Peters Hus

”Jag klarar inte det här längre nu.”

”Vad sa du?” frågar hon samtidigt som vi lämnar akutrummet där vår son nu sover, djupt nersövd för att kroppen ska få så mycket vila som möjligt.

”Jag klarar inte det här”, sa jag lite högre nu. ”Alla år som vi har levt i det här. I ovisshet om hur länge han ska leva, utan att ens kunna förstå vad mitt eget barn verkligen känner, tycker eller tänker.” Jag slår näven hårt i väggen. ”Alla år utan att kunna hjälpa och trösta när tårarna strömmar nerför hans kinder. Inte ens veta varför. Om det fanns någon rättvisa skulle han inte behöva gå igenom allt det här lidande i sitt liv. Inte vi heller. Vet du vad jag hoppades på i natt, det är helt jävla sjukt, men vet du vad jag önskade då?”

”Nej, jag vet inte vad du önskade. Berätta för mig, men håll bara om mig först.”

Hon stannar och ställer sig framför mig med armarna hängande vid sin sida. Vi står mitt i korridoren utanför akutrummet. Det första jag gör är att reflexmässigt se mig om ifall det är någon i närheten, men det är bara vi två här. Jag ser på henne, en trött kvinna med ögon utan hopp, en kvinna som lider, en kvinna som jag älskar över allt. Jag vill vara den som ger henne tröst och trygghet. Jag skulle vilja säga till henne att allt är bra, att inget har hänt, att det är över nu. Jag vill ta henne bort från allt det här, men jag kan inte. Allt är inte bra, det har hänt, det är inte över än. Jag kan inte fixa det här åt henne, jag kan inte fixa det för min son. Jag kan inte ens fixa det här för min egen del.

Jag vet att hon vill att jag ska hålla om henne hårt, igen. Jag vill det. Varför går det inte? Någonstans under vägen har det vuxit upp en mur mellan oss. Jag vet inte när, eller varför. Den är outtalad, men finns där lika ogenomtränglig och separerande för oss som Berlinmuren en gång var för människor i Tyskland. Men kraften och viljan att återförena ett folk fick den muren att falla. Kanske vår mur också kan falla en dag så att vi kan mötas igen. Hon tar ett steg närmare mig, jag lägger mina händer över hennes axlar och drar henne försiktigt mot mitt bröst. Tvekande låter jag min mun möta hennes. Det blir ett hastigt möte mellan våra stängda läppar. En torr kyss som bekräftar att muren fortfarande står stadigt, som ett monument över vår outtalade separation.

Jag förstår att hon känner min oförmåga att ta henne till mig och hon vänder sig om, försiktigt och utan att visa sin besvikelse, och går fram till den slitna soffgruppen längst bort i korridoren utanför det lilla rum där vi sovit de senaste dygnen. Ett rum så trångt och instängt att det knappast skulle ha godkänts av djurskyddsmyndigheten som förvaringsplats för djur på väg till slakt, och definitivt inte som cell åt dömda brottslingar. Däremot ansett lämpligt för traumatiserade och trasiga anhöriga. En bunker på fyra till fem kvadratmeter med vitkalkade släta betongväggar, inget fönster eftersom det ligger mitt i byggnaden, och en inredning som enbart består av en ranglig och knarrande våningssäng och en pinnstol. Det finns inte ens en tavla på väggarna, däremot ett konstant susande dygnet runt från den ventilation som troligen hindrar oss från att kvävas. Enda ljuskällan i rummet består av en vit plastkupol över en alltför stark glödlampa som sitter mitt i taket. Det är antingen kolsvart eller bländande ljust i rummet, oavsett tid på dygnet. I den betonglådan har vi försökt att uthärda först en timme i taget, sedan en minut, slutligen varje sekund, när de vita väggarna krupit närmare och närmare och taket sakta har sänkts tills inget utrymme återstår. Där har vi väntat på beskeden om vår son ska överleva eller inte.

”Berätta nu”, säger hon när vi satt oss ner.

”När det blev som intensivast i natt och vi lämnade rummet var jag säker på att det var sista gången vi såg honom. Jag förstod att det var riktigt illa eftersom allt gick så fort och personalen knappt ens hann prata med oss.”

”Ja, så var det nog”, säger hon.

”När vi låg där i bunkern och väntade önskade jag att de skulle komma och berätta att de inte lyckats, att han inte klarade sig. Förstår du, jag önskade att han skulle dö.”

Återigen växer flodvågen av tårar upp inom mig. De strömmar med full kraft fram mot de dammluckor som reglerar flödet. Inga luckor öppnas den här gången heller, och själva fördämningen håller för trycket. Men på något vis måste trycket lättas.

”Helvete. Jag önskade mitt eget barns död. Man kan inte göra så, man får inte göra så. Säg, vad är det för fel på mig?” Det ligger några tidningar på bordet framför mig och i nästa ögonblick slår de hårt i väggen. Hon ser på mig. Tårar glänser på hennes kinder när hon reser sig upp och går och plockar upp de trasiga tidningarna. Hon ser ut som en liten flicka som blivit skrämd.

”Älskade, det är inget fel på dig. Jag hör hennes förtvivlan i rösten. ”Det är hela den här situationen som är fel. Det är inte ditt fel att han höll på att dö i natt. Det är inte mitt fel heller. Det bara är så här och det är inte mänskligt att kunna hantera det rationellt. Men snälla du, jag blir rädd när du blir sådär arg.”

”Jag är ledsen, jag vill inte vara arg men det äter upp mig. Jag vet bara att jag inte såg någon annan lösning i natt. Jag klarar inte att hantera att inte kunna hjälpa min egen son längre. Jag klarar inte att åka hem med honom en gång till och vänta på nästa kaos. Det måste få ett slut. När de kom i natt och sa att det hade lyckats, att blödningarna stoppats den här gången också, kände jag bara att jag ville skrika rakt ut; Varför då, till vilken nytta? Mer blod, mer smärta, mer maktlöshet? Jag ville bara springa bort från allt det här, glömma allt och bara fortsätta som om det aldrig hänt.”

Jag är helt tom och sitter med slutna ögon. Bilder av en ledsen och rädd liten pojke som tror att han förorsakat sin pappas besvikelse och sin mammas gråt far fram på filmduken innanför ögonlocken. En liten pojke som tycker att han sviker och som orsakar problem. Den lilla pojken, som burit sin skam och skuld hela livet, tror sig inte älskas av någon, vet att han inte älskas av sig själv. Hur ska då jag, som bär detta barn inom mig, kunna älska någon. Är det därför jag inte förmår att hålla om henne jag vill älska, är det därför jag önskar att min son skulle dö? Jag säger att jag älskar dem, jag tror att jag älskar dem. Men gör jag verkligen det? Hur kan det vara kärlek, jag vet ju inte vad det är att älska någon, eller att bli älskad.

”Vet du vad jag mer ville skrika rakt ut?” Jag möter hennes blick som ser på mig utan att säga mig något. ”Jag ville skrika till läkaren: Men jag då? När ska jag få leva mitt liv”.

”Jag kan också känna så, ofta ”, säger hon. ”Inte att han ska dö, men att jag inte orkar mer. Jag är också rädd för att åka hem, för att återigen gå omkring och lyssna, observera, reagera på minsta lilla förändring. Jag är så trött på att alltid vara i beredskap, dygnet runt, att inte kunna sova eftersom jag upplever varje rörelse han gör i sömnen som en förvarning på katastrof. Jag vill också leva mitt liv, precis som du. Jag vill inte det här längre, jag vill inte heller det. Men jag måste, vi måste. Om inte vi gör det, vem gör det då? Det är det här som är vårt liv”.

Jag har inget svar. Jag vet bara att hon under alla år tagit det mesta själv medan jag gjort mig väldigt upptagen med mitt arbete, hela dagarna, och ofta varit bortrest flera dygn i sträck. Jag har svikit många gånger, flytt. Precis som den lilla pojken svek föräldrarna, har den stora pojken svikit henne, och är precis på väg att göra så nu igen.

Jag har en grundläggande filosofi som jag försöker leva efter hela tiden. Det handlar om att i alla lägen inse att den andra människans sanning är lika sann och rätt för henne som min sanning är sann och rätt för mig. Med den attityden är det alltid möjligt att mötas i dialog/diskussion med respekt. Om jag däremot väljer att se min sanning som den enda sanningen som till varje pris ska övertrumfa den andres sanning så uppstår per automatik troligtvis en konflikt i stället för dialog. Det är nämligen ganska troligt att den andre samtidigt ser sin sanning som den enda sanningen. Om man kan upprätthålla attityden av respekt inför den andres sanning fungerar det nästan alltid bra. Risken för konflikt, som aldrig leder till något konstruktivt och bra, är betydligt mindre än om var och en militant slåss för sin sanning som den enda rätta utan att lyssna på den andres sanning med öppet sinne.

Just nu kämpar jag dock hårt med mig själv för att leva efter detta. Uttalanden och inlägg på sociala medier från våra regeringsföreträdare på ministernivå är så fyllda av uppenbara felaktigheter och lögner så att jag har mycket svårt att med respekt se det som deras uppriktiga sanning. Den sanning som förs fram är så uppenbart manipulerad vad gäller fakta, och har ett så tydligt egensyfte, att jag inte klarar att förhålla mig till det med respekt. Dessutom är det i diskussionsforum så uppenbart att deras lojala följare, väljare, supportrar utan någon som helst egen reflektion köper allt ministrarna säger som den absoluta och orubbliga sanningen. Det finns inget som helst utrymme för kritiskt granskande av vad de egna företrädarna för fram. Detta skrämmer mig. Jag har vid tillfällen uttryckt att det inte var Hitler personligen som mördade miljontals människor under sin tid som härskare. Det kanske är en rå jämförelse men i ett symboliskt perspektiv blir den relevant. Oavsett vad det handlar om är det alltid en fara när stora massor okritiskt följer och bekräftar starka auktoriteter som bedriver ett eget korståg för den egna positionens och maktens skull. Det är detta jag upplever i Sverige idag vad gäller vår styrande auktoritet, regeringen, och dess sympatisörer.

Jag menar inte att man inte troget och lojalt kan följa och stötta exempelvis ett politiskt parti, men det måste ske utifrån varje individs egen reflektion och värdering av det som partiet står för. Det måste alltid finnas ett öppet sinne i botten som reflekterar över budskapet och som kan säga stopp, stämmer verkligen detta, det här är inte vad jag vill se.

I den här situation känns det oerhört meningslöst att försöka möta detta med sakliga argument, med respekt för den andres ståndpunkt, med en ambition att kunna mötas i en samförståndslösning. När det dessutom är en statsmakt som är maktfullkomlig och som skapar egna spelregler som ligger utanför det demokratiska samhällets spelplan, är det lätt att kapitulera. Allt detta känns för mig mycket skrämmande. Skrämmande när jag som medborgare känner en maktlöshet, uppgivenhet och meningslöshet i försöken att nå fram till rättvisa och solidaritet. Så, just nu upptas mitt sinne av starka tvivel på meningen med att fortsätta kämpa. Samtidigt är det en omöjlighet att ge upp.

Ytterligare en faktor som just nu påverkar mig negativt är det faktum att våra politiska oppositionspartier valt tystnad inför det uppenbara att vår finansminister bevisligen står i Sveriges riksdag och ljuger. I min värld finns inget som helst förtroende för denna minister och att låta detta passera utan en politisk reaktion från oppositionen är inte acceptabelt. Det finns ett undantag, så här långt, och det är Sverigedemokraterna som lyft fram det som skett. Min farhåga är att det är på grund av detta som övriga oppositionspartier sitter tyst. Man vill inte stå på samma sida som SD. Jag har inga personliga sympatier för SD och deras politik men anser det fullkomligt absurt om det är så att övriga partier väljer att se mellan fingrarna när finansministern står i riksdagen och ljuger på grund av att man inte kan tänka sig driva samma åsikt som ett annat riksdagsparti. Det är för mig det totala demokratiska haveriet, och sänker slutligen min tilltro till det politiska etablissemanget. Jag ser med spänning/bävan fram mot utvecklingen i frågan om den politiska oppositionens tilltro till Magdalena Andersson som svenska regeringens, i praktiken, mäktigaste företrädare. Eller får vi se en samlad opposition uttrycka sitt misstroende mot detta agerande…

I den välgörande ensamheten och tystnaden i bastun brukar jag genomföra min tacksamhetsövning. I tankarna går jag igenom en del av alla saker jag känner mig tacksam över. Det kan vara mycket stora saker eller tillsynes små och obetydliga vardagshändelser. Det är en positiv stund som sänker pulsen, ger en avslappnad känsla och sätter tillvarons utmaningar i ett annat perspektiv för en stund.

Idag var det en sådan kväll, egentid i bastun med enbart mina egna tankar. Men det blev annorlunda i kväll. Känslorna av tacksamhet kom över mig i vanlig ordning till att börja med, men efter en liten stund blev det starkare och starkare. Plötsligt insåg jag att det inte finns någon begränsning på allt det som jag är tacksam över i mitt liv. Jag insåg även att alla dessa positiva och kärleksfulla inslag i livet har i alltför stor utsträckning, och alltför ofta, varit undanträngt av ett mycket litet och begränsat antal negativa livsutmaningar.

Varför flyttades min medvetenhet om detta upp till ytan just nu? Jag kanske inte har det korrekta svaret men det svar jag har är sanningen för mig:

Livet är det som har tagit mig hit till mitt sanna svar. Livet med alla dess positiva tacksamhetsaspekter och negativa livsutmaningar. Nu inser jag att de varken är positiva eller negativa. De bara är det jag gör dem till och vad jag lär mig av dem. Jag ser också nu hur företeelser och människor kommer till mig på ett sätt som jag inte varit vaken för tidigare på samma sätt. Jag har också flyttat fokus från hur omvärlden uppfattar mig och det jag gör, till att se det helt och hållet från mitt eget perspektiv. Jag litar på att det jag gör och säger är gott, både för mig och andra, och att andras omdömen inte har något med mig att göra och jag är helt trygg i det.

Några konkreta saker som nu öppnat upp min medvetenhet och som blev starka influenser i bastun ikväll:

Plötsligt insåg jag att alla mina närmaste har trygghet och kärlek i sina liv, ”och att de inte längre behöver mig för att vara trygga”. (Mitt kontrollbehov att ta ansvar för alla andra som hållit mitt jag borta från mig själv). Nu behöver de mig, men bara min kärlek och bara om jag kan vara mig…

 Nyfunnen vänskap som inspirerar mig och som, kanske omedvetet, fått mig att inse att livet är viktigt, att mitt liv är viktigt, för mig och andra. Men enbart om jag är mig själv inifrån och ut, inte spelar rollen; mitt liv. Vänskap som väcker känslor om att jag är mycket mer, att jag ska vara mig.

 Ett samtal idag med en kär vän som, även om tider ibland passerar mellan våra samtal, står mig så nära. Vännen inspirerar mig med sitt mod att förändra, att stå upp för sin integritet, skapa resultat och för förmågan att resa sig efter utmaningar.

 Jag insåg också, egentligen för första gången på djupet av mitt inre, att jag betytt, och betyder, stor skillnad i att skapa konkreta och livsnödvändiga resultat för att hjälpa människor med utmaningar och behov av förändring, att hjälpa dem se ett nytt ljus därborta. Jag har nog sett det tidigare som att det varit den ”professionella” jag som stått för det.

Detta är bara en bråkdel av allt det som jag nu känner har landat hos mig som en medveten sanning. Kanske har det även med ålder och kvarvarande livsutrymme att göra. Livets dagar blir på något vis viktigare. Önskar att jag insett tidigare att livets dagar är lika viktiga varje dag, varje år, från vaggan till graven.

Jag är så tacksam för att jag valde bastun ikväll. Jag lämnade den varm och fuktig av ånga och svett men också blandat med några tårar. Tårar främst av glädje och tacksamhet, men också med lite inslag av sorg. Sorg över att ”professionella jag” lämnat mig själv ensam i så stor utsträckning. Men vi är överrens nu, professionella jag och mig själv. Nu går vi framåt som en enhet.

Fascinerad har jag på sista tiden sett filmer med människor som vågsurfar. En del har fantastiska kunskaper och bemästrar de absolut största och vildaste vågor. Andra kämpar bara för att klara att hålla balansen på sin bräda.

Vid ett av dessa tillfällen såg jag något som väckte tankar hos mig, något som en vän nyligen fick mig att vara observant på genom en metafor om just surfning. Jag såg många surfare som låg på sina brädor i havet och väntade på att det skulle komma en våg. Sakta syntes det sedan hur vågen växte i horisonten och kom närmare och närmare surfarna.

Sen skedde det som väckte min uppmärksamhet.

Vågen kom, lyfte upp surfarna och rullade vidare in mot grundare vatten. Några få av surfarna fångades upp av vågen och red på vågens topp ända in till stranden medan de flesta andra lyftes upp och gled lika snabbt ner till det lugna vattnet på vågens baksida. Medan några hade ridit på vågen ända in till land, var de flesta kvar på samma plats ute på havet och väntade på nästa våg.

Vad var skillnaden på de som lyckades surfa och de som inte gjorde det?

Jag tittade på filmen igen och upptäckte ganska snart vad som avgjorde resultatet. De som lyckades, förberedde sig inför vågens ankomst genom att liggande paddla igång fart på sin bräda så att när vågen kom hade de redan den fart som krävdes för att fångas upp av vågen. De som misslyckades låg still och väntade på vågen och det enda som hände var att de lyftes upp en kort stund medan vågen snabbt passerade under dem.

Jag insåg då att detta är detsamma som sker i övriga livet: Jag måste vara förberedd när möjligheternas vågor kommer. Förberedd genom att veta vilka vågor jag vill och ska följa med. Förberedd genom att förse mig med de kunskaper jag behöver för att bemästra vågen. Förberedd genom att tro på mig själv och mina förutsättningar att surfa på vågen när den kommer. Är jag inte förberedd när en spännande, inspirerande och utmanande våg kommer med nya möjligheter lyfts jag i bästa fall upp en bit för att sedan ganska omgående återigen befinna mig i det stilla välbekanta vardagsvattnet och ser på när andra försvinner där framme i utvecklingens – och framgångens skummande vågor.

Mycket händer på kort tid.

Signalerna är tydliga.

Viktigt att lyssna.

Att våga tro.

Utan att veta.

Att det finns mer.

För mig.

För alla.

Möten som bekräftar.

Det är intentionerna som avgör.

Inte behovet att duga.

Inte att höras mest.

Inte att stå främst.

Inte att synas först.

Inte att ha alla svar.

Inte att ha mest.

Det är att ge som ger:

 Frihet.

Frid.

Kärlek.

Rikedom.

Som skapar mig.

Den jag är menad.

Älskade vän, dina ögon är speglar,

vad vill du visa, vad vill du jag ser.

Hur blev det så här, är frågan du ställer,

är detta allt ödet mig ger.

Vad är det du söker, vad är det du vill,

att livet ska ge dig ett par chanser till.

De svar som du saknar, finns alltid inom,

du haft det i hjärtat sen dagen du kom.

Så våga ge upp, släpp alla krav,

upptäck den sol som jämt lyser, medans det ännu finns tid.

Backa tillbaks, låt dig bli fri,

bli den du var första dagen, när någon i famnen dig bar.

Var enda dag, solen den är,

även om molnen framför, ibland starka tvivel dig ger.

Men lita och tro, att din inre sol,

helt utan krav leder vägen, från vaggan till din egen grav.

Solen du bär stillar alltid ditt inre stormande hav.

Din tid är nu, hör rösten i själen,

den viskar så lågmält, ”lyssna på mig”.

Och den ger stilla, orden på vägen,

att kärleken finns här för dig.

Men om alla omkring, ropar och skriker,

”följ med på resan var ej den som sviker”.

det lågmälda tystnar, när egot tar strid,

för själen den väljer att tyst stå bredvid.

Så våga ge upp, släpp alla krav,

upptäck den sol som jämt lyser, medans det ännu finns tid.

Backa tillbaks, låt dig bli fri,

bli den du var första dagen, när någon i famnen dig bar.

Var enda dag, solen den är,

även om molnen framför, ibland starka tvivel dig ger.

Men lita och tro, att din inre sol,

helt utan krav leder vägen, från vaggan till din egen grav.

Solen du bär stillar alltid ditt inre stormande hav.

Ser in i min spegel, möter den blick,

som frågorna ställer, vad är det jag vill.

Vad är det jag söker, var finns mina svar,

säg, hjälper ett par chanser till.

Men blicken i spegeln, lyser så klar,

Solen där inne vill ge alla svar.

Den lågmälda viskar, ”lyssna på mig”,

och tro på att kärleken finns där för dig.

Våga ge upp, släpp alla krav,

upptäck den sol som jämt lyser, medans det ännu finns tid.

Backa tillbaks, låt dig bli fri,

bli den du var första dagen, när någon i famnen dig bar.

Var enda dag, solen den är,

även om molnen framför, ibland starka tvivel dig ger.

Men lita och tro, att din inre sol,

helt utan krav leder vägen, från vaggan till din egen grav.

Solen i dig stillar alltid ditt inre stormande hav.

Fascister, nazister och kommunister

Socialister, humanister och ateister

Islamister, sionister och baptister

Rasister, aktivister och miljöpartister

Och så jag…

Tänk att alla ister av skilda slag

Vet vad som sanningen är

Är det bara jag som inte har förstått

Att det visst bara finns en sanning?

Det egna istrets sanning…

Det som berättas nedan är en nedteckning av en upplevelse jag nyligen hade en natt. En dröm, verklighet eller fantasi, vem vet? Det enda jag vet är att det har satt mycket tydliga spår inom mig och att jag inte rakt upp och ner kan avfärda det som en ”meningslös” dröm. Förresten, är drömmar meningslösa? Är det inte en verklig del av mitt liv? Om det inte är jag som drömmer, vem är det då? Och om det är jag som drömmer, då är det väl en verklig del av mitt liv?

En dröm, verklighet eller fantasi, vem vet?

Jag ser på den stora skärmen. Den är gigantisk och motsvarar inget jag tidigare sett. Skärmen är helt svart men lyses hela tiden upp av mängder av ljuspunkter som tänds och släcks i ett orgelbundet mönster. En del punkter är mycket små och blinkar bara till så snabbt att jag knappt hinner uppfatta dem. Andra är också små men lyser någon liten del av en sekund längre. Sedan är det några enstaka som är större och som lyser påtaglig längre och starkare. Ibland är det någon av de minsta punkterna som plötsligt exploderar i ett vitt sken och som därefter blir en av de större och starkare punkterna. Hela skärmen är konstant helt uppfylld av dessa blinkande och lysande punkter.

Förundrad ser jag mig omkring och upptäcker att var jag än tittar så ser jag samma ljusspel. Det är som om den svarta skärmen inte är en skärm längre. Ljuspunkterna finns överallt omkring mig. Som om jag befinner mig mitt i det fascinerande ljusspelet samtidigt som jag står bredvid och ser på. Var är jag, och hur kom jag hit? Något säger mig att det inte är på riktigt. Att allt detta bara utspelar sig i ett drömtillstånd. Men ändå, allt jag upplever är helt verkligt. Jag vet att jag på något medvetet plan är på den här platsen och ser det jag ser, upplever det jag upplever, även om jag fysiskt är närvarande eller inte.

Det är en underlig känsla. Jag står och ser på allt som händer omkring mig och inser samtidigt att jag känner mig oerhört lugn och rofylld, trots all ovisshet. Allt är helt tyst och stilla, trots det ständigt pågående ljusspelet.

”Förvirrad…”?

”Va…”. Jag utropar det samtidigt som jag ser mig om. Var kom det ifrån?

”Är du lite förvirrad…?”

”Ja, vem är det som frågar”. Det är helt uppenbart att jag är ensam här men ändå hör jag någon som pratar med mig.

”Du behöver egentligen inte veta vem det är. Fast det vet du, men du förstår kanske inte. Det är förståeligt att du är förvirrad men det är helt ok. Alla blir det när de kommer hit”. Rösten hörs tydligt, men ändå; det är som att det inte är något som jag hör på vanligt sätt. Det är mer som att jag uppfattar vad som sägs inom mig. ”Om du bara väntar ett litet tag så kommer du strax att förstå lite mer. Se bara en stund på allt här omkring dig och känn vad du känner. Försök inte att förstå vad det betyder, ok?”

Rösten tonar bort och jag står helt stilla i tystnaden och ser på det fascinerande ljusspelet. Plötsligt minns jag hur jag som liten brukade uppfatta den tystnad som kan uppstå mitt ute på fjället en klar vinterdag när alla ljud är borta. Det är helt vindstilla, ingen rör sig på snön, inga fåglar i närheten, ingen säger någonting. Allt är fullkomligt tyst. Jag kanske inte var mer än fem-sex år första gången jag fascinerades av detta och jag brukade säga: ”Det är så tyst här så att man nästan får ont i öronen”. En känsla av glädje sprider värme i kroppen där jag står och minns tystnaden, minns hur tryggt allt var.

Glädjen byts dock ganska raskt ut mot en känsla av vemod. Flera minnen från barndomen drar hastigt, men mycket tydligt, förbi. Om bilderna från fjället skapade glädje och känslor av trygghet, är de följande minnena av helt annan karaktär. Det är de rädda känslornas minnen, där sorg och gråt väcks. Snabba bilder som blixtrar förbi. Pulsen stiger, ångesten börjar ta plats i kroppen. Jag försöker bryta tankeprocessen och börjar flacka runt med blicken bland allt ljus.

”Dök det upp minnen från förr?” Rösten, eller jag ska nog säga tankarna eftersom det inte är några ord jag hör, tog mig återigen tillbaka. ”Det är alltid det första som sker här.”

”Vad är det egentligen som händer? Var är jag och varför?”

”Ta bara till dig det som du nu kommer att uppfatta som att någon berättar det för dig utan att försöka förstå varför och hur det hänger ihop. På ett sätt är det precis vad som sker, att det berättas för dig, och det beror på att det är det sätt som du som människa kan förstå saker och ting. När allt är över här och du är tillbaka i din vardag så kommer det du nu får ta del av antingen förändra ditt liv i grunden, eller också kommer du inte att minnas något alls av det som nu sker och ditt liv fortsätter som hittills.”

”Menar du…, är det ok att säga du fast jag inte vet om det är någon där att säga du till?” Jag får inget svar men känner det som att det är relevant att säga du om jag ska kunna förhålla mig till det här samtalet. ”Menar du när du säger; allt är över och jag är tillbaka i min vardag, att det betyder att jag sover nu och bara drömmer allt?”

Det händer inget på en stund och jag tror för ett tag att allt redan är förbi. Men jag står ju fortfarande mitt i ljushavet och när jag fäster blicken på den punkt som lyser starkast av dem alla kommer svaren, eller jag kanske ska säga frågorna.

”Vad tror du? Drömmer du, bara, som du säger? Vad menar du alternativet är? Vad tror du drömmar är? Om drömmar inte är verkliga i ditt liv, om det inte är du som drömmer dem, vem är det då som drömmer dina drömmar? Kom ihåg: Försök inte förstå det som nu sker med ditt sinne. Bara känn det du känner.”

”Ok”. Jag tar ett djupt andetag och fortsätter att hålla blicken på en ljuspunkt som förblir starkt lysande på det svarta framför mig.

”Som du ser så finns det ingen början, inget slut, på den rymd du har omkring dig. Det betyder att det inte heller finns någon mitt eller några gränser åt något håll.”

Jag ser mig omkring och försöker föreställa mig var allt börjar eller slutar men inser snabbt att det inte existerar något sådant. Allt är beroende på var jag väljer att starta mitt sökande och var jag slutar och eftersom jag kan göra det var som helst i det svarta så inser jag det faktiska i det jag nyss hörde.

”Ja, du ser. Det finns ingenting, inga gränser i allt detta. Det du ser, det svarta, det är det som du och alla människor kallar tiden. Tiden, den som ni vill uppleva som att det är något som går från ett håll till ett annat, som har en början, en mitt och ett slut. Något som varit, är eller kommer. Det är helt fel. Tiden har inte varit, den kommer inte, den bara är. Den är alltid och kommer alltid att vara. Det här är det första du har möjlighet att minnas från den här stunden och som successivt kommer att ge dig ett helt nytt perspektiv på vad det innebär att leva i nuet. Det andra, och kanske det enskilt mest värdefulla du kan minnas, är vad alla ljuspunkterna är. Som du ser tänds nya hela tiden, samtidigt som andra slocknar. En del är väldigt svaga och lyser så kort tid att det knappt syns. Andra är lite starkare och lyser längre, och så finns det några få starka som lyser mycket längre. Varje ljuspunkt är ett liv som föds, levs och slocknar. Stunden det lyser motsvara den stund, eller tid som du kanske skulle säga, som varje liv existerar i just den livsformen. Intensiteten i ljuset är en direkt följd av den livsenergi som varje liv genererar under den stund det existerar.”

”Menar du alltså att varje gång jag ser en ljuspunkt tändas och släckas innebär det att det är en hel livstid jag ser? Jag hinner ju inte ens blinka.” Jag försöker ta in det omvälvande som det väcker hos mig.

”Ja, det är precis det som sker. Det är den stund som ett liv existerar sett i den oändliga stundens perspektiv. Fast det du ser här spelas upp extremt långsamt i förhållande till vad som faktiskt sker. Skulle det visas i sin verkliga rytm skulle du inte ha en möjlighet att ens uppfatta ljuset från mer än några enstaka extremt energifyllda liv. De lyser så mycket starkare och så mycket längre än andra så det finns en möjlighet att uppfatta dem.”

”Så mitt liv, det är bara en sån där ljusblink, nästan omöjlig att uppfatta?”

”Ja, om du ser det ur det här oändliga perspektivet så är det så. Varje enskilt liv så som människan uppfattar det har en början, en mitt och ett slut och i ett mänskligt perspektiv så innebär det att det i princip inte är mätbart i ett oändligt perspektiv.”

”Det är ju tragiskt. Vad är det då för mening med livet om det är över innan man ens hunnit blinka. Ja, råkar man blinka på fel ställe så missar man ju livet helt.”

”Nu gör du precis så som du inte skulle göra. Försök inte att förstå, bara lyssna. Det är naturligt att du uppfattar det som meningslöst om du försöker förstå det med ditt mänskliga sinne. Men kom ihåg att här du är nu är det helt ok att agera fullkomligt ”utanför boxen” som det sägs ibland. Fortsätt nu att bara ta till dig det som kommer. Det är alltså så att livet, så som människan uppfattar det i ett perspektiv där tid är något ändligt, existerar en mycket kort stund sett i ett oändligt perspektiv. Det innebär däremot inte på något vis att det livet är begränsat. Livets potential är alltid optimal. Det föds för att levas fullt ut varje stund. Hur länge det levs innan det slocknar har inget att göra med hur starkt det upplevs lysa på den svarta oändlighetens skärm. Styrkan är enbart en konsekvens av hur mycket livet har levt den stund det lever. De starkaste punkterna du ser här, som också verkar lysa längre, är de liv som har utvecklat sin potential så optimalt som möjligt. Det är liv som har gjort avtryck på ett sätt som lever kvar, länge. Det är liv som genom sin gärning skapat mer kärlek i allt och för alla.”

Jag ser återigen alla ljuspunkter som omger mig. Det är alltså det här som är livet. Ett ljus som tänds, lyser och slocknar. Jag tänker på mitt eget liv och undrar hur starkt och hur länge mitt ljus kommer att lysa. Upplever jag att det är en av de ljuspunkter som sticker ut, eller är det en bland alla andra som bara blinkar till och försvinner lika snabbt som den kom?

”Vad tror du själv att du bidrar med på den svarta skärmen just nu? Har du lyst starkt och länge, kommer ditt ljus att synas länge?”

Jag står stilla och bara låter alla känslor fara genom kroppen. Jag känner efter hur jag ser mitt ljus. Tyvärr kan jag inte annat än konstatera att det är ett blekt ljus jag uppfattar.

”Kom ihåg att livet alltid bara är, precis som med tiden. Oavsett hur du levt ditt liv så här långt har du varje stund möjlighet att se till att ditt ljus lyser så starkt det bara kan. Ser du hur en del svaga ljus plötsligt expanderar i ett starkt sken och blir sedan kvar som ett större, starkare ljus?”

Jag ser detta och konstaterar att det ibland syns tydligt hur en ljuspunkt hastigt förändras.

”Det sker när någon av någon anledning plötsligt kommer till insikt om att livet är mer. Det sker ofta när något dramatiskt händer i livet, något som får människan att börja se andra värden i livet. Prioriteringar flyttar från det mer förgängliga som pengar, karriär, makt över andra, till insikten om att relationer och kärlek är den plattform som livet kan byggas tryggt och stabilt på. Nya beslut tas och en förändring inleds som bryter gamla mönster och präglingar. När det sker ökar livsenergin och ljuset stärks och i förlängningen kommer den ljusenergin att leva kvar länge efter det att den fysiska kroppens stund tagit slut.”

”Då menar du alltså att jag, oavsett hur mitt liv varit hittills, idag kan börja förändra det till att skapa mitt liv i enlighet med den optimala potential jag har? Hur ska jag göra då, vad är det som gör att jag inte kommer att falla tillbaka i det mönster som skapar mitt liv idag? Jag har ju många gånger bestämt mig för att förändra saker och ting. Det fungerar ju ibland ganska bra ett tag, men förr eller senare är jag tillbaka där jag började. Fast oftast kommer jag ju inte ens igång med det jag vill förändra.”

”Kommer du ihåg vad du hörde när den här stunden inleddes? När allt är över här och du är tillbaka i din vardag så kommer det du nu får ta del av antingen förändra ditt liv i grunden, eller också kommer du inte att minnas något alls av det som nu sker och ditt liv fortsätter som hittills. Det innebär att när du strax återvänder härifrån så kommer du antingen minnas detta, och i så fall så har ditt liv i grunden förändrats. Eller också minns du inget av detta och då fortsätter ditt liv som vanligt. Om du minns innebär det att din själ, den äkta inre du, har flyttat ditt medvetande framåt genom att dina undermedvetna insikter om syftet, möjligheterna och meningen med livet har växt och det är inte längre möjligt för dig att fortsätta livet som tidigare. Vad det i praktiken betyder kommer du att upptäcka genom att du tar nya beslut, gör nya val som följer det du vill skapa och uppleva. Du kommer inte längre att låta dig styras av det du tror att andra vill ha av dig eller andra rädslor som begränsar dig. Det är det enda du behöver veta nu. Alldeles strax är din stund här över och du kommer sedan att minnas eller inte.”

Det här är det sista jag hörde och upplevde under stunden bland ljuspunkterna i den svarta skärmen. När jag vaknade på morgonen tog det bara någon sekund innan jag var fullkomligt på det klara med att jag varit med om något alldeles speciellt. Jag förstod inte först att det måste ha skett i sömnen eftersom det var så oerhört verkligt och levande. Jag mindes vartenda ord jag hörde, jag såg framför mig alla dessa ljuspunkter, jag återupplevde hur minnet av den tysta stunden på fjället och alla andra minnen från barndomen blev så tydliga. Jag kan inte annat än vara förundrad över att jag nu efter dessa upplevelser känner mig så förändrad som person. Vart det leder? Jag har egentligen ingen aning, men en stark tro. Jag känner en otroligt stark positiv känsla av tillit och trygghet. Jag ser så tydligt framför mig den symbolik, eller metafor, som de lysande punkterna var för mig om hur tiden är en illusion och hur förgängligt livet är. Samtidigt gav det mig väldigt starka ”bevis” på att livet blir precis det jag gör det till. Det är mitt val hur starkt och hur länge jag vill att min livsenergi ska lysa. Det är upp till mig att välja om mitt sätt att leva ska betyda skillnad för min och andra människors utveckling mot att leva ett innerligt liv. För många år sedan skrev jag det jag kallar min livsmening:

”Jag är en ödmjuk och intelligent lärare och

det är mitt livs syfte, mening och orubbliga

vilja att för all framtid, och för alla

människor som önskar, betyda skillnad

mellan stagnation och utveckling i livets alla

aspekter”.

Stunden där vid den svarta skärmen har fått mig att förstå att det jag formulerade som min livsmening för många år sedan, redan då var planterad i min potential men att jag under alla år sedan dess stått passivt och väntat på att något skulle ske som gör att jag genomför förverkligandet av den potentialen. Jag känner att det har skett nu.

Uttrycket; ”det är aldrig för sent” används ofta, även av mig, när bristen på förändring och utveckling i livet ska försvaras. ”Jag gör det sen, jag ska bara klara av något annat först” kan, i stunden, vara relevanta anledningar för att inte ta tag i saker. Olika händelser i livet har dock visat mig att det inte alltid kommer att vara så; aldrig försent. En dag är det faktiskt försent. En dag kan vi inte längre skjuta framför oss de drömmar och visioner vi kanske levt med stor del av livet.

Ett flertal händelser i min närhet har den senaste tiden återigen fått mig att fokusera på detta ovan som jag skrev för ett antal år sedan. Det blir faktiskt för sent en dag. För oss alla. Men, om jag gör allt det jag vill, säger allt det jag vill säga, varje dag, i varje stund, är det när den slutliga dagen kommer, inte försent. Då har jag ju redan sagt och gjort det jag ville.

Det är väldigt enkelt att bestämma sig för att leva så, att alltid vara ärlig, uppriktig och genuin med sig själv och andra. Men jag vet att det inte är lätt. Vi kommer att brottas med detta genom hela livet och når kanske aldrig ända fram. Men om vi tänker på det lite oftare, stannar upp och reflekterar lite kring det vi gör och säger, innan vi gör eller säger det, så kanske vi upptäcker att det finns bättre och viktigare saker att göra och säga.

”Jag gör det sen, jag ska bara klara av något annat först” är inte relevant när det gäller att leva livet, just det egna livet. Vi har nämligen bara ett liv, så det blir svårt att göra det sen om jag ägnar livet åt att göra något annat än att leva just det liv jag vill.

Jag vet att det kan vara utmanande för någon att se det på det här viset: Att det är upp till mig att välja hur jag lever och hur mitt liv blir. Jag har respekt för att livet ibland försätter oss i situationer där vi känner oss extremt utsatta och oförmögna att påverka det som sker. Jag har själv upprepade gånger förbannat det ”öde” som jag ställts inför. Men, jag backar inte på det faktum att det är jag själv som väljer mitt förhållningssätt till det som sker och hela tiden håller fokus på det jag i varje livssituation kan påverka. Det förhållningssättet har tagit mig stärkt igenom de faser i livet där offerkoftan varit tung att bära, för att därefter se över och kanske justera den riktning jag har i livet.

Jag avslutar dessa påkomna tankar med en dikt skriven av min morfar och mig tillsammans, men skriven av oss var och en för sig och min del många år efter det att morfar lämnat oss. Den handlar om livsreflektion och för mig mer och mer om förlåtelse till det egna jaget:

Förlåtelse:

Från flydda dagar, från flydda år,

tankar kommer, tankar går.

Barndomsminnen, ungdomsminnen,

sorgsna minnen, glada minnen.

Livet innebär att kampen pågår,

mellan de onda och goda tankarnas lågor.

Ofta då tankens kranka blekhet,

minner om en smula feghet.

Varför gjorde jag si just då,

och inte i stället så?

Kanske att jag sårat någon utav tanklöshet,

då ber jag om förlåtelse för det.

Ordspråket säger ju att det är mänskligt att fela,

men framför allt gudomligt att förlåta, för att hela.

Vet ni, jag tror faktiskt att livet är rättvist. Allt kommer någon gång att på något vis jämna ut sig. Den som tycker att livet är orättvist för att någon annan tjänar ohyggligt mycket pengar kanske misstar sig. Kanske den välbetalde tillbringar sina dagar med att oroa sig över att förlora sina pengar. Kanske den välbetalde ser sig om hela tiden, rädd för att någon annan plötsligt ska tjäna mer, vara viktigare, få mer beröm.

Ja, jag tror att livet är rättvist. Sammantaget kommer vi alla att få precis lika mycket rättvisa i livet. Men den rättvisan kanske inte är jämnt fördelat i livets olika aspekter. Någon har mycket pengar, men är sjuk och ensam. Någon har fantastiska relationer och god hälsa men saknar pengar. Någon annan tycker att yrkeslivet saknar mening men tycker att fritiden är fantastisk. Någon arbetar framgångsrikt jämt och ständigt men saknar en familj. Ja, i slutänden blir det rättvist. Men det är lätt att tveka ibland.

Just nu strejkar många av landets byggnadsarbetare. Medellönen för landets byggnadsarbetare ligger på dryga trettiotusen kronor i månaden. Av någon anledning tycker byggnadsarbetarnas fackliga representanter att de ska strejka för att få det lite mer rättvist.

Peter, 25 år och funktionshindrad. Bor i egen lägenhet i ett ensamhushåll. Efter skatt, ja han betalar självklart skatt, och alla kostnader kring hyra och boende återstår för hans del fyratusensjuhundra kronor per månad av hans ”pension” att leva på. Ja, 4700 kronor. Det ska räcka till allt, i en hel månad. Kläder, mat, resor, nöjen. Men tyvärr, det räcker inte. Utan anhöriga räcker det inte och det finns inga fackliga representanter som tycker att Peter ska strejka för att få det lite mer rättvist. I stället ser hans nuvarande representanter, våra politiker, till att hans resurser blir mindre och mindre.

Peters tidigare representanter, landets före detta riksdagspolitiker, får ut hundratals miljoner i ”pensioner” efter sin tid i riksdagen. Oavsett parti. Den ersättningen ska egentligen regleras mot nya inkomster. Men då är det så fiffigt att de startar företag utan att ta ut någon lön därifrån, och vips; Så har de byggt upp en miljonförmögenhet i företaget, fast ingen ny inkomst, och får fortsatt sin pension från oss skattebetalare. Och de behöver inte ens någon som förhandlar åt dem eftersom de har bestämt reglerna själva.

Peter, 25 år och funktionshindrad. Han kan inte starta något företag och bygga upp en förmögenhet. För om han gör det så får han inte längre någon ”pension”. Den minskas nämligen omgående så fort han har lite egna pengar. Det har hans representanter, politikerna som bygger företagsförmögenheter samtidigt som de får ”pension” bestämt. Så Peter kan inte äga någonting själv och är fortsatt beroende av att anhöriga skjuter till.

Zlatan Ibrahimovich spelar fotboll, riktigt bra. Presumtiv ny lön när han byter arbetsgivare; Sju miljoner kronor. I veckan… Ja, fast då har ju han en representant, en agent, som förhandlar åt honom.

Ja, olika är våra förutsättningar, men livet är rättvist. För vem vet hur alla dessa strejkande politiska fotbollsspelare mår i det liv som pågår bredvid plånboken?

Ja, livet är rättvist och Peter är lycklig, för han bryr sig inte om pengar. Han bryr sig om annat i livet, som pizza på fredagar, hockey med Leksand, teater och allt som har med musik och dans att göra. Och jag är lycklig. Lycklig för att jag har insett att livet är rättvist bara jag ser helheten och gör de rätta valen. Lycklig för att jag fått förmånen att ge Peter den trygghet han behöver. Den förmånen har gett mitt liv mening och insikt. En insikt om att livet inte per automatik blir rättvist för att jag vinner en strejk, plockar undan statliga pensionspengar eller förhandlar fram nya absurda kontrakt som fotbollsspelare.

Jag är lycklig för att jag tacksamt kan uppskatta alla de stunder när livet inte befinner sig i kaos. Lycklig för att jag vet att i kaoset finns utveckling och att det alltid kommer en tid efter kaos. Lycklig för att jag inser att mitt bokslut kommer att hamna i balans vad det gäller den samlade rättvisan i livet. Lycklig för att jag förstår det redan nu och inte behöver ägna livet åt att jaga rättvisan. Och framför allt är jag lycklig, för att Peter är lyckligt ovetande om sin utsatta situation i livet.