Sandlådan
Bilden har bleknat, träramen är nött och färgen på den är svag och delvis bortskrapad. En gång i tiden var fotot nytt och fint och visade stolt upp sitt motiv. Mitt i bilden på fotot ser man den avlånga sandlådan. Det sitter nio barn i den och de verkar uppdelade i mindre grupper. På långsidorna mitt emot varandra sitter fyra barn, tre pojkar och en flicka på ena sidan och två pojkar och två flickor på den andra sidan. De ser ut att ropa och peka mot varandra, det ser ut som att de vill göra olika saker. Mitt i sandlådan, mellan de bägge grupperna, sitter en ensam pojke. Han ser ut som att han inte bryr sig om att det finns flera barn i sandlådan utan gräver i sanden helt på egen hand. Jag tittar på fotot en stund och tycker mig plötsligt höra röster från fotot:
”Nu är det faktiskt så att jag har frågat om ni vill vara med och bygga sandslottet med mig”, säger en pojke på den vänstra sidan i sandlådan samtidigt som han tittar på de som sitter på den högra sidan. Mamma sa att jag skulle bestämma ett tag nu. Han har en röd tröja på sig och verkar vara lite större än de som sitter bredvid honom. ”Men ni ville ju inte det så ni får skylla er själva, och nu bygger jag med mina riktiga kompisar i stället”.
”Ja, ni får skylla er själva, ”säger flickan som sitter bredvid den stora pojken. Hon har en röd och grön blus på sig och sitter närmast den stora pojken. ”För ni kan i alla fall inte bygga så att det håller, men vi vet hur man gör, så det så, eller hur?” Hon tittar på pojken som sitter framför henne och han ser glad ut. Han är lite mindre och har en väldigt grön skjorta på sig. Han tittar först på flickan och sedan på den stora pojken med den röda tröjan och nickar hela tiden på huvudet som att han håller med.
”Jag kan också bygga så att det håller”, säger nu den minsta pojken på den vänstra sidan i sandlådan. Han har en väldigt röd jacka på sig och en röd arbetskeps på huvudet. ”Jag vet hur man bygger tillsammans, eller hur?” Han tittar på pojken i den gröna skjortan som fortfarande ser lika glad ut och som fortsätter att nicka med huvudet.
”Ni kommer i alla fall inte att kunna bygga ett bättre sandslott än vad vi hade gjort innan det rasade, så det så”. Det är en av flickorna på den högra sidan av sandlådan som tittar nonchalant på den lilla sandhög som de på den vänstra sidan öst ihop samtidigt som hon pratar. ”Det där kommer aldrig att bli något fint sandslott”. De andra tre på den högra sidan säger med gemensam röst; ”för vi är faktiskt bäst på att bygga sandslott faktiskt”. Alla fyra på den högra sidan har kläder i samma blåa färg på sig och försöker bygga upp det sandslott som nyss rasat framför dem.
Nu hör jag den ensamma pojken som sitter för sig själv, mitt emellan de andra, prata. Han är klädd i en brun skjorta som är knäppt ända upp till halsen och säger:
”Det spelar ingen roll hur mycket ni bygger, för jag kommer i alla fall att ha sönder alla era sandslott om inte jag får bestämma hur vi ska bygga. Förresten så är det ingen av er som har tillräckligt med sand för att bygga ett fint sandslott, för jag har den sanden som behövs här hos mig”.
Det verkar inte som att någon på den vänstra eller högra sidan lyssnar på vad pojken i den bruna skjortan säger för de fortsätter bara att skrika på varandra rakt över huvudet på honom.
”Det är erat fel att han tar så mycket sand att det inte räcker för oss”, säger den stora pojken med den röda tröjan. ”Ja, det är det”, säger den lilla pojken med den väldigt röda jackan och kastar samtidigt sin röda keps hårt ner i sanden för att visa att han är arg på de på den högra sidan. Pojken med den gröna skjortan sitter och nickar intensivt på huvudet.
”Det är inte alls vårat fel”, säger de med blå kläder samtidigt i en kör. ”Det är erat fel som gjorde att vårat sandslott rasade så att han kan ta sanden”.
Pojken i mitten med den bruna skjortan sitter bara och flinar och fortsätter att dra mer och mer sand till sig från bägge sidor av sandlådan medan de andra barnen bråkar om vem som varit dummast.
Nu ser jag på fotot att det står en kvinna en bit ifrån sandlådan och tittar på barnen. Hon ser trygg ut men samtidigt sträng. Hon är klädd i en blågul dräkt och med ett guldbelagt spänne i form av en krona i håret. Hon har stått tyst och lyssnat på de käbblande barnen i sandlådan ett tag men nu hörs hennes röst tydligt:
”Nu får ni alla sluta bråka med varandra. Titta bara hur det ser ut i sandlådan. Ni håller ju på att förstöra den fullständigt. Kom ihåg att ni är syskon och att ni tillhör samma familj. Sanden i sandlådan tillhör er alla lika mycket. Annie, Anna, Göran och Jan. Nu får ni faktiskt tillsammans med Stefan, Åsa, Gustav och Jonas börja prata med Jimmy. Och du Jimmy, du får omedelbart sluta med att bara förstöra för de andra om du inte får bestämma allting själv. Du måste bygga tillsammans med dem om du ska vara med i sandlådan och leka. Om ni fortsätter på det här viset och bara anklagar, och förstör för varandra kommer jag att riva hela sandlådan och sen har varken ni eller några andra barn någonstans att leka. Nu tar ni och hjälps åt och samlar all sand på ett ställe och ser till att det blir ett riktigt fint sandslott. Den som inte vill hjälpa till kliver omedelbart ut ur sandlådan. Har ni förstått nu?”
Barnen i sandlådan ser skamsna ner i sanden. Ja, alla utom pojken i den gröna skjortan som sitter glatt och nickar med huvudet åt mammas håll. Sedan ser han att de andra tittar surt på honom och han slår ner sin blick och blir stilla med huvudet.
”Stefan, du skulle ju se till att ni kunde samarbeta här i sandlådan sedan Fredric flyttade hemifrån när han blev sur över att hans slott inte höll ihop längre. Som mamma till er alla ger jag er nu tre månader på er att hitta ett sätt att tillsammans bygga något bra. Det är allvar nu för om ni inte klarar det så kommer det inte finnas någon sandlåda alls att leka i för någon längre.