Har just avslutat ett par timmar på bästa sändningstid i sällskap med radions P1 och premiären på Ola Salos Kult, en musik- ord- och berättarupplevelse utöver det vanliga, dessutom i operaform.
Ola Salo är en fantastisk artist och människa och visar här att han har en förmåga att förmedla sitt budskap på ett helt nytt, och för mig närmast magiskt, sätt. Hans förmåga att hantera ord och att skapa ett språk som tillsammans med musiken får det att kännas som om allt händer mig, här och nu, är makalös och det band mig vid radion i flera timmar.
Kult väcker känslor och minnen. För mig handlar Kult om drömmar och om att sanningen alltid bär längst. Kult lyfter fram, på ett dramatiskt sätt, människans behov av att förverkliga sig själv, att det ultimata scenariot kan vara; förverkligande eller undergång. Antingen är drömmen så stark att den förverkligas oavsett omständigheter, eller också är den så stark att undergång är enda alternativet om känslan av svek, och tvivel på att drömmen är möjlig att förverkligas, får makten. Kult handlar även om de ibland förträngda, kanske mörka, hemligheter som nog alla lever med i någon form och som följer oss genom livet tills dess att de avslöjas. När de avslöjas visar det sig alltid att sanningen helar och läker.
Fascinerande också att just nu läsa de omedelbara recensionerna på nätet av några av landets större kulturrecensenter. En talar om ”kraschlandning och naivt” medan en annan benämner det ”ett spännande och lyckat verk av Salo”.
Jag tycker faktiskt att det belyser hela verkets syfte och intention; att vi tolkar allt omkring oss utifrån våra egna perspektiv och att vi sedan agerar med dessa som grund. Olas Salos perspektiv i skapandet av Kult grundar sig på den egna uppväxten i den tidsandan som då rådde. Konflikten mellan att anpassa sig till samhällsnormerna och det ungdomligt rebelliska, födde hans behov av att hitta former för att uttrycka sig själv, och det gjorde han genom dikt och musik tillsammans med sin fantasi.
När man nu lyssnar på Kult är det som ger mig så starka och tydliga bilder; behovet att gå sin egen väg i livet och att förverkliga de egna inre drömmarna som kanske strider mot det etablerade samhällets normer. Den recensent som upplevde en kraschlandning tror jag har operaperspektivet i klassisk tappning och ser gärna ett konservativt förhållningssätt till konstformen även i framtiden.
För mig var Kult en injektion. En injektion av tro på att även min vilja att skapa bestående värden är så påtaglig och verklig just för att den bygger på mina starka drömmar. En injektion av tro på övertygelsen av förverkligande, inte undergång. Precis på samma sätt som huvudpersonerna i Salos Kult.
Tack Ola Salo för de injektionerna.