…även när döden skiljer oss åt…
Midsommar för 61 år sedan gavs ett löfte i Frösö kyrka. ”Tills döden skiljer oss åt”. Så blev det. Men ändå inte. Löftet har utvidgats, förlängts.
I sextio år har ett stort fång rosor prytt varje midsommar i mitt barndomshem. Ett tecken på troheten i de ord som sades där i kyrkan. I vått och torrt, i glädje och sorg, har löftet hållits.
Nu, den sextioförsta midsommaren, kommer rosorna inte att överlämnas som vanligt. Döden har spelat sin roll i överrenskommelsen.
Men…
”tills döden skiljer oss åt” har bytts ut i löftet till ”även när döden skiljer oss åt”.
Den här midsommaren får pappa i stället besöka sin livskamrat på minneslunden för att överlämnade en blomma den sextioförsta bröllopsdagen.
Livet är fantastiskt men ibland obegripligt svårt. Jag är outsägligt tacksam för att löftet gavs där på Frösön. Var hade jag varit annars? Jag är evigt tacksam för det och för alla år, upplevelser och erfarenheter som sedan formade mig till den jag är idag.
Till dig som läser, njut av midsommaren och; Överlämna dina blommor till den som ska ha dem nu, säg dina ord nu. Alla får inte sextio år att leva sina löften tillsammans.