Jag fascineras allt mer av rädsla. Det är inte rädslans konsekvenser i form av att vara rädd som fascinerar mig, den är jag gärna utan. Nej, det är hur mycket i livet som styrs av rädsla som fascinerar. Ibland har rädslan faktiska grunder och orsaker, som att vi ställs inför en verklig fara. Den rädslan är ju både relevant och oftast sund. Signaler till nödvändig flykt eller fight.
Det är den andra rädslan som fascinerar mig och som blir mer och mer tydlig kring mina egna reaktioner och ageranden, och något som jag ofta även ser hos andra människor i mina möten med dem. Det är rädslan som bygger på våra inre tankar om hur vi uppfattas av andra, om konsekvenserna av att vi bryter invanda mönster, om riskerna att misslyckas och vad det innebär samt kanske mest destruktivt; rädslan för riskerna att lyckas, att behöva svara upp mot alla förväntningar: När ska alla komma på vilken bluff jag är?
För min del inser jag mer och mer hur mycket rädslan har inverkat på mitt liv. Hur mycket den har begränsat mig, hur mycket den har saboterat under resans gång. Eller mer ärligt uttryckt: Hur mycket jag har låtit rädslan begränsa och sabotera.
Det fascinerande är att jag tydligare och tydligare inser hur overkliga och irrelevanta dessa rädslor är. De har bara den kraft som vi ger dem. Ibland kan jag också tröttna på alla positiva metaforer kring människans förutsättningar till förändring i sitt liv: Släpp taget, det är bara att hoppa. Ja, det är kanske bara att släppa taget och hoppa. Men samtidigt; Nej, så enkelt är det inte. I alla fall inte i min värld. Det gäller att ha en tillit till att jag kommer att landa säkert, trots att jag inte vet var och hur. Den tilliten skapar man genom att komma till insikt om att rädslorna bygger på tidigare präglingar och sår, kanske är det ett sårat barn som lever kvar inom oss, men att dessa präglingar och sår idag bara har den kraft och effekt som man ger dem här och nu. Har man den tilliten, då är det bara att släppa taget och hoppa och man kommer alltid att landa tryggt precis där man ska. Kanske inte alltid exakt där man tänkt, men alltid där man ska.
En god vän sa; ” Lyssna och lita på intuitionen, och tänk därefter med hjärnan ibland”. Så klokt. Jag ska börja med det.
En annan god vän sa som metafor för att ändra livets resa som länge företagits med rädsla och begränsning som ressällskap; ”Jag har ett maratonlopp kvar att springa i livet och jag vill uppleva känslan av att lyckas”. Precis. Jag är inte heller klar, jag har också utmaningar kvar, mål att uppnå, barriärer att riva och rädslor att övervinna.
Nu satsar jag på mitt livs maraton; att leva livet med relevant rädsla som guide och med trygghet i att jag styr mitt liv, inte tidigare präglingar och sår. Jag vågar satsa på det loppet och inser att andras uppfattning om att lyckas eller misslyckas inte har något med mig att göra.