom gående med långsamma, släpande steg och när han passerade Thomas stannade han upp för en sekund och Thomas såg hans ansikte tydligt. Det var samma man som på fotot. Hans ögon såg rakt in i Thomas och sände ut en blick av sorg och maktlöshet. I sin hand höll mannen löst en kniv som var färgad röd som av blod. Mannen släppte kniven på backen framför Thomas och samtidigt hörde han i sitt inre en röst, en röst som kommen från mannens blick och som sa; förlåt, förlåt mig.

Mannen vände sig om och tittade mot huset han nyss lämnade, såg sedan på Thomas igen med den plågade blicken och gick med hastiga steg därifrån. Det bultade intensivt och nästan smärtsamt i Thomas bröst och tinningar samtidigt som han upplevde det som om han såg alltihop utifrån, som i en film han själv var åskådare till, eller att det var en dröm. I denna stund hördes en liten pojkes dämpade gråt som blandades med en kvinnas förtvivlade skrik av ångest och smärta och det fick honom snabbt att vakna upp ur sin frånvaro. Han närmade sig huset och tog sedan ett långsamt steg in genom dörren som stod på vid gavel. När han satte ner foten på golvet tystnade allt och han upptäckte att han var helt ensam i rummet. Svindeln återkom och han tog tag i dörrkarmen och blundade för att inte falla omkull. Även med stängda ögon såg han nu rummet lika tydligt. Ett rum som han omedelbart insåg att han varit i tidigare. Långt tidigare. Tystnaden var total men nu var han inte längre ensam där. Mannen och kvinnan var där, men Thomas såg inte pojken, ändå visste han att han var där. Hårda ord kastades mellan mannen och kvinnan och han förstod i denna stund att det var honom själv, den lilla pojken, det handlade om.

Alla hans minnesbilder fick nu sin förklaring. Han förstod att de kom från den här stunden. Allt det outsägligt plågsamma som hände i rummet för nästan femtio år sedan, spelades upp för honom som en film. Alla de inre bilder som följt honom hela livet och som han aldrig förstått om de varit verkliga eller fantasi. Alla känslor av svek, sorg och förlust fick plötsligt sin förklaring. Han öppnade ögonen och var fortfarande kvar i rummet, men inte längre ensam, för bredvid honom stod pojken. Han såg Thomas i ögonen, log sorgset med en blick som var allt annat än stum och försvann sen, som i flykt, snabbt ut genom dörren. Thomas var snabbt ute på gatan men pojken var spårlöst borta trots att han inte borde ha hunnit försvinna ur gränden på den korta tiden. Men han visste, när han stod där ensam på den öde gatan, att pojken skulle fortsätta fly, länge. Det hade dessutom börjat regna igen.  

Klockan närmade sig sex när han genomblöt återkom till hotellet. Vandringen tillbaka hade tagit en knapp timme men i sitt inre förstod han att han förflyttat sig ett helt liv. De senaste timmarnas upplevelser låg som ett töcken i hans medvetande, men hade även skapat en klarhet han aldrig tidigare upplevt. Han såg på fotot och läste återigen ordspråket på baksidan. Han visste nu att han skulle känna igen honom och hur han skulle förhålla sig till det faktum att han ville återvända efter nästan femtio år och ta en plats i Thomas liv. Men han visste också vad mannen, hans egen far, gjort och han visste nu varför han lidit i alla år, och att det beslut om framtiden de skulle ta i kväll, inte längre var deras gemensamma. Det hade blivit helt hans eget, och för första gången i sitt liv kände han sig helt lugn och säker.

Regnet smattrade mot glastaket på restaurangen de bestämt att träffas vid. Längst in i hörnet såg han honom. Det rådde ingen tvekan om att det var han, fastän han ju var betydligt äldre än vid mötet i gränden tidigare på dagen. Efter ett djupt andetag och med fotot hårt i sin ena hand tog han de sista stegen fram mot honom. I sin andra hand höll han stadigt en kniv och han kände ett stort lugn. Regnet började just då att avta och han förstod att den lilla pojken äntligen skulle få ro.

Bo Gunnar Karlsson