Utdrag. ”Men jag då?”
”Jag vet nu vad det var jag kände och ville förmedla idag. Dels när du frågade vad jag såg när jag ser mig själv, men även vad det är som gör att jag känner mig lite obekväm i våra samtal. Jag var och tränade ett hårt pass efter lunch, brukar klarna i tankarna då. Där insåg jag att det jag ser är ett litet barn som sitter ensam, uppkrupen på ett bord, i ett mörkt hörn. Barnet sitter med sina knän uppdragna mot ansiktet och armarna håller om benen. Ansiktet är nerböjt med pannan mot knäna och jag ser att tårarna sakta strömmar från det lilla ansikte ned längs benen.
Så ser jag mig själv när jag ser bakåt. Sen ser jag hur barnet sakta lyfter ansiktet, torkar tårarna, släpper taget om benen och sätter ner fötterna på golvet och reser sig upp. I samma stund som barnet reser sig och ställer sig på golvet förändras barnet till en vuxen, rakryggad man med ett ansikte som strålar av trygghet och glädje. Där ser jag mig själv när jag ser bortom barnet. Den här senare bilden är det jag känner innerst inne. Jag känner en kraftfull, trygg, stolt och kärleksfull person som även förmedlar detta till andra människor. En person som utan tvivel och förväntan på andras respons framträder på de små och stora scenerna i livet. Jag vet att det är detta som finns där inne…”