Zlatan, landshjälte eller förvisad?
Nu tänker jag göra det jag bestämt mig för att göra i livet. Säga min mening utan att döma andras och utan att själv vara rädd för att bli dömd. Med hänsyn till min egen integritet, med respekt för andras åsikt och trots risk för att anses som bakåtsträvare vad gäller genusfrågor, vilket är det minsta jag är, säger jag i dag:
Jag gillar Zlatan Ibrahimovich.
Jag gillar honom som fotbollspelare men framför allt som en människa med integritet, ödmjukhet och glimten i ögat bakom den kaxiga offentliga personen. Zlatan ville något med sitt liv och han vågade berätta om det. Han blev hånad för det men han lät andra tycka, lät andra skratta åt hans ”naiva” tro på att bli bäst i världen och gjorde i stället det han behövde göra för att nå dit. Zlatan väcker känslor. Zlatan är det man av någon anledning brukar kalla för osvensk. Zlatan är inte politiskt korrekt och det visar sig med all tydlighet i den debatt som nu råder med anledning av hans uttalande som egentligen enbart handlar om jämförelsen mellan manlig och kvinnlig fotboll, inte om att det ena är bättre eller sämre än det andra.
Sverige har ett av världens absolut bästa dam/tjejfotbollslag, med några av världens bästa dam/tjejfotbollsspelare. (Jag fundera ibland om det är ok att använda uttrycket dam/tjejfotboll när man talar om fotboll som spelas av kvinnor eller om det bara ska kallas fotboll?) Min uppfattning är att de kvinnliga fotbollsspelarna, på alla nivåer, lägger ner lika mycket engagemang, är lika professionella och lika seriösa som sina manliga kolleger. Jag uppfattar det som att Zlatan uttrycker samma sak i sitt uttalande men att det tolkas olika beroende på vilken grunduppfattning man har i ”konflikten” mellan den manliga och den kvinnliga fotbollen, eller det manliga och kvinnliga i allmänhet.
Om man anser att det inte på något vis, i några avseenden, går att separera manlig och kvinnlig fotboll förstår jag att man hör Zlatans ord som hånfulla och nedvärderande mot tjejer. Om man ser på kvinnlig fotboll utifrån sina villkor, och manlig fotboll utifrån sina villkor hör man att Zlatan talar med respekt om sina kvinnliga kollegor men att han anser att det inte är rättvist, varken för den kvinnliga eller manliga sidan, att jämföra den faktiska fotbollen. I detta, både vad gäller respekten och jämförelsen, är jag helt enig med Zlatan.
Om man nu låter Zlatan, den absolut största förebilden både för tjejer och killar och egentligen den enda manliga världsstjärnan vi har i svensk fotboll, bli den stora symbolen för ”fiendementaliteten” mellan dessa grupper är svensk fotboll, och främst då alla ungdomar, den stora förloraren. Jag hoppas nu att fotbollsförbundet visar förmåga och kompetens att, på representativa och rättvisa villkor, företräda både kvinnlig och manlig svensk fotboll på alla nivåer. Dessutom är det viktigt i dessa motsättningens tider att man för fram de svenska förebilderna, de svenska kvinnliga och manliga landslagstjärnorna, i en offentlig gemenskap där respekt och uppskattning för varandra som människor och fotbollsspelare är den gemensamma plattformen.