Peters Hus

Likt Franciskus av Assisi,

hör jag en okänd röst.

Ibland den tyst och stilla viskar,

ibland den frågar högt och klart:

Var är du människa, vart ska du,

Varför och hur och vart?

Likt Franciskus av Assisi,

har jag ännu inget svar.

Att undra, och att ovisst söka,

utan att egentligen veta:

Vem det är, som mig vill fråga,

vem om ett svar, som bad mig leta?

Likt Franciskus av Assisi,

bär jag min rustning, den är stark.

Den skyddar och den blänker,

för lycka, byggd på dem:

Var pryl, var peng, som jag har kär,

varför, till vad, för vem?

Likt Franciskus av Assisi,

så börjar jag förstå.

Att den rustning som vi litat på,

är falsk, och fel och vill oss lära:

Att lyckan finns i pryl och peng,

blott egot, den kostymen kan bära.

Likt Franciskus av Assisi,

min rustningen jag nu släpper.

Här står jag naken, sårbar, svag,

men på frågan, hör jag svar:

Nu är du, människa, nu är du,

hos dig, din frihet, den blir kvar.

Åtta principer för att lyckas:

• Identifiera och acceptera din situation.
• Bestäm vad du vill förändra och uppnå, ditt mål.
• Planera din dag, varje dag.
• Våga riskera att falla.
• Acceptera att du kommer att falla.
• Erkänn din roll i fallet.
• Be om hjälp, res dig starkare och fortsätt framåt.
• Tro.

Jag sitter här med min penna, tangentbord för att vara ärlig, och funderar kring hur snabbt livet kan ändra sig, på alla sätt. Plötsligt händer dramatiska saker som vi inte alls kan förutse eller påverka och som totalt förändrar livsvillkoren. Mitt liv har ett flertal gånger kastas om utan att jag har planerat det som skett. Ofta har det känts som katastrofer i olika bemärkelser men med facit i hand har även de mest dramatiska och tuffaste förändringarna alltid landat i att livet tagit steg framåt. Därför befinner jag mig nu idag här, där jag är. Oförutsedda händelser som fått mig att växa och tagit mig vidare i livet och som genom mina medvetna val bekräftat att värdet och möjligheterna i dem handlar om hur jag relaterar till det som läggs på min livsväg.

Under många år satt jag fast i ett mönster där destruktiviteten härskade. Inte i form av missbruk eller så men destruktivt så till vida att livet passerade utan egentlig glädje och utan att jag var riktigt delaktig. Utåt ett fullt fungerande och till och med både effektivt, kreativt och framgångsrikt liv. Inåt en mer eller mindre ständig kamp med att uppbringa motivation, energi och för att inte bli påkommen med sanningen; misslyckandet, bluffen.

Det fanns tusen anledningar som jag kunde lyfta för att rättfärdiga detta, och har ofta ägnat mig åt det, men det ledde ingen vart framåt. Jag accepterade mitt öde och varför. Varför fanns att hitta i två former. Den ena fanns i olika skepnader utanför mig och som jag var helt oförmögen att påverka, men arbetade mycket hårt för att påverka. Den andra fanns inom mig och som jag alltid var förmögen att påverka men som jag blundade länge för att påverka.

Det påverkbara är mina attityder, hur jag väljer att relatera till det som sker utanför mig. Successivt lärde jag mig att inse och, framför allt, acceptera att mina inre varför är en direkt konsekvens av hur jag hanterar mina yttre varför. Insikten om detta är befriande. Inte alltid trevligt initialt eftersom det i en handvändning gör mig själv ansvarig för hur jag mår. Inte ansvarig för det som sker och som drabbar mig, men hur jag väljer att förhålla mig till det. Jag tar aktivt över makten över mitt liv. Det viktigaste att inse är det faktum att förhålla sig till saker som sker inte innebär att man alltid i alla lägen ska vara nöjd, glad och tillfreds i sinnet. Att känna och uttrycka ilska, sorg, frustration när det tragiska och jobbiga drabbar oss är lika mycket att förhålla sig till det som sker på ett konstruktivt och utvecklande sätt.

Att välja bort och att lägga till, det är min strategi idag. Välja bort det jag inte kan påverka och inte vill ha men som jag hållit fast vid hårt. Mycket på grund av gamla mönster och präglingar baserade på viljan att ha kontroll, att duga. Lägga till sådant som befunnit sig i mina drömmar men som jag inte släppt fram av rädsla för att inte ha kontroll, att inte duga. Nu har jag släppt kontrollen på det som sker bortom mig, jag vet att jag duger oavsett vad jag presterar och plötsligt lyser solen igen. Fantastiskt så enkelt, inte särskilt lätt, men enkelt, att se bortom molnen.

Mina drivkrafter med ett värdefullt verktyg för att arbeta med att förverkliga, utveckla och stärka människors hälsa och personliga livsledarskap.

Frihet:

Att själv kunna bestämma över hur mina dagar ska se ut.

Livskvalitet:

Att skratta, älska och att vara frisk hela livet ut.

Ansvar:

Att acceptera och förstå att jag bara har ett liv och att det är värdefullt för mig och andra.

Valfrihet:

Att själv kunna välja med vad, vem och hur jag vill tillbringa mitt liv.

Omsorg:

Att bry mig om andra människor och att kunna bidra till andras utveckling och välbefinnande.

Nätverk:

Att samarbeta och att dela livets goda med andra för att skapa ett gott liv och en bättre värld.

Som jag nämnt i en tidigare text uttryckte en kär vän att; ”jag har ett maratonlopp kvar att springa”. Jag kan garantera att den vännen inte menade en fysisk löptur på 42 195 meter. Min käre vän har nog inte sprungit två steg i följd på många år, och har ingen ambition att göra så heller. Men min vän har fantastiskt många andra kvalitéer som gör världen till en bättre plats. Hur som helst har detta uttryck inspirerat mig väldigt mycket.

Jag inser att även jag har det ultimata maratonloppet kvar att springa!

Uttalandet av min vän, och bakgrunden till det, väckte också insikten hos mig att jag inte är klar. Att jag har viktiga saker kvar att uträtta, att bidra till en bättre värld. Visserligen tänker jag springa 42 195 meter flera gånger, men mitt ultimata maratonlopp är något annat.

Det är tufft att springa ett maraton. Det kräver, motivation, uthållighet och disciplin. Det är också tufft att möta livets utmaningar när man strävar mot att förverkliga vardagens drömmar och mål. Det kräver, motivation, uthållighet och disciplin. Bägge dessa utmaningar, 42 195 meter samt livets resa mot förverkligande, ser jag fram mot med en pirrande känsla inombords. Den där känslan när man väntar på något riktigt häftigt.

Är du klar med ditt livs maraton eller väntar det ännu på dig? Eller väntar du på att motivationen, uthålligheten och disciplinen ska hitta dig?

Jag fascineras allt mer av rädsla. Det är inte rädslans konsekvenser i form av att vara rädd som fascinerar mig, den är jag gärna utan. Nej, det är hur mycket i livet som styrs av rädsla som fascinerar. Ibland har rädslan faktiska grunder och orsaker, som att vi ställs inför en verklig fara. Den rädslan är ju både relevant och oftast sund. Signaler till nödvändig flykt eller fight.

Det är den andra rädslan som fascinerar mig och som blir mer och mer tydlig kring mina egna reaktioner och ageranden, och något som jag ofta även ser hos andra människor i mina möten med dem. Det är rädslan som bygger på våra inre tankar om hur vi uppfattas av andra, om konsekvenserna av att vi bryter invanda mönster, om riskerna att misslyckas och vad det innebär samt kanske mest destruktivt; rädslan för riskerna att lyckas, att behöva svara upp mot alla förväntningar: När ska alla komma på vilken bluff jag är?

För min del inser jag mer och mer hur mycket rädslan har inverkat på mitt liv. Hur mycket den har begränsat mig, hur mycket den har saboterat under resans gång. Eller mer ärligt uttryckt: Hur mycket jag har låtit rädslan begränsa och sabotera.

Det fascinerande är att jag tydligare och tydligare inser hur overkliga och irrelevanta dessa rädslor är. De har bara den kraft som vi ger dem. Ibland kan jag också tröttna på alla positiva metaforer kring människans förutsättningar till förändring i sitt liv: Släpp taget, det är bara att hoppa. Ja, det är kanske bara att släppa taget och hoppa. Men samtidigt; Nej, så enkelt är det inte. I alla fall inte i min värld. Det gäller att ha en tillit till att jag kommer att landa säkert, trots att jag inte vet var och hur. Den tilliten skapar man genom att komma till insikt om att rädslorna bygger på tidigare präglingar och sår, kanske är det ett sårat barn som lever kvar inom oss, men att dessa präglingar och sår idag bara har den kraft och effekt som man ger dem här och nu. Har man den tilliten, då är det bara att släppa taget och hoppa och man kommer alltid att landa tryggt precis där man ska. Kanske inte alltid exakt där man tänkt, men alltid där man ska.

En god vän sa; ” Lyssna och lita på intuitionen, och tänk därefter med hjärnan ibland”. Så klokt. Jag ska börja med det.

En annan god vän sa som metafor för att ändra livets resa som länge företagits med rädsla och begränsning som ressällskap; ”Jag har ett maratonlopp kvar att springa i livet och jag vill uppleva känslan av att lyckas”. Precis. Jag är inte heller klar, jag har också utmaningar kvar, mål att uppnå, barriärer att riva och rädslor att övervinna.

Nu satsar jag på mitt livs maraton; att leva livet med relevant rädsla som guide och med trygghet i att jag styr mitt liv, inte tidigare präglingar och sår. Jag vågar satsa på det loppet och inser att andras uppfattning om att lyckas eller misslyckas inte har något med mig att göra.

Vänner finns det många sorter av. En del har vi jämt omkring oss, de bara finns där och har alltid funnits där, oavsett geografiska eller andra avstånd. De vännerna är ovärderliga, men tas lite för självklara ibland.

Andra vänner fanns där, men vägarna skildes åt, kontakten bröts. De vännerna minns vi, glömmer vi inte.

Några som vi trodde var våra vänner. De var inte det. De vill vi helst glömma, men det är svårt.

Jag har vänner av alla dessa sorter.

De som alltid finns där. De som kontakten brutits med. De som inte var vänner.

Jag hoppas jag också är en vän som alltid finns där.

Jag skulle vilja återknyta kontakten med många som tappats bort. En sådan vän hittade jag bara för några dagar sedan. Inte pratat, träffats, på kanske tjugo år. Efter tio minuter upplevdes tjugo års separation som en vecka, en dag. Då vet man, vänner för livet, oavsett avstånd i tid och rum.

Jag har också haft vänner som inte var vänner. Kanske är jag detsamma för dem. Tyvärr är det allt för ofta dessa människors avtryck som jag låter finnas i sinnet: Ilska, sorg, besvikelse. Det borde inte ha så stor betydelse i mitt liv.

De verkliga vännerna är viktiga. Sådana vänners avtryck vill jag alltid ha i sinnet: Glädje, kärlek, tillit. Det har stor betydelse i mitt liv.

Helt förberedd på att bli ansedd som ironisk, generaliserande och till och med avundsjuk, och kanske är det så det är, känner jag att Magnus Uggla träffar så rätt ibland:

Illa, jag mår illa

Såg på TV i helgen. En glittrande gala med ett värdefullt budskap där det som träffade mig så tydligt var publiken. Jag vaknade sen i natt med en klar bild och känsla och med ett ord ljudligt klingande i mina öron:

Eureka.

I likhet med käre gamle Archimedes när han upptäckte sin princip tror jag att jag har funnit det. Principen för framtidens hållbara samhälle: Vi blir alla kändisar!

Var och en med ett eget varumärke att arbeta för, att försörja sig på. Artist, författare, idrottsstjärna, konstnär, politiker, bloggare, bankdirektör eller annan offentlig och uppmärksammad person. Gärna före detta minister, det fungerar väldigt bra.

Om vi alla vore kändisar då skulle vi ju vara med och se till att alla skänker pengar på galor mot sjukdom och fattigdom i världen. Det vore ju bra. Vi skulle älska, stötta och krama om alla minoriteter på TV-galorna så att alla förstår att vi tycker det är bra med olika. Det vore ju bra. Då skulle inga människor med olika religion, etnicitet, sexuell läggning vara ifrågasatta. Alla skulle hyllas och vara lika mycket värda. Det vore ju bra. All forskning för att lösa sjukdomsproblem skulle prioriteras och stöttas ekonomiskt. Arbetet för utsatta barn i världen skulle få allt nödvändigt stöd och vår miljö och natur skulle frodas genom all support i olika projekt runt om i hela världen. Det vore ju bra.

För tänk bara om vi alla levde ett liv som kändisar där själviskhet inte finns, där empati är det drivande och vi alla fokuserar på att hjälpa allt och alla som behöver hjälp. Vilket fantastiskt liv det skulle vara, fantastiskt samhälle. Det vore ju väldigt bra.

För nog är det väl altruism och omtanke om vår jord och andra människor som gör att alla TV-galor alltid har samma närvarande gäster i publiken. Att välgörenhetsprojektens ambassadörer alltid består av samma grupp i vårt samhälle: Våra kändisar! För inte kan det väl vara så att det handlar om att stärka sitt varumärke?

Nej, jag tänkte väl det.

Så, då ser vi alla till att bli kändis, att bli lite offentlig, så att vi tillsammans kan lösa alla våra utmaningar.

Men, vänta lite… Om vi alla blir kändisar i publiken på galorna med ett eget varumärke som grund för vår försörjning, vem ska då sitta framför TV:n där hemma och ringa och SMS:a för att skänka pengarna på galorna? Vem ska sitta och se på när alla priser delas ut till andra kändisar på filmgalor, musikgalor, idrottsgalor, minoritetsgalor? Och framför allt, vem ska ta hand om alla oss kändisar när vi är sjuka, vem reparerar bilen när den är trasig, vem utbildar våra barn när de går i skolan och vem ska sitta i kassan på konsum?

Tänkte inte på det… Så det är nog lika bra att somna om ett tag och vakna upp till verkligheten där kändisarna ser till att alla andra gör gott. Fast det är ju bara mina tankar så jag ber om ursäkt till alla som anser sig orättfärdigt utpekad.

Det är hopp det handlar om. Att ha tillit till det som ska ske.

En kär vän fick mig i kväll att förstå att jag har hopp om framtiden, att förlåtelsen är vägen. Det är så lätt att fastna i motgångar, besvikelser och misstro. Min kloka vän fick mig med några få ord förstå att min drivkraft är hoppet.

Ja, så är det. Jag inser att jag aldrig ger upp. Hoppet om att det jag tror på ska visa sig vara rätt, får mig att gå vidare.

Bankdirektörer, fackpampar, politiker och alla andra som drivs av prestige, position och pengar och som symboliserar min besvikelse. Var finns ert hopp? Att inte bli påkommen? Att inte förlora det som vunnits? Är det vad ni hoppas på?

Jag hoppas på kärleken. Där finns både prestigen, positionen och pengarna. Tack min vän.

Som, på kort tid, nybliven farfar och ”gammelmorbror” till fem nya världsmedborgare börjar jag skönja ett ljus där borta. Ett ljus som ger mig tron på ett liv där verkligheten är en annan än den jag idag ser. En verklighet där människor styrs av kärlek och omtanke, inte hat och egoism. Där alla tillsammans tar ansvar för det vi har att förvalta här på jorden. Naivt? Kanske. Men jag tror faktiskt uppriktigt och ärligt att det snart kommer att sägas; Stopp, det räcker. Nu tar vi över.

Nya generationer tar vid, tack och lov. I min lilla del av världen växer familjen, släkten, och andra tar över ansvaret för uppfostran, trygghet, ekonomi och framtid. Det är hög tid för mig att släppa taget om denna självpåtagna roll. I snart sextio år har jag hållit mig själv ansvarig. Ansvarig för allt. Lösa allt, alltid, i alla lägen. En illusion? Troligen, men verklig för mig.

Vad har det lett till? För mig, för alla andra, för samhället? Kanske något, vad vet jag. Men priset har varit högt. Belöningarna dock större.

Nu tänker jag även framöver finnas där. För alla, alltid. Men det är inte längre mitt ansvar att lösa alla utmaningar, att skapa alla lösningar, att ha alla svar. Nya generationer tar över. Gör det bättre.

Jag tar hand om mig. Tacksam för precis allt som livet låtit mig ta del av. Allt som livet lärt mig, trots att jag inte alltid tagit emot och använt det värdefulla på bästa sätt. Trots att jag inte alltid förstått och accepterat syftet med livets lärdomar. Dags att göra det nu, förverkliga mig själv och mina visioner om att kunna bidra till en bättre värld.

Ja, priset har alltså varit högt men belöningarna större så nu tänker jag glädjas åt dem och låta utdelningarna på investerat kapital komma. I likhet med avgående direktörer, politiker och andra makthavare tänker jag låta fallskärmen ta mig ner den sista delen av min resa. Men, tvärtemot makthavarna, inte med en fallskärm som är vävd av egoistiska, ekonomiska trådar och som någon annan betalat och tillverkat åt mig. Nej, inte vilken fallskärm som helst utan just den jag själv vävt av livets trådar. Trådar av kärlek, empati, sorg, rädsla, glädje, ångest och alla andra känslor som burit och belastat mig. Trådar som bildar en väv av erfarenhet som jag helt kan lita på, som jag betalat själv och som är exakt anpassad just för mig. En väv som bildar den fallskärm där kärleken till de nya generationerna är det som fyller den med bärkraft.

Så, nu lämnar jag över klubban till alla de som tar vid. Jag tar på mig fallskärmen och hoppar rakt ut i min verklighet men lovar att med kärlek finnas kvar som hedersordförande, mentor, bollplank och vän så länge de nya generationerna ser någon nytta med det. Men ansvaret för att avgöra detta ligger på dem.