Är det aldrig för sent?
Uttrycket; ”det är aldrig för sent” används ofta, även av mig, när bristen på förändring och utveckling i livet ska försvaras. ”Jag gör det sen, jag ska bara klara av något annat först” kan, i stunden, vara relevanta anledningar för att inte ta tag i saker. Olika händelser i livet har dock visat mig att det inte alltid kommer att vara så; aldrig försent. En dag är det faktiskt försent. En dag kan vi inte längre skjuta framför oss de drömmar och visioner vi kanske levt med stor del av livet.
Ett flertal händelser i min närhet har den senaste tiden återigen fått mig att fokusera på detta ovan som jag skrev för ett antal år sedan. Det blir faktiskt för sent en dag. För oss alla. Men, om jag gör allt det jag vill, säger allt det jag vill säga, varje dag, i varje stund, är det när den slutliga dagen kommer, inte försent. Då har jag ju redan sagt och gjort det jag ville.
Det är väldigt enkelt att bestämma sig för att leva så, att alltid vara ärlig, uppriktig och genuin med sig själv och andra. Men jag vet att det inte är lätt. Vi kommer att brottas med detta genom hela livet och når kanske aldrig ända fram. Men om vi tänker på det lite oftare, stannar upp och reflekterar lite kring det vi gör och säger, innan vi gör eller säger det, så kanske vi upptäcker att det finns bättre och viktigare saker att göra och säga.
”Jag gör det sen, jag ska bara klara av något annat först” är inte relevant när det gäller att leva livet, just det egna livet. Vi har nämligen bara ett liv, så det blir svårt att göra det sen om jag ägnar livet åt att göra något annat än att leva just det liv jag vill.
Jag vet att det kan vara utmanande för någon att se det på det här viset: Att det är upp till mig att välja hur jag lever och hur mitt liv blir. Jag har respekt för att livet ibland försätter oss i situationer där vi känner oss extremt utsatta och oförmögna att påverka det som sker. Jag har själv upprepade gånger förbannat det ”öde” som jag ställts inför. Men, jag backar inte på det faktum att det är jag själv som väljer mitt förhållningssätt till det som sker och hela tiden håller fokus på det jag i varje livssituation kan påverka. Det förhållningssättet har tagit mig stärkt igenom de faser i livet där offerkoftan varit tung att bära, för att därefter se över och kanske justera den riktning jag har i livet.
Jag avslutar dessa påkomna tankar med en dikt skriven av min morfar och mig tillsammans, men skriven av oss var och en för sig och min del många år efter det att morfar lämnat oss. Den handlar om livsreflektion och för mig mer och mer om förlåtelse till det egna jaget:
Förlåtelse:
Från flydda dagar, från flydda år,
tankar kommer, tankar går.
Barndomsminnen, ungdomsminnen,
sorgsna minnen, glada minnen.
Livet innebär att kampen pågår,
mellan de onda och goda tankarnas lågor.
Ofta då tankens kranka blekhet,
minner om en smula feghet.
Varför gjorde jag si just då,
och inte i stället så?
Kanske att jag sårat någon utav tanklöshet,
då ber jag om förlåtelse för det.
Ordspråket säger ju att det är mänskligt att fela,
men framför allt gudomligt att förlåta, för att hela.